• Om Kultur & Religion
  • René Girard & Källor
  • Begrepp & termer

Kultur & Religion

~ Girardiska betraktelser i dåtid och samtid

Kultur & Religion

Etikettarkiv: Helena Edlund

Mimetiska möten på slagfältet

18 måndag Jun 2018

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Carl von Clausewitz, Helena Edlund, imigranter, islam, kulturkrock

”‘Varför gör de så här ..?’

Frågan ställdes av en förtvivlad kvinna under en föreläsning jag höll för något år sedan. Jag talade inför personer som frivilligt engagerat sig i arbetet med flyktingar och asylsökande. De var engagerade och ville väl, men var i det närmaste uppgivna. Allra mest förtvivlade var de över att alla reaktioner blev tvärt emot de förväntade – ju snällare och mer tillmötesgående de var, desto otacksammare och mer respektlösa blev de asylsökande.

Problemet var att de frivilliga agerade utifrån sin (svenska) värderingssamling, kultur och förförståelse, samtidigt som de asylsökande agerade utifrån sin (vanligtvis afghanska, irakiska eller somaliska) värderingssamling, kultur och förförståelse. Alla inblandade ansåg sina egna värderingar som fullständigt normala och dessutom överlägsna den andres.”

Så inleder Helena Edlund en (återigen) mycket läs- och tänkvärd text här: http://helenaedlund.se/pa-varderingarnas-slagfalt/

Hur hanterar vi så kallade ”kulturkrockar”, så fundamentala som de mellan ett kristet stöpt västerland och ett muslimskt öst?

Möten mellan människor innehåller alltid en mimetisk aspekt och våra reaktioner åt ena eller andra hållet beror helt och hållet på kultur.

När vi sträcker fram handen för att hälsa på någon, då förväntar vi oss en motsvarande imiterande gest tillbaka. Skulle den utebli, så reagerar vi oerhört negativt. Det är (för oss) en gest som är så självklar, så om den inte besvaras gör oss först förvirrade, men senare också förbannade (med all rätt när vi får veta att det bottnar i en usel kvinnosyn).

Nyckelpassagen i texten är följande:

”Den patriarkala kulturen bygger på idealiserandet av manliga egenskaper som våld och dominans. Om ett försök att klättra i rang möts av en starkare kraft, upphör konflikten så snart hierarkin har fastställts. Men en kraftuppvisning som möts av undfallenhet och eftergift, kommer att pågå och öka tills det möter motstånd. Möter det inget motstånd, tar den utmanande parten över helt och fullt.

Där den ene parten retirerar, avancerar den andre. På värderingarnas slagfält existerar inget vaccuum.”

Likaså gäller på det klassiska slagfältet under krig. Som Carl von Clausewitz noterade är krig endast en ”duell i större skala”, där motståndarna gör drag och motdrag; framryckningar och reträtter, kniptångsmanövrar, luftlandsättningar och bombmattor. Ibland under mycket ordnade former, men inte sällan under former som är mer otydliga och i slutändan kaosartade. Det finns  inget sämre än en oordnad reträtt, då man har tappat kontrollen och det i slutändan är var och en åt sitt eget öde.

Ju mer vi retirerar för andra kulturer, vilka inte lever upp till vår egen standard av respekt för svaga; äldre, kvinnor, barn, för meritokrati, likhet inför lagen, för jämställdhet, för ärlighet och transparens mellan folk och makthavare, desto mer kommer andra kulturer ta sig plats och kullkasta allt detta. En svag part övertygar inte en anfallande motståndare. För vår svaghet är tyvärr inte en krigslist. Det är svaghet vi visar upp, i tron att den kommer beveka och omvända, medan den i själva verket bara stärker den anfallande i sin övertygels om sin egen förträfflighet och möjligheter att fortsätta sitt avancemang.

Vi är övertygade om att de andra som ställer krav på vår anpassning är ”svaga”, utifrån en övertygelse om vår egen överlägsenhet och oövervinnerliga styrka. Det är en slags paternalism. Inte obefogad, för vi ÄR bättre. Men vi förstår inte att för att radikalt förändra, det vill säga omvända någon, måste man ibland först tvinga ner dem på knä. Inte framför oss själva som avgudar (vilket vi tror västerlandet alltid gör med andra), utan framför den enda sanna guden – Kristus. Han som självmant gav sitt liv för oss.

Om detta må vi berätta – Helena Edlund

11 fredag Maj 2018

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

afghanistan, hederskultur, Helena Edlund, patraiarkat

Helena Edlund skriver om sin tid i Afghanistan och om hederskultur:

”Äktenskap med barn är officiellt förbjudet men lagen kringgås av det faktum att en flicka (oavsett ålder) anses vuxen när hon gifter sig. En nioåring är alltså barn om hon är ogift, men vuxen om hon är gift. Begrepp som våldtäkt inom äktenskapet existerar inte och sjukhusen är fulla av småflickor med fysiska och psykiska skador efter systematiska övergrepp, tidiga graviditeter och traumatiska förlossningar.

Könssegregationen är i det närmaste total och kvinnan är bärare av mannens heder. Det är inte ovanligt att flickor och kvinnor är hänvisade till att leva sina liv bakom hemmets höga murar, under övertygelsen att de då skyddas från männens våld och sexuella begär. Om en kvinna blir våldtagen, räknas det som ett brott riktat mot kvinnans manliga släktingar. Kvinnan som utsätts beläggs därför med skuld – hade hon inte låtit sig våldtas, hade släkten behållt sin heder.”

I hederskulturer är det kvinnan som används som syndabock på ett ytterst utstuderat sett. Vi kan se hur det har med det ”primitivt heliga” att göra. Kvinnan har, på ett för oss utifrån betraktat sätt, både diviniserats och stötts ut som syndabock samtidigt.

Hon är i det första läget ”helig” och ”skyddas” därför på alla tänkbara sätt, men om ett brott mot något av alla de tabun som omger henne överträdes, så blir hon alltså genast utsedd som själv skyldig till överträdelsen. Precis som de arkaiska gudarna är skapare av både fred och krig, ro och uppror, stillhet och storm, så kvinnan ”skyldig” till både dygd (fred) och otukt (krig).

I en sådan kultur är det alltid ett stort hot mot freden när det heliga på något sätt kränks. Hämden, vilken är den mimetiska reaktionen från släktingarna, hotar att bli till utdragna och blodiga vendettor. Därför är det alltid bättre för samhället att våldet, istället för att riktas innåt mot sig självt, kan riktas utåt (vilket är svårare att hitta lämpligt offer för), eller mot någon egen man har råd att stöta ut och som saknar medel och möjligheter till hämnd. Att det därför blir den våldtagna kvinnan som stenas för sina ”synder” är ett verkligt utstuderat och ”demoniskt” offer av en syndabock.

Författaren:

Kultur och Religion

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Arkiv

Senaste

  • Modellen/rivalen i homosexuella relationer, exemplet Lars Norén och Jonas Gardell
  • Förnedringsrånens mimetik
  • Mimetisk julkalender
  • Rävar och igelkottar
  • Jordmån för sekterism

Girard-relaterat

  • COV & R
  • Gil Bailie
  • Girard på Wikipedia (eng)
  • Girard på Wikipedia (sv)
  • Girardian Lectionary
  • Imaginary Visions of True Peace
  • Imitatio
  • The Cornerstone Forum

Girardian

  • A Neighbor's Choice

Katolskt

  • Catholic Gentleman
  • En rätt så katolsk blogg
  • First Thoughts
  • I Kyrkans fulla gemenskap
  • Katolsk Observatör
  • Katolsk Observatör – Blogg
  • Katolskt Fönster
  • Labarum
  • Signum
  • Word On Fire

Läsvärt

  • Amerikanska Nyhetsanalyser
  • Danny Kohn
  • Fred i Mellanöstern
  • Fytne
  • Gudmundson
  • Jihad Watch
  • Mats Tunehag
  • Merit Wager
  • One Cosmos

Samhälle & Kultur

  • Axess Magasin & TV
  • Dick Erixon
  • Frihetligt
  • Spengler
  • The Climate Scam

Blog Stats

  • 74 382 hits

Redaktören

  • Registrera
  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.com

Blogg på WordPress.com.

Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy