Dan Korn: Vårt behov av förebilder

Etiketter

, , ,

I Smedjan på Timbro hörs åter slagen från hammaren och städet. Uppfriskande är att de publicerar artiklar med Dan Korn, som också läser Girard*, har också läst in sig lite på en av hans tidigare sammarbetspartners och uttolkare, Jean-Michel Oughourlian (se posterna om den tredje hjärnan här och här), och applicerar hans idéer om mimesis på till exempel vår hantering av nyanlända:

”Nyanländas anpassning till nya och främmande förhållanden handlar till stor del om imiterandet av förebilder. Men för att det skall fungera måste förebilden vilja vara en förebild. Om vi vill ha integration i Sverige måste alltså landet och dess människor vara villiga att vara förebilder. Men det vill vi sällan vara.”

Läs hela på länken här: https://timbro.se/smedjan/vart-behov-av-forebilder/

Fortsättning utlovas om den utdöende kulturen av bildning och skolväsendet. Det ser vi fram emot!

*Tidigare har vi noterat Dan Korns influenser från Girard här.

Skämt eller förolämpning?

Etiketter

, , , ,

”Väl hemma tänkte jag igenom vad som nyss hänt. Det slog mig att om den här incidenten hade inträffat i mitt hemland Afghanistan, så hade det hela lätt kunnat urarta och sluta i en katastrof.

Hade någon närstående sagt åt en man att hans svans låg på marken, hade det kunnat passera. Men offentligt, så som skedde här, hade tagits som en grov förolämpning. Den som blev tillsagd på det viset hade upplevt att han jämfördes med en åsna. I Afghanistan hade detta med stor sannolikhet lett till att den tilltalade hade känt sig förödmjukad och handgripligen sökt hämnd. Det hade kunnat leda till allvarliga skador, kanske till och med till att en av de två inblandade hade dött och den andra hamnat i fängelse. De som sett och hört vad som skedde hade lagt sig i, tagit reda på vilka släkter de två inblandade kom ifrån, meddelat dessa vad som hade hänt och medlemmar av släkterna hade startat krig mot varandra som kunnat bli flera mansåldrar långt.”

Så skriver Zulmay Aafzali, i en tänkvärd text på SvD ”Sverige är inte Afghanistan” om integration och kulturskillnader. För det handlar inte om att ”alla egentligen är snälla men det finns några få som är dumma”, vilket kulturrelativisterna vill tro på. Det handlar om kultur, det allmänmänskliga fenomen av mimetiskt konflikter, som vi i väst varit bäst på att lämna bakom oss, och har extremt svårt att förstå oss på numera. En anledning till att vi inte gör det är att vi på grund av vår kulturella särart, den judiskt-kristna närmare bestämt, inte ser våld som en lösning, utan vi har genom hundratals år fått inpräntat i oss att ”vända andra kinden till”.

Vad skulle ske om någon idag blev utmanad på duell? Skulle vi skratta, eller bara gå därifrån och skaka på huvudet? Väldigt få skulle välja vapen och meddela att vi ses i gryningen.

Det finns dock ingen given logik i att vända andra kinden till, det är så att säga en kontra-intuitiv handling, eller kontra-mimetisk, för att tala i girardiska termer. Logiken säger oss snarare att ge igen, så att någon form av kosmisk balans (”karma”) återställs. Det som givits oss är en ren uppenbarelse, det vill säga ord från Gud, genom Jesus, för att föra oss ut ur våldets logik. Om passionerade rivaler med jämna mellanrum haft uppblossande strider, så har vi ändå som åskådare kunnat stanna kvar vid vår plats och skakat på huvudet åt de som givit sig i dylika spektakel. Om efterlevnaden haltat efter på grund av vår fallna natur, så har vi som kultur ändå valt att ta till oss budskapet. Ibland till och med till närmat suicidala överdrifter.

Vi svenskar sägs ofta, och det stämmer bra enligt min uppfattning och erfarenhet, hålla inne med ilska, vi ”knyter näven i fickan”, biter ihop och går vidare. Det gäller både för privata oförätter och för stat och myndigheters övergrepp. Detta är en typisk effekt av mentaliteten ”andra kinden”, vilken tagits till en extrem i vårt land, präglat av luthersk (Gud och statsmakt i samma väsen) respekt för auktoriteter. Det kan vara värt att nämna att den påstått auktoritets- och normkritiska (vänster)rörelsen naturligtvis inte är något annat än en mimetisk spegelbild av detta, med den enda skillnaden att deras auktoriteter är växlande över tid, från Lenin, till Stalin, till Mao, till Castro, till Pol Pot,  till Robert Mugabe, till Chavez och nu Maduro i det nu kolappsande Venezuela. Man tenderar att byta efterhand som massmorden blir för uppenbara att förneka och för svåra att bortförklara.

Vi har valt att överlämna makt och våldsbruk till just myndigheter, vars uppgift blivit att utröna rättvisa, snarare än hämnd. Detta har visat sig gott. Därför är det värt att påminna oss själva, liksom nyanlända, om varifrån detta kulturella arv kommer, nämligen från de bibliska texterna.

Den tredje hjärnan, del 2

Etiketter

, , , ,

Vi skall diskutera Jean-Michael Oughourlians bok, The Mimetic Brain, lite till i denna uppföljande post, men missa inte denna otroliga historia om en pojke som föddes (mot alla läkares inrådan, vilka istället ansåg att han borde aborterats) i stort sett utan hjärna, ungefär två procent fanns, men som efter födseln kunnat utveckla en hjärna på ett enastående sätt:

”…the entire family surrounded him constantly with love, affection, and 24-7 care. Noah’s brain began to grow. And grow. And grow some more.When he was 3, a brain scan showed that his brain “had expanded to 80% of a normal brain.”

Så, vår hjärna, och vår kapacitet att läka den, både fysiskt och psykiskt är enastående, och inget läge är hopplöst, vilket också är en poäng som jag tycker att Oughourlian vill få fram, men att psykologin måste arbeta vidare på det mimetiska spåret som han företräder. Han är inte särskilt intresserad i en psykologi som frågar sig ”varför”, då det enbart kommer att leda till oändliga ställningskrig om natur versus kultur, liksom det så lätt får oss att leta syndabockar att skylla på. Vad han föreslår i boken är att ta fram metoder för ”hur” vi blir effektivare i behandlingar, och undviker slentrianmässiga utskrivningar av läkemedel (utan att på något sätt vara radikalt motståndare till läkemedel, de har sin plats och nytta också), som möjligtvis lindrar vissa symptom, men inte botar sjukdomen.

När någon imiterar mimetiskt, beror det på att denne först möts av ett ”förslag” från någon modell. Den tredje hjärnan, som vi beskrev grunden för i förra postningen, är enligt Oughourlian ”en plattform för mimetiskt utbyte, pådriven av spegelsystem [spegelneuronerna, min anm], och utgörs av tusentals imitationer och förslag som ändlöst cirkulerar” mellan personer, vilka alltså absolut inte behöver stå i fysisk kontakt medvarandra, utan kan verka som minnen i hjärnan, vilka i sin tur står i relationer till flera andra personer, och så vidare i ett komplext nätverk, vilket gör var och en av oss till ”lapptäcken” av alla möjliga influenser; kulturella och personliga, som vi möter genom livet.

Precis som en kultur eller en nation inte är unik på något eget sätt, annat än genom att vara just en unik samling av värderingar, uttryck, språk, och så vidare, så är vi det också som individer. Den (i västvärlden) moderna människans stora problem är att hon drivit sin individualism så långt som till en absurd tro på komplett autonomi, en självförvållad vägran att se både till sin historiska kontinuitet och till förebildens makt över henne. Hon är sjuk av längtan efter tillhörighet, inte för att förebilder saknas, tvärtom. De flimrar förbi i rasande tempo, men deras existens kan omöjligt imiteras, bara avundas, vilket ger upphov till ressentiment.

Nu låt oss ta ett exempel på hur vi kan ingå i mimetiska relationer med varandra. Vi säger att vi befinner oss vid Genesarets sjö runt år 32 och får höra talas om en kringvandrande man som har stora skaror av folk som följer honom och som vi dessutom hört kan utföra mirakel. En dag får vi möjligheten att själva se och höra honom. Beroende på alla våra tidigare erfarenheter som format oss, våra fördomar och inställningar, kommer vi att ingå ett förhållande till denne man när han undervisar.

Vissa kommer se en visheten i budskapet, höra en som säger både sanningen och som handlar rättfärdigt, och alltså lever som han lär. De kommer att vilja följa honom, lyssna mer och ta till sig budskapet och (om)vända sig till honom. Den första hjärnan greppar och förstår vad han säger, den andra hjärnan färgar upplevelsen med känslor av tillgivenhet och glädje över att ha funnit denna vise läromästare. Den tredje hjärnan låser således in sig på ”modell-läge”.

”Lämna allt och följ mig”, betyder rakt ut släpp alla tidigare mimetiska relationer, det vill säga begär formade efter vad andra också begär, och gör mig till förebild istället.

En annan grupp kommer att uppfatta honom annorlunda, de förstår inte poängen med budskapet, de tycker de har det bra som det är och allt funkar fint. Hans budskap är dåraktigt, omstörtande, bedrägligt, och de kommer således att ha en tredje hjärna som låser sig på ”rival-läge”, efter att den första hjärnan tackat nej till framlagda fakta och den andra hjärnan adderat en upplevelse av irritation, leda och aversion. ”Vem är han att komma hit och tala på detta sättet till oss?

Den sista gruppen kommer att inta en tredje position, efter att ha blivit fullständigt överväldigade av denna visa mans budskap, vilket de inte förstår, och än mindre kan  förmå sig att då imitera. Det är helt enkelt ”för mycket” och de kommer hamna i ett läge av uppgivenhet och lätt depression kommer göra det omöjligt för dem att fortsätta lyssna på mannen från Galileen. Även om den första hjärnan kan vara fyllt av beundran, har den gett upp alla försök att sortera in budskapet i ett sammanhang den kan greppa, och den andra hjärnan producerar då känslor av uppgivenhet och sorg. Den tredje hjärnan låser härmed sin relation på positionen ”stötesten”, ett oöverkomligt hinder, mot vilket man alltid kommer att snubbla och falla.

Notera alltså att uppkomsten av rivalitet och stötestenar inte behöver vara en fråga om att någon aktivt försöker behålla något för sig själv. Här, om vi låter exemplet vara just den Jesus Kristus vi , är det tvärtom frågan om att fritt bjuda in alla till frälsning, till kunskap om Guds rike, och att ge bort det viktigaste han har, sig själv, så som inkarnationen och personifiering av sanningen, vägen och livet.

Det är dock fruktlöst att ge sig in i frågan om varför den ena eller andre personen landar i just den specifika mimetiska relationen. Det intressanta är huruvida den enskilde personen har en potentiell dragning åt rivalitet i sina relationer och vad man kan göra åt detta. Vi vill ha sunda relationer, eller åtminstone kunna bryta sig loss helt från en rivalitets-relation och ”låta gå”. Vidare vill vi kunna urskilja vilka som är dåliga och bra förebilder. Det kan vi bara genom att först och främst ödmjukt erkänna vårt beroende av dem, abdikera från vår autonoma tron, och medge att vi inte kan urskilja vad vi skall begära, utan att vi lånar och kopierar begär, vilket riskerar att leda till konflikt. Den sanningen är vägen till frihet.

Gud skapade ursprungligen människan till sin avbild, men människan valde att istället skapa sig själv i varandras avbild. Det är vad den bibliska berättelsen om paradiset i Eden, ormen och den förbjudna frukten handlar om. Detta är syndafallet och vad arvssynd handlar om. Mimesis, viljan att bli jämlik Gud, blev starkare än önskan att leva i ljuset av Gud och enligt Hans vilja. Det är enbart genom att tämja våra egna begär, att ”odla sin egen trädgård” (som Voltaire skriver i Candide och som Oughourlian menar redan har sagt allt han själv skriver i sin bok, fast med mer humor) och inte bry sig så mycket om hur grannens ser ut. Av de tio budorden har vi särskilt det första, samt de fyra sista som explicit handlar om att undvika mimetiska konflikter. Hela Gamla Testamentet är en inspirerad samling av texter som genomgående behandlar ämnet. Kulmen nås i Nya Testamentet, där det beskrivs hur Gud själv nedstiger genom Sonen, Jesus, för att omvända människorna från sin inbördes mimesis, och mot Honom, genom att avslöja och desarmera den mekanism för att lösa upp mimetiska konflikter som människan brukat sedan tidens början, syndabockmekanismen, och dess katharsiska effekt. Älska Gud före allt annat, lämna allt, ta ditt kors – och följ mig, Kasta inte första stenen om du inte är utan synd (vilket ingen är). Ingenstans säger Jesus att livet kommer att sluta gå väl för den som följer honom, tvärtom förutsäger han både förföljelser och död och en annalkande katastrof (Matteus 24).

 

Den tredje hjärnan

Etiketter

, , , , , ,

AdlibrisFör ett ganska bra tag sedan läste jag den franska psykologen Jean-Michel Oughourlians bok ”The Mimetic Brain” (han har tidigare själv skrivit ”The Puppet of Desire” och är tidigare student hos René Girard, och samförfattare till dennes stora verk ”Things Hidden Since the Foundation Of the World”), vilket jag nämnde och citerade i förbifarten till ett par tidigare postningar. Här följer en lite längre introduktion kring hans teori om hjärnas funktion och mimesis.

Två hjärnor i en
Från att ha varit ett organ som våra förfäder under antiken inte fäste någon särskild betydelse till (Aristoteles ansåg till exempel att perception och kognition var funktioner hos hjärtat), är hjärnan idag ett centralt forskningsområde. Att vi dessutom inte bara har en hjärna, utan två, sammakopplade av miljontals synapser, är idag allmän kunskap för oss. Genom en (o)lycklig slump då en viss Phineas Gage råkat ut för en olycka på sin arbetsplats där han fått en järnbalk genom vänstra käken och upp genom skallen ut ur ögonhålan på samma sida. Gage återhämtade sig anmärkningsvärt fort fysiskt, men hans personlighet förändrades. Saker han tidigare uppskattat ogillades nu, och vice versa, tidigare ambitioner och drömmar var förändrade, och den olycklige Gage hade nu svårt att ta beslut och att föra sig i sociala sammanhang. Man började förstå att hjärnan var uppdelad, att vi i själva verket har två hjärnor, vilka fungerar åtskilda av varandra.

Vi pratar idag om rationell intelligens/minne och emotionell intelligens/minne. Det första för ”vanliga” fakta, och den andra för fakta färgad av känslor. Emotionell intelligens handlar om att hantera känslor över tid; undvika stress och kunna tänka klart i känslosamma situationer, kontrollera impulser, frustrationer och att inte kräva omedelbar tillfredsställelse av ens begär, utan kunna skjuta upp sådant, liksom att behålla motivation och inte minst hopp för framtiden. De två hjärnorna måste, för att helheten skall fungera, vara i ständig interaktion med varandra.

Spegelbilden
Spegelneuroner upptäcktes för inte så länge sedan, och vad de gör, kortfattat, är att handlingar hos en annan person aktiverar särskilda delar av hjärnan, vilket också sker, men i lägre grad, hos någon som observerar handlingen. Den första hjärnan speglar sig i andra personers beteende, helt enkelt. Och liksom vi har spegelneuroner för den första kognitiva hjärnan, så har vi det också för den andra, emotionella hjärnan (eller reptilhjärnan som en del lite humoristiskt kallar den).

Mirror-Neurons

En utförd handling hos person A aktiverar särskilda områden i hjärnan hos A, men inte nog med det, för en observerande person B, aktiveras också samma områden, om än i mindre omfattning.

Någon som lider av echopraxia, det vill säga ofrivilligt och direkt imiterande av andras handlingar, kan ha ett problem med sitt spegelsystem i den första hjärnan, men ännu (enligt Wikipedia-artikel om ämnet) har man inte på något bestämt sätt kunnat beskriva hur spegelneuroner påverkar kognitiva funktioner. Det låter ju dock högst sannolikt att spegelneuroner är inblandade, och att någon som lider av sjukdomen har en oförmåga att kontrollera imitationsimpulserna som uppstår genom spegelneuroner.

Att det skulle finnas liknande sjukdomar för den emotionella hjärnan är alltså fullt rimligt. Alltså spegelfunktionalitet för våra känslor, ambitioner och begär, så krävs det någon form av balans och korrespondens mellan de båda hjärnorna för att de inte skall löpa amok på varje impuls till spegling som kommer till dem.

Spegelneuronerna, förklarar Oughourlian, är vad som så att säga ingår relationen mellan person A och B, medan övriga hjärnan/orna har att förhålla sig till denna relation. Oughourlian kallar denna relation för ”the interdividual rapport” (”relationen mellan individer”, simpelt översatt) och han, och jag kan bara hålla med, ser denna mimetiska funktionalitet som så pass viktig att han vill särskilja denna så som den tredje hjärnan – den mimetiska hjärnan.

Kort och gott. Spegelneoroner är vad som gör det möjligt för oss att ingå i relationer till andra människor. En nyfödd som kommer till världen har till en början inget annat sätt än det mimetiska att ty sig till andra. En moderns ömma leende är förhoppningsvis vad som möter ögon öppnade för första gången, och barnet är inte sen att försöka besvara detta, vilket sker allt bättre och intensivare med tiden, vilket ger ytterligare glädje och leenden hos de lyckligt nyblivna föräldrarna. Spädbarnet imiterar det fysiska leendet med den första hjärnan, medan den andra hjärnan imiterar lycka och kärlek. Denna första tiden, anknytningsperioden, ses idag som essentiell för den psykologiska hälsan, men min undran är om dess viktigaste funktion är att upprätta en första, sund mimetiska relation, vilken kan ligga till grund och modell för senare relationer (vilka alla är mimetiska).

Skall man övertydligt studera mimetiskt beteende, så finns det inget bättre studieobjekt än barn upp mot tre års ålder, därför att de gör detta helt ohämmat, ännu otränade i de komplexa sociala koderna vi vuxna drillats till att ta hänsyn till. Jag ser det varje dag i mina två yngsta egna barn som tycks vilja efterlikna den lite äldre i nästan allt.

Att vara människa är att vara relationell, att ha meningsfulla relationer med andra människor. Den mimetiska hjärnan drar, så att säga, den första och andra hjärnan, efter sig in i relationer. Den kommer dels vilja rationalisera relationen i politiska, religiösa och ekonomiska färger, hämtade från den första hjärnan, och vidare klä relationen i färger från tillhörande känslor och beteenden från den andra hjärnan.

Oughourlian hänvisar till Jacques Lacans doktorsavhandling (från 1932) om paranoia och personlighet, där Lacan skriver att en människas personlighet utgörs av syntesen av dennes affekter (alltså upplevelser av känslor), bedömningar och uppträdanden. Affekter skulle då handla om den andra hjärnan, bedömningar om den första, medan uppträdande, det sociala och relationella, måste tillhöra den tredje, mimetiska, hjärnan.

Det vi kallar för psykologiska sjukdomar, handlar om att balansen mellan de tre hjärnorna på något vis rubbas ur ett ”normalläge”. Psykiskt sjuka människor kallas kort och gott för ”störda”, medan den genomsnittliga människan är ”normalstörd”. Oughourlian tar upp flera olika, både tragiska och dråpligt roliga, kliniska exempel från sin egen praktik. En viktig sak som han poängterar redan i introduktionen av boken är att psykologiska problem, för det mesta handlar om här och nu, än de freudianska hänvisningarna till upplevelser tidiga i livet som man måste gräva i för att komma åt roten till. Det handlar istället ofta om mimetiska konflikter, vilka stör balansen mellan de tre hjärnorna; som laddar den emotionella hjärnan med negativa känslor och den andra med felaktiga rationaliseringar.

Vi skall titta på ett exempel hur det här inom kort.

Boken finns både på Adlibris och Bokus.

 

Våldets viktiga historia och framtid

”… beröringsskräcken med allt som kan verka nationalistiskt sitter i de offentliga väggarna. Och eftersom krig är något otrevligt och välfärd något trevligt har det varit psykologiskt tacksamt att förskjuta det förra ur medvetandet. Det hör snarast till kutym att avfärda krigshistoria med en lätt ton av förakt såvida den inte är uppfostrande och moraliserar över svenska illdåd.”

Så inleder Fredrik Haage i Smålandsposten om ”Våldets viktiga berättelse”, om hur historielektionerna i dagens skola fokuserar allt mer på det ”trevliga” som hänt sedan Sveriges sista nationella strid, Fälttåget mot Norge, som slutade i svensk seger och att unionen med Norge ingicks år 1814. Men vi kan inte lära oss något av historien, eller om oss själva, genom att selektera bort och moralisera utifrån en nutida situation.

”Visst fick Sverige territorier i och med Westfaliska freden, men det innebär inte att det var huvudsyftet. Det är samma inlärda endimensionalitet som i modern tid gjort det så svårt för så många att tro något annat än att USA:s anfall mot Irak egentligen handlade om att kapa åt sig landets oljetillgångar. Icke-materialistiska bevekelsegrunder kan vara både äkta och starka och det är ett misstag att vifta bort dem. Går det till exempel att förstå den ständigt pyrande konflikten mellan Indien och Pakistan eller IS lockelse på många muslimer utifrån den moderna svenska historieskrivningens grundantagande att alla religiösa aggressioner egentligen bärs upp av någonting annat?”

Konflikter om territorier, hat mot demokratin eller ”vår västerländska livsstil” och andra ursäkter för dragningen till våldsamma ideologier/religiositet är den sekulära människans försök att rationalisera den formen av ideologiskt och religiöst (kommunismen, nazismen och islamismen) våld som plågat oss så hårt, särskilt under de senaste århundradet (islams historia är dock mycket längre än så och ständigt fylld av våld och förföljelser överallt där den dragit fram). Våldet har en lång kontinuitet genom hela människans historia över hela världen. Det finns inga, och har aldrig funnits några, ”ädla vildar” i fredliga naturtillstånd.

”Våldet är lika centralt för historiens gång som bensinen i en bil. Och historien fortsätter.”

Moderna stater i västvärlden kan idag, trots sin konfliktfyllda historia, leva sida vid sida, vilket jag helt och fullt vill hävda beror på att i grund och botten är det nationer med en judisk-kristen kultur och ”värdegrund” (som det så modernt heter), vars kärna innehåller förlåtelsen, och därmed en kritik mot vedergällning och arvsskuld där tidigare konflikter och våld, tas som ursäkt för att ge sig på nuvarande generationers (arvssynd är en annan sak!).

Religion, vilket är människans kulturskapande drivkraft, är både problemet och botemedlet. Att skylla mänskligt våld på ”religion” är relativisera hela begreppet, och att mytologisera sin egen sekularism som något heligt och oantastligt, är att göra religion, och därmed religionens agenter, de religiösa människorna, till syndabockar vilka man självrättfärdigt kan anklaga.

Islam skyller alltid allting på andra. De skyller nuvarande terrorism mot väst på korstågen, för att ta ett uppenbart exempel. Den moderna sekulär-ateistiska människan antingen skyller på religionen, eller rationaliserar med hjälp av psykologi och ekonomi bort allt vad heter religion och kultur. Det är kristna, framför allt i västvärlden, som förlåter varandra och försöker gå vidare med livet. Det har länge varit skampligt och

Det vi ser nu i väst är dock en ännu skarpare tendens att göra sig syndabockar och försök att legitimera politiskt våld på ett sätt som blir allt mer skamlöst, och den kommer inte från en pöbel på gatan, utan från uppsatta människor; tv-personligheter, kändisar, politiker, artister och så vidare. Detta belyses väl i denna läsvärda artikel, där följande citat är hämtat ifrån:

”We don’t have to look too hard to find extremist rhetoric from influential people whose appeals for violence are only partially veiled. In March, former attorney general Loretta Lynch made a brief video in which she called for people ‘who see our rights being assailed, being trampled on and even being rolled back’ to follow the example of freedom fighters of the past. ‘They’ve marched, they’ve bled and yes, some of them died. This is hard. Every good thing is. We have done this before. We can do this again.’ The Senate Democrats shared Lynch’s call for street action leading to bloody sacrifice on their Facebook page.”

Blodiga offer. Och:

”… the violent rhetoric crossed a fever line. CNN personality Kathy Griffin posed deadpan holding a severed and bloody head resembling Donald Trump; on television the next day, she tearfully denounced the many ‘old white men’ who have supposedly bullied her.”

Den dödade syndabocken. Det mest prestigefyllda blodiga offret – presidenten själv.

Kathy-Griffin-Donald-Trump-head

Tankarna, när man ser detta går ju inte helt oväntat till hur Griffin efterliknar islamisterna i IS som i sina otaliga filmklipp visar upp avrättningar av ”otrogna”.

En kort tid efter terrordåd i Manchester och London har vi nu också fått ett ”kontra-dåd”, av en galning som triggats att helt och hållet imitera de muslimska terroristerna genom att tillgripa ett fordon och ramma oskyldiga människor (muslimer) utanför en moské i London.

Våldet har alldeles säkert en framtid, och det kan vara bra att då känna till dess grund, och hur det mimetiskt sprider sig. Det enda skillnaden är att mannen bakom ”kontra-dådet” inte backas upp av någon religiös förebild, på det sätt som Muhammeds liv och handlingar ger motiv och religiöst stöd för islamisterna. Våldet lever ändå vidare genom att det nu börjar imiteras (mimetiskt).

Pausbild: Bältesspännarna

Inser att det var ett bra tag sedan något publicerades här. Jobbar på att komma ikapp nu. Njut och förfäras av bilden på ”bältesspännarna”, från parken som i folkmun kallas just Bältesspännarparken, en del av den större Kungsparken i Göteborg. En envig på liv och död, där kombattanterna alltså spänndes ihop vid sina bälten så att det inte gick att fly striden.

Bältesspännarna i Göteborg

Ser människan, men inte offret

Etiketter

I Fittja, en ”problemförort” till Stockholm, finns en stor väggmålning på en byggnad, ett parkeringsdäck, som man ser över hela centrum. Under parkeringen ligger Ungdomens hus. Målningen föreställer tre unga män:

”Killen som sköts av polisen när han rånade en guldsmed i Södertälje. Den andre, känd av polisen som det brukar heta, mördades i en trappuppgång i Fittja. Den tredje körde i hög fart ihjäl sig på motorcykel.”

Det berättar två unga män för skribenten som rapporterar till Aftonbladet.

”Han var bra, det är bra att råna, säger den ene om mannen som sköts i Södertälje”

fittja-kriminella-forebilder

Kriminella blir till förebilder. Kommunen sponsrar och stödjer det som en del av vad de kallar för ”medborgardialog”.

– Även om man är kriminell är man människa också.” förklarar man från kommunen.

”Ecce homo”, sa Pontius Pilatus.

”Se brottslingen”, säger dagens ståthållare på kommunhuset.

Genom kyrkan, i vilken man enbart ser hyllningar till brottsoffret, den korsfäste Jesus, skapades en kultur av större medlidande, empati och stöd för offer. Det råder ingen tvekan om att det som sker i Fittja, liksom så många andra tokigheter som får oss att tappa hakan idag, är tecken i tiden och resultatet av kristendomens tillbakagång. Efter århundranden av framgångsrika attacker mot tron och kyrkan, ser vi nu det sekulära svaret. Värjer vi blicken från den evigt korsfäste, kommer vi också att värja blicken från brottsoffer i vår samtid.

”Och brottsoffer – guldsmeden i Södertälje?”, frågar reportern.

”– Man kan ställa de svåra frågorna. Helt fullt ut når man kanske inte i dagstidningsformatet. Jag tycker det är bra att ge röst åt olika sorters historier. De kunde vara förebilder också.”

Hur?

– En av dem var extremt skicklig på att köra motorcykel till exempel.

Så skicklig att han i (för) hög fart körde ihjäl sig. Nu en modern förebild för ungdomar som redan har tillräckligt med problem och vars behov av riktiga bra förebilder är skriande.

 

Larry Siedentop om ”Christianity, the origins and the future of Western Liberalism”

Etiketter

, , , , ,

Lyssna på Larry Siedentop (författare av boken ”Inventing the Individual: the Origins of Western Liberalism”) om ”Christianity, the origins and the future of Western Liberalism”. Intressant tal om sekularisering och individualism, som båda är barn av den kristna traditionen.

Finns på Soundcloud här.

Detta får bli en introduktion till nästa kommande blogg som kommer att handla om den mänskliga personens konstitution. 

Den postmoderna presidenten

Etiketter

,

En mycket läsvärd artikel i The Federalist sätter fingret precis på vad det som så få förstår – hur kan ett superrikt svin, en rasistisk, sexistisk kvinnohatare och allmän buffel som Donald Trump – kan bli president i USA. Något måste vara allvarligt fel när han dessutom vinner över en demokrat, som ju är som ”god”, och dessutom kvinna!

”… what Trump’s enemies failed to grasp was that he wasn’t winning because of the crazy things he was saying, but because of the phony outrage and affected condescension it provoked. Many people empathized with Trump for enduring the contempt that he deliberately brought against himself. ”

Läs hela artikeln här, där författaren jämför Trump med hur Tony Montana, huvudkaraktären i Brian De Palmas film Scarface, agerar. En skurk och en antihjälte, men en ärlig skurk, som inte hymlar om sin skurkaktighet, och som i en av filmens nyckelscener drar ner brallorna på alla de självrättfärdiga ”hederliga” som omger honom och lever på hans skurkaktighet utan att själva behöva smutsa ner sina egna fingrar. Författaren menar att detta är vad Trump gör på ett effektivt sätt. Han vänder postmodernismens relativism mot dem som hävdar dess riktighet – och det är mycket svårt att klandra Trump för att han använder motståndarens egna metoder, samtidigt som han avslöjar dess hyckleri.

Utan att göra andra jämförelser mellan dessa karaktärer, så är det på sätt och vis samma sak som Jesus gjorde, med undantaget att Jesus var utan egen synd.

(För er som varit med här ett tag och/eller känner till Girard sedan tidigare, är detta inget nytt, men vad Jesus gör är att genom korsoffret avslöja ”syndabocksmekanismen” för vad den är. Genom sin gudomliga oskyldighet och givandet av Helig Ande åt sina apostlar kan de gå ut och vittna om händelserna och gradvis har vi en (judisk-kristen del) av mänskligheten som slutar ägna sig åt att döda och fördriva syndabockar, men samtidigt växer motståndet mot Kristus, som med allt större kraft ägnar sig åt just syndabocksoffer med en tilltagande intensitet (det senaste århundrandets folkmord som ett uppenbart exempel).

Men vad han, enligt evangelisterna, gjorde om och om igen, var att påpeka fariséernas hycklande. Han stack aldrig under stol med att han umgicks med de lägst stående i samhället, de utstötta, med prostituerade och med tullindrivare. Vilka är vår tids hycklande fariséer, om inte den självutnämnt ”goda” vänstern?

”Thus, from Tony’s perspective, what’s the point of being decent when the people who supposedly model ‘decency’ have none of it themselves? Wouldn’t a sign of moral contrition to these people be a perverted mockery of moral contrition? Wouldn’t it be degrading even for Tony?”

Trump är, som vi alla, långtifrån syndfri, och det hymlar han inte med. Men när han blir anklagad för något, t ex sin kvinnosyn, så ber han visserligen också om ursäkt för ett beteende, men samtidigt attackerar han hårdare och med samma medel, det vill säga mimetiskt och eskalerande, sin motståndare:

”Trump understood that postmodern America loathes nothing more than a self-righteous fraud. Hence his reputation for ‘counterpunching’ when confronted with breathless expressions of ‘offense.’ Such was evident in his response to Clinton’s “penchant for sexism” remark by bringing up her husband’s history of sexual assault. Rather than doing what was expected and taking the high road, apologizing, and moving on, Trump opted to call his accusers out for the most certain fact that their professions of moral outrage are cynical power grab and nothing more.”

Västvärlden är ”postmodern” och neddragen i ett tänkande kring hur allt är narrativ, tolkningar av världen. Och att att en tolkning är bättre eller sämre än den andra är att vara hycklande och att sätta sig på höga hästar. Vem tror du att du är som säger att det ena är bättre än det andra? Det är detta som vänstern säger varje gång som västvärlden (dvs den judiskt-kristna kulturen) hävdar sin överlägsenhet över till exempel muslimska länder. Då är väst ”rasistiskt” och ”hycklande”, för visst finns här samma kvinnosyn här (Gudrun Schymans taliban-tal till exempel: ”Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”), vi har ”kolonisationen” och vi har ”rasistiska strukturer”. Och eftersom vänstern, enligt egen definition är emot detta, så är den ”progressiv” och ”antirasistisk”, och hamnar inte inom sin egen kritiks ramar. De står inte på den förtryckande västvärldens sida, utan alltid på ”offrens” sida.

Idag gör man sig själv till offer, eller till talesman för offer i de delar av världen som har kristendomens moraliska arv. Men för kollektivister så är vissa alltid offer, medan ”de andra” alltid är förrövare, oavsett vad. Man är oförmögen att tänka i andra banor än att kollektiv är antingen över- eller underordnade vissa på förhand givna strukturer. Minoritetsgrupper i form av invandrare, muslimer, kvinnor, homosexuella, med flera är a priori moraliskt oskyldiga! Även om de så filmar sina egna övergrepp, tortyr och våldtäkter, och lägger upp dem i sociala medier (poliser i Borås attackeras av ungdomar som kräver ”respekt”, en Trump-anhängare torteras av ett gäng färgade ungdomar, våldtäkt direktsänds på Facebook). Det finns ingen vana att se offer på individbasis. När förtryck och rasistiskt våld uppdagas från ”andra hållet”, så att säga, då blir det kortslutning i hjärnan på den postmoderna vänstermänniskan. Genast dyker det upp olika förbehåll. Poliser och blåljuspersonal ”provocerar” ungdomsgäng/brottslingar i ”deras områden”, man varnar för att för att Trump-anhängare kommer utnyttja misshandeln av en supporter i den politiska debatten, och likaså att om man öppet redovisar invandrares brottslighet så riskerar det att spä på främlingsfientligheten. Som om allt hemlighetsmakeri inte skulle göra precis samma sak!

Kollektivisten (dvs vänstern) tror att alla andra tänker likadant som de själva, ungefär som när ett litet barn håller för ögonen och inte kan se sig själv, då är det ingen annan som heller kan se barnet. När offret har ”fel” hudfärg så tror man således att vi måste förutsätta att ”alla vita är oskyldiga” och ”att alla mörkhyade är brottslingar”, vilket naturligtvis är en fullständigt ologisk slutsats, men helt överensstämmande med den egna världsåskådningen. Ur detta kommer rationaliseringarna, eller rättare sagt mytbildningen om sig själva som änglar och om andra som demoner.

Vad som står på spel idag är i första hand, för att tala med Girard, vem som får spela ut Jesus-kortet? Vem får vara det korsfästa offret idag och dra nytta av alla de privilegier som det medför? Trumps utspel sätter hela den postmoderna logiken i gungning, för han vägrar spela ut offer-kortet och han vägrar att acceptera att andra kan spela ut det mot honom.

Ur Tony Montanas tal från Scarface:

”What you lookin’ at? You all a bunch of f—in’ a–holes. You know why? You don’t have the guts to be what you wanna be. You need people like me. You need people like me so you can point your f—in’ fingers and say, ‘That’s the bad guy.’ So… what that make you? Good? You’re not good. You just know how to hide, how to lie. Me, I don’t have that problem. Me, I always tell the truth. Even when I lie. So say good night to the bad guy! Come on. The last time you gonna see a bad guy like this again, let me tell you.”

Det är, som alltid, spännande tider vi lever i.

Misslyckade anklagelser

Etiketter

, , , ,

Ett av den vanligaste tecknen på att någon håller på att utpekas som syndabock är när bisarra anklagelser om konspirationer och övertramp av (särskilt sexuella) tabun slungas mot någon, eller någon grupp. Det var inte helt ovanligt (inte bara under medeltiden, utan även i senare tider) att judar kunde anklagas för att sprida pest och sjukdomar genom att förgifta brunnar, men när vi läser om sådant idag så kallar vi det utan att tveka för ”medeltida vidskepelse” och avfärdar det som nonsens (idag tror vi på mer sofistikerade myter som ett judiskt bankvälde och mediekontroll, så strukturen finns tyvärr i mycket kvar, särskilt i Mellanöstern och områden som inte ligger i den kristna kultursfären som lärt oss tänka kritiskt och se (var)andras syndabockar).

Jag kan här inte undvika att tänka på det senaste om blivande amerikanska presidenten Donald Trump. Onekligen avskydd av de förlorande vänsterkrafterna, både politiska och i media, gör att det nu kommer just sådana former av helt både ogrundade, och allt mer bisarra anklagelser om först stöd från, och sedan utpressning av Putin och Ryssland. Samtidigt som stora nyhetsredaktioner som CNN, Buzzfeed, liksom svenska DN, SvD och SVT med flera anser sig själva vara ”oberoende” garanter mot så kallade ”fejknyheter”, så bidrar de för fulla muggar med att sprida just sådana nyheter, genom insinuationer, rykten och obekräftade rapporter!

Vem som helst med sunt förnuft borde kunna se igenom detta. Det enkla sättet är att ställa sig frågan, hade man utan att tveka trott på liknande rykten kring Obama eller vem som helst som man själv hyser uppskattning och respekt för? Om svaret är ett blankt nej, då borde man också vara mycket tveksam till dylika rykten om andra, även om man personligen ogillar dem.

Behovet av ett hatobjekt, eller syndabock helt enkelt, är större än den journalistiska integriteten. Att man helt enkelt skippar allt vad källkritik och journalistisk proffsighet heter, fortsätter att skylla ifrån sig och spela oskyldig, leder dock bara till att man skjuter hela sin egen trovärdighet i sank. Men det verkar man inte ens förstå på vissa håll.

I förra inlägget skrev vi om politikens rörelse mot extremer. Det går lyckligtvis åt båda hållen. Världen blir samtidigt både värre, och bättre! Anklagelser mot en person (kung) som tidigare hade lett till en lynchning och fördrivning (Oidipus) har idag möjlighet att vändas till raka motsatsen. En anklagad står sällan helt ensam i vår del av världen, och det blir till slut inte sällan anklagarna som fördriver sig själva.