Begrepp & termer

För oss är det bäst om en man dör för folket, än att ett helt folk går under.

Så säger översteprästen Kajafas i Johannesevangeliet 11:50, syftande på nödvändigheten i att låta ”offra” Jesus. Inte i templet, men på korset. Abraham var den förste att överge offret av människor (sin egen son) och i enlighet med detta offrades bara djur i Jerusalems tempel. Dödandet av människor för religiösa, vilket är det samma som att säga kulturella, syften har fått ta andra former och vägar, och har ännu idag inte upphört. Men vi har allt mer upphört att tro på dem. Hur kommer detta sig?

Myt och verklighet
Myten börjar, enligt professor Girard, vid förhistoriens tröskel till historien, och den överbryggar gapet mellan vad vi medvetet faktiskt kan minnas och vad vi omedvetet ändå minns. Myten blir på så viss en ”sanning” för oss, i vilken vi samtidigt både döljer och bevarar vad som egentligen hände. Enligt myten vinner folket sin frihet genom att besegra, fördriva eller döda, det onda som hemsöker deras värld. Vad som egentligen hände, menar Girard, är att samhälle i denna sin primitivaste form, har hamnar i en kris vars till slut okontrollerbara våld hotar tillintetgöra allt. Lösningen blir att kanalisera detta allas våld mot alla, till ett allas våld mot en. Genom samma mimetiskt betingade rivalitet som skapar krisen, är det mimesis (se lite längre ned) som leder till att en mobb kan bildas mot ett offer, syndabocken, som handgripligen lynchas eller fördrivs.

Syndabocksmekanismen är extremt effektiv. Den sluter samman gruppen mot det ensamma offret. Troligen ofta utsedd på grund av att denne på något sett utmärker sig från övriga. De som är lite annorlunda än majoriteten; den halte med klumpfot, den som ser lite annorlunda ut, är från andra delar av landet, eller talar konstigt. När alla är överens om att det är en denne enda person som är skyldig till den sociala kris gruppen befinner sig i, är steget inte långt till att en lynchmobb har bildats.

Någon gång för länge sedan, i mänsklighetens gryning då hon stod på tröskeln från djur till människa, argumenterar Girard, måste denna upptäckts gjort. Den ekonomiska kalkylen fungerade – och det blev till hela samhällets (minus en individs) gagn att en dog, för att de övriga skulle få leva. Det enda som behövdes för att få ekvationen att gå ihop var valet av ett offer som hela samhället kunde enas mot. Den mycket primitiva människan på väg mot hominisering måste ha upptäckt denna mekanism och därmed undvikit ett allt mer eskalerande våld mot sin oundvikliga undergång.

För att förstå vad som händer måste vi också förstå begreppet ”katharsis”. Vad det betyder är “rening” eller “fördrivning” och är den effekt som ger upphov till en extrem stark gemensamhet och solidaritet. En effekt som är så stark att den sammanbinder i en anda av försonande kamratskap vilken endast uppstår under mycket speciella omständigheter, till exempel i krigets leriga skyttegravar, eller, i något så gemensamt som det kollektiva mordet av en ensam syndabock.

William Hunt - ScapegoatKonflikter och våld, följderna av mänsklighetens strävan, efter makt och guld, efter åtrå och avundsjuka, på det individuella planet och på det storpolitiska, löper som en blodröd tråd genom mänsklighetens historia. Det är lika fascinerande som skrämmande att i våra historia kunna ta del av det obegripligt ursinniga, urskiljningslösa och sett ur den historiska backspegelns perspektiv, i många fall ett till synes meningslöst våld. För inte så länge sedan ansågs detta vara en naturlig och oundviklig del av att vara människa.

Mimesis
Det finns experiment gjorda, där två barn placeras i ett rum med leksaker, två av varje så att barnen inte skall behöva kivas om en viss typ av leksak. Ett av barnen får ett litet försprång och kommer, slumpmässigt, börja leka med en leksak. Nu kommer det andra barnet in i rummet. Så gott som alltid kommer det inte nöja sig med den andra, exakt likadana leksaken, som faktiskt är ledig, utan det är den redan upptagna leksaken som är intressant. Beteendet, som om det är sant och därmed universellt, innebär att vi människor inte alltid gör de självständiga och fria val vi så gärna vill tro att vi gör.

Slutsatsen vi måste dra är att begär inte är något som kommer ur de begärda objekten (Sartre), utan genom att vi imiterar andras begär. Begäret var det ”det första fröet” i vårt medvetande (Rig-Veda, 10.129.4, de proto-vedantiska skrifterna daterade till ca 1700 – 1100 före Kristus).

Girard menar att mimetiska krisers upplösning genom syndabocksmekanismen är en effekt av katharsis och själva grunden för detta första primitivt heliga. Därmed för den första religionen. Ur det följer allt vad vi kallar för civiliserad kultur, institutioner och hierarkier. Efter detta grundläggande mord har människans urfäder sakta men säkert lärt sig att ritualisera och institutionalisera denna mekanism.

Nu plötsligt fria från oroligheter och motståndare, renade från det raseri som alldeles nyligen stormade vilt, ställer man sig frågan till vad som gjorde detta möjligt. Kollektivet ser sig dock som helt passiva i förhållande till sitt offer. Men det plötsliga lugnet tycks bekräfta offrets ansvar för den uppkomna krisen, men samtidigt också för dess upphörande. Denna plötsliga omkastning av det verkliga förhållandet mellan offret och kollektivet ”fortplantar sig i krisens upplösning”, skriver Girard och ”offret betraktas som heligt.” (Syndabocken – Antologi, sid 161)

Den plötsliga försoningen genom katharsis kan endast ha varit möjligt om offret ses som övermänskligt, något ”gudomligt”. Det kollektiva hatet mot offret övergår i ett dyrkande av detta som den gud vilken förde fred och lugn till samhället.

Religiösa fenomen har denna struktur av dubbel överföring. Den aggressiva överföringen och den försonande överföringen. Den försonande överföringen, vilken innebär en sakralisering av offret, är en känslig process som inte slår igenom förrän den har fullbordats. Om vi fortfarande kan hata offret kommer vi aldrig bli förmögna att dyrka det.” (ur ”Things Hidden Since the Foundation of the World”, sid 37)

***

Det finns, enligt Girard, fyra stereotyper för kollektiva förföljelser och utpekandet av syndabockar, som vi ser återkomma om och om igen, i gamla myter men också i dag när vi försöker skapa oss nya.

Den första stereotypen är att samhället befinner sig i någon form av kris, vilken oavsett orsak, alltid innebär en social dimension i form av upplösning av skillnader och gränser mellan folk. Människor i kollektiv, som är på väg att formera sig till en mobb, tenderar att bli mer och mer jämlika i varandras ögon. Sociala och ekonomiska, eller andra tidigare tydliga barriärer mellan folk upplöses när de blir en folkmassa (se till exempel vad vi tidigare beskrivit utifrån Canettis bok ”Crowds and Power”).

Den andra stereotypen handlar om brottet som offren anklagas för. Offren för förföljelser blir alltid anklagade för brott som leder till upplösning av skillnader. Incest är extremt vanligt förekommande i myter (Oidipus), vilket upplöser skillnaderna mellan familjemedlemmar och därmed hotar en av samhällets viktigaste grundstenar. Men ett brott sådant som att förgifta brunnar och vattendrag är också ett som upplöser skillnader, då dess verkningar drabbar alla, fattig och rik, ung som gammal, utan åtskillnad.

Det tredje handlar om utpekandet av offer. Detta kan visserligen ske helt slumpmässigt, men sällan är det så. Efter att massan har formats och finner sig helt enig och jämlik, så är det en helt logiskt slutsats att de finner sitt offer hos dem eller i den som nu är olik massan. Fysisk olikhet (handikapp, sjukdomar, etc) är en given anledning, men socialt status är kanske den främsta i senare tider. Naturligt tenderar vi att tänka på fattiga och socialt marginaliserade, men hur ofta har inte mäktiga ledare, kungen, ”de rika”, ”överklassen”, ”kapitalisterna” förvägrats sin mänsklighet och kategoriskt utsetts till syndabockar? Folkmassan vänder sig för det mesta helt enkelt mot dem som tidigare har betraktats som överheten. Denna revolt anses inte sällan vara så ”helig” att den inte får ifrågasättas på någon punkt. Offren bär alltid på vissa tecken som gör dem till offer.

Den fjärde och sista stereotypen är själva våldet, upplösningen och ”frälsningen” från krisen genom fördrivningen eller dödandet av syndabocken.

***

Vad som avslöjar hela denna affär för oss är Jesus Kristus, som genom inkarnationen, sin offerdöd och återuppståndelse gör syndabocksmekanismen obrukbar. Vi kan inte längre mytologisera våra offer, även om vi fortfarande kan döda dem. Från Things Hidden Since the Foundation of the World:

”To recognize Christ as God is to recognize him as the only being capable of rising above the violence that had, up to that point, absolutely transcended mankind. Violence is the controlling agent in every form of mythic or cultural structure, and Christ is the only agent who is capable of escaping from these structures and freeing us from their dominance. This is the only hypothesis that enables us to account for the revelation in the Gospel of what violence does to us and the accompanying power of that revelation to deconstruct the whole range of cultural texts, without exception. We do not have to adopt the hypothesis of Christ’s divinity because it has always been accepted by orthodox Christians. Instead, this hypothesis is orthodox because in the first years of Christianity there existed a rigorous (though not yet explicit) intuition of the logic determining the gospel text.

A non-violent deity can only signal his existence to mankind by having himself driven out by violence — by demonstrating that he is not able to establish himself in the Kingdom of Violence.

But this very demonstration is bound to remain ambiguous for a long time, and it is not capable of achieving a decisive result, since it looks like total impotence to those who live under the regime of violence. That is why at first it can only have some effect under a guise, deceptive through the admixture of some sacrificial elements, through the surreptitious reinsertion of some violence into the conception of the divine.”

Så här står vi nu. Vi kan inte fördriva våld med våld längre. Vi befinner oss nu i en eskatologisk historia, som kanske går mot sitt slut, eller mot Gud Rike. Det är upp till oss – och tyvärr verkar inte mycket tyda på det senare valet. Men vem vet, Anden är likt vinden och blåser dit den vill…

4 thoughts on “Begrepp & termer”

  1. Haft förmånen träffa Paul Riceur, Också ganska okänd här, en fantastisk försvarare av berättelsen och av den muntliga traditionen. Han tar mänsklighet på allvar så att säga…

    Känner du till honom?

  2. Känner inte till honom alls, men det jag kan läsa på Wiikipedia om honom och hans idéer låter onekligen intressant och värt att kolla upp!

  3. Huga, huga. Är varje försök att lämna Omelas dömt att misslyckas?
    http://en.wikipedia.org/wiki/The_Ones_Who_Walk_Away_from_Omelas

  4. Nej, naturligtvis inte. Vi kan ju alla sluta upp med att kämpa emot evangeliet och erkänna Syndabocken/Offret, med andra ord Jesus, som herre. Det som kristna kallar för omvändelse. Dock svårt att tro att det skulle kunna ske i någon större skala idag då vi tycks allt mer invecklade i mimetiska konflikter, men vem vet någonsin vad som kommer att hända?

Kommentera här

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s