”‘Varför gör de så här ..?’

Frågan ställdes av en förtvivlad kvinna under en föreläsning jag höll för något år sedan. Jag talade inför personer som frivilligt engagerat sig i arbetet med flyktingar och asylsökande. De var engagerade och ville väl, men var i det närmaste uppgivna. Allra mest förtvivlade var de över att alla reaktioner blev tvärt emot de förväntade – ju snällare och mer tillmötesgående de var, desto otacksammare och mer respektlösa blev de asylsökande.

Problemet var att de frivilliga agerade utifrån sin (svenska) värderingssamling, kultur och förförståelse, samtidigt som de asylsökande agerade utifrån sin (vanligtvis afghanska, irakiska eller somaliska) värderingssamling, kultur och förförståelse. Alla inblandade ansåg sina egna värderingar som fullständigt normala och dessutom överlägsna den andres.”

Så inleder Helena Edlund en (återigen) mycket läs- och tänkvärd text här: http://helenaedlund.se/pa-varderingarnas-slagfalt/

Hur hanterar vi så kallade ”kulturkrockar”, så fundamentala som de mellan ett kristet stöpt västerland och ett muslimskt öst?

Möten mellan människor innehåller alltid en mimetisk aspekt och våra reaktioner åt ena eller andra hållet beror helt och hållet på kultur.

När vi sträcker fram handen för att hälsa på någon, då förväntar vi oss en motsvarande imiterande gest tillbaka. Skulle den utebli, så reagerar vi oerhört negativt. Det är (för oss) en gest som är så självklar, så om den inte besvaras gör oss först förvirrade, men senare också förbannade (med all rätt när vi får veta att det bottnar i en usel kvinnosyn).

Nyckelpassagen i texten är följande:

”Den patriarkala kulturen bygger på idealiserandet av manliga egenskaper som våld och dominans. Om ett försök att klättra i rang möts av en starkare kraft, upphör konflikten så snart hierarkin har fastställts. Men en kraftuppvisning som möts av undfallenhet och eftergift, kommer att pågå och öka tills det möter motstånd. Möter det inget motstånd, tar den utmanande parten över helt och fullt.

Där den ene parten retirerar, avancerar den andre. På värderingarnas slagfält existerar inget vaccuum.”

Likaså gäller på det klassiska slagfältet under krig. Som Carl von Clausewitz noterade är krig endast en ”duell i större skala”, där motståndarna gör drag och motdrag; framryckningar och reträtter, kniptångsmanövrar, luftlandsättningar och bombmattor. Ibland under mycket ordnade former, men inte sällan under former som är mer otydliga och i slutändan kaosartade. Det finns  inget sämre än en oordnad reträtt, då man har tappat kontrollen och det i slutändan är var och en åt sitt eget öde.

Ju mer vi retirerar för andra kulturer, vilka inte lever upp till vår egen standard av respekt för svaga; äldre, kvinnor, barn, för meritokrati, likhet inför lagen, för jämställdhet, för ärlighet och transparens mellan folk och makthavare, desto mer kommer andra kulturer ta sig plats och kullkasta allt detta. En svag part övertygar inte en anfallande motståndare. För vår svaghet är tyvärr inte en krigslist. Det är svaghet vi visar upp, i tron att den kommer beveka och omvända, medan den i själva verket bara stärker den anfallande i sin övertygels om sin egen förträfflighet och möjligheter att fortsätta sitt avancemang.

Vi är övertygade om att de andra som ställer krav på vår anpassning är ”svaga”, utifrån en övertygelse om vår egen överlägsenhet och oövervinnerliga styrka. Det är en slags paternalism. Inte obefogad, för vi ÄR bättre. Men vi förstår inte att för att radikalt förändra, det vill säga omvända någon, måste man ibland först tvinga ner dem på knä. Inte framför oss själva som avgudar (vilket vi tror västerlandet alltid gör med andra), utan framför den enda sanna guden – Kristus. Han som självmant gav sitt liv för oss.