Smittsamma könskorrigeringar

Etiketter

, ,

Från Expressen: https://www.expressen.se/nyheter/lakare-varnar-ungdomar-angrar-konskorrigeringar/

”Läkarna och föräldrarna skriver att utredningen av barn och unga med könsdysfori går för snabbt och inte är tillräckligt omfattande, och att ‘förekomsten av ”ångrare” förnekas eller negligeras’. Vidare skriver man: ‘Det går inte att utesluta att könsdysfori kan ”smitta” på samma vis som ätstörningar och andra självskadebeteenden. Ökad information och tillgänglighet till vård för transpersoner är i grunden positivt. Vi måste dock vara medvetna om att det finns en risk att det förutom ”äkta” transpersoner också kan finnas unga personer som hittar och lockas av en lösning på sina problem som inte är rätt i längden.’

René Girard har i ”Anorexi och Mimetiskt Begär” (Themis, 2010, Stockholm, Sverige) utförligt beskrivit hur ätstörningar till stor del har sin rot i mimetiskt begär och att vår moderna kultur är besatt av mat och dieter, liksom kroppsfigur och träningsideal. När det kommer till kön och identitet har det tyvärr blivit samma sak.

Vad är ”smittan” som läkarna talar om? Mimetiskt begär naturligtvis. Unga människor som växer upp i en miljö och kultur som pådyvlar dem uppfattningen att de kan ”definiera sig själva”. Men vem i unga dagar vet vem man är? I tiden som är nära och under den pubertala är vi som känsligast för influenser – och det är period i livet som vi sedan länge tillbaka har betraktat som en brytningstid. Vi utvecklas både biologiskt och andligt under denna tid. Arkaiska samhällen och stammar har alltid haft initieringsriter, både för pojkar och flickor, då man genomgår någon form av rituell prövning för att ta steget in i vuxenvärlden. Kristendomen (åtminstone katolsk) har mitt i denna period förlagt tiden för konfirmation, den sista av tre rituella akter (dopet och första kommunion som föregående) att genomgå för att bekräfta sin tro. Det är alltså en tid inte bara för sexuell mognad, utan också för andligt uppvaknande och för beslut om man i sitt liv vill fortsätta att följa Kristus.

Hela den här frågan om könsdysfori visar på ytterligehetern i hur galet – och rotlöst – det moderna samhället här. En identitet behöver rota sig i någonting, men idag skall vi definiera oss själva. När vi inte ens med säkerhet kan identifiera oss som pojke eller flicka (vilket naturligtvis bara kan ske genom ”den andre”, genom att möta andra pojkar och flickor – och se att vi är lika dem) så uppstår förvirring i unga och otränade själar. En förvirring som förstärks av en vuxenvärld som borde vara där för att guida de unga rätt, men som istället ger dem ”frihet” att definiera sig själva, En frihet som är falsk och snarare innebär ett högt ställt krav. Definiera dig själv, utan att titta på andra, utan att imitera någon, är kravet som omöjligt kan uppfyllas.

Vid avgrunden

Etiketter

, , ,

Med anledning av skjutningen på Nya Zeeland. Det här borde alla se och lyssna på, som vill förhindra en eskalerande våldsspiral.

Som han säger är det nog tyvärr omöjligt att stoppa detta. Flera vettiga röster har visserligen hörts, men polariseringen i samhället, mellan ”höger” och ”vänster”, är stark och dådet är på alla sätt genomfört för att öka på denna. Som alla terrordåd så går även detta ut på att mana fram en reaktion, en upptrappning av kulturkriget. 

”Manifestet” är ett samelsurium av ”vanlig” fascism och ”eko-fescism”, både anti-imperialism och kritisk till kapitalism, men för marknadsekonomi och ”rule of law”, med referenser till höger och vänster som alla kan vara både för eller emot. Det verkar faktiskt utformat för att skapa konflikt om manifestet i sig, och att låta massmedia göra jobbet att ösa bensin på lågorna. Tanken verkar vara att vi i väst först måste vända oss mot varandra i interna strider, innan vi kan ena oss mot den andra, verkliga fienden, i form av muslimsk invandring och födslotal som hotar att göra ”vita” européer till minoriteter i sina egna länder.

Allt detta bär inte bara korn av sanning i sig, utan är etablerade sanningar. Kristen kultur är under hård press från alla håll, religiöst som sekulärt.

Men, man behöver inte vara för muslimsk invandring för att vara emot terror av detta slag. Man behöver heller inte stödja sådan här terror för att vara emot muslimsk invandring. Båda är falska narrativ, men terrorn syftar till att man måste annamma dem. Därför är Tim Pools ställningstagande så viktigt, och det är i det stora hela ”den kristna vägen”. Vi kan inte vara emot muslimsk invandring till Europa och därför nicka bifallande till terror mot muslimer.

Terroristen vill destabilisera kulturen. Han ser och förstår inte vad det är som verkligen underminerar kulturer. Få gör det, inte ens kristna vet om att det är det kristna medvetandegörandet om att kultur bygger på myten om syndabockens skuld. Europa valde, efter visst motstånd, kristendomen för att komma ur syndabockskulten. Våra förfäder (liksom fäderna i Mellanöstern och Nordafrika, men där blev man överrumplad av islam när det började spridas med svärdet) valde Sanningen, omedvetna om att den kan komma att bli vår undergång, då den undergräver vår förmåga att återskapa och förnya någon annan form av kultur som inte är kristen, så länge som vi ännu har ett kristet medvetande kvar.

Det här är viktigt att förstå. Alla kulturer bygger på lögnen om att dess hörnsten är en skyldig syndabock, men kristendomen bygger på sanningen om att dess hörnsten, Jesus Kristus, är oskyldig (och att alla syndabockar per definition därmed är oskyldiga).

I den kristna världen uppstår svårigheter att enas, därför att vi dels har ett starkt internt motstånd mot kristendomen i sig, från de som hellre vill återgå till syndabocksoffer (som den ateistiska och marxistiska vänstern och den radikal-sekulära liberalismen, men också från identitära på högerkanten som romantiserar vårt förkristna arv), dels kristna som helt enkelt inte kan se sig själva enas mot en fiende, därför att det anses vara icke-kristet, vilket är historielöst, då vi flera gånger enats (tillräckligt mycket) mot hotet från muslimska invasioner (som vid reqonquistan av Spanien, vid Lepanto och vid belägringen av Wien) av Europa.

Världen är idag full av kristna sentiment (där vurmande för de svaga/utsatta och för offer är den mest framträdande) som har gått vilse därför att vi har separerat religion från rationalitet, eller med andra ord sanning, skönhet och moral, från varandra. De formar inte längre den katolska enhet som de en gång höll över hela Europa och det kristna öst.

Att vara ett offer kan idag vara vad som helst. Det räcker att ha fötts med ”fel” kön, för att man skall vara förtryckt, enligt feministerna. Det räcker att vara fattig eller arbetare, för att vara förtryckt, enligt marxisterna. Och finns det offer överallt, så finns det också förtryckare någonstans. Eftersom vi måste stå på de (påstått) förtrycktas sida, men vi inte heller är kristna nog att göra detta i sanning, så fortsätter vi att göra syndabockar av de vi anser skyldiga till ”förtrycket”. Skyldiga till allt mellan himmel och jord, från sexism och rasism till globala klimatkriser och överpopulation.

Dagens situation av en välkomnad ”invasion” av invandrad muslimsk befolkning är prekär. Vi är demokratier, ”vi” (oavsett hur vi röstat) är alla delaktiga i dagens situation och den kommer inte bli rolig, som det ser ut.

Att inte förstå Girard

Etiketter

, , ,

Man möter allt oftare många intressanta och bra utvecklingar och djupare insikter om mimetiskt begär och om syndabocken. Referaten till Girard, tycks det mig, ökar i mängd. Sällan, men det händer, blir det dock sådan pannkaka av det som när popskribenten Andres Lokko råkar ha läst Girard och skriver om det i en krönika här från 2015. Naturligtvis är det glädjande när någon läst Girard och tycks uppskatta honom, men Lokkos något begränsade kunskaper utanför det som är popkultur gör sig också pinsamt påminda. Han påstår först, och det här är stor humor, nämligen att:

”Guy Fawkes night är kvällen då britterna traditionsenligt tänder brasor till minnet av Alan Moores inflytelserika grafiska roman ‘V for Vendetta’.”

En snabb koll på till exempel Wikipedia och han hade fått veta att Guy Fawkes night har firats sedan 1606, ”i åminnelse av misslyckandet av den så kallade krutkonspirationen 1605” och att ”[f]esten firades ursprungligen som en protestantisk protest mot det katolska helgonfirandet.” Krutkonspirationen var ett försök av katolska konspiratörer att lönnmörda Jakob I av England. Lokko tror dock att allt handlar om en serietidning från 1980! Jag undrar om han skämtar, eller om han är så obildad på riktigt?

Sedan anser han att begreppet syndabock är enkelt, och skall vidare ge ett exempel på att göra sig en syndabock. Då blir det naturligtvis den tiggande romen utanför 7-11 som lyfts fram. De som kritiserar dylikt tiggeri är de onda som gör sig syndabockar.

Men någon som vill tala om syndabocksbegreppet kan inte börja med att se vilka syndabockar som andra gör sig. Man måste börja med sig själv, om man menar allvar, vilket i det här fallet hade inneburit att se hur man själv pekar fingret mot tiggerikritikerna i en anklagande gest, både tiggaren och dessa tiggerikritiker görs till medel för att ställa sig själv på de godas sida, de som ”inte kritiserar”.

Dessutom har Lokko fel i sak. För vad det i 99% av fallen handlar om är inte att göra tiggarna till syndabockar, utan man kritiserar fenomenet att en visst typ av folk reser hit, i romernas fall ända från Rumänien, och organiserar tiggeri i stor skala. Det är sannolikt få, om någon, som hatar tiggaren utanför 7-11. Att någon, som en sista utväg anser sig behöva tigga på gatan, är det nog väldigt få människor som har riktiga problem med. Det som faktiskt kritiserats är att dylikt beteende sätts i system, som en livsstil, när alternativ finnes.

Begäret i Sven Stolpes ”Sakrament”

Etiketter

, , ,

”Varför kände han sig alltid så osäker i sällskap med denne gamle bitvarg, som veterligen inte producerade någonting alls, men som i alla fall på något underligt, obestridligt sätt var?”

Inte långt in i Sven Stolpes bok Sakrament möter en viss teaterkritiker, Erik Leberman sin förebild och rival, doktor Bernhard, och vi får direkt en liten vink om att Stolpe bör haft viss insikter om begärets mimetiska natur. Hoppas kunna återkomma med fler liknande citat från romanen.

Därför är det fult att peka

Etiketter

, , , , ,

Alla barn pekar på saker och ställer frågan: ”vad är det”? Föräldrar svarar och förklarar. Men så pekar barnet på en annan person och frågar samma sak, eller än värre, kommer med ett påstående om denne. Eller helt enkelt bara pekar för att visa: ”Pappa, titta på han/hon!” Då blir föräldrar genast obekväma, och medan de leende förklarar för barnet att ”det är fult att peka”, så inleds försöken att avleda barnets uppmärksamhet.

Varför anses det vara fult att peka på andra människor?

Michael Tomasello (https://en.wikipedia.org/wiki/Michael_Tomasello), forskare inom psykologin, har poängterat att apor inte kan peka. De kan gestikulera, för att dra andra uppmärksamhet till ett objekt, vilket kan innebära att de ”begär” detta, men de kan inte ”visa” detta objekt för andra på ett så tydligt sätt som det innebär att peka gör för oss människor. Pekandet är alltså något specifikt mänskligt i vilket vi kan få en ”delad medvetenhet” om något. Tomasello:

”The observation is that captive chimpanzees will often ‘point’ (whole arm with open hand) to food so that humans will give itto them (Leavens and Hopkins 1998) or also, in the case of human-raised apes, to currently inaccessible locations they want access to (Savage-Rumbaugh 1990). This means that apes can,in unnatural circumstances with members of the human species, learn to do something in some ways equivalent to pointing (in one of its functions). And yet there is not a single reliable observation, by any scientist anywhere, of one ape pointing for another.” (Källa PDF)

Att peka är att icke-verbalt referera till en sak utanför sig själv eller gruppen man samhör med. Mänskligt pekande är därför också intimt förknippat med ”utpekande”, med att ”designera”, att ”utse”, ”välja ut” någon. Att som individ bli utvald kan ha en positiv sida, men likväl en negativ. Positivt designerande sker (oftast) på någon form av meritokratisk bas (”du får leda oss”) och väldigt sällan slumpartad, medan negativ designering (”du får inte vara med”) mycket väl kan vara, eller åtminstone i högre grad, uppfattas som helt och hållet utan grund.

Eric Gans, en ”lärjunge” till René Girard har utvecklat vad han kallar för en ”generativ antropologi” (introduktion på länken), eller ”GA” kort och gott. Den innehåller bland annat en teori om språkets uppkomst och utveckling utifrån en social händelse, snarare än genom en evolutionär förändring. Händelsen i fråga är samma som Girard kalla för ”det grundläggande mordet” (”the founding murder”).

Detta ursprungliga mord, eller offer, som Girard beskriver, genomgår olika faser av ”pekande”, eller ”proto-pekande” hos den varelse som skulle bli mänsklig. I den inledande fasen av en mimetisk konflikt pekar två på varandra som varande modeller-rivaler. Deras pekande är mimetiskt och fler och fler ”sträcker ut sitt finger” och konflikten eskalerar därmed till en mimetisk (social) kris. När den nått sin kulmen och hotar att utplåna hela samhället återlöses alla genom att pekandet förflyttas; från alla mot alla, till alla mot en, som blir DEN utpekade, offret, syndabocken som dödas.

Denna, av alla utpekade och utvalde, är det första ”transcendenta”. Om detta sker vid första eller om det tar ett antal återkommande repetioner, spelar egentligen ingen roll. Vid ett av dessa tillfällen faller den utpekade i en helt ny kategori av att vara något som samtidigt är både ”som oss” och helt ”bortom oss”. Den anklagade och skyldige för krisen, och samtidigt den som bringade fred. Medan vi pekade på varandra befann vi oss i konflikt, när vi pekar på en, befinner vi oss helt plötsligt i fred och i social gemenskap. Offrets (döda) kropp är det första ”heliga” och det första transcendenta, ur vilket det första språket uppstår på den grund som den sociala gemenskapen erbjuder, när den uppkommer genom en historiska händelse. Det första språket gör är att peka på skillnaden mellan den döda heliga och de levande profana, mellan skyldig och oskyldiga. Språk ger upphov till Lag, och den helige Paulus var mycket klarsynt när han skrev att:

”Därför är det så: Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat. Ty synd fanns i världen redan innan lagen fanns. Men synd tillräknas icke där ingen lag finnes;” (Rom 5:12-13)

Lagen fanns inte för de första proto-människorna. Även om de syndade var de icke medvetna om det och därför kan de inte tillräknas synden. De kom dock att så småningom formulera lagen och därmed göra synden så att säga synlig. Därmed bidrog lagen till att ge upphov till syndare. Jesus vände sig mot de som utnyttjade lagen i syfte att utmåla sig själva som rättfärdiga (”syndarna” blev deras syndabockar), det vill säga de skriftlärda och fariséerna, som han kallade för hycklare. Lagen förbjuder alla möjliga saker, i syfte att undvika mimetiska konflikter och kriser, men den förbjuder inte offrandet av syndabockar, den enda möjliga utvägen ur en kris (inte enda, att ”älska vår fiende”, är en annan men mycket svårare).

Det är vårt kristna kulturarv som säger oss att det är fult att peka, därför att det är ”den anklagande gesten” mot syndabocken. Vi skall inte ”peka ut” individer eller grupper, är ett vanligt återkommande inlägg i samhällsdebatten, som är mer reflexmässigt kristet, än genomtänkt. Vad man så gott som alltid missar i denna reflexmässighet är att kristendomen föredrar ett sätt att peka utan att man gör sig syndabockar, nämligen genom att först och främst peka på synden, inte på syndaren. Sedan är det naturligtvis nödvändigt att syndaren genomgår en sann omvändelse (”gå och synda inte mer”) och botgörelse, vilket är något helt annat än offra en syndabock.

Folket och de gröna

Etiketter

, , ,

Denna lilla girardiska observation gjordes i NWT. För de ”gröna kehmererna”, de som önskar sig diktatur för miljöns skull, är det ett helt folk som görs till syndabockar. Man har vänt ut och in på syndabocksmekanismen. Istället för att singla ut en enskild person eller en mindre grupp, görs hela befolkningar till sina syndabockar:

Det som skiljer klimatalarmisterna från andra är inte övertygelsen om en nära förestående undergång, utan den i grunden egoistiska inställningen att det också måste bero på oss. Till sin natur skiljer det väldigt lite mellan detta beteende och forna tiders människor som utgick från att torkan berodde på att de inte tillbett rätt gudar tillräckligt mycket. Istället för Tor eller Osiris dyrkas nu en sammansmältning av jag:et och moder Jord.

Skulden för den kommande katastrofen bärs givetvis av alla andra, de som ännu inte har skådat sanningen. Folket. Massorna. Som vill flyga och köra bil, grilla kött och ha flera barn. Innanför sektens murar vet man att om folk bara såg sanningen skulle det inte behövas en diktatur…”

Det kristna icke-svaret på provokationer

Etiketter

, , , , ,

Anti-krist är inget annat än den som offrar andra i försvar av offer. En karrikatyr av och en rival till kristendomen.

”We have experienced various forms of totalitarianism that openly denied Christian principles. There has been the totalitarianism of the Left, which tried to outflank Christianity; and there has been totalitarianism of the Right, like Nazism, which found Christianity too soft on victims. This kind of totalitarianism is not only alive but it also has a great future. There will probably be some thinkers in the future who will reformulate this principle in a politically correct fashion, in more virulent forms, which will be more anti-Christian, albeit in an ultra-Christian caricature. When I say more Christian and more anti-Christian, I imply the figure of the Anti-Christ. The Anti-Christ is nothing but that: it is the ideology that attempts to outchristianize Christianity, that imitates Christianity in a spirit of rivalry.”

– René Girard, från Evolution and Conversion – Dialogues on the Origins of Culture, Continuum, London, New York, 2007, sid. 236):

När man låter känslor och (kristna) impulser (som försvar av de till synes ”svagare”) styra istället för fakta och verklighet, finns alltid risken att landa fel i sina slutsater om offer och förrövare.

Bakom vad som framstår som ett solklart fall, ”en ung vit maga-kepsbärande kille hånar och flinar åt en indian som bara vill komma fram till The Lincoln Memorial, finns en helt annan historia en den som gick viral och dessutom spreds okritiskt av massmedier, som CNN. Något som snabbt fick igång ett hatdrev mot tonåringen och hans familj.

Nu visade det sig att tonåringen var en praktiserande katolik, en viss Nick Sandmann från Covington Catholic High School, som enbart stod och väntade på en buss, vilken skulle ta honom och hans klasskamrater tillbaka från Washington D.C. där de deltagit i Walk for Life, hem till Kentucky, när han blev utsatt för en provokativ grupp protestanter.

Problemet, för CNN och övrig massmedia, är att enligt vittnen och andra filmer som det finns massor av, så är det den unge vite katolske killen med maga-kepsen som har rätt. Men det motsatta narrativet är så begärligt att kasta ur sig för de som redan har bestämt sig. Vit man, katolik och Trump-anhängare är bara för många fel på en gång för vänsterliberalt lutande massmedier. De kunde inte låta bli att sprida detta, och struntade i att söka efter hela sanningen (eller än värre, man publicerar fast man visste?). Så här skrev t ex Whasington Post:

The images in videos that went viral on social media Saturday showed a tense scene near the Lincoln Memorial.

A Native American man steadily beats his drum at the tail end of Friday’s Indigenous Peoples March while singing a song of unity urging participants to “be strong” against the ravages of colonialism that include police brutality, poor access to health care and the ill effects of climate change on reservations.

Surrounding him are a throng of young, mostly white teenage boys, several wearing “Make America Great Again” caps. One stood about a foot from the drummer’s face wearing a relentless smirk.

I efterhand har nu CNN publicerat nyanserade versioner (även Washington Post har blivit tvungna att nyansera sig) och videos av händelseförloppet som tydligt visar att det i själva verket är den påstått trakasserade indianen, en viss Nathan Phillips, som provocerande går fram och ställer sig rakt framför Sandmann. Det är medlemmar i ett ytterst obehagligt gäng kallat ”Black Hebrew Israelites”, ökända för både hat mot vita och homosexuella, som skriker rasistiska och kränkande tillmälen åt de unga katolikerna. Ingen blir heller hindrad från att komma fram till Lincoln Memorial. Det är Phillips som väljer att inte gå den vägen som ligger helt fri för honom, utan han går in mitt i bland de unga katolikerna. Han ljuger sedan om hela händelseförloppet och kallar sig själv för kränkta och utsatt för hat. Men Phillips är heller inte vem som helst utan en välkänd aktivist som flera gånger tidigare, på lösa grunder, påstått sig blivit trakasserad.

Det är aldrig rätt att i rättfärdighetens namn förfölja andra. Att falskt utge sig för att vara ett offer och att försöka få andra att framstå som hatfulla, är inget annat än att agera som ”anti-krist”. Sandmann och hans katolska skolkamrater visade upp ett stort tålamod och ödmjukhet inför denna provokation.

Här är Tim Pools film om händelseförloppet:

Lögner, bubblor, mjukvara och kampen om användare

Här är ett lite annorlunda tips, men det passar för er som är intresserade av ekonomi och mimetisk teori. Diskussionen i denna podd tar avstamp i Girards tankar, formulerade av Peter Thiel, om hur ekonomiska bubblor uppstår, dess faktiska nytta, och om hur IT och mjukvaruutveckling på ett nytt sätt skapar framtiden. Vidare pratas det om varför vi fortfarande arbetar lika mycket, eller mer, varför huspriser stigit långt mer än tillväxten, och flera andra saker som har med girardiska insikter om ekonomi och mänskliga sociala interaktioner.

Lyssna på Venture Stories här:
https://www.spreaker.com/episode/15990580

”The Prophet of Envy” (The New York Review of Books)

Fin genomgång av Girards livsverk, som bland annat skriver:

Girard began and ended his career as a professor of French and comparative literature. That was as it should have been. Although he was never formally trained in literary studies (he received a Ph.D. in history from Indiana University in 1950), he effectively built his theory of mimetic desire, in all its expansive anthropological aspects, on literary foundations. Somewhat like Heinrich Schliemann, who discovered the site of ancient Troy by assuming that the Homeric epics contained a substrate of historical truth, Girard approached literary works as coffers containing the most fundamental truths about human desire, conflict, and self-deception.

https://www.nybooks.com/articles/2018/12/20/rene-girard-prophet-envy/

Etablissemangets haveri – Fokus

Etiketter

, , , , ,

Sakpolitiken har, förstås, inte varit ett samtalsämne på länge. Är det någon som hört Annie Lööf svara på frågan vilken sakpolitik det är som alliansen och Miljöpartiet skulle göra till sin? Men nu har till och med de aningen bredare perspektiven på regeringsbildningen fallit bort.

https://www.fokus.se/2018/11/etablissemangets-haveri/

Har länge tyckt att Johan Hakelius är en vår samtids skarpaste obeservatörer, och dessutom en god stilist. Han sätter ofta fingret på vår samtids mimetiska spel.

Ett av de absolut säkraste tecknen på att en mimetisk kris pågår, är att fokus på vad konflikten faktiskt handlar om flyttas från vad, i detta fall sakpolitiken, till att handla om vem. Det vill säga, fokus är inte att driva sin egen politik, utan att sänka sin rival. När senast hörde vi någon tala om sakfrågorna? När var svensk politik en kamp mellan ”höger” och ”vänster” senast? 2006 kanske? Alla de ”gamla” riksdagspartierna har istället unisont vänt sig mot den nya gemensamma fienden, sverigedemokraterna, som klampat in och stört den tidigare rådande ordningen. Gamla svurna fiender är nu alla rörande överens om att det övergripande målet inte är att föra sin egen politik, utan att hålla katten bland hermelinerna utanför buren.

”Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra; Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap.” (Luk 23:12)

Det är att naturligtvis som Hakelius också skriver, att detta spär på både politiker- och demokratiförakt och som polariserar samhället och både sliter isär och skapar nya sammanhållningar. Lika eller ännu bräckligare än de tidigare.