Noterat om fenomenet ”metoo”

Etiketter

, ,

Jag har undvikit att skriva om metoo-rörelsen och alla dess mimetiska implikationer, men nu när flodvågen ebbat ut en smula, perspektiven börjar att komma på plats, och när flera tragiska slutscener utspelats inför öppen ridå, så kan det vara på sin plats.

I Fokus konstaterade Johan Hakelius att medan flodvågen metoo störtade fram fanns det ingen möjlighet att stoppa den, att ställa sig i dess väg vore socialt självmord.

”En sak är värd att minnas: inget är värre för en människa än att uteslutas ur en gemenskap. Det är ett av skälen, vid sidan av rädsla för repressalier, till att brottslingar hellre sätter sig i fängelse än tjallar. Att attackeras av en samlad grupp av sina arbetskamrater är därför något av det värsta som kan hända en människa. Och om de som inte deltar i attacken väljer att ta ett steg tillbaka och invänta resultatet, gör det saken än värre. Den ensamhet som uppstår i ett sådant läge är ofattbar för de flesta, innan de råkat ut för den.”

Två saker är värda att notera.

Så, för det första, det är alltid fråga om en lynchmobb när en och samma grupp agerar åklagare, domare, samt verkställare av straff. De agerar med kraften i mobbens högljudda anklagande, enigheten i domslutet, och verkställer i form av påtryckningar och social utfrysning/stigmatisering, som i ett ögonblick förvandlar offret till  ”pestsmittad”, någon som folk omkring (vänner, chefer, kollegor) gör bäst i att illa kvick ta avstånd från för att själva undvika att smittas. Oavsett graden av skuld hos den anklagade, så är formen ändå den av en lynchmobb.

För det andra, har vi den totala avsaknaden av norm-diskussion som lyser med sin frånvaro. När vi inte längre har några gemensamma normer, eller tabun för att tala i termer av religion, utan ”allt är tillåtet” och upp till den enskilde att avgöra vad denne ”gillar”, så har vi dels satt mycket stort ansvar hos de unga och oerfarna. För skall sanningen fram, så är det ingen som ”vet” vad han eller hon gillar. Inte förrän de verkligen har utsatts för det. Samtidigt kan det ändå finns fullt av outtalade tabun, vilka man först blir varse i efterhand, är det då så konstigt att det blir ytterst förvirrat och kaotiskt, med uppenbara svårigheter för många att skilja på vad som är godtagbart och välkommet i form av ”uppvaktning”.

Av allt det ovan sagda så har vi precis de ingredienser som kännetecknar en mimetisk kris, nämligen oförmågan hos alla att göra distinktioner. Rätt och fel, ledare och följare, egna och andras begär blir till en grumlig sörja. Sociala kategorier upplöses och när krisen eskalerar har ingen rätt att ifrågasätta någons upplevelse. Alla upplevda kränkningar är lika allvarliga. Det finns inte ens någon klar definition av vad en kränkning faktiskt är.

Metoo består av personer som under lång tid själva har blivit förbisedda som offer, som underkastat sig rollen, dels därför att det kanske inte varit opportunt för karriären, och/eller att det inte var möjligt att komma åt en socialt uppsatt förrövare. Att vara offentlig med sina upplevelser kan bara det också vara extremt jobbigt och stigmatiserande. Deras ressentiment har länge växt och bidat sin tid. När till slut fördämningarna brister och de första fallen blir mycket uppmärksammade i medier, därför att de handlar om kända offentliga personer som anklagas av mindre kända (men som nu når ett större kändisskap), så följer det naturligt att i kölvattnet kommer även anklagelser att imiteras, både av äkta upplevelser, liksom av simpelt uppmärksamhetssökande av de som vill identifiera sig med (dvs mimetiskt efterlikna) ledarna i rörelsen, som vill bli upptagna i gemensamheten (mig med!).

När kulturen som tidigare upprätthöll skillnader mellan könen och som dikterade villkoren för umgänget degenererar, och när ”alla andra” tycks få sina begär, utsvävningar och sexuella preferenser tillfredsställda till höger och vänster, utan att de ifrågasätts, kommer man själv naturligtvis också att sluta ifrågasätta, både andra och sig själv. Att just ifrågasätta andras upplevelser, känslor och begär, ses på med mycket misstänksamhet idag, särskilt då kring sexualiteten. Man håller en hyperindividualistisk antropologi som sanning, och undviker att se, eller vilja se, det mimetiska och mellanmänskliga som hela tiden spelar sitt spel.

En parallell kan vi se det i dagens konstvärld, där det enda som räknas idag tycks vara graden av ”nyskapande” och ”normbrytande” i konstnärens verk. Jakten på att producera något ”unikt” gör att man producerar dålig konst, som i sin simplaste form endast är löjliga provokationer och ”normbrytande”, andefattig och tekniskt undermåliga verk utan kreativitet. Inte stor skillnad mot den utlevda, ”normlösa” och ”gränsöverskridande” sexualiteten som de kvinnor i metoo-rörelsen har fått erfara.

Som vanligt idag är det dock få som riktigt reflekterar över kulturen och dess vikt i denna typ av frågor. Man anser att normer är ett hinder för att alla skall kunna ”leva ut” och ”förverkliga sig själva”, att få vara ”sig själv”. Men när det kommer till mänskliga begär så är de aldrig något helt självständigt (därför att de så ofta är ”lånade/kopierade” av en mimetisk förebild) och därför grunden till konflikter.

Annonser

Apans melodi

Etiketter

, , ,

Sången från Disneys version av Djungelboken, är ur ett mimetisk perspektiv både rolig och träffsäker, här är texten:

Jag kungen är över alla här
under trädens gröna höjd.
Jag har nått opp, till högsta topp,
men ännu är jag ej nöjd.
Jag vill ju bli en man, en mänska
och kunna allt ni kan.
Jag vill inte längre apa mej,
jag vill bara va en man! Oh!

Ooo be do (ooo be do)
jag vill ju va som du, huu, uu (ooo be do).
Jag vill se ut som du, gå som du,
duu huu huu (ooo be do).
Det vill jag nu, hu, hu (ooo de do),
ett djur som ja, aaa, aaa (ooo be do)
det lär sej bra
bli-hi män-ni-ska-haa-haa (ooo-be-do).

Försök inte lura mej gosse,
jag inga konster tål.
Att känna till, hur eld blir till,
är mina drömmars mål.
Din hemlighet vill jag veta,
seså, säj hur det går till.
För då blir jag visst en man till sist,
och det är vad jag vill! Oh!

Ooo be do…

Jag måste lära mej leva
som mänskor lever nu.
För då blir jag ju lika dan,
precis lika dan som du.
Se till att jag nu får veta
hur mänskor sej beter.
Så att jag kan ta alla i hand
och dom sin vänskap mej ge! Oh!

Ooo be do (ooo be do)
jag vill ju va som du, huu, uu (ooo be do).
Jag vill se ut som du, gå som du,duu huu huu (ooo be do).
Ja, det är så, hå, hå (ooo de do),
så kan det gå, hå, hå (ooo be do)
att lära sej
bli en sån som me-hej! (ooo-be-do).

Men att vara människa är mer än att ”apa efter” (var)andras beteenden, det är att reflektera och transcendera beteenden. Allt kultivera är att förfina. Men, även om vi kan komma långt, så är vi fallna varelser. Vi klarar inte att av egen kraft lyfta oss själva i håret.

Vi behöver goda förebilder, ja även förebilders förebilder. Det vi ytterst behöver är någon som är både immanent, det vill säga med oss här och nu, och samtidigt transcendent, det vill säga ändå alltid bortom vår förmåga att efterlikna. Vi måste veta om, acceptera och värna om detta faktum, annars förlorar vi vår ödmjukhet och faller in i galenskap likt Nietzsche.

Den äldsta och fulaste av politiska formler

Etiketter

, , ,

”Bästa sättet att dölja ett grovt misslyckande är att finna en syndabock. Det finns till exempel inte en enda socialistisk regim som, efter att ha saboterat marknader och distributionskedjor, inte sökt vända allmänhetens uppmärksamhet mot ‘profitörer’. Därför är det lättare att hitta politiker som är arga över handeln med svarta hyreskontrakt, än som är arga för att hyresregleringarna har gjort svarthandeln logisk och lönsam.

Om du misslyckas, finn en syndabock. Det är en av de äldsta och fulaste politiska formler som finns. Äldre än korsfästelsen, och skoningslöst effektiv.”

Så inleds denna läsvärda artikel publicerad på tankesmedjan Timbro om regeringens (och medföljande radikalsekulära entourage) attacker mot skolor som har religiösa huvudmän. Detta är vad som händer när man inte vågar tala klarspråk om att det som faktiskt är problemet, nämligen muslimska skolor som bedriver könsapharteid, har tvingande konfessionella inslag och försvårar integration. Man väljer att göra ”religion” till syndabock och att då dra alla religioner över en och samma kam. ”Några ägg måste knäckas för att laga en omelett”, som Stalin påstås ha sagt för att beskriva revolutionens ändlösa krav på människooffer.

Sir John Glubb om imperier och nationernas uppgång och fall

Etiketter

, ,

Sir John Bagott Glubb (1897 – 1986), var en brittisk soldat, en lärd man och författare som kom att spendera mycket tid i Mellanöstern.

sir-john-bagott-glubb

I sin intressanta essä ”The Fate Of Empires And Search For Survival” (som går att hitta med en enkel sökning) skriver han om hur stora nationer/imperier först grundläggs, växer genom erövringar, ackumulerar välstånd och makt, för att sedan förslappas och slutligen förtvina och gå under (tack till Amerikanska Nyhetsanlyser för tipset och som har en intressant podd om den samma).

Glubb visa inledningsvis på hur olika imperier genom tiderna har varat i ca 250 år. Följande uppställning finns med i denna essä:

Imperie Tidsperiod Antal år
Assyria 859 – 612 B.C. 247
Persia 538 – 330 B.C. 208 (Cyrus and his descendants)
Greece 331 – 100 B.C. 231 (Alexander and his successors)
Roman Republic 260 – 27 B.C. 233
Roman Empire 27 B.C. – A.D. 180 207
Arab Empire 634 – 880 246
Mameluke Empire 1250 – 1517 267
Ottoman Empire 1320 – 1570 250
Spain 1500-1750 250
Romanov Russia 1682-1916 234
Britain 1700-1950 250

Enligt Glubb genomgår varje imperium sex olika stadier: Pionjärernas tid (”The Age of Pioneers”), Erövringens tid (”The Age of Conquests”), Kommersialismens tid (”The Age of Commerce”), Välståndets tid (”The Age of Affluence”), Intellektets tid (”The Age of Intellect”) och slutligen Dekadensens tid (”The Age of Decadence”).

Dessa steg kan vi mycket väl relatera till mimetisk teori och den bakomliggande syndabocksmekanismen, den som varit ”förborgad sedan från världens begynnelse” (Matteus 13:35) och som är den yttersta orsaken till både uppgång och fall.

Vi skall här gå igen om stegen, ge en överblick över Glubbs tankar kring dem, samt sätta dem i samband med vad vi vet utifrån René Girards teorier om både mimesis, och om offret av syndabocken som det centrala i en kultur.

1) Pionjärernas tid
Här sker det grundläggande mordet eller fördrivningen av syndabocken, ur vars offer en ”ny” (ny-gammal) kultur föds, fröet till det spirande imperiet. Några få svärs här samman i en stark gemenskap och skapar sig en ny mytologi, en religion och ideologi, kring denna händelse. Romarna hade till exempel myten om Remus och Romolus, där den sistnämnde dödar den förste och grundlägger Rom. Dessa kan naturligtvis bygga vidare på redan befintliga mytologier, men de syftar alltid på att förstärka bilden av sin egen förträfflighet och sin unika ställning, ett självrättfärdigande. Detta cementeras ytterligare genom (gemensamhetsskapande) ritualer, liksom olika synliga tecken och symboler som delas.

Detta stadie ligger nära i tiden och platsen för grundläggandet och för med sig ”extraordinära uttryck av energi och mod” (Glubb), som enbart uppbringas av dem med sådan djup ”religiös” övertygelse att till och med den egna döden betraktas som oviktig i sammanhanget (allt för den den större Saken).


2) Erövringens tid

Pionjärerna uppstår alltid i kulturella tomrum. Antingen har man tidigare inte haft något annat imperium eller stark makt i sin fysiska närhet, eller så har en sådan redan helt eller delvis kollapsat. Då finns det alltid utrymme för något nytt att träda i dess plats. Uppkomlingarna må vara oerfarna och omogna på alla sätt, men deras mod och dådkraft leder till initiala segrar ”These early victories, however, are won chiefly by reckless bravery and daring initiative.” (Glubb) Tidigare högstående kulturer är förebilder, vars teknik och kunskap övertas (efterliknas) och utvecklas genom den kreativa kraften hos pionjärerna.

Kraften (den katharsiska, med andra ord den renande och gemensamhetskapande, effekten) hos det första grundläggande offret av syndabocken avtar dock och gudarna måste därför ”matas” med nya offer. Alltså måste nytt territorium och nya erövringar tillföras imperiet (som både kan vara det heliga i sig, och/eller det gudomligt givna). Offer efter offer bärs fram till imperiets altare och inlemmas i dess lekamen.

Man blir nu allt mer effektiva erövrare. Kreativitet är en uppenbart mimetisk process där man först efterliknar vad en föregångare skapat, men man kan tillföra eller dra ifrån, förbättra och anpassa, så att detta förädlas. Detta är en iterativ process som kan sprida sig snabbt när den tillåts vara fri (en av marknadsekonomins positiva mimetiska effekter).


3) Kommersialismens tid

Detta stadie är resultatet av den stora territoriella expansionen i föregeånde stadie. Nu har man maximerat sitt utrymme, vilket begränsas av den militära kraften hos motståndare, den egna förmågan och lusten till fler krig i relation till uppfattningen om nödvändigheten av vidare expansion.

Kraften erövringarnas offer börjar med andra ord att sina. De erövrande härförarna som tidigare kom hem i triumf och förde med sig allsköns rikedomar, blir allt färre (motståndet hårdnar) och man börjar ifrågasätta effektiviteten av krigandet (då krig är offrande per se). Politikerna tar allt mer utrymmer, medan generalerna får träda tillbaka. Alexander den Store är ett övertydligt exempel på hur mimetisk strävan efter makt är. Så länge Alexander levde var han den främste förebilden, kring vilka alla andra samlas, men så fort han försvinner från scenen, så blir det inbördes rialitet om vem som skall ”vara Alexander”, Glubb skriver till exempel så här:

”This amazing expansion may perhaps he attributed to the genius of Alexander the Great, but this cannot have been the sole reason; for although after his death Everything went wrong—the Macedonian generals fought one another and established rival empires—Macedonian pre-eminence survived for 231 years.”

Politiska skäl, vilka finner det onödigt och kostsamt (mimetiska bråk om vem som skall ha del i ”bytet” och vem som skall betala soldaterna) att fortsätta den dyra affär som krig är, både i penningar och i människoliv, blir allt mer påtagliga. Man övergår således till att istället börja upprätta fler och fler handelsförbindelser, både inom imperiet och med ens grannar.

”The Age of Conquests, of course, overlaps the Age of Commerce. The proud military traditions still hold sway and the great armies guard the frontiers, but gradually the desire to make money seems to gain hold of the public.” (Glubb)

En ny ”äventyrlig” anda framträder dock, en ny anda av upptäckande inom området ekonomisk utveckling:

”The Age of Commerce is also marked by great enterprise in the exploration for new forms of wealth. Daring initiative is shown in the search for profitable enterprises in far corners of the earth, perpetuating to some degree the adventurous courage of the Age of Conquests.” (Glubb)


4) Välståndets tid

”That which we may call the High Noon of the nation covers the period of transition from the Age of Conquests to the Age of Affluence: the age of Augustus in Rome, that of Harun al-Rashid in Baghdad, of Sulaiman the Magnificent in the Ottoman Empire, or of Queen Victoria in Britain. Perhaps we might add the age of Woodrow Wilson in the United States.” (Glubb)

”The first direction in which wealth injures the nation is a moral one. Money replaces honour and adventure as the objective of the best young men.” (Glubb)

Det som tidigare var en kollektiv strävan efter expansion, blir allt mer en individualistisk kamp för att tjäna pengar till sig själv. Båda dessa strävanden är mimetiska till naturen. Skillnaden ligger i att den förstnämnda har förebilder som är modeller, hjältar vars ära skapas på slagfältet, där det alltid finns gott om plats under en expansiv krigisk fas. Den mesta konkurrensen, det vill säga sådan som leder till inbördes våld är begränsat (men se till exempel om Illiaden om denna dynamik). Våldet riktas främst utåt mot en yttre fiende.

Rikedom, före industrialismens tid, utgjordes främst av tillgångar i mark. Därför kommer mimetiska konflikter bli vanligare när den erövrade marken att dela på upphör att utökas och istället krymper på grund av befolkningstillväxt och det ökande välståndet. Den för kollektivet goda mimesis, som för med sig dygder i form av plikt, hjältemod, patriotism och självuppoffring för det gemensamma goda, urlakas gradvis. Politik och relationer blir viktigare än meriter och dygder. ”Intern mimesis”, det vill säga efterliknelse av någon som en rival, med metafysiska begär, efter makt och social status, blir framträdande orsaker till konflikter, särskilt hos de redan rika och mäktiga som inte har tid för det sociala spelet (de behöver inte spendera tid på att tillfredsställa mer basala behov).


5) Intellektets tid

”The merchant princes of the Age of Commerce seek fame and praise, not only by endowing works of art or patronising music and literature. They also found and endow colleges and universities. It is remarkable with what regularity this phase follows on that of wealth, in empire after empire, divided by many centuries.” (Glubb)

I en ny och mycket intressant bok jag nyss börjat läsa (”Intellectual Sacrifice” av Paolo Diego Bubbio) redogör författaren för sin teori om att filosofin och religionen är en sorts rivaler, som försöker fördriva varandra (genom att göra varandra till syndabockar).

Utan att gå in i detaljer på detta nu, så kan vi här notera att denna fas stämmer bra överens med en sådan utdrivning. Den första fasen av pionjäranda var också den religiösa övertygelsen som starkast. Filosofiska frågeställningar blir fördrivna av religiösa dogmer för mytologin och dess dogmer ifrågasätts överhuvudtaget inte, vilket i kombination med omgivningens samtidiga fallerande mytologier, vilket får dem att tappa energi och livskraft, gör pionjärerna till vinnare.

Med tiden, och i takt med att offren fallerar i effektivitet för den sociala sammanhållningen tar filosofin överhanden allt mer. På Universiteten brinner Prometheus låga allt starkare, och en (över)tro på kunskap, det egna intellektet och förnuftets förmåga att överkomma alla problem växer. I vårt eget land har snart varenda småstad en högskola och varenda medelstor stad minst ett universitet, något som Glubb också poängterar gällande sitt hemland vid tiden då han skrev sin essä. När allt mer går att ifrågasätta blir allt till en diskurs. Ja, när själva verkligheten påstås vara en ”text” (Jacques Derrida) helt fri för varje subjektiv tolkning, kommer till slut även äkta kunskap ifrågasättas och relativiseras, för alla auktoriteter kommer till slut att ifrågasättas (”dekonstruktion”).

”As in the case of the Athenians, intellectualism leads to discussion, debate and argument, such as is typical of the Western nations today. Debates in elected assemblies or local committees, in articles in the Press or in interviews on television — endless and incessant talking.” (Glubb)

Inget av ovanstående är objektivt bra eller dåligt, utan är (som så vanligt) tveeggade svärd, vilka kan användas på olika sätt. Glubbs berättigade fråga är dock:

”Why could not all these legitimate, and indeed beneficent, activities be carried on simultaneously, each of them in due moderation? Yet this never seemed to happen.”

Det svåraste för mänskligheten är att vara balanserad och ”moderat” (eller katolsk, för den som vill), vilket endast kan förklaras med den mänskliga dragningskraften mot mimesis att göra. Vi kan helt enkelt inte låta bli att skapa drama. Vi har en otrolig mängd kunskap, resurser och kraft som vi skulle kunna lägga på att skapa verkligt intressanta, goda och vackra saker här i världen. Vi skulle kunna låta varandra vara ifred också, helt enkelt. Men vad gör vi?

Thus we see that the cultivation of the human intellect seems to be a magnificent ideal, but only on condition that it does not weaken unselfishness and human dedication to service. (Glubb)

“Hence the intellectual, frustrated in his doubts, seeks out the compensations of dogma. Having reached the confines of analysis, struck down by the void he discovers there, he turns on his heel and attempts to seize the first certainty to come along; but he lacks the naivete to hold onto it; henceforth, a fanatic without convictions, he is no more than an ideologist, a hybrid thinker, such as we find in all transitional periods.” (E.M. Cioran, The Temptation to Exist)


6) Dekadensens tid

Glubb radar här upp en mängd saker som karaktäriserar detta stadie för imperiet, som blir; defensivt, allmänt pessimistiskt, materialistiskt, och lättsinnigt. En stor byråkratisk välfärdsstat har svält över sina naturliga gränser och till den har det sökt sig ett stort antal utlänningar (både lycksökare såväl som skyddssökande). Här finns en anledning, givet vår egen situation just nu, att citera ett större stycke från Glubb:

”Second- or third-generation foreign immigrants may appear outwardly to be entirely assimilated, but they often constitute a weakness in two directions. First, their basic human nature often differs from that of the original imperial stock. If the earlier imperial race was stubborn and slowmoving, the immigrants might come from more emotional races, thereby introducing cracks and schisms into the national policies, even if all were equally loyal.

Second, while the nation is still affluent, all the diverse races may appear equally loyal. But in an acute emergency, the immigrants will often be less willing to sacrifice their lives and their property than will be the original descendants of the founder race.

Third, the immigrants are liable to form communities of their own, protecting primarily their own interests, and only in the second degree that of the nation as a whole.

Fourth, many of the foreign immigrants will probably belong to races originally conquered by and absorbed into the empire. While the empire is enjoying its High Noon of prosperity, all these people are proud and glad to be imperial citizens. But when decline sets in, it is extraordinary how the memory of ancient wars, perhaps centuries before, is suddenly revived, and local or provincial movements appear demanding secession or independence”.

Känns detta möjligen igen?!

Religionen, i den form som först utvecklats av empiriet i sitt mytologi-skapande, är nästan utraderad och glömd. Men, menar jag, man kan också notera en febril aktivitet att hitta en ny sorts ”religion”, vi kan kalla den för ”värdegrund”, vilken man anser skall vara något nytt och gemensamt för alla. Men samhället är redan för splittrat, för politiskt och intellektuellt segregerat, för att detta skall fungera. Religionen gör trots allt en sorts återkomst, men det sker under nya mer subtila former. Det går inte att öppet proklamera nödvändigheten av att offra någon (internt eller externt), utan man prövar sig fram vad som kan fungera. Vilka offer kan man dölja tillräckligt väl, för att inte en större opinion skall vända sig mot makten? Vilka myter kan vi skapa som följer sanningen om att vi håller på att gå under? Idag är det fullt möjligt att döda ofödda barn, därför att aktiviteten är väl skyddad bakom kliniska termer och den individualistiska ideologin. Även s.k. ”dödshjälp” försöker få ett liknande status och har lyckats på sina håll, även om det stöter mot ett större motstånd där. Det är inte lika självklart att kommande förslag (som indragen hjälp till funktionshindrade) blir lika självklara att få igenom.

Ytterligare en viktig poäng hos Glubb är att en nation på dekis, inte lyckas sluta sig samman mot yttre (eller inre) hot:

”Another remarkable and unexpected symptom of national decline is the intensification of internal political hatreds. One would have expected that, when the survival of the nation became precarious, political factions would drop their rivalry and stand shoulder-to-shoulder to save their country. (Glubb)

Detta fenomen kan bara förklaras med mimetisk teori. Och Glubb beskriver situationen i (1970-talets) England på ett sådant sätt att man inte kan missta sig:

”In former years, however, the rival parties observed many unwritten laws. Neither party wished to eliminate the other. All the members referred to one another as honourable gentlemen. But such courtesies have now lapsed. Booing, shouting and loud noises have undermined the dignity of the House, and angry exchanges are more frequent. We are fortunate if these rivalries are fought out in Parliament, but sometimes such hatreds are carried into the streets, or into industry in the form of strikes, demonstrations, boycotts and similar activities. True to the normal course followed by nations in decline, internal differences are not reconciled in an attempt to save the nation. On the contrary, internal rivalries become more acute, as the nation becomes weaker.” (Glubb)

Den nuvarande dekadensen hos oss i den moderna världen är denna hyperaktiva mimesis. På ytan blir ser vi ut att bli mer olika och mer individualistiska, men i själva verket blir det allt svårare att urskilja några riktiga skillnader. Vi är demokrater och därför jämlika. Eftersom vi är jämlika är ingen längre någon auktoritet, vi är således bara jämställda rivaler.

”The world says: ‘You have needs—satisfy them. You have as much right as the rich and the mighty. Don’t hesitate to satisfy your needs; indeed, expand your needs and demand more.’ This is the worldly doctrine of today. And they believe that this is freedom. The result for the rich is isolation and suicide, for the poor, envy and murder.”
– Fjodor Dostojevski

Glubb frågar sig om vi kan se samma mönster, inte bara i imperier, utan också i mindre nationer? Det kan man, men det är inte lika generellt. Det är främst i nationer som lyckas vara självständiga under lång tid (de ca 250 åren) som man kan se mönstret. Vi skulle kunna räkna Sverige till en sådan nation, som varande från Vasa till Stormaktstidens slut (1521 – 1718), vilket är ca 200 år. Men nordbor är ett segt folkslag så jag skulle vilja säga att stormaktstiden var slutet på den expansiva fasen, pionjärernas- och erövringens tid, därefter gick vi in i kommersialismens fas, vilken varade genom frihetstiden och till industrialismen. Därefter kom en intellektualismens tidsålder, fram till tiden för andra världskriget, och nu i den senare (post)moderniteten befinner vi oss i fasen av dekadens. Det tog oss nästan 500 år. Men nu går det fort utför.

“I am not a ‘democrat’ if only because ‘humility’, and equality are spiritual principles corrupted by the attempt to mechanise and formalise them, with the result that we get not universal smallness and humility, but universal bigness and pride, till some Orc gets hold of a Ring of Power—and then we get and are getting slavery.”
– J.R.R. Tolkien

Från Jesaja

Etiketter

, , ,

Balak's Offering (Numbers 23, 6-7), wood engraving, published in 1886Ingenstans finns ett kraftigare avståndstagande från blodiga offer än hos profeten Jesaja (Kap 1 vers 10-20), vilka är värda att påminnas om:

10 Hören HERRENS ord, I Sodomsfurstar, lyssna till vår Guds lag, du Gomorra-folk.

11 Vad skall jag med edra många slaktoffer? säger HERREN. Jag är mätt på brännoffer av vädurar och på gödkalvars fett, och till blod av tjurar och lamm och bockar har jag intet behag.

12 När I kommen för att träda fram inför mitt ansikte, vem begär då av eder det, att mina förgårdar trampas ned?

13 Bären ej vidare fram fåfängliga spisoffer; ångan av dem är en styggelse för mig. Nymånader och sabbater och utlysta fester, ondska i förening med högtidsförsamlingar, sådant kan jag icke lida.

14 Edra nymånader och högtider hatar min själ; de hava blivit mig en börda, jag orkar ej bära den.

15 Ja, huru I än uträcken edra händer, så gömmer jag mina ögon för eder, och om I än mycket bedjen, så hör jag icke därpå. Edra händer äro fulla av blod;

16 tvån eder då, och renen eder. Skaffen edert onda väsende bort ifrån mina ögon. Hören upp att göra, vad ont är.

17 Lären att göra vad gott är, faren efter det rätt är, visen förtryckaren på bättre vägar, skaffen den faderlöse rätt, utfören änkans sak.

18 Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger HERREN. Om edra synder än äro blodröda, så kunna de bliva snövita, och om de äro röda såsom scharlakan, så kunna de bliva såsom vit ull.

19 Om I ären villiga att höra, skolen I få äta av landets goda.

20 Men ären I ovilliga och gensträviga, skolen I förtäras av svärd; ty så har HERRENS mun talat.

 

Krigets urskiljning

Etiketter

, , , , , ,

 

illiaden-ottoModerna krig  må skörda och döda urskiljningslöst, medan antikens krig handla om närkamper och man mot man, hjälte mot hjälte. Ett har de dock gemensamt ännu, och det är att de är en temporär lösningen på en mimetisk kris. En ursäkt för att rätta till något som har gått åt fel håll och brutit ned den tidigare rådande ordningen.

Illiaden1 innehåller så mycket mimetiskt stoff att det skulle vara omöjligt att redogöra för allt, men några saker skall vi här ta upp till betraktande. Allt är hämtat från dansken Otto Gelsteds prosaversion, i översättning av Birger Stolpe.

Homeros verk spänner enbart över en kort period av kriget och när vi kommer in i handlingen har redan tio år förflutit sedan grekerna anlänt till trojanernas land och kriget böljar utanför stadens portar. Homeros stora diktverk slutar med den store trojanske krigaren Hektors död, vilket är före Trojas fall genom den så välkända krigslisten med den trojanska hästen.

Verket är till stor del rena krigsskildringar, om hjältedåd och händelser på och kring slagfältet, och om hur gudarnas inflytande på konflikten får krigslyckan att vända åt än det ena än det andra hållet. Gudarna, vilka följer striden från sin plats i Olympen, har en märklig förmåga att raskt kasta sig ner från sin åskådarläktare och inta formen av vilken människa som helst, t ex när ”Iris2 hade ifört sig skepnaden av Priamos’ son Polites”, och som således var bror till både Hektor och Paris. På detta sätt kan de utan att bli igenkända som gudar, både dupera eller driva på, människorna till handlingar.

Bakgrunden till konflikten
Hela orsaken till kriget är så mimetiskt att det liknar ingenting, då vid bröllopet mellan Peleus, myrmidorernas kung och havsnymfen Thetis (hela historien och persongalleriet går att hitta på Wikipedia), en skönhetstävling instiftas av gudinnan Eris, som givetvis inte är något annat än tvedräktens gudinna (och som på grund av just denna personlighet ej var inbjuden!). Ett drama av avundsjuka som går igen i många historier, jämför till exempel med Törnrosa. Så när den trojanske prinsen Paris, som utnämnts till domare, inte bara låter sig mutas av Afrodite, som han utser till vinnare, även rymmer med (eller bortför, det finns olika versioner) den sköna Helena, hustru till Menelaos, kung av Sparta, så dras kriget igång då grekerna beslutar sig för att återföra Helena från Troja.

På vägen till Troja dödade kung Agamemnon en hjort helgad åt Artemis, vilket gör att hela flottan blev stoppad av en stiltje, åsamkad av gudarna, givetvis. För att åter få vind i seglen blir Agamemnon, som är en sorts överkung bland grekerna, tillika bror till Menelaos, och ledare av flottan och styrkorna mot Troja, tvungen att offra till gudarna. Han gör så i form av en hjort, enligt vissa versioner, men enligt andra är det först genom offret av sin egen dotter, Ifigenia, som en gynnsam vind kommer, vilken kan föra grekerna mot Troja.

Här har vi alltså först en mimetisk upptakt till kriget. En objuden gäst i form av tvedräkten själv, fåfäng skönhetstävlan och avundsjuka mellan tre gudinnor, leder till ett passionsdrama där en redan gift kvinna rymmer med den mutade domaren. Det finns, som alltid, märkligheter i denna typ av mytologiska historier. Helena var mutan till Paris från Afrodite, för att ge henne segern, men det är lite oklart om Paris för med sig Helena med våld, eller om hon följer med ”frivilligt”. Att ändå någon inverkan från gudinnan föreligger, är såklart möjligt. I myterna och sagorna är det alltid vanligt med ursäkter i form av kärleksdrycker, eller att ha träffas av ”Amors pilar”, när det handlar om (förbjuden) passionerad förälskelse och otukt.

I den grekiska mytologin är gudarna ständigt närvarande i människors konflikter. De ger upphov till intriger och konflikter lika mycket som de lägger sig i utgången. Människors och gudars konflikter är sammanlänkade på ett sätt som är mycket främmande för oss idag. Vår nordiska variant är vidskepligheten och tron på en panteistisk natur, fylld av väsen som tomtar, troll, näcken, nymfer och andar, med mera, vilka påverkar livet för vanligt folk. Gudarna är själva intrasslade i sina mimetiska konflikter och behov av att hela tiden skapa drama sinsemellan. Gudarna låter sig också påverkas genom kombinationer av offergåvor och böner från människorna, liksom sina trassliga familjeförhållanden. Ibland låter den allsmäktige Zeus både människor och gudar härja fritt, men ibland känner han sig nödgad att ingripa och ställa saker och ting tillrätta igen, och föra dramat mot den ordning och upplösning som han redan har förutbestämt.

Akilleus3 vrede och rådslaget
Vi behöver egentligen bara läsa den första strofen, för att förstå att Homeros har insikter i konflikters mimetiska karaktär, möjligen mer intuitivt än vad vi idag skulle säga vara ”vetenskapligt”, så som Girard har beskrivit det. Här är första raden:

”Om den vrede, som grep Akilleus, Peleus son, handlar min berättelse, den fruktansvärda vrede, som vållade grekerna så många kval.”

En dödsbringade ”pest” härjar i det grekiska lägret, så att ”männen förgicks i mängder”, och orsaken är att kung Agamemnon vägrar att frige Chryseis, dotter till en av guden Apollons präster. När en ”pest” beskrivs på detta sätt handlar det i stort sett alltid om en social oro, en mimetisk kris, där man ifrågasätter varandras rank och ställning – vilket ger upphov till pestliknande, våldsamma utbrott (jmf. till exempel med ). Akilleus är den som utmanar Agamemnon:

”Av alla kungar är du den girigaste, Agamemnon! Varifrån vill du att våra män skall skaffa dig nytt krigsbyte?” … ”Varje gång vi intog en stad fördelade vi bytet emellan oss. Du kan inte begära att folket skall samla det hela i en hög igen. Avstå nu flickan från guden!”

Akilleus är trött på att slåss för någon annan, någon som tar krigsbytet han med sitt eget liv som insats skaffar. Han vill bestämma själv över sitt, alltså vill han vara kungens like. Så Agamemnon kontrar således:

”Men denne man vill alltid vara nummer ett och bestämma som en kung över oss alla. Jag vet i alla fall en som inte är sinnad att finna sig i det.”

Agamemnon hotar att ta ersättning för prästens flicka, om han återlämnar henne, från Akilleus eller någon av de andra furstarna som är med på fälttåget; Aias och Odysseus. Gudinnan Athena ingriper och hindrar Akilleus från att dra sitt svärd mot Agamemnon, som tillåts ta Briseis, en flicka som är Akilleus krigsbyte, och som han tydligen fattat stort tycke för, till sin. Istället vägrar nu Akilleus att med sina soldater fortsätta striden vid Agamemnons sida mot Troja. Akilleus ”vrede” är således en vägran och ett icke-agerande, vilket får hela äventyret att hålla på att gå i stöpet i form av inbördes konflikter. Ändå har de stunder av klarhet, som när Agamemnon konstaterar att:

”Men sorg och bekymmer är min lott, och Zeus [man kan ändå inte sluta skylla på andra, som gudarna] invecklar mig i fruktlösa trätor och uppträden. Nu strider jag med Akilleus om en flickunge, och det var jag som började tvisten. Men när vi en gång blir eniga igen skall trojanerna icke förunnas en enda dags frist – då är det ute med Illion!…”

I en dröm den följande natten får Agamemnon ett (falskt) budskap från Zeus att han ändå nu skall kunna erövra Troja utan Akilleus, och han sammankallar således till rådslag. Med sin härskarspira i hand, vilken nu kommer att spela en intressant roll, när han (för att testa männens sinnelag) uppmanar sina män att de nu skall ge upp och vända hem till sina väntade fruar och barn. Männen tar detta budskap ”till sitt hjärta” och börjar ge sig ner till skeppen för att få dem i ordning. Nu ingriper Odysseus som själv tar kungaspiran och uppmanar männen att invänta ordentliga order:

”Du där, håll dig lugn och vänta på befallning från ditt befäl, som är bättre män än du, din mes och din ynkrygg. Vi kan inte alla vara kung. Flertalsvälde är av ondo – endast en skall härska, han som Zeus har givit makten [d.v.s. gett kungaspiran, min anm. samt fetning].”

Odysseus återställer ordningen, han har tagit makten och är nu ”kungen” med spiran. I vad som senare sker så nämns inget om att han ger den åter, men det är ändå Agamemnon som anför grekerna.

Krig är i sig ett sätt att lösa en mimetisk kris. Genom kriget sållar man hjältar från fega, förlorare från segrare, och en social hierarki kan åter formas.

Akilleus vidare vrede
Inget tycks få Akilleus på andra tankar. Inte ens när Agamemnon, inför hotet att trojanerna intar hans läger, slutligen erbjuder sig att återlämna Breseis, samt ge Akilleus många värdefulla gåvor, så vägrar Akilleus att försonas. Tvärtom, blir han då bara ännu mer tvär och ”vredgad”. För nu är konflikten i sig viktigare än objektet den påstås ha handlat om. Ett stadie av en mimetisk konflikt, som går att finna i flera andra historier. Det var aldrig Breseis eller de erövrade skatterna som betydde något egentligent, men de fungerade som ett perfekt alibi, Akilleus rationale, för att dölja det begär han kopierat från Agamemnon. Breseis blev intressant, först när hon togs ifrån honom.

I sista stund, när trojanerna står beredda att anfalla det grekiska lägret vid deras skepp och Akilleus närmsta vän Patroklos dödas av Hektor, försonas ändå Akilleus till slut med Agamnenon, tar upp striden igen och besegrar Hektor. Därefter sker en gravsättning av Patroklos, respektive Hektor, och Illiaden slutar där, lite tvärt, och långt innan Troja slutligen faller.

Slutkommentar och Bibelns meta-narrativ
Det är inte utan anledning som Illiaden är en klassiker, ett odödligt verk. Homeros kunde, medvetet eller intuitivt, beskriva det mimetiska dramat på ett sätt som höll högt estetiskt värde (även om originalet är på vers och denna läsning som sagt utgår från en prosaversion).

Det ständiga hänvisandet till de dolda krafterna, i form av gudar och väsen som styr och ställer bland människorna, är näst intill komedi. Kämparna på båda sidor beklagar sitt olyckliga öde och gudarnas frånvarande gunst när det går dåligt, och vice versa. Har man lyckats är det tack vare att gudarna har tagit emot ens offer och därför lyssnart på ens böner. Det egna ansvaret är sällan eller aldrig närvarande. ”Men skulden var inte min. Det var Zeus, och Ödet och den nattomhöljda Erinys som hetsade upp mig till att lägga beslag på Akilleus krigsbyte. Med vad skulle jag göra, det är ju gudarna som råder.”, urskuldrar sig Agamemnon (sid 351).

Denna tid för Grekland var naturligtvis förkristen. Och jag tror att ju mer avkristnad vår kultur blir idag, desto mer av det här kommer vi att se komma tillbaka. Det är en återgång till detta ”gamla tänkande”, där myter ersätter fakta, och där ”magiska” krafter verkar, fast idag talar vi om ”strukturer” och ”normer”. Vi kan lika gärna säga att vi återgår mer och mer till en mytologisk värld, där samma sorts ”monster” och ”gudar” som förr härjade fritt, nu är lösa och återkommer i nya skepnader och med ny kraft.

Den politiska och akademiska/vetenskapliga sfären har med hjälp av kristendomen (bara för att kristendomen är en religion, tror många att det är tvärtom) förhållit sig sekulär, åtskild från det religiösa. Nu invaderas dock denna sfär av en sorts pseudoreligiositet, nya heliga gudar, som identitetspolitik och genus, maktordningar, könsmaktsordningar, rasifiering, kolonialism, eller den så vitt utbredda islamofobin, inte minst, intar Olympens troner. När kämparna utanför Troja förlorar, är det för att gudarna inte bistår dem, vilket är samma sak som att säga att strukturerna, de kosmiska makterna, hindrar dem (men i verkligheten finns det inget som hindrar någon från att inte flyga, eller att inte bosätta sig i ”priviligierade” områden), eller för att deras offer har varit för små eller dåliga.

Vetenskap kan bara uppstå i en kontext där man dels inte gör sig syndabockar när man misslyckas, med en idé om världen som möjlig för det mänskliga intellektet att finna sanningar i, och om att den materialistiska delen av världen styrs av lagar och regler. Detta sammanfaller genom kristendomens spridning, då man reser sig ur myternas värld. Vi förmår inte att göra detta själva, utan behöver (och har erhållit) hjälp med från Gud, genom inkarnationen, Kristus passion, och sedermera genom nåden som verkar genom Helig Ande, sanningens ande. Med sanningen om att våra syndabockar är oskyldiga, och att det endast är oss själva som är att skylla, blir vi också myndiga. Saul, fariséen som blev den helige Paulus (Gal 4:3-9) skriver:

”3) Så länge vi var omyndiga var vi slavar under de kosmiska makterna. 4) Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, 5) för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. 6) Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” 7) Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare. 8) Förut, när ni ännu inte kände Gud, var ni slavar under gudar som i verkligheten inte är några gudar. 9) Men nu när ni känner Gud, eller rättare, när Gud känner er, hur kan ni nu vända tillbaka till dessa svaga och ömkliga makter och vilja bli deras slavar igen?”

Bibelns övergripande narrativ, vilket spänner över både Gamla och Nya Testamentet är hur Israel ”brottas” med sin mimetiska natur att efterfölja såväl avgudar som sin egen arkaiska version av gud, och med den sanna guden, som slutligen kommer till dem genom Jesus Kristus, som också till slut blir till syndabock ”så att hela folket inte skall gå under”, som översteprästen Kajafas så övertydligt slår fast. Den moderna människan, uppfylld av modern filosofi, reduktionism och relativism, väljer dock hellre att tro på det egna autonoma, ”rationella”, förnuftet, än att se sin egen fallenhet för mimesis och att kräva både fysiska och psykiska (intellektuella) offer.

Noter:

  1. Illiaden, är historien om Illion ett annat namn för Troja.
  2. Iris var gudarnas budbärarinna och regnbågens gudinna.
  3. Akilleus stavas på lite olika sätt, Akiles, är en annan variant.

 

Tillägg:
Tomas Lappalainen har skrivit en intressant text på sajten Kvartal, om tiden för Homeros och den efterföljande grekiska demokratin. Den ändrar inget essentiellt, men är ett intressant tillägg som innehåller mycket nyttig historisk kunskap, till läsningen utifrån mimetisk teori. Snarare förklarar mimetisk teori, mycket av det som lämnas obesvarat av Lappalainen.

Här är länken.

Privilegierat medlidande

Etiketter

, , , , ,

Ny artikel på Smedjan: ”Den underprivilegierades makt”, av Dan Korn, tar upp frågan om ”offer” i vår tid. Är alla offer alltid underprivilegierade eller förtjänta av enbart medlidande?

”Medlidandet med vilt främmande människor och med djur är en del av civilisationsprocessen och har, som Nietzsche helt riktigt observerade, även om han inte gillade sin observation, sitt ursprung i Bibeln. I Första Mosebok är hela tiden medlidandet med den som för tillfället är offer. ”

Men:

” I vår tid är det ofta mycket svårare, men vi frestas ständigt att göra enkla indelningar i ond och god, offer och förövare, även där de inte stämmer med verkligheten.”

Det är vad man i mytologins värld alltid gjort i syfte att dölja och försvara offret av en egentlig oskyldig, till exempel Oidipus, eller diverse ”monster” som Minotauros och många fler. För att visa på ett exempel så tar Korn upp abortfrågan. Här tycker jag dock att han missar en mycket viktig aspekt när han skriver att ”[t]vingas kvinnan föda ett oönskat barn, är hon offer. Om det oönskade barnet aldrig föds är det offer”. Nämligen den poängen att föräldrar kan göra ett aktivt val, som barnet inte kan. Det är inte det ofödda barnet som tvingat sig på föräldrarna. Barnet är alltid oskyldigt, även om barnet är oönskat. Dess offerstatus borde därför i alla lägen vara oomtvistat, medan det för den gravida kvinnan endast i sällsynta fall har att göra med att de är offer (ja, även vid en våldtäkt, är barnet de facto en oskyldig individ).

Beroende på hur vuxna eller mogna de gravida (man är ju två!) är, kan de välja att göra en självuppoffring istället för ett offer. Det vill säga de kan ta hand om barnet, istället för att offra det för sin egen frihet eller bekvämlighets skull. Det gör naturligtvis inte omogna föräldrar, de som inte förstår bättre, till ”onda” människor eller ”mördare”. Något som kristendomen fört med sig är den fundamentala omvändelsen av betydelsen i ordet ”offer”. När vi talar i termer om att ”jag gjorde ett offer”, eller ”jag var tvungen att offra”, så är det i stort sett alltid i betydelsen att jag gjorde en självuppoffring; av tid, pengar eller bekvämlighet, som vi pratar om. Innan kristendomens genombrott var det så gott som alltid frågan om att ett offer innebar att offra något till gudarna; ett djur, en del av skörden, eller i värsta fall, människor.

 

 

Polygami och mimetiska konflikter

Etiketter

,

I det moderna väst har vi liten aning om hur lyckliga vi är som inte tillåter polygama äktenskap. Därför är denna artikel i The Economist, som tydligt visar på sambanden och belyser problematiken väldigt väl, angelägen idag.

Polygami är en källa till mimetiska konflikter så väl som till personliga katastrofer, både för unga flickor som av sina familjer mer eller mindre säljs bort för giftemål med någon de inte valt själva, men som råkar vara rik (i vissa delar av Afrika innebär detta att man har många kor, vilket ger upphov till regelrätta fejder mellan stammar om kreatur), liksom för unga män som inte har råd med en fru, och därför söker sig till våldsbenägna organisationer som Boko Haram, eller till att bli simpla boskapstjyvar.

”Wherever it is widely practised, polygamy (specifically polygyny, the taking of multiple wives) destabilises society, largely because it is a form of inequality which creates an urgent distress in the hearts, and loins, of young men. If a rich man has a Lamborghini, that does not mean that a poor man has to walk, for the supply of cars is not fixed. By contrast, every time a rich man takes an extra wife, another poor man must remain single. If the richest and most powerful 10% of men have, say, four wives each, the bottom 30% of men cannot marry. Young men will take desperate measures to avoid this state.”

Mimetiskt begär av konsumentvaror har i vår utvecklade värld väldigt liten potential till konflikt. Det finns ett överflöd och en balans mellan utbud och efterfrågan. Det kommer alltid finnas en viss mängd avundsjuka mot ”de rika”, men med möjlig social rörlighet, möjlighet för alla att privat ackumulera kapital, samt konsensus om hur rikedom anses ha uppnåtts (tillräckligt) hederligt. Då finns det små orsaker till revolution och våld. Ett politiskt fritt, socialt öppet (låg korrumption) och marknadsekonomiskt/kapitalistiskt samhälle, svarar bäst upp mot detta. Demokrati, och främst s.k. ”ekonomisk demokrati” (dvs socialism) är dock tvärtom något som bidrar till konflikt. Den socialistiska idologin underblåser mimetiskt driven avundsjuka genom sin analys av konflikten mellan klasser, liksom den bidrar till social och ekonomisk utjämning på bekostnad av tillväxt, hederligt arbete, tillit och ärlighet i affärer, liksom till ökad korruption och minskad meritokrati. När alla står med handen i fickan på varandra genom höga och progressiva skatter som finansierar allt från abort av ofödda barn, till dödshjälp av oönskade gamla och sjuka, blir vi alla lika goda kålsupare som finansiärer. Och den som försöker hävda sin rätt till sitt eget blir genast utsedd till syndabock, en ”olik oss”, en egoist. Det är tydligt idag när allt fler vitala samhällsfunktioner som polis, rättsstat, skola, sjukvård, etc., inte bara går på knäna av resursbrist och dåliga villkor, utan också leds och organiseras sönder av inkompetenta chefer, tillsatta av politiska orsaker. Det är då regeringen lägger fram förslag på att kunna hindra personer och kapital att fly landet genom kreativa former av beskattning (se här).

Hur som helst. De som begär andras konsumtionsvaror är få och relativt ofarliga idag, medan begär efter andras sociala status, ger upphov till rivalitet om en mycket begränsad ”resurs”, detta fall i form av kvinnor (som i vår del av världen inte ses som en resurs eller ekonomiskt objekt, utan som en jämställd person). Som hos William, en ung man som återvänt efter IT-studier i väst och insett sin egen relativa rikedom i sin by i Syd-Sudan berättar i artikeln:

“In [our] culture, the more family you have, the more people respect you”

Enkelt, många fruar och många barn ger socialt status. Varför inte vilja vara lik hövdingen, eller den rike, den med många fruar? Är han rik och mäktig för att han har många fruar, eller är det omvänt så att hans rikedom ger honom möjlighet att ha flera fruar? Att vilja efterlikna sin förebild är det naturliga.

I den kristna delen av världen finns efterliknelsen av Jesus som (den främsta) motvikten till att söka efterlikna de rika och mäktiga, eller i övrigt världsligt framgångsrika. Det är inte fel att vara framgångsrik, men det är fel att själv uppslukas av begär att efterlikna framgångsrika, för det finns ingen som helst garanti att dessa är goda förebilder. Det är bara det faktum att de råkar ha blivit materiellt och socialt framgångsrika. I övrigt kan de vara vilka skitstövlar som helst, vilket till exempel metoo-kampanjen tydligt visat.

Det finns liberaler (och andra till vänster) som fokuserar så mycket på ”individens fria vilja”, och därför anser att polygami är en helt i sin ordning när alla är med på det frivilligt, när ingen tvingas eller blir skadad. Här missar man helt och hållet den sociala och kulturella aspekten, som så väl poängteras i The Economists artikel. Samtidigt har vi genom vår migrationspolitik med ”öppna hjärtan, men ingen hjärna” fått in mycket av detta kulturella gift i vår egen redan hårt ansatta kristna (och om än i hög grad, serie-) monogama kultur.

Och denna artikeln vidimerar The Economists artikel, som konstaterar att:

”While polygyny may benefit the men involved, it denies wives to other men, especially young, low-status men, who tend to measure their success by their manhood, that is, by the twin parameters of social status and fertility. With little to lose, these frustrated men are much more likely to turn to crime and violence, including sexual violence and warmongering. It can be no coincidence that polygamy is practiced in all of the 20 most unstable countries on the Fragile States Index.”

Men inte bara denna form av våld tenderar att öka, utan även våld inom familjer:

”Polygyny also tends to disadvantage the offspring. On the one hand, children in polygamous families share in the genes of an alpha male and stand to benefit from his protection, resources, influence, outlook, and expertise. But on the other hand, their mothers are younger and less educated, and they receive a divided share of their father’s attention, which may be directed at his latest wife, or at amassing resources for his next one. They are also at greater risk of violence from their kin group, particularly the extended family. Overall, the infant mortality in polygynous families is considerably higher than in monogamous families.”

Nu finns det de som genast kommer att hävda att polygami förekommer i Bibeln och det minsann finns ”kristna” sekter som tillåter detta. Men ett undantag är ingen regel, och i Bibeln tenderar polygama förhållanden alltid, som artikeln säger, ha en ”bitter” eftersmak:

”There are several instances of polygamy in the Old Testament: Moses had two wives, Abraham three, Jacob four, David at least 18, and Solomon all of 700. But biblical polygamy usually had a bitter ending. According to the Book of Kings, Solomon had ‘seven hundred wives, princesses, and three hundred concubines’, but ‘his wives turned away his heart after other gods: and his heart was not perfect with the Lord his God’ (see picture). The creation story on the very first pages of the Bible clearly seeks to enforce a monogamous ethos. Upon seeing Eve for the first time, Adam says: ‘This is now bone of my bones, and flesh of my flesh… Therefore shall a man leave his father and his mother, and shall cleave unto his wife: and they shall be one flesh.'”

Om vi tror att polygami är ”kulturellt berikande”, eller kanske bara ”lite annorlunda men inte fel”, så beror det bara på hur förstockade vi blivit som inte längre vet att uppskatta den kultur och historia som är sprungen ur en biblisk och kristen källa.

Fokus på konfliktens karraktär

Etiketter

, , , , , ,

Eli Göndör redogör i Fokus för hur muslimsk och västerländsk våldsbejakande radikalism hänger ihop. Båda vill (det kristna) västerlandets undergång och de har sedan en tid tillbaka interagerat på sätt som gör det svårt att upprätta en dialog med de västvänliga, här boende, muslimerna. En fransk undersökning visar på hur statsmakten där (och att det är likartat i Sverige, är högst sannolikt) upprättar kontaktytor mot muslimska företrädare, vilka få muslimer egentligen känner sig representerade av, och att dessa företrädare är de som samtidigt bär på våldsbejakande idé- och tankegods.

Läs hela artikeln, den är mycket intressant. Mina kommentarer skall fokusera på ett par saker från artikeln: att våldsbejakande är religiöst betingat offertänkande och på postkolonialismens mimesis.

René Girard har aldrig påstått sig komma fram till några av sina tankar om mimesis eller syndabocken, helt på egen hand. Han har alltid sagt sig ha funnit, åtminstone frön till sina idéer i andras arbete. Ett  exempel är Friedrich Nietzsche, då denne på ett så explicit sätt kritiserade kristendomens kritik av syndabockar. Nietzsche såg och erkände att den judisk-kristna traditionen var något helt unikt i världen; en religion som gav hopp och tröst åt de som han såg på som ”underlägsna folk”, och som gav upphov till det han kallade för en ”slav-moral”. Därför ställde han upp en antikrist i form av den gamla grekiska guden Dionysos, den sentida romantiserade vinguden, tillika dramats beskyddare, men som också krävde sina blodiga offer i de extasfyllda riterna till hans ära. (Enligt myten skall Dionysos ha överlämnat den första vinstocken till en människa, Ikarios, som sedermera också blev offrad åt Dionysos av dem som druckit den nyligen gudagivna drycken. Vi kan bara spekulera i hur den myten uppkom, men med tanke på hur vi läser andra myter i Girards anda, så är det troligen en sådan verklig händelse bakom). Nietzsche insåg att Kristus var anti-offer och mot syndabockar, vilket ledde till samhällets förfall, För Nietzsche var offret, av en för de mångas skull, något nödvändigt för kulturens förnyelse och fortsatta liv. Offret, genom sin katharsis-effekt, renar samhället från synd och skuld, förnyar och vitaliserar dess livsvilja. Enligt Nietzsche var kristendomen därmed anti-kultur (eller anti-liv), och han valde istället att ställa sig på Dionysos sida.

Göndör tar upp två tänkare i Nietzsches fotspår; Jean-Paul Sartre (1905 – 1980) och Frantz Fanon (1925 – 1961), som båda, i sin postkoloniala kritik, just lyfter fram våldet som en nödvändighet för samhällets, och individens, ”rening” – det vi också benämner ”katharsis”.

”Sartre ser våldet som en förlösande kraft för de koloniserade. För Sartre tillfrisknar den koloniserade människan från sin koloniala neuros genom att jaga bort kolonialisten med vapenmakt. Förmänskligandet av krigaren är hans vapen, enligt Sartre. Urskillningslöst dödande en nödvändighet. Dödandet blir en form av förbrödrande erfarenhet bland de överlevande. Våldet blir en form av rening i vilken människan återfinner sig själv, sin värdighet och sitt ursprung.”

Och Göndör om Frantz Fanon:

”Fanon uppmanar också till våld, inte bara som ett verktyg för att bekämpa kolonialmakterna utan också som en rening med vars hjälp självkänsla och värdighet kan återerövras. De som inte tar till våld eller opponerar sig mot kolonialmakterna kallar Fanon för »emanciperade slavar«. Fanons dom är att Europa är ett monster och att det behöver skapas en ny värld som inte inspireras av Europas institutioner, byggd på ödmjukhet och strävan efter att skapa en ny människa.”

Dessa två tänkare har haft enormt inflytande över de, främst på vänsterkanten, som anser att folk och kulturer har ”drabbats” (snarare än helt enkelt mötts) av västvärlden, genom kolonisationen. De fokuserar på de övertramp och excesser som kom i kolonialismens fotspår, liksom kristendomens samtida spridning.

Men, de missar helt att se det fantastiska med den europeiska kolonisationen, vilket är helt unikt för all världens tidigare kolonisationer och imperier. Nämligen att den samtidigt burit med sig en stor dos av självkritik. Saker som den transatlantiska slavhandeln, eller hur man behandlade infödingar i övrigt, har aldrig varit utan intern, och till stora delar berättigad, kritik. Denna kritik har accelererat ända fram till idag, där vi nu fått en bisarr from av skuldbeläggning av ”vita européer”. Det mesta som är fel i världen beror på vita, heterosexuella, män, enligt den postkoloniala teorin. Som om våld, slavhandel, krig, sjukdomar och allt möjligt elände inte fanns innan några européer satte sin fot utanför sin egen dörr.

Vi i väst har tagit till oss kristendomens självkritik, anti-offer och ställningstagande för den svage, en mimetisk identifikation med de lidande, genom vår Gud som står främst på de lidandes, och inte på de segrandes, sida. Hos vissa av oss (främst vänsterradikala akademiker med följe) finns en mimetisk dragningskraft till  ”de koloniserade” (även om kolonialismen sedan länge är borta), liksom med invandrare (som vägrar integrera sig och i själva verket är en slags kolonialister här), med de så kallade ”rasifierade” och de ”icke-vita”) som är så stark och ligger på ett så metafysiskt plan att de själva vill att västvärlden som kultur ska ta över dessa ”förtrycktas” plats, eller ”varande” i filosofiska termer. Det är dags att vi i väst blir till offer nu. Det är en sorts kulturmasochism, men där de akademiska elementen som driver på saken, nog snarare ser sig själva kunna ställa sig vid sidan om, som lite finare och upphöjda vita européer, ett slags kosmopolitiskt prästerskap som kan driva andra, offerlammen, in i fållan till slakt och därmed själva undkomma den död det innebär för den övriga västerländska judiskt-kristna kulturen.

Vissa vill bara se på när världen brinner.