Etikettarkiv: islam

Kan vi leva utan rituella offer (del 3 av 3)?

10 fredag Aug 2018

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , , , ,

Nedan följer tredje och avslutande delen av en lite längre essä som behandlar och kritiskt jämför rituella offerriter i kristendom och islam.

***

Det kristna mässoffret
Kristendomen behöll ett för de troende extremt, för att inte säga absolut nödvändigt, element i form av eukaristin – det oblodiga offret av Gud till Gud. Detta är, enligt den katolska kyrkans katekes ”hela det kristna livets höjdpunkt och källa”[i].

Inom kristendomen instiftas den Heliga Mässan som ett tackoffer. Scott Hahn förklarar i sin bok Lammets Måltid[ii] att ”[d]et hebreiska ordet todah betyder tackoffer eller tacksägelse, precis som det grekiska eukaristi”, som används i mässan. Detta är en offermåltid som man delar med vänner för att fira sin tacksamhet till Gud. Båda innehåller oblodiga offer av osyrat bröd och vin. Hahn visar också på hur de forntida rabbinerna förutsade att just denna form av offer, todah, är det som kommer fortleva, medan alla andra former av offer kommer att upphöra.

I Hebreerbrevet kan vi läsa om hur Moses ständigt återkommande förseglade det ”gamla förbundet” med gud genom blodet från offrade kalvar, får och andra djur. ”Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse.” (Heb 9:22), skriver Paulus. Samme Paulus som strax innan förklarat att: ”Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda; och genom det större och fullkomligare tabernakel som icke är gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse som nu är, gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning.” (Heb 9:11-12)

Endast utgjutande av blod ger förlåtelse. Och för kristna sker detta i varje katolsk och ortodox mässa. Prästen agerar som Jesus, ”in persona Christi” (som är Gud), offrande sig själv (som är Gud), till Gud själv. Detta är ett av treenighetens största mysterium. Altaroffret är alltså något mycket mer än enbart en ”gemensamhetsritual” (som i en del protestantiska kyrkor) i åminnelse av skärtorsdagens påskmåltid och Jesus liv, död och återuppståndelse. Det är de facto ett (om än oblodigt) offer av Jesus som sker på altaret. Brödet och vinet konsekreras, det vill säga det förvandlas i sin essens till Jesus kropp och blod, medan det behåller sin form, sin gestalt, som bröd och vin. Detta är grunden för det nya förbundet, det kärleksfulla offret, självuppoffringen, vilken är den kristna vägen.

Alla gudstjänstbesökare som deltar i kommunion och tar emot Jesus kropp och/eller blod, äter alltså bokstavligen (om än osynligt) just densamme Jesus. De tidiga kristna blev anklagade för kannibalism, vilket på sätt och vis finns en sanning i, därför att i ljuset av Girards tankar, så är det uppenbart att eukaristin måste syfta hela vägen tillbaka på just det allra första grundläggande offret, utfört av de allra första, primitiva människorna, vilka också konsumerade sitt offer. Jesus är det slutgiltiga offret, det som till slut sätter syndabocksmekanismen ur spel och gör den allt mindre verkningsfull genom en historisk process. En radikal kritik mot alla former av offer och mytologisering av dessa blir på så sätt möjlig. Det är Sanningens Heliga Ande som Jesus lämnar åt oss på pingst och Jesus ord om den som talar emot den Heliga Ande är krassa:

”All synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande skall inte få förlåtelse…” (Matt 12:31-32)

Kristus, i form av att vara lammet som slaktats från tidernas begynnelse (Upp 13:8) är i sanning alla kulturers början men också dess slut, dess Alfa och Omega. Han anklagas för att komma med kaos, våld och kris till det judiska folket, men han kommer i själva verket bara med sanningen, och han dödas som syndabock. Kajafas berömda ord vittnar om det när han säger att ”för oss är det bäst om en man dör för folket, än att ett helt folk går under”. Men folket vid korset fann inte längre någon ny gemenskap i och med att Jesus dog: ”Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände hem igen.” (Luk 23:48) Det är först efter återuppståndelsen och när apostlarna med kyrkans första lärjungar som en ny gemenskap föds i och med eukaristin.

”Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.» Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse.» Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I Herrens död, till dess att han kommer.” (1 Kor 11:23-26)

Utan denna (kristna) form av oblodigt offer, men som ändå behållit så många associationer med den mest uråldriga av offerritual, så blir vi förvirrade och splittrade. För första gången någonsin samlar nu en rituell religiös akt folket för någon, för Kristus (och för alla de offrade människor som han representerar) istället för mot en syndabock. Allt detta saknas i alla andra religioner och som vi sett, så saknas det inom islam, liksom man försöker sig på att leva utan några former av ritualiserat offer.

heliga-mässoffret

”Wherever an altar is found, there civilization exists.” – Joseph-Marie de Maistre

Kan vi leva helt utan rituella offer?
Det allra första, kulturgrundande offret, var en människa, och på detta följde otaliga liknande offer, som med tiden utkristalliserades i religiösa riter med just offret i centrum. Den antropologiska kronologin går således från människooffer till det avsteg som Abraham gör, över till djuroffer, vilka i den judiska kulturen också upphör under de första århundraden efter Kristus.

Förutom att det går att argumentera starkt för att islam är förvrängd kopia av judiska och kristna texter[iii], så är det denna presentations syfte att ställa frågan om det kan vara så att frånvaron av alla former av offer inom islam har gett samma effekt som i historien om Kain och Abel?

Gick islams grundare, Muhammed, likt Kain först ”för långt” i sitt förkastande av alla blodsoffer och fick därför snabbt byta strategi för att samla anhängare. Om det stämmer att han kom i kontakt med messianska judiska sekter och därifrån fick med sig stoff till koranen, så är mycket troligt att han därifrån fick idén att de blodsoffer hans samtida arabiska folk gjorde, måste förkastas. Men ett sådant ”abrahamitiskt” försök att komma ner från berget utan blod på händerna måste ha misslyckats och en annan vändning togs. För att ena de arabiska stammarna, vilka själva praktiserade djuroffer (och kanske även människooffer till viss del) till en ny religion, var han tvungen att skapa ”jihad”, det ständiga kriget, det ständiga offrandet av otrogna. Folket han ville anföra kunde inte enas under någon annan form av gemensamhet. Offer är centralt för alla människor, så också för de arabiska stammar som kom att bli de första muslimerna. Inget förutom en blodig seger över de otrogna, var religiöst ”starkt” nog för att frambringa den nödvändiga katharsiseffekten till de som enades under islams fana.

Det finns som sagt ingen moské med altare. Allmosor uppmanas att ges, men de bärs inte fram i moskén till Gud, så som den kristna kollekten, utan är något som den enskilde uppmanas ge direkt till de behövande. Det behövs ingen medlare emellan givare och mottagare. Även om helgon (eller heliga män) saknar grund i koranen, kan viss vördnad visas på olika sätt för dessa (och särskilt deras gravplatser), men det sker på nåder av lokala imamer och rättslärda. Det vill säga, så länge en betydande majoritet är för, så är de rättslärda för rädda att dra folkets vrede över sig. På liknande sätt ses på relationen med den islamiska guden. Böner går alltid direkt till Allah, som tillika är den som direkt styr över allt som sker på jorden. Allting är Allahs vilja, gott som ont, och människan måste underkasta sig helt och fullt.

Jag vill, med hänvisning till ovanstående utläggningar, påstå att det kan finnas fog att hävda att islams avsaknad av ritualiserade offer ”inåt”, det vill säga i avsaknaden av ett altare i moskén, är en väsentlig sak att beakta i förståelsen av begreppet ”jihad”, det ”heliga” våldets ursprung och funktion inom islam.

När offret inte sker oblodigt och kontrollerat ”internt” (som i den kristna mässan), så kanaliseras det istället ”utåt”, mot mer eller mindre slumpmässigt utvalda offer, och då blir det bokstavligen också blodigt och okontrollerat. Hela den icke-muslimska världen blir till syndabockar och lovliga offer att läggas upp på altaret utanför moskén. Islamisterna, islams våldsamma spjutspetsar, är de som idag, när den muslimska världen saknar en krigsmaskin som kan konfrontera omvärlden[iv], det är således islamisterna som på sätt och vis utgör ”prästerskapet” som utför de blodiga ritualerna i form av självmordsbombare och andra former av ”heliga krigare”. Dödandet är i hög grad av oskyldiga, slumpmässigt utvalda och ställföreträdande offer, vars skuld och vars bödlar mytologiseras till att bli skyldiga respektive till ”martyrer” och ”gudskrigare”.

Dödandet och blodet som spills ger naturligtvis en viss katharsiseffekt på de troende, men även den muslimska världen tycks vara något splittrad. Efter terrordåd hörs både hyllningar liksom vissa fördömanden, men mest hörs ursäktanden. Att detta inte är ”äkta islam” eller att de som utförde detta inte var ”riktiga” muslimer. Exakt på vilket sätt detta inte var islam och muslimer, förklaras aldrig riktigt. Jihadisterna, i sin tur, stöts nu ut ur sin gemenskap med islam. De blir till syndabockar i syfte att försvara islam från kritik och från förändring. Mantrat att islam är ”fredens religion” vidhålls, utan att någon radikal självkritik görs.

Om en kristen skulle begå liknande synder, så kan denne inte ursäktas med att ”inte vara kristen”, därför att alla kan vara kristna, men ändå synda. Istället kritiseras förövaren utifrån kristna värderingar, sprungna ur den bibliska synen på människan som ett ”tempel”, med en okränkbar värdighet, och hon får inte användas som medel för egna syften. Det vill säga hon får inte offras för andra människors syften, och den kristna guden önskar inte att någon offras för sin skull.

Blod är det som renar från synd. Både i arkaisk, liksom i kristen religion. Men i den sistnämnda så har Gud, genom Jesus Kristus, omformat den blodiga offerriten till en ny form av offer. Anledningen är den, att vi faktiskt inte kan leva helt utan offer. Istället för att Gud, eller någon annan, tvingar oss att försöka göra detta (och därmed riskerar att istället skapa ”externa” offer) så förlikar sig Gud med vårt behov av offer och ger oss ett i form av sig själv. Gud visar genom offret av sin son, Jesus, det exempel på självuppoffring vilket vi hädanefter har att efterlikna, både i den religiösa ritualen, liksom i våra egna liv.

***

Noter:

[i] Katolska Kyrkans Katekes, § 1327.

[ii] Scott Hahn, Lammets måltid: mässan som himlen på jorden, Catholica, 2003, sid: 40-41.

[iii] På webbsidan https://answering-islam.org/authors/masihiyyen/cain_abel.html kan man läsa utförliga redogörelser och jämförelser mellan bibeln och koranen, och dess författare skriver också följande: “it is impossible to understand the Qur’an and solve its mysteries without studying the Hebrew Bible, which enables us to detect the parallelisms that Muhammad’s textual alterations were derived from.”

[iv] Islamska Staten försökte mellan åren 2014-17, men misslyckades till slut och led ett militärt nederlag där erövrade territorier återtogs av en koalition av olika styrkor, inklusive muslimska.

Kan vi leva utan rituella offer (del 1 av 3)?

08 onsdag Aug 2018

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Nedan följer del 1 av en längre text rörande offerriter inom kristendom och islam som jag har filat på under sommaren. Min utgångspunkt ligger naturligtvis i de antropologiska teorierna av René Girard, vilka ligger till grund för läsningar och jämförelser i koranen med de bibliska texterna om Abrahams offer, samt om Kain och Abel.

Jag hoppas den blir intressant, och jag vill också säga att eventuella felaktighet bara är mina och att de beror i så fall i hög grad på bristande tid och förmåga att efterforska alla källor tillräckligt noga. Mycket återstår att säga om detta och jag har varit tvungen att begränsa mig för att inte flyta ut i diverse tangentriktningar.

***
Inledning

Mimesis och disruptiv förnyelse av kulturer
Genom den förståelse vi om religion som vi kan greppa genom René Girards teorier, om syndabocken[i] och mimetiska[ii] begär och kriser, är fenomenet religion sprungen ur behovet av en metod att stävja att våld sprids och eskalerar mimetiskt inom en grupp, vilket till slut hotar att utplåna hela gruppen. Krisens upplösning sker genom att man kanaliserar allas (pågående eller potentiella) våld mot alla, till att bli ett allas våld mot en syndabock (offret). Detta sker initialt spontant i form av blodiga lynchningar, men efterhand övergår detta till en mer och mer institutionaliserad och komplex rituellt akt. Genom de rituella akterna hålls de spontana akterna borta, och de, liksom många andra mer eller mindre relevanta ting, vilka man i efterhand knyter till den mimetiska krisens våld, blir tabu-belagda. Minnet av dessa lynchningar behålls i kulturen i form utav myter, i vilka offrets skuld bekräftas och kollektivets oskuld bedyras. Men samtidigt som syndabockens skuld görs absolut, blir densamma sedd som räddaren, samhällets grundsten och skapelsegud – en gud som skapar kaos, våld och kriser, men som också, genom sin död, instiftar den nya freden. Myten vävs kring dessa teman.

arkaisk-människooffer

Samhällen omdanas genom att en ny mimetisk kris upplöses i någon form av disruptiv akt, i vilken kollektivet (åter)finner en centralpunkt att fokusera sin gemenskap och kultur på – en ny kejsare, en ny religion, en ny fiende. På så sätt växer det vi kallar för samhällets bärande institutioner fram, först i form av det religiösa centret i form av offer och kultplats, men det fortplantar sig ut i nya former; prästerskap, kungamakt, polis och militär, ända till moderna domstolar och rättsväsende. Även om en underliggande gemensam struktur återfinns i olika kulturer så har de olika uttryck och betoningar.

Vi skall här titta närmare på synen på offer inom kristendom och islam. Vilka synsätt finns och på vilken grund vilar dessa? Samt, finns det något i dessa synsätt som gör dem mer eller mindre effektiva i termer av att stävja mimetiskt våld och att bygga upp och forma gemensamhet? Vi skall undersöka två texter som är centrala i båda religionerna: historien om Abrahams skifte av offer, samt på historien om Kain och Abel.

***

Betydelse av rituella offer inom islam
Islam är en religion som vänder sig mot alla former av offer. Endast genom de dagliga bönerna som ”ges” till Gud, samt att underkasta sig Guds vilja kan de troende vara säkra på att välkomnas till paradiset, inte på något annat sätt. Det finns ingen biktstol och inget altare i moskén. Endast genom de dagliga bönerna som ”ges” till Gud och genom att underkasta sig Allahs vilja kan de troende vara säkra på att välkomnas till paradiset. Inga rituella syndabocks-offer, i syfte att genom offrets blod ”betala” för egna synder eller att efterfråga några gudomliga tjänster, är tillåtna inom islam.

I koranen står följande om rituell slakt:

”Detta [är vad Gud klargör för er]; de som håller Guds symboler i ära har sann gudsfruktan i sina hjärtan. [Offerdjuren] har ni nytta av fram till utgången av den fastställda tiden; därefter skall de föras till sin bestämmelse [för att offras nära] den äldsta Helgedomen. För alla folk [i det förgångna] har Vi föreskrivit att Guds namn skall uttalas [i tacksamhet] över de boskapsdjur som Han har skänkt dem som föda – [när de slaktas]. Er Gud är den Ende Guden; underkasta er alltså Hans vilja! Och förkunna för de ödmjuka det glada budskapet [om Guds nåd]” (Sura Al-Hadj 22:32-34)

Under firandet av högtiden Eid al-Adha, skall troende muslimer trots allt rituellt slakta[iii] ett djur; till exempel kan en kamel, ett får eller en get, offras. Det är dock uttalat att detta inte handlar om ett rituellt slaktande i form av ett blodsoffer till Gud. Även om det genom tiderna har uppfattats annorlunda[iv], så kan syftet, enligt koranen, inte vara att återlösa muslimen från synd. Offret utgör inte ett utbyte mot nåd från Gud. Det rituella momentet i (halal)slakten syftar till att påminna de troende om att det är Gud som i slutändan är den enda som har rätt att ta ett liv, och faktumet att man nu själv tar ett liv, innebär att man gör det som en ”ödmjuk tjänare” och i enlighet med Guds vilja att man får vederkvickelse av födan.

Biblisk syn på rituella offer
Den bibliska traditionen sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden och har därför ett långt större historiskt bagage än islam, som uppstod först på 600-talet, det vill säga drygt femhundra år efter att judarnas tempel i Jerusalem hade raserats av romarna år 70 efter Kristus. Efter denna katastrof för den judiska religionen och den fram till dess rådande tempel-kulturen, så inleddes ett arbete med att ”restaurera” judendomen. Man tog då de slutgiltiga stegen bort från de rituella (djur)offer man tidigare så frenetiskt ägnat sig åt[v]. Istället för templet växte synagogan fram som en plats för religiös utövning. Alltså hade man under lång tid före islam beträdde scenen, börjat finna vägar bort från återlösande blodsoffer (syndabockar). Jämför koranens påbud (sura 22:37):

”[Offerdjurens] kött och deras blod når aldrig Gud; men er gudsfruktan [och er lydnad] når Honom. Och Han har låtit er råda över dem för att ni skall förhärliga Gud, som har väglett er. Och förkunna detta glada budskap för dem som gör det goda och det rätta.”

Vilket överensstämmer med profeten Jesajas ord (Jesaja 1:11-16):

”Vad skall jag med edra många slaktoffer? säger HERREN. Jag är mätt på brännoffer av vädurar och på gödkalvars fett, och till blod av tjurar och lamm och bockar har jag intet behag. När I kommen för att träda fram inför mitt ansikte, vem begär då av eder det, att mina förgårdar trampas ned? Bären ej vidare fram fåfängliga spisoffer; ångan av dem är en styggelse för mig. Nymånader och sabbater och utlysta fester, ondska i förening med högtidsförsamlingar, sådant kan jag icke lida. Edra nymånader och högtider hatar min själ; de hava blivit mig en börda, jag orkar ej bära den. Ja, huru I än uträcken edra händer, så gömmer jag mina ögon för eder, och om I än mycket bedjen, så hör jag icke därpå. Edra händer äro fulla av blod; tvån eder då, och renen eder. Skaffen edert onda väsende bort ifrån mina ögon. Hören upp att göra, vad ont är.”

Att det judiska folket uppenbarligen inte lyssnade på sina profeter, vilka istället ofta fick lida martyrdöden[vi] på grund av sina skarpa åthutningar av folket, är dock faktum. Det är inte omöjligt att en (del)förklaring till detta kan återfinnas i historien om Kain och Abel. Men, och detta är det enastående, man valde ändå att bevara profeternas ord genom dessa texter! Det är egentligen helt otroligt att dessa bevarats och inte förstörts. Enligt forskningen[vii] var Jesaja verksam cirka 740 till 700 f.Kr, så ovanstående skall alltså ha kommit runt 1200 år innan samma påbud påstås ha kommit profeten Muhammed till del. Det finns alltså goda möjligheter för alla folken i Mellanösterns som kommit i kontakt med den judiska kulturen, att de har fått ta del av ett eller flera av Jesajas ord. Till exempel hävdar en viss Edouard-Marie Gallez att islams rötter finns hos icke-rabbinska judisk-kristna sekter kallade “Ebioniter” eller “Nazareener”[viii] vilka var messianska judar som existerade mellan år 100 till och med 600-talet efter Kristus. Oavsett hur det är med den saken, så är det inte alls otroligt att Muhammeds koran kommer ur mötet med det judiska och kristna, vars texter och muntliga traditioner han formade till sina egna ”uppenbarelser”.

Girard har ett träffande uttryck för de bibliska texterna, vilka han ser på som ”texter med födslovåndor”. Det är texter som brottas med sin egen gudsbild, som under stora våndor försöker leda oss till frälsningen. Man han ser det heller inte som en helt kronologisk framåtskridande process, utan en kamp med framgångar och nederlag, men där evangelierna ändå är höjdpunkten av en trend. Därifrån har historien tagit en ny vändpunkt, med fortsatta framgångar och nederlag, drivs nu historien på med en ny ingrediens och centralfigur i form av Jesus Kristus.

***

Noter

[i] Se René Girard, Violence and the Sacred, John Hopkins Univeristy Press, 1979, Baltimore, Maryland, USA.

[ii] Se René Girard, Things Hidden Since the Foundation of the World, Stanford University Press, 1987, Stanford, California, USA.

[iii] Den rituella slakten benämns ”quorbani” och beskrivs här på Wikipedia: https://en.m.wikipedia.org/wiki/Qurbani

[iv] Precis som alla andra folk, så ägnade sig araberna före islams erövringar åt ett mångfacetterat offrande till en uppsjö av gudar, och sådana sedvänjor har också fortsatt i den folkliga religionsutövningen under islam.

[v] Om jag förstått saken rätt så finns det än idag judiska sekter som ännu ägnar sig åt rituella djuroffer på samma sätt. Dock är normal kosher-slakt inte ett sådant bruk, utan precis som halalslakt en rituell handling, men syftet är inte att offra djuret till Gud som syndabock.

[vi] De blev offer för folkets vrede och dödades i lynchningar, och/eller av den kung och prästerskap, som de kritiserade.

[vii] Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Jesaja

[viii] En recension av Edouard-Marie Gallez två böcker i ämnet, som också sammanfattar teserna, återfinns här. http://www.culturewars.com/2018/Gardinerreview.htm

 

Mimetiska möten på slagfältet

18 måndag Jun 2018

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

”‘Varför gör de så här ..?’

Frågan ställdes av en förtvivlad kvinna under en föreläsning jag höll för något år sedan. Jag talade inför personer som frivilligt engagerat sig i arbetet med flyktingar och asylsökande. De var engagerade och ville väl, men var i det närmaste uppgivna. Allra mest förtvivlade var de över att alla reaktioner blev tvärt emot de förväntade – ju snällare och mer tillmötesgående de var, desto otacksammare och mer respektlösa blev de asylsökande.

Problemet var att de frivilliga agerade utifrån sin (svenska) värderingssamling, kultur och förförståelse, samtidigt som de asylsökande agerade utifrån sin (vanligtvis afghanska, irakiska eller somaliska) värderingssamling, kultur och förförståelse. Alla inblandade ansåg sina egna värderingar som fullständigt normala och dessutom överlägsna den andres.”

Så inleder Helena Edlund en (återigen) mycket läs- och tänkvärd text här: http://helenaedlund.se/pa-varderingarnas-slagfalt/

Hur hanterar vi så kallade ”kulturkrockar”, så fundamentala som de mellan ett kristet stöpt västerland och ett muslimskt öst?

Möten mellan människor innehåller alltid en mimetisk aspekt och våra reaktioner åt ena eller andra hållet beror helt och hållet på kultur.

När vi sträcker fram handen för att hälsa på någon, då förväntar vi oss en motsvarande imiterande gest tillbaka. Skulle den utebli, så reagerar vi oerhört negativt. Det är (för oss) en gest som är så självklar, så om den inte besvaras gör oss först förvirrade, men senare också förbannade (med all rätt när vi får veta att det bottnar i en usel kvinnosyn).

Nyckelpassagen i texten är följande:

”Den patriarkala kulturen bygger på idealiserandet av manliga egenskaper som våld och dominans. Om ett försök att klättra i rang möts av en starkare kraft, upphör konflikten så snart hierarkin har fastställts. Men en kraftuppvisning som möts av undfallenhet och eftergift, kommer att pågå och öka tills det möter motstånd. Möter det inget motstånd, tar den utmanande parten över helt och fullt.

Där den ene parten retirerar, avancerar den andre. På värderingarnas slagfält existerar inget vaccuum.”

Likaså gäller på det klassiska slagfältet under krig. Som Carl von Clausewitz noterade är krig endast en ”duell i större skala”, där motståndarna gör drag och motdrag; framryckningar och reträtter, kniptångsmanövrar, luftlandsättningar och bombmattor. Ibland under mycket ordnade former, men inte sällan under former som är mer otydliga och i slutändan kaosartade. Det finns  inget sämre än en oordnad reträtt, då man har tappat kontrollen och det i slutändan är var och en åt sitt eget öde.

Ju mer vi retirerar för andra kulturer, vilka inte lever upp till vår egen standard av respekt för svaga; äldre, kvinnor, barn, för meritokrati, likhet inför lagen, för jämställdhet, för ärlighet och transparens mellan folk och makthavare, desto mer kommer andra kulturer ta sig plats och kullkasta allt detta. En svag part övertygar inte en anfallande motståndare. För vår svaghet är tyvärr inte en krigslist. Det är svaghet vi visar upp, i tron att den kommer beveka och omvända, medan den i själva verket bara stärker den anfallande i sin övertygels om sin egen förträfflighet och möjligheter att fortsätta sitt avancemang.

Vi är övertygade om att de andra som ställer krav på vår anpassning är ”svaga”, utifrån en övertygelse om vår egen överlägsenhet och oövervinnerliga styrka. Det är en slags paternalism. Inte obefogad, för vi ÄR bättre. Men vi förstår inte att för att radikalt förändra, det vill säga omvända någon, måste man ibland först tvinga ner dem på knä. Inte framför oss själva som avgudar (vilket vi tror västerlandet alltid gör med andra), utan framför den enda sanna guden – Kristus. Han som självmant gav sitt liv för oss.

Fokus på konfliktens karraktär

07 torsdag Dec 2017

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Eli Göndör redogör i Fokus för hur muslimsk och västerländsk våldsbejakande radikalism hänger ihop. Båda vill (det kristna) västerlandets undergång och de har sedan en tid tillbaka interagerat på sätt som gör det svårt att upprätta en dialog med de västvänliga, här boende, muslimerna. En fransk undersökning visar på hur statsmakten där (och att det är likartat i Sverige, är högst sannolikt) upprättar kontaktytor mot muslimska företrädare, vilka få muslimer egentligen känner sig representerade av, och att dessa företrädare är de som samtidigt bär på våldsbejakande idé- och tankegods.

Läs hela artikeln, den är mycket intressant. Mina kommentarer skall fokusera på ett par saker från artikeln: att våldsbejakande är religiöst betingat offertänkande och på postkolonialismens mimesis.

René Girard har aldrig påstått sig komma fram till några av sina tankar om mimesis eller syndabocken, helt på egen hand. Han har alltid sagt sig ha funnit, åtminstone frön till sina idéer i andras arbete. Ett  exempel är Friedrich Nietzsche, då denne på ett så explicit sätt kritiserade kristendomens kritik av syndabockar. Nietzsche såg och erkände att den judisk-kristna traditionen var något helt unikt i världen; en religion som gav hopp och tröst åt de som han såg på som ”underlägsna folk”, och som gav upphov till det han kallade för en ”slav-moral”. Därför ställde han upp en antikrist i form av den gamla grekiska guden Dionysos, den sentida romantiserade vinguden, tillika dramats beskyddare, men som också krävde sina blodiga offer i de extasfyllda riterna till hans ära. (Enligt myten skall Dionysos ha överlämnat den första vinstocken till en människa, Ikarios, som sedermera också blev offrad åt Dionysos av dem som druckit den nyligen gudagivna drycken. Vi kan bara spekulera i hur den myten uppkom, men med tanke på hur vi läser andra myter i Girards anda, så är det troligen en sådan verklig händelse bakom). Nietzsche insåg att Kristus var anti-offer och mot syndabockar, vilket ledde till samhällets förfall, För Nietzsche var offret, av en för de mångas skull, något nödvändigt för kulturens förnyelse och fortsatta liv. Offret, genom sin katharsis-effekt, renar samhället från synd och skuld, förnyar och vitaliserar dess livsvilja. Enligt Nietzsche var kristendomen därmed anti-kultur (eller anti-liv), och han valde istället att ställa sig på Dionysos sida.

Göndör tar upp två tänkare i Nietzsches fotspår; Jean-Paul Sartre (1905 – 1980) och Frantz Fanon (1925 – 1961), som båda, i sin postkoloniala kritik, just lyfter fram våldet som en nödvändighet för samhällets, och individens, ”rening” – det vi också benämner ”katharsis”.

”Sartre ser våldet som en förlösande kraft för de koloniserade. För Sartre tillfrisknar den koloniserade människan från sin koloniala neuros genom att jaga bort kolonialisten med vapenmakt. Förmänskligandet av krigaren är hans vapen, enligt Sartre. Urskillningslöst dödande en nödvändighet. Dödandet blir en form av förbrödrande erfarenhet bland de överlevande. Våldet blir en form av rening i vilken människan återfinner sig själv, sin värdighet och sitt ursprung.”

Och Göndör om Frantz Fanon:

”Fanon uppmanar också till våld, inte bara som ett verktyg för att bekämpa kolonialmakterna utan också som en rening med vars hjälp självkänsla och värdighet kan återerövras. De som inte tar till våld eller opponerar sig mot kolonialmakterna kallar Fanon för »emanciperade slavar«. Fanons dom är att Europa är ett monster och att det behöver skapas en ny värld som inte inspireras av Europas institutioner, byggd på ödmjukhet och strävan efter att skapa en ny människa.”

Dessa två tänkare har haft enormt inflytande över de, främst på vänsterkanten, som anser att folk och kulturer har ”drabbats” (snarare än helt enkelt mötts) av västvärlden, genom kolonisationen. De fokuserar på de övertramp och excesser som kom i kolonialismens fotspår, liksom kristendomens samtida spridning.

Men, de missar helt att se det fantastiska med den europeiska kolonisationen, vilket är helt unikt för all världens tidigare kolonisationer och imperier. Nämligen att den samtidigt burit med sig en stor dos av självkritik. Saker som den transatlantiska slavhandeln, eller hur man behandlade infödingar i övrigt, har aldrig varit utan intern, och till stora delar berättigad, kritik. Denna kritik har accelererat ända fram till idag, där vi nu fått en bisarr from av skuldbeläggning av ”vita européer”. Det mesta som är fel i världen beror på vita, heterosexuella, män, enligt den postkoloniala teorin. Som om våld, slavhandel, krig, sjukdomar och allt möjligt elände inte fanns innan några européer satte sin fot utanför sin egen dörr.

Vi i väst har tagit till oss kristendomens självkritik, anti-offer och ställningstagande för den svage, en mimetisk identifikation med de lidande, genom vår Gud som står främst på de lidandes, och inte på de segrandes, sida. Hos vissa av oss (främst vänsterradikala akademiker med följe) finns en mimetisk dragningskraft till  ”de koloniserade” (även om kolonialismen sedan länge är borta), liksom med invandrare (som vägrar integrera sig och i själva verket är en slags kolonialister här), med de så kallade ”rasifierade” och de ”icke-vita”) som är så stark och ligger på ett så metafysiskt plan att de själva vill att västvärlden som kultur ska ta över dessa ”förtrycktas” plats, eller ”varande” i filosofiska termer. Det är dags att vi i väst blir till offer nu. Det är en sorts kulturmasochism, men där de akademiska elementen som driver på saken, nog snarare ser sig själva kunna ställa sig vid sidan om, som lite finare och upphöjda vita européer, ett slags kosmopolitiskt prästerskap som kan driva andra, offerlammen, in i fållan till slakt och därmed själva undkomma den död det innebär för den övriga västerländska judiskt-kristna kulturen.

Vissa vill bara se på när världen brinner.

 

Cirkulera

01 fredag Dec 2017

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

I religiösa riter är det inte ovanligt att man i liturgin omgärdar, omringar eller cirkulerar kring det heliga vilket står i centrum för dyrkan och tillbedjan. Många ritualer går ut på att dansa runt, eller gå i olika former av processioner, runt det heliga i centrum. Det heliga, vilket man höll i skräckblandad beundran och respekt, på grund av dess förmåga att både bringa våld och fred.

Inom islam är det en religiös plikt att vallfärda som pilgrim till Mekka. Väl där skall man gå sju moturs varv runt Kaba, en särskilt helig byggnad där. För varje varv skall man helst också stanna och röra vid den ”svarta stenen”, vilken är infattad i denna byggnads ena hörn. Kan man inte nå fram hela vägen är det tillbörligt att stanna upp och peka mot stenen. Byggnaden är dock långt mycket äldre än från Muhammeds tid och har varit en helig plats för hedniska arabfolk, särskilt folken just kring Mekka där ständiga strider fördes om herraväldet över platsen. Att flera gånger har omslutits av både försvarare och anfallare är troligt. Muhammed upptog alltså denna hedniska stendyrkan i islam och ålade alltså sina efterföljare att som en religlös plikt vallfärda till platsen.

Att cirkulera är också att omringa. Särskilt då tillbedjarna är flera till antalet blir ringen ett sätt att markera den inbördes jämställdheten inför det heliga. Att omringa kan ha två syften: att skydda det omgärdade mot någon form av yttre hot, eller att fånga, skada eller döda den omringade.

Genom att formera ett försvar runt något eller någon kan man effektivt hindra attacker från alla håll. Städer hade inte sällan en ringmur för att skydda sig. Denna mur gjorde också en tydlig avgränsning mellan landdsort och stad, mellan borgare och bönder, och markerade därför tillhörighet och gemenskap. Från motsatt håll söker man, till exempel i krig, att omringa sin fiende. Att omringa är ett effektivt sätt för jägare att fånga eller döda sitt byte. En belägring måste också helt omsluta staden, dels för att skära av dess möjligheter till flykt, dels införsel av förnödenheter och försvarare.

2016_2_28-Circle-the-Wagons

På samma sätt kan vi agera socialt. Att socialt söka att omringa den/det man önskar försvara, och därmed stöta ut det fientliga och störande av den sociala ordningen, är en försvarsmekanism på gott och ont. Det kan skydda gruppen, men kan givetvis också få negativa konsekvenser.

När den ett oroligt element dyker upp som hotar gruppen, kan man söka att ”omringa” detta element och attackera samtidigt från alla håll. Fler kommer med genom den mimetiska lockelse som det innebär att få sälla sig till den omringande flocken och slippa hamna utanför.

Detta kan vara en process som är helt och hållet utan fysiskt våld. Oavsett blir den omringade, den som alla är överens om att var mot, både bildligt och bokstavligt, ett lättare byte och ett offer på den sociala tillhörighetens altare. Den så omtalade svenska ”åsiktskorridoren” är ett utmärkt exempel på hur det kan fungera under en tid, att den sedermera börjat ifrågasättas allt mer och att parallella och korsande korridorer börjar accepteras. Men sådant skriver så många andra bättre om än undertecknad.

För att återknyta till den religiösa ritualen att cirkulera kring det heliga, så har det en potentiell, för att inte säga trolig, grund i att man en gång i tiden omringade, bokstavligt talat, den som alla mimetiskt var överens om var skyldig till samhällets kris, och således behövde offras för dess förlösning.

Klanen, islam och västerlandet

31 torsdag Mar 2016

Posted by in Kultur & Religion

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , , , ,

I klansamhället är det klanen som garanterar säkerheten för individen, gentemot andra klaner och gentemot andra klanmedlemmar, så länge man följer de uppsatta reglerna. Per Brinkemo skriver i den här intressanta artikeln i Kvartal, om klansamhällets logik:

”Det finns en allmänt spridd missuppfattning att klansamhällen är hierarkiska och auktoritära, där en klanledare har oinskränkt makt över sin grupp. Men det är precis tvärtom, och i den meningen hade Gaddafi rätt om västerländska demokratier. Det är demokratiska statssamhällen som är hierarkiska och auktoritära. Folket väljer en ledning som ges mandat att styra och stifta lagar, vilka sen ska åtlydas. Klansamhällen är däremot platta organisationer. Varje klangrupp sköter sig själv och inom den diskuterar man sig fram till lösningar på praktiska problem. Systemet bygger på konsensus. Klanhövdingar har snarare funktionen som kloka medlare än som ledare. Antropologen I. M. Lewis, som studerade klansamhället i Somalia, skrev att ’en hierarkisk modell av myndigheter är främmande för det pastorala somaliska samhället, där beslutsprocesser är så demokratiska att de gränsar till anarki’.”

Även om klansamhället är platt, så har man ingen eller mycket liten möjlighet att påverka valet av sina egna ledare. Och det är ledaren som har sista ordet i tvister och rivaliteter. Ledarens makt är dock alltid en balansakt på en nål, då de ovan beskrivna beslutsprocesserna och strukturerna är ”så demokratiska att de gränsar till anarki”, så är en klanledare alltid hotad av folket. Det finns inget säkert system för att avsätta en klanledare. Det sker alltid anarkistiskt, dvs med våld. Därav också det stora behovet att knyta till sig lojaliteter genom mutor och blodsband.

I Dagens Samhälle skriver samme Brinkemo följande i en också mycket insiktsfull artikel att:

”Rättsligt dömer klansamhällen inte individer. De dömer kollektivt. I klansamhällen straffas dessutom inte brottslingen. Klanrätt i dess mest utpräglade form bygger i stället på kompensation. Om en man slagit ihjäl en annan tvingas mördarens klan kompensera den ihjälslagnes familj.”

Det här är vedergällningens princip. En del, ofta kriminologer och andra som borde veta bättre, förväxlar vår tids fängelsestraff med hämnd och vedergällning. Det råder en besynnerlig uppfattning om att fängelsestraff mer eller mindre är en ren hämndaktion från samhällets och offrets (eller offrets anhörigas) sida. Så fängelsestraff kortas ner och man dömer som regel i den nedre delen av straffskalan, särskilt för våldsbrott, då vi, med rätta förvisso, intuitivt känner att hämnd är har en dålig klang. I själva verket är fängelsestraff så långt ifrån hämnd man kan komma. Det handlar i första hand om att den dömde skall få tid till botgöring, och har därför också sin kristna grund.

När individen ger upp sin klantillhörighet för att istället låta sig ingå i ett större sammanhang, nationalstaten, är det en större garanti om rättssäkerhet inom detta sammanhang, som denne erhåller. Möjligheten att få sin sak prövad i en domstol, enligt vissa fasta principer och lagar. Nationer kan i sin tur ingår i sammanhang som EU, FN, osv, vilka i sin tur ger länder, liksom individer i länder, ytterligare eller övergripande rättsligt skydd, om nationalstaten har erkänt (ratificerat) dessa rättigheter (t ex barnkonventionen). Skillnaden mellan klan och demokratisk representation, stavas således ”rättssäkerhet”. Det är den förmånen som individen kan åtnjuta, om hon ger upp sin klan. Men blod är tjockare än vatten, och det är därför Jesus kommer med svärd och söndring, ”så att ‘sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder, och envar får sitt eget husfolk till fiender’. Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig;” (Matteus 10:35 – 37).

Klansamhällets är en uråldrig och primitiv samhällsordning. Det judiska folket kan ha varit de första som började samla sig under en enda gud, Jahve, till skillnad från alla de andra kringliggande folken och stammarna som var polyteister och som de själva också utpräglade klansamhällen. De samtida polyteistiska grekerna kan också klassificeras som ”klaner”, uppdelade i större regioner, stadsstaterna. Polyteismen och klansamhället kan nog sägas vara intimt förknippade företeelser.

Den framväxt av nationer som skedde i Europa gjorde det först genom olika imperiebyggen, till exempel det romerska, där man införde den egna överhögheten, men samtidigt lät de erövrade ”klanerna” behålla sina egna lagar (så länge de inte bröt mot romersk) och religioner (så länge de inte hotade eller störde den romerska polyteismen). Efter kristnandet av, och det romerska rikets påföljande sönderfall, bildades nya stadsstäder, vilka inte sällan låg i fejd med varandra. Ur resultaten av dessa fejder kunde större sammanslutningar av nationer till slut formas under kung, kejsare, eller tsar. Under kolonialismens tidevarv bildade man helt nya nationer som skar tvärs igenom de gamla klansamhällenas gamla strukturer, vilket gett upphov till mycken fortsatt förvirring, splittring och inbördeskrig i områdena. Särskilt där islam samtidigt har bett ut sig. Låt oss därför spekulera lite nedan i några intuitioner jag har om islam.

För så som jag mer och mer har börjat komma att förstå uppkomsten av islam, så är det inget mindre än ett försök att överbrygga klansamhällets begränsningar och de ständigt pågående stridigheterna mellan varandra, den ständiga vedergällningen för förlorad ”heder”, genom att samla sig mot en yttre fiende – de otrogna (dvs alla icke-muslimer).

Genom åkallan av EN gudomlig auktoritet istället för alla lokala stammars gudar, lyckades man historiskt att skaffa sig en skara av trofasta anhängare i den egna klanen, och sedan genom heligt krig (jihad) underkuva de närmaste stammarna. Men så påbörjades inte nationsbyggen, liknande de i det kristna Europa, utan det var ett nytt imperiebygge (kalifatet) som var projektets mål. Man får medge att det var ett strategiskt snilledrag för en maktlysten krigare som Muhammed att göra sig själv till guds profet, att hävda att man ensam har fått guds eviga ord (det som sedan kom att sammanställas till Koranen) givet till sig själv av en ängel (utan några som helst vittnen).

Islam kunde dock inte göra sig av med klansamhällena, vars strukturer och rötter var för djupa för att kunna dras upp utav den svaga teologiska ”spade” som islam har. Det blev som med romarriket, ett imperiebygge, vilket inte höll samman vare sig för det inre eller yttre trycket. Det kunde bara leva vidare så länge det expanderade, men var för instabilt för att hålla samman i förlängningen. De mimetiska inre stridigheterna, mellan sunni och shia, liksom mellan olika klanledare och olika koranskolor, samt att kristendomen till slut satte stop för islams utbredning genom korståg och genom motståndet i Spanien.

Medan kristendomen är ett i grunden ”sekulärt” projekt, där någon teokratisk gudsstat aldrig har varit ett mål (endast de personliga själarnas frälsning är det slutgiltiga målet), eller ens ett medel för att sprida kristendomen, så är islam raka motsatsen, nämligen ett imperiebyggande projekt i syfte att underkuva andra. Till att börja med hade man det religiösa och koranen som ursäkt för att erövra, men det religiösa tog snabbt över och gjorde imperiebygget/kalifatet, till medel för att sprida islam. Ser vi nu på IS och deras försök till att återupprätta kalifatet, så ser vi ju extra tydligt deras behov av ständigt återkommande, spektakulära och blodiga offer av ”syndabockar”. Endast utpekandet av en yttre fiende, i form av alla otrogna, men västvärlden och judar/kristna i synnerhet, håller IS samman. Likadant ser det ut i den övriga muslimska världen, om än mindre blodigt.

Där någonstans står vi och stampar idag, som jag ser det.

Vi skall alltså vara stolta, men också ödmjuka, över vår egen västerländska (judiskt-kristna) form av nationer och demokratisk representation. Det är resultatet av vårt kristna kulturarv. Att göra oss av med kristendomen är därför det som också för oss själva tillbaka till klanen i form av den identitetspolitik, feminism och en ”individualism” där varje liten subkulturell yttring anses vara ”normal” och bortom all kritik.

”Sing to the devil”

26 torsdag Nov 2015

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

En klarsynt text här, även om jag är mycket tveksam till om stycket om Rysslands eventuella återvändande till kristendomen, om hur Europas och västvärldens spirituella vakuum nästan bokstavligen suger åt sig jihadisternas hat och attacker.

”The West simply no longer understands spirituality and has lost touch with its spiritual foundations by abandoning Christianity, now banished also from the EU Treaty. Several countries have removed Christian and all religious symbols from public spaces. By removing God they have created an empty space for evil to fill. This has been combined with morally bankrupt foreign policies that have accepted the slaughter and beheading of Christians, which is tantamount to a destruction of Europe’s own spiritual foundations to achieve geopolitical gains, the latest of which is regime change in Syria by removing the country’s democratically elected president.

The monster created by the rejection of Christianity is gaining power, as terrorism has grown from a de-christianized culture. Secularism and Islamism are two faces of the same destructive spirituality, two parasites nurturing each other. While justice and mercy combine in the virtues that spring from Christianity, the destructive justice of Islamism becomes glaringly demonic. There is no longer a spiritual counterweight of grace, forgiveness and charity, only a political counterpoint, which is clearly inadequate.”

Och politiken som vi känner den, arvet från det romerska imperiet, är på väg ut. Våra politiker gråter idag krokodiltårar över den politik som verkligheten tvingar dem till, medan de klamrar sig fast vi makten för allt vad tygen håller. Det är genomkorrumperat och folk ser det nu helt öppet.

Kultur och religion är samma sak. Vi får alltid det vi ber om.

Hämnden och ressentimenten

15 torsdag Jan 2015

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Lars Åberg, journalist och författare, kommenterar på SvD om ”öga för öga” och muslimsk terrorism som hämnd:

”Naturligtvis är detta en syn på muslimer, och då i synnerhet på dem som tycker illa om västerländska värderingar, som bär starkt koloniala drag. De är inte tänkande och handlande subjekt utan endast en hord av oreflekterande varelser utan egen vilja. Offerperspektivet frånkänner dem varje form av personligt ansvar. Deras tankar och beteenden är enbart reaktioner på någon annans.

Om de hatar förtryck borde de väl i första hand vända sig mot sina lokala och regionala förtryckare? Ingenstans behandlas muslimer sämre än i islamska stater och regioner.

Vad den här förklaringen banar väg för är just hämnden, och den framställs som i högsta grad begriplig. Den må vara vidskeplig och oresonlig, men blir en rimlig reaktion på andras beteende.”

Muslimer antas inte vara tänkande subjekt, utan en förtryckt massa som reagerar instinktivt mot ”västerländsk imperialism”. Ja, så tycks det vara enligt de ideologiproducerande stjärnorna på vänsterkanten. Det är kanske som man säger att ”som man känner sig själv, så känner man andra”?

Men det ligger också någonting i det, därför att det handlar i mycket om den kulturella kontexten. Vi i väst är så genomsyrade av det kristna tänkandet att hämnd inte är en framkomlig väg (dvs. att vi därför bör vända andra kinden till), att vi inte reflekterar över dess grund längre. Det har till och med dragits så långt att vi inte längre klarar av att kritisera någon annan än oss själva längre. Eller att vi som den s.k. ”kulturvänstern” bara vågar provocera dem som de vet inte hämnas. Motreaktionen mot detta blir i sin tur vad Nietzsches anda en reaktion mot kristendomen, vilken han kallade för en ”slavmoral”, därför att man just precis proklamerade självkritik istället för att utse syndabockar (både mänskliga och gudomliga).

Så varför blir muslimer så kränkta att man väljer att storma in på en tidningsredaktion och skjuta vilt omkring sig? Eller att man måste piska en bloggare som kritiserat islam? Eller att helt enkelt utrota hela byar och döda tusentals som inte böjer sig under deras uppfattning om Gud?

De saknar den syndabock som kristna har haft i snart tvåtusen år. Det är ett kulturellt problem, som alltid bottnar i religionen.

För problemet, som jag uppfattar det, för muslimen är att han/hon har ingen att kasta sin sorg/ilska, eller kränkthet, på. Kristna har alltid Jesus, offerlammet, som frivilligt lät ta på sig våra synder. Jesus är vår ständige syndabock – han dog som en sådan, men återuppstod också. För oss gäller det att kontinuerligt bevista den heliga mässan, att delta i mässoffret, gå till bikten, be om förlåtelse, ge förlåtelse, ”vända andra kinden till”, älska vår nästa, vår fiende, och framförallt Gud.

Vem bär på samma sätt muslimens synd och skuld? Är det inte är han eller hon själv? Muslimen kan inte avlasta sig på Allah (rätta mig jag har fel!)? Vi behöver syndabockar, för ingen mäktar med att i förlängningen leva med all sin synd själv, med all det ressentiment för oförrätter och orättvisor som hopar sig på en. Så vad göra? Det gäller alltså att hitta andra lämpliga syndabockar; judar, kristna, trosbröder från en annan inriktning, eller vilka som för tillfället förefaller lämpliga som ställföreträdande offer (någon annan riktig anledning att ge sig på oskyldiga finns inte, annat än att de tjänar som just detta).

Betänk hur förvirrad den polyteistiska världen (som vår egen gamla nordiska, liksom både romerska och grekiska gudavärldar) var är med sina mängder av gudar/gudinnor som den troende skall se till att hålla sig god med i diverse situationer. Vi kan naturligtvis dra liknande paralleller till den sekulära/ateistiska världen, hos de som ”glömt bort sin sanne gud”, och som på grund av mimesis kan ta sig vilka avgudar som helst som råkar komma i ens väg. Idoler av alla de slag; politiska, idrottsmän, artister, kollegor, ja vem som helst. Gudar som kan vara både förebilder och rivaler.

Så detta är naturligtvis lika mycket ett problem för den post-kristna sekulära världen i väst där människors ressentimentet växer för varje dag. Man lever fortfarande ” på ångorna” från den kristna kultur man gör sitt bästa för att utrota, men hur länge håller det innan ett nytt större utbrott i form av våld sker, därför att man saknar den ”ventil” (det är så jag tolkar det hela) som det katolskt-kristna mässoffret innebär?

Vanvettets källa?

02 söndag Nov 2014

Posted by in Kultur & Religion

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Martin Lembke, fil dr i religionsfilosofi Lunds universitet, skriver på Svenska Dagbladet om huruvida vi bör friställa heliga skrifter från vad som görs i dess namn. Det blir ett märkligt resonemang, åtminstone utifrån de exempel han anger. Dock kan jag, kanske märkligt nog, sympatisera med hans slutsats, mer om det efter viss kritik.

Dr Lembke vill gärna jämföra och likställa Koranen med Bibelns texter om våld. Det känns som ett krystat försök att rättfärdiga Koranen på bekostnad av Bibeln. Det märkliga är nämligen att det endast skall göras mellan de ”mörkaste passagerna”, och läsaren hänvisas då till texter ur Gamla Testamentet:

”Man bör alltså inte skylla IS-krigarnas vanvett på Koranen. De flesta koranläsarna lyckas trots allt behålla vettet lika väl som de flesta andra människor, och de flesta bibelläsarna lyckas med samma sak, trots att deras heliga skrifter bitvis är mörkare än Koranens mörkaste passager.”

Men GT är ju endast en del av Bibelns helhet. Nya Testamentet verkar bortglömt.

Den gode doktorn verkar här också sakna insikter i skillnaderna mellan skrifterna. Koranen är nämligen, enligt de troende, Guds eviga ord, befallningar och sanningar. De är inte historiska. Varje ord påstås vara direkt dikterat från Gud till Muhammed, förmedlat via en ängel. De går inte att ändra, tolka, eller se i sin kontext, eftersom Gud är evig. Koranen rör sig inte genom historien.

Kristendom är en historisk religion. Den har berättelser, vittnesmål och martyrer ur verkligheten. I en del fall berättat rakt och rättframt, ibland poetiskt, ibland filosofiskt, ibland teologiskt, ibland mytologiskt. Bibeln har därför alltid varit ett historiskt dokument. Gudomligt inspirerat, ja, men inte dikterat. Det är människor som har skrivit, under inflytande av Gud, men också under inflytande av tidsandan och den tidens gudsbild. Bibeln är skriven av och om personer som ”brottas med Gud”, som försöker förstå hans vägar; som motsätter sig Gud, som avfaller och som omvänder sig. Bibeln kulminerar i avslöjandet av Gud som en älskande gud, en som låter sig själv korsfästas, dö och återuppstå för vår skull.

Kort och gott: Bibeln är inte ”Guds ord” på det sätt som artikelförfattaren låter påskina. Dessutom, det går inte att hitta ett enda ord om att döda, mörda, våldta, eller på annat sätt plåga sina fiender i Nya Testamentet, vittnesmålet som kristendomen bygger på. Kristna läser naturligtvis Gamla Testamentet också, men då i ljuset av vad som står i det nya. GT kan därför aldrig bli föremål för bokstavstroende tolkningar (utan att vara i strid med traditionen).

Så att ”skylla IS-krigarnas vanvett på Koranen” är faktiskt precis vad man kan och måste göra. Texten måste få kritiseras antropologiskt, historiskt, moraliskt, teologiskt och filosofiskt.. Lika mycket som läsaren själv måste kritiseras utifrån sina handlingar, kan en text kritiseras för vad den innehåller och syftar till. Det är på det sättet som vi i väst studerat och behandlat Bibeln i alla tider.

Om vi skall läsa Bibel och Koran sida vid sida så måste de givetvis först och främst läsas i sin helhet. Vi måste dessutom anlägga samma tolkningsnyckel för att låsa upp texterna. Personligen är jag mycket för vad René Girard har bidragit med i form av syndabocksmekanismen. Offret av en oskyldig, för att dra kraft och energi ur en pågående mimetisk kris som hotar förstöra hela samhället. Det är som Kaifas påpekar, ”det vore bäst om en man finge dö för folket.” (Johannes 18:14)

Lembke relativiserar därför grovt när han skriver att:

”Det är ju ändå bortom rimligt tvivel att vissa koranverser, i kraft av att bokstavligen anses återge Guds oföränderliga ord, åtminstone delvis har bidragit till IS-milisens hänryckta brutalitet. Den blygsamma slutsatsen blir att Koranen, liksom Bibeln i än högre grad, innehåller vissa moraliskt förkastliga och potentiellt förödande passager.”

Återigen, några sådana passager inte finns i det kristna Nya Testamentet. Varför inte nämna detta faktum? Det mest moraliskt förkastliga som skildras i NT är ju korsfästelsen – och den skildras tydligt som just precis för vad den är – ett blodigt offer av en oskyldig man, en syndabock, Guds son. Koranen är troligen sprungen ur en slagfältets självrättfärdigande segerherre, medan Bibeln är skriven av ”förlorarna”.

Vi måste kunna se på texter och bedöma dem efter dess frukter. Gamla och Nya Testamentet har gett oss västvärlden civilisation, inklusive sekulariseringen (vilket jag dock inte ämnar argumentera för här och nu, men det är inte ett orimligt påstående). Vad har Muhammeds och Koranens islam gett oss?

Skillnaderna i de förebilder som Muhammed, respektive Jesus, utgör för sina läsare borde beaktas. Vad gjorde Jesus, respektive Muhammed, och vad ansåg de att vi skulle göra i deras efterföljd? Jesus återuppväckte döda, helade sjuka, predikade om fred och rättvisa, mättade de hungriga, kritiserade de självrättfärdiga (främst fariséerna), förlät äktenskapsbryterskor och andra syndare, och samlade så sitt folk runt sig i en anda av lärjungaskap. Jesus uppmanade oss att vända andra kinden till, att älska inte bara vår nästa, utan även vår fiende – och att ”[i]ngen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina vänner.” (Johannes 15:13) Till slut förrådes han av alla, gav frivilligt upp sitt eget liv för allas vår skull.

Muhammed då, vad gjorde han under sitt liv efter att ha mottagit Koranen av sin gud? Islam har i stort sett spridits enbart genom svärdets makt, så Muhammed startade erövringskrig, underkuvade, förslavade och förföljde sina motståndare tills de gav upp, han gifte sig med en minderårig (nioåriga Aisha), liksom både dömde och stenade personligen äktenskapsbryterskor. Han såg även till att ta andras fruar ifrån deras män om han så begärde. Muhammed har själv, i enligt med en så kallad Hadith, nedtecknade stycken om ”Muhammeds sätt att leva som förebild samt hans handlingar och ord i olika situationer”), sagt sig vara ”profeten som skrattar när jag dödar mina fiender.” En ganska anmärkningsvärd kommentar från grundaren av ”fredens religion”. Koranens uppmaningar om våld mot ”otrogna” är inte historiska händelser och forntida tolkningar av Guds vilja, utan gäller här och nu.

Slutligen landar doktor Lembke i att en: ”mer radikal möjlighet är att se de mörka passagerna som Guds sätt att främja kritiskt tänkande. Guds ord skulle då inte i första hand vara en bok för inlärning utan en bok för utvärdering, där läsarens uppgift är att själv nå fram till en värdig gudsbild. En fördel med ett sådant synsätt vore att det kan förenas även med rigorösa föreställningar om Skriftens ofelbarhet, om man nämligen med ’ofelbar’ inte menar ’fri från falska påståenden’ utan snarare ’formulerad exakt som Gud vill’.”

Detta är en fullt rimlig hållning så länge vi talar om Biblen, därför att den kulminerar i den enkla slutsatsen, men samtidigt verkligt svåra, att läsaren uppmanas att som lärjunge följa Jesus, som endast gör sin Faders vilja. Han är det levande exemplet för oss hur vi skall leva utan att gå under i mimetiska konflikter. Om vi lyckas är upp till oss. Det är så vi kallas till bot och bättring, eller med andra ord, till ”(själv)kritiskt tänkande”. Att något liknande är en möjlig frukt utifrån koranläsning ställer jag mig dock högst tveksam till. Något sådant som självkritik tycks vara fullständigt främmande i den muslimska världen, där allting alltid är andras fel: judarna, kristna, otrogna, USA, västvärlden, och så vidare.

Allt vanvett har sin källa.

”Av deras frukt skolen I känna dem.” (Matteus 7:16)

isis-execution

När båda sidor av myntet är identiska

30 tisdag Sep 2014

Posted by in Kultur & Religion

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Likheterna mellan den allt mer gudlösa västvärlden och det allt mer ”gudfruktiga” islam i Mellanöstern, kan inte uttryckas klarare och mer rättfram än med ”Spenglers” ord:

”Unlike the Western adherents of Nietzsche, who cried, ‘God is dead, and everything is permitted!’, the Islamist radicals have invented a God who permits everything.”

Det är lika skrämmande som logiskt sammanhängande att dessa båda ytterligheter också är varandras likar. Om Gud är död, så måste allting ”i frihetens namn” också vara tillåtet för ateisterna. Om inte Gud är gud, då är vi alla gudar (vilket är precis vad ormen i Paradiset förutspår Eva och Adam att de skall bli då de äter av den förbjudna frukten). Och om Gud är vad islamisterna förutsätter (vilket inte är någon ”fri” tolkning av Koranen, utan en mainstream tolkning tagen till sin yttersta konsekvens), då är allting tillåtet för dem, ”i Allahs namn”. Ingen grymhet är för bestialisk att den inte kan motiveras med ett ”Allahu akbar”.

Det enda som hindrar ateisterna och agnostikerna att tillåta sig allting och vad som helst, är den tunna fernissa av judisk-kristen kultur som under tvåtusen år varit närvarande och format vårt medvetande. Vi är medvetna om att en syndabock faktiskt är någon som inte är skyldig till folkets anklagelser och  vars önskning om vedergällning i själva verket är en lynchning. Vad som händer om (när?) denna kultur slutligen fördrivits och gett upp sin sista suck är något som vi borde ägna mer än en tanke åt. Men vem gör det idag?

Erfarenheterna av brutaliteten och likgiltigheten inför den mänskliga personens värde hos de ateistiska ideologierna, marxismen och nationalsocialismen, som hemsökte oss under 1900-talet, borde leda till eftertanke om vad en värld utan Gud innebär.

whoisreallydead