”The Prophet of Envy” (The New York Review of Books)

Fin genomgång av Girards livsverk, som bland annat skriver:

Girard began and ended his career as a professor of French and comparative literature. That was as it should have been. Although he was never formally trained in literary studies (he received a Ph.D. in history from Indiana University in 1950), he effectively built his theory of mimetic desire, in all its expansive anthropological aspects, on literary foundations. Somewhat like Heinrich Schliemann, who discovered the site of ancient Troy by assuming that the Homeric epics contained a substrate of historical truth, Girard approached literary works as coffers containing the most fundamental truths about human desire, conflict, and self-deception.

https://www.nybooks.com/articles/2018/12/20/rene-girard-prophet-envy/

Etablissemangets haveri – Fokus

Etiketter

, , , , ,

Sakpolitiken har, förstås, inte varit ett samtalsämne på länge. Är det någon som hört Annie Lööf svara på frågan vilken sakpolitik det är som alliansen och Miljöpartiet skulle göra till sin? Men nu har till och med de aningen bredare perspektiven på regeringsbildningen fallit bort.

https://www.fokus.se/2018/11/etablissemangets-haveri/

Har länge tyckt att Johan Hakelius är en vår samtids skarpaste obeservatörer, och dessutom en god stilist. Han sätter ofta fingret på vår samtids mimetiska spel.

Ett av de absolut säkraste tecknen på att en mimetisk kris pågår, är att fokus på vad konflikten faktiskt handlar om flyttas från vad, i detta fall sakpolitiken, till att handla om vem. Det vill säga, fokus är inte att driva sin egen politik, utan att sänka sin rival. När senast hörde vi någon tala om sakfrågorna? När var svensk politik en kamp mellan ”höger” och ”vänster” senast? 2006 kanske? Alla de ”gamla” riksdagspartierna har istället unisont vänt sig mot den nya gemensamma fienden, sverigedemokraterna, som klampat in och stört den tidigare rådande ordningen. Gamla svurna fiender är nu alla rörande överens om att det övergripande målet inte är att föra sin egen politik, utan att hålla katten bland hermelinerna utanför buren.

”Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra; Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap.” (Luk 23:12)

Det är att naturligtvis som Hakelius också skriver, att detta spär på både politiker- och demokratiförakt och som polariserar samhället och både sliter isär och skapar nya sammanhållningar. Lika eller ännu bräckligare än de tidigare.

Krav på offer i Paktistan

Etiketter

, ,

”Asia Bibi, 53, has been on death row since 2010, after being accused of insulting the Prophet Mohammed during an argument over a water bowl in Punjab province.

Supporters of the ultra-religious party Tehreek-e-Labbaik Pakistan (TLP) gathered in several cities today, threatening nationwide protests if authorities free Ms Bibi.”

Orsaken är en uppenbar struntsak. En ursäkt för att få hänga någon, vem som helst, som får denna mobb att hålla sams internt. Naturligtvis är det för mobben ingen struntsak, utan tvärtom det allra viktigaste då det handlar om deras uppfattningar om helighet, om hierarkien i samhället. Om en kristen kvinna kan få rätt mot en muslim, så faller deras världsbild om att vara ett ”herrefolk” ihop.

”Pakistan’s Supreme Court reached a decision on her final appeal on Monday, but their announcement is not expected until next week, potentially due to a fear of mob violence.”

Myndigheterna befinner sig i samma situtation som Pontius Pilatus. Frågan är hur de kommer agera. Ska de två sina händer och överlämna kvinnan åt ”sitt kors”, eller kommer de stå emot mobben, trots hotet om mer och värre våld? Är det då inte, som översteprästen Kajafas sa om Jesus korsfästelse, ”bättre att låta en dö, så att hela folket kan leva?” Vi vet ju att det naturligtvis inte går i längden. En mobb kommer kräva våld, ett nytt offer, oavsett. Om de ser att det funkar och att även myndigheter faller till föga för hoten, finns ingen anledning att sluta driva liknande fall. Det kommer att eskalera. Om Asia Bibi inte fälls kommer de utkräva sin hämnd på andra sätt, där andra oskyldiga människor troligvis kommer att drabbas av mobbens blodtörst. De är inte ute efter Bibi, de är ute efter en syndabock.

Länk: https://www.dailymail.co.uk/news/article-6269297/Islamists-rally-Pakistan-death-sentence-Christian.html

De orena

Etiketter

, ,

”eller om någon, utan att märka det, kommer vid något orent — vare sig den döda kroppen av ett orent vilddjur, eller den döda kroppen av ett orent boskapsdjur, eller den döda kroppen av något slags orent smådjur — och han så bliver oren och ådrager sig skuld; eller om han, utan att märka det, kommer vid en människas orenhet, det må nu vara vad som helst varigenom hon kan vara oren, och han sedan får veta det och han så ådrager sig skuld;” (3 Mos 5:2-3)

Att förstå den bokstavliga beröringsskräcken som riksdagens övriga partier hyser mot SD, så måste man tolka det genom religiösa glasögon, närmre bestämt arkaiska eller gammaltestamentliga, som citerat från tredje moseboken ovan. Vi pratar inte om faktiska åsikter eller politik, vi talar om ”rötter” och dess grad av orenhet.

En som tycks ha förstått detta är Håkan Boström, som nyligen noterade följande på GP:s ledarsida:

”Enligt Douglas [Mary Douglas, författare till boken ”Renhet och fara” (1966)] fyller renhetsregler funktionen att upprätta en social ordning. Det är därför renhetsregler, om mat och ritualer står sida vid sida med moraliska påbud i många traditionella religiösa texter. Reglerna behövs för att göra världen enkel och begriplig. Egentligen för att vi ska slippa tänka och besparas moraliska överväganden. Det sistnämnda är nämligen svårt och jobbigt.”

”Att förhandla med SD om skattesatser, strandskydd eller trafikpolitik anses förkastligt. Det kan bara förstås som ett renhetskrav. Den som talar med SD blir besmittad av det orena. Hos makteliten blandas detta inte sällan också med en stor dos folkförakt. SD symboliserar allt de inte vill vara.”

Denna beröringsskräck påminner dessutom väldigt mycket om synen på kvinnan inom islam. Det är alltid hon som är den ”orena”, den som skall skyla sig och sina kroppsformer, dölja hår och ibland även ansiktet, i syfte att inte väcka begär hos män när hon vistas ute (något som för övrigt helst bara ska ske under sällskaplig kontroll av manlig släkting). Blir en kvinna våldtagen så är det hennes eget fel, som genom sin ”magi” gör det omöjligt för män att kontrollera sig. Därför är det också kvinnan som bestraffas för att ha blivit våldtagen. Hon, som förhäxat mannen, är den skyldige enligt denna syndabockslogik, en oren som måste straffas. Logiken är glasklar, om du tror på den, men diabolisk för dess offer.

Samma logik gäller alltså numera tydligt och klart i svensk politik. Man är rädd att magikern Åkesson kommer att göra alla som sitter i samma rum och pratar med honom till någon form av nazistormtrupper. Politikers begär att upprätta dödsläger och marschera i takt kommer att väckas till liv och deras fria vilja kommer helt att underkastas SD… Så länge alla tror (eller medvetet utnyttjar andras tro) och anser sig tjäna på att syndabocken, i detta fall SD, är skyldiga till anklagelserna, så fortsätter detta tragikomiska spel. De politiker som deltar i farsen tror på den, men vi utanför ser den för vad den är.

Mat åt gudarna

Sådant här fascinerar dagens forskare mycket, men eftersom det är så avlägset är det möjlig att hysa en skräckblandad förtjusning inför en kultur som mördat säkert hundra tusentals oskyldiga människor på de mest makabra vis. Få tänker på att de som fick slut på eländet var vita, kristna, heterosexuella, män från Europa. Och hur många tänker på att samma sak hänt under vår tid (under nazi-tiden och under kommunismen), med skillnaden att det varit under mer uppdaterade former?

Det sociala våldet

Etiketter

, , ,

Malcom Kyeyune, skriver på Kvartal om socialt våld i immigrationens kölvatten. När våldets syfte blir att skapa eller befästa en ny social ordning mellan nyanlända och befintlig befolkning:

”Gemensamt för detta våld är att det är socialt. Vi talar inte om enskilda galningar, utan om ofta tämligen stora grupper människor som begår extremt grova våldshandlingar tillsammans. Grovheten i detta våld kommer inte ur tidigare relationer till offret (för i regel finns ingen sådan), eller som ett led i att uppnå något annat syfte (genomförandet av ett personrån, en kriminell utpressning, osv). Det är också ett våld som bryter mot sociala tabun i majoritetssamhället, vilket ger en fingervisning om att det finns en mycket tydligt sorts vi-och-dom-dynamik bakom dessa dåd. Det mest illustrativa exemplet på förekomsten av denna dynamik ligger i det allt mer grövre våldet mot blåljuspersonal, mot bussförare och andra lägre samhällsfunktionärer. Vi hör ständigt att detta våld beror på socioekonomiska faktorer, på fattigdom, en dålig arbetsmarknad, och dylikt.

Men detta är ju absurt. Finns det alltså inte någon fattigdom i Polen, om vi jämför med Sverige? Finns det inte en dålig arbetsmarknad i Litauen, ett land som den senaste tiden upplevt en enorm våg av emigration? Dessa länder diskuterar inte att utrusta ambulanspersonal med skottsäkra västar, och trots att ingen någonsin skulle påstå att båda länderna saknar kriminella, tycks det otroligt glest mellan rapporterna om kriminella som attackerar brandbilar mitt under släckningsarbete. Något annat måste till, och det som gör debatten lika delar överkänslig och krystad är att alla redan vet vad detta något är.

När man skalar bort alla andra dimensioner som komplicerar våldet eller ger det ett syfte – sexuell tillfredsställelse, hämnd för personliga oförrätter, chansen att komma över värdesaker – då kommer man till slut till en punkt där bara det nakna maktspråket finns kvar. Våldet som en kick, våldet för våldets egen skull. Våldet som en del av byggandet av den egna sociala sammanhållningen, och som en del av att uppvisa dominans gentemot ett ‘dom’.”

Det är nytt, men ändå uråldrigt.

Länk: https://kvartal.se/artiklar/3892/

 

Lite om marknadsekonomi och mimesis

Etiketter

, , , , ,

Att priser på den fria marknaden styrs av objektiva ekonomiska lagar, som utbud/efterfrågan, är en sanning med modifikation. Fler ekonomer skulle må bra av att ta del av Girards teorier om mimesis, för att få lite distans till det här med ”lagar”. Även de som ofta kritiserar marknadsekonomin, gör det utifrån idén att om vi bara ”ändrar lagen”, så kan vi ändra på hela det ekonomiska systemet till något som blir ”rättvisare”, eller mer ”jämlikt”.

Utifrån ett mimetiskt sätt att tänka fluktuerar inte värden i enlighet med ”lagen om utbud och efterfrågan”, utan i enlighet med varje spekulants värdering av hur en sammantagen värdering av alla tänkbara spekulanters värderingar skulle kunna se ut, om en sådan lag fanns. Det finns alltså inget sådant som en objektiv ekonomisk lag, utan det finns enbart subjektiva värderingar, vilka alltid är mimetiska och i själva verket sägas vara ”inter-subjektiva”. Det som finns är inte en lag, utan en slags kollektiv inbillning om att det finns en lag.

Den ekonomiska verkligheten påstås ibland vara ”orubblig” och ”matematiskt förutsägbar”. Det är den inte. Det är människor som styrs av mimetiska lagar, vilka ger upphov till ekonomiska mönster – vilka ger upphov till ekonomiska lagar (som givetvis alltid har olika undantag) – och det är mimetiska lagar som är ”orubbliga”.

Vi kanske istället borde prata om sannolikheter? Vi kan med olika grad av sannolikhet, givet det mimetiska spelet kring tillgång och efterfrågan, påstå att en varas pris kommer öka eller sjunka beroende på värderingar om utbud och efterfrågan. Det är t ex troligt att priset på fläktar och klimatanläggningar är högre under en mycket varm, än under en kyligare sommar. Bara en idiot (som journalister på SVT) blir (spelat?) förvånad och upprörd över när det händer på den privata marknaden. Men det är ingen lag som dikterar detta – utan enbart (mimetiskt) mänskligt tänkande och handlande.

Marknadens aktörer (tillverkare, grossister, återförsäljare) har oftast satt ett pris långt i förväg vilket de garanterar köparna och därmed finns en viss förutsägbarhet på marknaden. Det är inget fel i det. Man höjer inte priset på fläktar, bara för att sommaren blev rekordvarm. Men, man behöver heller inte rea ut dem (som kanske brukligt) efter midsommar. Däremot, när de väl säljs slut (man har svårt att förutse en värme som driver på efterfrågan) och det råkar finnas personer som sitter på en eller flera fläktar, så kan dessa givetvis försöka sälja dem till ett högre pris än det som butiken tidigare erbjöd (men inte längre kan erbjuda alls!). Betalningsviljan för fläktar ökar också hos konsumenten. För den med begränsade resurser innebär detta att man tvingas välja bort något annat man kanske hade ville köpa (eller spara och investera i) för pengarna.

Eftersom ”alla” sitter och tänker på samma sätt (det mimetiska spelet kring tillgång och efterfrågan): ”att det är nog bäst att köpa den dyra fläkten nu, annars så går den till någon annan”, så blir det meningslöst att försöka förhandla och pruta. Man går med på det höga priset, därför att någon annan också gör det.

Marx har därför lika fel i sin värdelära om objektiva värden och om arbetets mervärde, som alla ekonomer som hävdar att ekonomiska lagar är objektiva och oberoende av människan. Marx trodde vi kunde ”ändra lagarna” och basera priset på något annat än marknadens mimesis. Varje människa som tänkte eller handlade annorlunda än marxismen blev därför en lagbrytare i de stater som införde den, och resultatet blev också miljontals mördade människor.

Frågan är då om vi kan förändra människans mimetiska tendenser att bli mindre marknadsekonomiska, och om det skulle vara till godo eller till ondo? För min del anser jag denna form av ”positiv mimesis” vara en del av mänsklighetens varande. Det gör något sådant som marknadsekonomi möjligt, vilket driver fram positiva saker som utveckling och investeringar, liksom en sund reglering av priser på ett sätt som är i linje med själva människovarandet. Den faktiskt tillgången och efterfrågan, liksom pris som baseras på imiterade förväntningar, är inget skadligt, utan tvärtom sunt, medan försök att ”leka gud” och politiskt styra över dylika ting i stort sett alltid slutar i misslyckanden (och i värsta fall i massmord, svält och armod).

socialism-stegen

 

Kan vi leva utan rituella offer (del 3 av 3)?

Etiketter

, , , , , , , , ,

Nedan följer tredje och avslutande delen av en lite längre essä som behandlar och kritiskt jämför rituella offerriter i kristendom och islam.

***

Det kristna mässoffret
Kristendomen behöll ett för de troende extremt, för att inte säga absolut nödvändigt, element i form av eukaristin – det oblodiga offret av Gud till Gud. Detta är, enligt den katolska kyrkans katekes ”hela det kristna livets höjdpunkt och källa”[i].

Inom kristendomen instiftas den Heliga Mässan som ett tackoffer. Scott Hahn förklarar i sin bok Lammets Måltid[ii] att ”[d]et hebreiska ordet todah betyder tackoffer eller tacksägelse, precis som det grekiska eukaristi”, som används i mässan. Detta är en offermåltid som man delar med vänner för att fira sin tacksamhet till Gud. Båda innehåller oblodiga offer av osyrat bröd och vin. Hahn visar också på hur de forntida rabbinerna förutsade att just denna form av offer, todah, är det som kommer fortleva, medan alla andra former av offer kommer att upphöra.

I Hebreerbrevet kan vi läsa om hur Moses ständigt återkommande förseglade det ”gamla förbundet” med gud genom blodet från offrade kalvar, får och andra djur. ”Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse.” (Heb 9:22), skriver Paulus. Samme Paulus som strax innan förklarat att: ”Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda; och genom det större och fullkomligare tabernakel som icke är gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse som nu är, gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning.” (Heb 9:11-12)

Endast utgjutande av blod ger förlåtelse. Och för kristna sker detta i varje katolsk och ortodox mässa. Prästen agerar som Jesus, ”in persona Christi” (som är Gud), offrande sig själv (som är Gud), till Gud själv. Detta är ett av treenighetens största mysterium. Altaroffret är alltså något mycket mer än enbart en ”gemensamhetsritual” (som i en del protestantiska kyrkor) i åminnelse av skärtorsdagens påskmåltid och Jesus liv, död och återuppståndelse. Det är de facto ett (om än oblodigt) offer av Jesus som sker på altaret. Brödet och vinet konsekreras, det vill säga det förvandlas i sin essens till Jesus kropp och blod, medan det behåller sin form, sin gestalt, som bröd och vin. Detta är grunden för det nya förbundet, det kärleksfulla offret, självuppoffringen, vilken är den kristna vägen.

Alla gudstjänstbesökare som deltar i kommunion och tar emot Jesus kropp och/eller blod, äter alltså bokstavligen (om än osynligt) just densamme Jesus. De tidiga kristna blev anklagade för kannibalism, vilket på sätt och vis finns en sanning i, därför att i ljuset av Girards tankar, så är det uppenbart att eukaristin måste syfta hela vägen tillbaka på just det allra första grundläggande offret, utfört av de allra första, primitiva människorna, vilka också konsumerade sitt offer. Jesus är det slutgiltiga offret, det som till slut sätter syndabocksmekanismen ur spel och gör den allt mindre verkningsfull genom en historisk process. En radikal kritik mot alla former av offer och mytologisering av dessa blir på så sätt möjlig. Det är Sanningens Heliga Ande som Jesus lämnar åt oss på pingst och Jesus ord om den som talar emot den Heliga Ande är krassa:

”All synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande skall inte få förlåtelse…” (Matt 12:31-32)

Kristus, i form av att vara lammet som slaktats från tidernas begynnelse (Upp 13:8) är i sanning alla kulturers början men också dess slut, dess Alfa och Omega. Han anklagas för att komma med kaos, våld och kris till det judiska folket, men han kommer i själva verket bara med sanningen, och han dödas som syndabock. Kajafas berömda ord vittnar om det när han säger att ”för oss är det bäst om en man dör för folket, än att ett helt folk går under”. Men folket vid korset fann inte längre någon ny gemenskap i och med att Jesus dog: ”Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände hem igen.” (Luk 23:48) Det är först efter återuppståndelsen och när apostlarna med kyrkans första lärjungar som en ny gemenskap föds i och med eukaristin.

”Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.» Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse.» Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I Herrens död, till dess att han kommer.” (1 Kor 11:23-26)

Utan denna (kristna) form av oblodigt offer, men som ändå behållit så många associationer med den mest uråldriga av offerritual, så blir vi förvirrade och splittrade. För första gången någonsin samlar nu en rituell religiös akt folket för någon, för Kristus (och för alla de offrade människor som han representerar) istället för mot en syndabock. Allt detta saknas i alla andra religioner och som vi sett, så saknas det inom islam, liksom man försöker sig på att leva utan några former av ritualiserat offer.

heliga-mässoffret

”Wherever an altar is found, there civilization exists.” – Joseph-Marie de Maistre

Kan vi leva helt utan rituella offer?
Det allra första, kulturgrundande offret, var en människa, och på detta följde otaliga liknande offer, som med tiden utkristalliserades i religiösa riter med just offret i centrum. Den antropologiska kronologin går således från människooffer till det avsteg som Abraham gör, över till djuroffer, vilka i den judiska kulturen också upphör under de första århundraden efter Kristus.

Förutom att det går att argumentera starkt för att islam är förvrängd kopia av judiska och kristna texter[iii], så är det denna presentations syfte att ställa frågan om det kan vara så att frånvaron av alla former av offer inom islam har gett samma effekt som i historien om Kain och Abel?

Gick islams grundare, Muhammed, likt Kain först ”för långt” i sitt förkastande av alla blodsoffer och fick därför snabbt byta strategi för att samla anhängare. Om det stämmer att han kom i kontakt med messianska judiska sekter och därifrån fick med sig stoff till koranen, så är mycket troligt att han därifrån fick idén att de blodsoffer hans samtida arabiska folk gjorde, måste förkastas. Men ett sådant ”abrahamitiskt” försök att komma ner från berget utan blod på händerna måste ha misslyckats och en annan vändning togs. För att ena de arabiska stammarna, vilka själva praktiserade djuroffer (och kanske även människooffer till viss del) till en ny religion, var han tvungen att skapa ”jihad”, det ständiga kriget, det ständiga offrandet av otrogna. Folket han ville anföra kunde inte enas under någon annan form av gemensamhet. Offer är centralt för alla människor, så också för de arabiska stammar som kom att bli de första muslimerna. Inget förutom en blodig seger över de otrogna, var religiöst ”starkt” nog för att frambringa den nödvändiga katharsiseffekten till de som enades under islams fana.

Det finns som sagt ingen moské med altare. Allmosor uppmanas att ges, men de bärs inte fram i moskén till Gud, så som den kristna kollekten, utan är något som den enskilde uppmanas ge direkt till de behövande. Det behövs ingen medlare emellan givare och mottagare. Även om helgon (eller heliga män) saknar grund i koranen, kan viss vördnad visas på olika sätt för dessa (och särskilt deras gravplatser), men det sker på nåder av lokala imamer och rättslärda. Det vill säga, så länge en betydande majoritet är för, så är de rättslärda för rädda att dra folkets vrede över sig. På liknande sätt ses på relationen med den islamiska guden. Böner går alltid direkt till Allah, som tillika är den som direkt styr över allt som sker på jorden. Allting är Allahs vilja, gott som ont, och människan måste underkasta sig helt och fullt.

Jag vill, med hänvisning till ovanstående utläggningar, påstå att det kan finnas fog att hävda att islams avsaknad av ritualiserade offer ”inåt”, det vill säga i avsaknaden av ett altare i moskén, är en väsentlig sak att beakta i förståelsen av begreppet ”jihad”, det ”heliga” våldets ursprung och funktion inom islam.

När offret inte sker oblodigt och kontrollerat ”internt” (som i den kristna mässan), så kanaliseras det istället ”utåt”, mot mer eller mindre slumpmässigt utvalda offer, och då blir det bokstavligen också blodigt och okontrollerat. Hela den icke-muslimska världen blir till syndabockar och lovliga offer att läggas upp på altaret utanför moskén. Islamisterna, islams våldsamma spjutspetsar, är de som idag, när den muslimska världen saknar en krigsmaskin som kan konfrontera omvärlden[iv], det är således islamisterna som på sätt och vis utgör ”prästerskapet” som utför de blodiga ritualerna i form av självmordsbombare och andra former av ”heliga krigare”. Dödandet är i hög grad av oskyldiga, slumpmässigt utvalda och ställföreträdande offer, vars skuld och vars bödlar mytologiseras till att bli skyldiga respektive till ”martyrer” och ”gudskrigare”.

Dödandet och blodet som spills ger naturligtvis en viss katharsiseffekt på de troende, men även den muslimska världen tycks vara något splittrad. Efter terrordåd hörs både hyllningar liksom vissa fördömanden, men mest hörs ursäktanden. Att detta inte är ”äkta islam” eller att de som utförde detta inte var ”riktiga” muslimer. Exakt på vilket sätt detta inte var islam och muslimer, förklaras aldrig riktigt. Jihadisterna, i sin tur, stöts nu ut ur sin gemenskap med islam. De blir till syndabockar i syfte att försvara islam från kritik och från förändring. Mantrat att islam är ”fredens religion” vidhålls, utan att någon radikal självkritik görs.

Om en kristen skulle begå liknande synder, så kan denne inte ursäktas med att ”inte vara kristen”, därför att alla kan vara kristna, men ändå synda. Istället kritiseras förövaren utifrån kristna värderingar, sprungna ur den bibliska synen på människan som ett ”tempel”, med en okränkbar värdighet, och hon får inte användas som medel för egna syften. Det vill säga hon får inte offras för andra människors syften, och den kristna guden önskar inte att någon offras för sin skull.

Blod är det som renar från synd. Både i arkaisk, liksom i kristen religion. Men i den sistnämnda så har Gud, genom Jesus Kristus, omformat den blodiga offerriten till en ny form av offer. Anledningen är den, att vi faktiskt inte kan leva helt utan offer. Istället för att Gud, eller någon annan, tvingar oss att försöka göra detta (och därmed riskerar att istället skapa ”externa” offer) så förlikar sig Gud med vårt behov av offer och ger oss ett i form av sig själv. Gud visar genom offret av sin son, Jesus, det exempel på självuppoffring vilket vi hädanefter har att efterlikna, både i den religiösa ritualen, liksom i våra egna liv.

***

Noter:

[i] Katolska Kyrkans Katekes, § 1327.

[ii] Scott Hahn, Lammets måltid: mässan som himlen på jorden, Catholica, 2003, sid: 40-41.

[iii] På webbsidan https://answering-islam.org/authors/masihiyyen/cain_abel.html kan man läsa utförliga redogörelser och jämförelser mellan bibeln och koranen, och dess författare skriver också följande: “it is impossible to understand the Qur’an and solve its mysteries without studying the Hebrew Bible, which enables us to detect the parallelisms that Muhammad’s textual alterations were derived from.”

[iv] Islamska Staten försökte mellan åren 2014-17, men misslyckades till slut och led ett militärt nederlag där erövrade territorier återtogs av en koalition av olika styrkor, inklusive muslimska.

Kan vi leva utan rituella offer (del 2 av 3)?

Etiketter

, , , , , , ,

Nedan följer andra delen av en lite längre essä som behandlar och kritiskt jämför rituella offerriter i kristendom och islam.

***

Koranen och bibelns anspråk på Abraham
Islam gör anspråk på att vara absolut mot alla rituella syndabocks-offer i syfte att genom offrets blod ”betala” för egna synder, eller efterfråga några gudomliga tjänster. Endast genom de dagliga bönerna som ”ges” till Gud och genom att underkasta sig Allahs vilja kan de troende vara säkra på att välkomnas till paradiset.

”Hadj” benämns den period på året då en rättrogen muslim ska genomföra pilgrimsfärd till Mecka. Detta är en av islams ”pelare” och måste utföras åtminstone en gång i livet. I slutet av denna period firas högtiden ”Eid al-Adha”[i], det vill säga ”offerfesten”, som pågår under tre dagar. Denna sker till åminnelse av den bibliske Abraham, alltså judarnas stamfader, och den ”prövning” han genomgick.

”En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han sade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»” (1 Mosebok, 22:1)

Denna episod finns även i koranen, som i svensk översättning lyder så här (med min fetning):

”Och då [sonen] hade blivit gammal nog att [arbeta tillsammans med fadern och] delta i hans strävanden, sade [denne]: ‘Min käre son! Jag har sett i drömmen att jag offrar dig [åt Gud]. Vad anser du [om detta]?’ [Ismael] svarade: ‘Fader, gör som du blir befalld! Om Gud vill, skall du se att jag är tålig och uthärdar [allt].’ Men så fort de båda hade visat att de underkastade sig Guds vilja och [Abraham] hade lagt [sonen] med tinningen mot marken, ropade Vi till honom: ‘Abraham [hejda din hand]! Du har redan utfört den befallning som du fick i drömmen!’ Så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta; detta var klart och tydligt en prövning. Som lösen för [sonen] tog Vi emot ett präktigt offerdjur; och Vi lät hans minne bevaras av senare släkten [som ber:] ‘Fred och välsignelse över Abraham!’ (Sura 37: 102-110)

Perspektivet i koranen är Guds eget (vilket är ett rojalistiskt ”Vi”[ii]). Precis som i den bibliska versionen så ”prövas” Abraham genom att först uppmanas att offra sin egen son, Isak, och ”de underkastar sig”, men hejdas i sista stund av Gud själv, och ”som lösen för [sonen] tog Vi emot ett präktigt offerdjur”. I Isaks plats offras väduren. Ett ställföreträdande offer, den välkända ”syndabocken”.

Under Hadj, ska alltså även muslimerna minnas denna ”prövning” av Abraham. Minnet är något som betonas inom islam. Det enda Gud i egentligen vill av människan är att hon minns. Minns vad hon är, för att hon är glömsk. Människa på arabiska är ”insân”, som kommer av/hör till ”nisyân”, d.v.s. glömska. Muslimen har att offra sin självviktighet och inse att allt tillkommer och hör Gud till. Hennes enda djupare uppgift är att minnas att hon glömt, så som vi ovan markerade i den citerade koran-versen (”Vi lät hans minne bevaras”) om Abraham.

Bibelns olika läsningar och tolkningsmöjligheter
Det vedertagna sättet att läsa den texten är just den att Gud utsatte Abraham för en ”prövning”, ett test av hans tro och lojalitet. Abraham lyder budet att offra sin son, men i sista stund hindras han också av Gud, som nu är nöjd med att Abraham visat sin lojalitet. En girardisk/mimetisk läsning av den bibliska texten (en text som stammar från en urgammal muntlig berättelse som slutligen nedtecknats, exakt när är dock oklart) förklarar Abrahams offer på ett annat sätt. Om vi med hjälp av René Girards teori förstår vad offer har för ursprung, betydelse och syfte, så kan vi förstå texten som en dialog mellan förfädernas gud, som kräver människooffer, och den ”nya” guden, judarnas Gud, som ämnar ge sitt folk en ny start och leda dem bort från detta gräsliga påbud. Endast återkommande människooffer hade tidigare den katharsiska kraften att bibehålla kulturen.

Abraham var en ledare, och hans förstfödda son var ett prestigefullt offer. När Abraham så höjer handen med kniven över Isak på altaret hejdas han av Guds röst. Vi skulle kunna säga att det är samvetets röst som slutligen når fram. Den där lilla svaga rösten (vilket Benjamin syrsa med sin blygsamma storlek och röst gestaltar i historien om Pinocchio) som har svårt att göra sig hörd när den ställs mot en rådande kulturtraditions enhetliga kollektiva röst. Abraham kan inte döda sin egen son, men han kan heller inte komma ner med sin son levande från berget. Hans folk förväntar sig inte något annat än just detta prestigefulla offer. Deras uppfattning är att de kommer att drabbas av guds vrede om inte offret utförs korrekt. Abraham riskerade således allt för sin son, ty om Abraham inte lyckats hävda att det var Gud själv som hindrat honom från det människooffer som förväntades av honom skulle ett sådant krisläge uppstå, att både far och son riskerade bli till folkets offer. För att få behålla sin son i livet var historien tvungen att vara trovärdig och heller inte ett för stort och radikalt avsteg från blodsoffer. Det ställföreträdande offret av väduren är en stor risk, men en chansning som håller. Gil Bailie, som redogjort för denna form av ovanstående läsning, skriver så här:

“What we must try to see in the story of Abraham’s non-sacrifice of Isaac is that Abraham’s faith consisted, not of almost doing what he didn’t do, but of not doing what he almost did, and not doing it in fidelity to the God in whose name his contemporaries thought it should be done.” [iii]

Koranens perspektiv
När det kommer till koranen kan vi inte göra samma typ av läsning, som vi just gjorde med Bibeln ovan, och med våra ”girardiska glasögon” på näsan. Perspektivet i koranen är Allahs och inte människors och den är bokstavligen reciterad[iv] från Gud till människan (visserligen via en ängel och till en utsedd profet i form av Muhammed, men det är ändå med ett direkt tilltal), och den är därför, enligt islam, alltid i alla tider, bokstavligen sann.

De troende kan inte ifrågasätta något, därför att anspråket att Koranen är Guds direkta ord innebär att ett ifrågasättande av koranen innebär att ifrågasätta Gud själv. I koranen uppdagas det som människan har glömt. Det är därför inte möjligt att, på samma sätt som vi kan göra med de bibliska texterna, tolka eller resonera kring koranen. Vi kan inte utforska den historiskt eller sätta in den i en kontext, inte söka dess källor eller ifrågasätta den. Källan är Gud. Kontexten är inte historisk, utan evig. Sitt påstående om att vara en urkund är därför väsensskilt från det bibeln har. Hur vet vi att koranen är Guds ord? Det enda skäl som ges är att det står i koranen.

Även om det finns bokstavstroende kristna sekter, så finns det inget stöd för en sådan läsning. Det dock enbart en sådan läsning som koranen erbjuder. Bibeln inbjuder snarare till att bli ifrågasatt, medan koranen förbjuder alla sådana ansträngningar. Bibeln är en bok som ifrågasätter gud, som visar läsaren en kamp mellan olika gudsbilder – och människobilder – medan koranen fastslår en viss gudsbild (vilken vi kan se är delvis modellerad utifrån arkaiska förebilder, delvis efter möten med det judiska och kristna) som inte går att ifrågasätta.

Abrahams rivaler
Vi har här två religioner, judendom och islam, vilka båda påstår sig ha Abraham som ursprung. Men medan den judiska religionen kämpade genom historien i ett par tusen år med att komma underfund med sig själv – och med sin nya guds vilja och budskap – så låg den muslimska tron i någon form av dvala, från Abraham fram till att ängeln uppenbarande sig för Muhammed, gav honom Koranen, vilket är ett direkt diktat från Gud. Enligt islam var Muhammed den siste, och därför främste, i en rad av profeter (och Jesus är även han en profet, men absolut inte Guds son, vilket gör kristendom till en allvarlig form av avgudadyrkan och ett avfall från islams strikta monoteism).

Det är endast möjligt att vara gudstrogen om man är muslim och islam kallar sig själv också för DÏn al-Fitrah[v], ”den naturliga religionen/förhållningssättet”. En del av islams religionsteologiska synsätt, som varande kvintessensen av Guds eviga budskap, är att alla människor i själva verket är muslimer och alla har alltid varit muslimer, men alla har inte insett (människan minns inte, därför att som vi nämnde tidigare så är hon ”glömsk”, människa på arabiska ”insân”, som kommer av/hör till ”nisyân”, glömska) och realiserat detta under sitt liv. På så sätt var Abraham den förste muslimen, liksom Moses, och andra (judiskt)kristna gestalter som både Maria och Jesus själv. Alla är figurer som Muhammed inkorporerade, men stöpte om för att passa in, i sin nya lära.

kain-abel-offer

Kain & Abels olika offer
Nu är det dags att titta på en annan berättelse ur den bibliska traditionen, vilken sätter fingret på offerkult och nödvändiga rekvisit för att denna ska fungera, det vill säga kunna leverera en (religiös) upplevelse tillräckligt stark för att antingen bevara den rådande kulturen, eller att efter sin upplösning i den mimetiska krisen, pånyttföda en kultur.

Efter berättelsen om syndafallet och att Adam och Eva förpassats ut ur Edens Lustgård, hittar vi den korta berättelsen om Kain och Abel:

”Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder. Och Abel blev en fårherde, men Kain blev en åkerman. Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram en offergåva åt HERREN. Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av djurens fett. Och HERREN såg till Abel och hans offergåva; men till Kain och hans offergåva såg han icke. Då blev Kain mycket vred, och hans blick blev mörk.” (1 Mos 4:2-5, Bibeln (1917))

Någon egentlig orsak till att Kains offergåva inte ”sågs åt”, ges ej, men Gil Bailie har även gett denna text ett antropologiskt sammanhang (på samma sätt som med Abraham med hjälp av René Girards teorier):

“Abraham performed the quintessentially biblical act: he renounced a form of sacrifice that had become morally intolerable, and he did so in the name of the God whom his contemporaries thought was requiring them to perform the outmoded sacrifice. In sharp contrast to Cain, Abraham’s alteration of the sacrificial system was driven by both moral and religious imperatives. Those who renounce sacrificial arrangements for more superficial reasons run the risk that Cain ran, and those who refuse to renounce them even after a moral and religious aversion for them has awakened risk succumbing to the morally numbing nihilism that Nietzsche espoused.”[vi]

Det vill säga, att Kain är den som försöker att ersätta blodsoffer av djur med ett oblodigt offer av grödor, men utan någon moralisk eller religiös övertygelse. Kain anser kort och gott att hans grödor ”duger gott” som offer. Antropologiskt så innebär detta att Kains offer misslyckas, därför att det inte frambringar den religiösa upplevelse som folket efterfrågar. Att Gud inte ”såg” hans offergåva innebär att det inte ger folket samma katharsiseffekt som blodet från Abels offer har på de religiösa utövarna[vii].

Bailie skriver:

”The biblical narratives don’t merely insist on abandoning the use of human victims in favor of animal victims. They insist, as the Abraham and Isaac story does, on calling attention to the fact that the animal is a surrogate victim slain on behalf of a designated human victim.”

Det unika med Abrahams skifte från människooffer till djuroffer är att det sker både utifrån moraliska och religiösa imperativ. Abraham avskaffar inte offer, men han lyckas ersätta människooffer med djuroffer. Kains avundsjuka vrede väcks när han inte lyckas ersätta djuroffer med offret av grödor. Folket är inte redo för en sådan stor förändring. Kulturen kommer att kräva djuroffer under lång tid framöver. Dessutom kommer Israel, liksom alla andra folk, att praktisera andra former av människooffer, som krig, offentliga avrättningar och liknande sociala ritualer. Vi kan också, lite våghalsigt kanske, föreslå att de profeter som allra hårdast kritiserade bruket av blodsoffer, agerade i Kains anda och förebrådde folket för något som de ännu inte var redo att lämna bakom sig?

Kain och Abel i koranen
Berättelsen om Kain och Abel finns med även i koranen, och där liksom i den tidigare redogjorda berättelsen om Abraham, så är den berättad utifrån guds ovanifrånperspektiv. Så här lyder den svenska översättningen av koranens sura 5:27 – 31:

”LÅT DEM höra berättelsen om Adams två söner, så som allt verkligen gick till – de bar fram var sitt offer [till Gud] och den enes [offer] togs nådigt emot men inte den andres. [Denne] sade: ’Jag svär att jag skall döda dig.’ [Och brodern] svarade: ”Gud tar inte emot offer av andra än dem som fruktar Honom. Även om du lyfter din hand för att döda mig, skall jag inte lyfta min hand mot dig; jag fruktar Gud, världarnas Herre. Men jag vill att du skall bära min synd i tillägg till din egen synd, och att Elden skall vara din arvedel; sådan är de orättfärdigas lön.’ Men den andre, driven av sin [hetsiga] natur, tvekade inte inför brodermordet, och han dödade honom och blev så en av förlorarna. Och Gud sände en korp, som krafsade i jorden och visade honom hur han kunde dölja broderns nakna kropp. [Och] han utropade: ’Har jag, eländige stackare, blivit så svag att jag inte kan göra som denna korp och dölja min broders lik?’ Och han greps av ånger.”

Skildringen av händelserna ser i stort sett likadana ut och Kains avundsjuka vrede resulterar i samma brodermord som i bibeln, men några viktiga detaljer skiljer dem åt. Den första är att koranen utelämnar namnen på bröderna, vars namn endast återfinns i en förvrängd form i nom islamsk tradition (Qabil, Cain och Habil, Abel). Den andra detaljen är att de två offer till Gud som ges av bröderna inte redovisas för. Koranen nämner alltså inte att Abels offer var ett blodsoffer från det förstfödda djuret i skocken, medan Kains offer kom av markens grödor.

I koranen är orsaken till varför Kains offer inte tas emot av Gud att Kain inte ”fruktade” Gud/Allah, vilket Abel alltså måste ha gjort. Koranens text pekar oss också mot den antropologiska tolkningen vi gjorde med bibelns text, nämligen att Kains offer saknade ”religiös kraft”, men den vill inte erkänna att detta har med själva offrets innehåll (kött respektive grödor) att göra. Det skulle innebära att en viss sorts offer ändå är något som fungerar, medan andra inte gör det. Ett narrativ som inte passar in i en ny religion som försöker göra sig av med alla former av offer.[viii]

Efter mordet skiljer sig historierna mer åt. I bibeln är det Gud som frågar Kain var Abel är, och i avsaknad av svar så är det istället hans ”broders blod [som] ropar till mig från jorden” (Mos 4:10). I koranen sänder Allah istället en korp som skall visa Kain hur han skall dölja ”broderns nakna kropp”. Det vill säga hur han skall göra för att begrava (och därmed glömma?) honom. Kain ser sig dock själv som för ”svag” och oförmögen att göra så som korpen förevisar. Istället grips han av ånger. Varför vill Allah visa Kain hur han skall undgå sina skuldkänslor genom att dölja kroppen? Medan den bibliske Guden frågar efter Abel, förefaller det mig vara ett högst märkligt förfarande av Allah att sända korpen. Denna del tycks dock ha sin motsvarighet och ursprung i judisk tradition, där det finns en legend som lyder som följer:

”Adam and his companion sat weeping and mourning for him (Abel), and did not know what to do with him, as burial was unknown to them. Then came a raven, whose companion was dead, took its body, scratched in the earth, and hid it before their eyes. Then said Adam, ‘I shall do as this raven has done,’ and at once be took Abel’s corpse, dug in the earth and hid it.”[ix]

Värt att också anmärka är att direkt efter Kain och Abels historia följer den berömda sura 5:32, vilken ofta omnämns som ett exempel på koranens vishet (min textfetning):

”Av denna orsak föreskrev Vi för Israels barn att om någon dödar en människa, som inte själv har dödat någon eller försökt störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv, skall det anses som om han hade dödat hela människosläktet. Och om någon räddar ett människoliv, skall det anses som om han hade räddat hela människosläktet. Trots att Våra sändebud har kommit till dem med klara vittnesbörd, fortsätter många bland dem att begå ohämmat övervåld på jorden.” (Sura 5:32)

Men efter denna sura följer nästa (som är mer ökänd eller förbisedd), vilken lyder som följer (med min fetning):

”De som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från [sitt] land. Denna förnedring skall de utstå i detta liv och i det kommande livet skall de få utstå ett outsägligt lidande; dock skall de som visar ånger innan ni har fått makt över dem skonas. Ni skall veta att Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.” (Sura 5:33-34)

Det är alltså så att de som motsätter sig islam ”skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från [sitt] land”. Det skall göras i ”detta liv”, det vill säga medan de lever, liksom att de i det ”kommande livet” kommer att få utstå ”outsägligt lidande”. Judar, kristna och andra (vilka alltså måste betraktas som att de ”kämpar mot Gud” och Muhammed, ”Hans sändebud”) som inte följer islam, faller under denna kategori.

***

Till del 3.

***

Noter:

[i] Länk: https://www.thoughtco.com/eid-al-adha-2004304

[ii] Arabiskans “nahnu”, det ”Vi” som Allâh/Gud använder i koranen är pluralis majestätisk.

[iii] Gil Bailie, Violence Unveiled – Humanity at the Crossroads, New York: Crossroads, 1995), sid. 140-143.

[iv] Koranen kallas också för al-Qurʾān ul-Karīmu, vilket betyder ”den ädla recitationen”.

[v] Se Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Fitra

[vii] Gil Bailie, Violence Unveiled, sidorna 140-143.

[viii] I judisk tradition finns texter som ytterligare beskriver dialogen mellan Kain och Abel. Till exempel från Targum of Jonathan, hittas här http://virtualreligion.net/iho/targum.html (med min fetade text):

“And Cain said to his brother Abel: –‘Come! Let us go into the field!’ So they went into the field and Cain again said to Abel: –‘I see that the world was created in love; but it is not ordered by the effect of good deeds. For there is partiality in judgment because your offering was accepted with favor.’ Abel answered and said: –‘The world was indeed created in love and it is ordered by the effect of good deeds and there is not partiality in judgment! My offering was accepted with favor before yours because the effect of my deeds was better than yours!’ Cain answered and said to Abel: –‘There is no judgment and no Judge and no world to come! No reward will be given to the righteous nor any account given of the wicked!’ Abel answered and said: –‘There is indeed a judgment and a Judge and a world to come! The righteous will be given a good reward and the wicked will be called to account!’ And because of these words, they fell to quarreling in the open field. And Cain rose up against his brother Abel and drove a stone into his head, killing him.”

[ix] Källa här är: https://www.answering-islam.org/Quran/Sources/cain.html i vilken man hänvisar till John Gilchrist, Muhammad and the Religion of Islam, sid: 205-206.

Kan vi leva utan rituella offer (del 1 av 3)?

Etiketter

, , , , , , ,

Nedan följer del 1 av en längre text rörande offerriter inom kristendom och islam som jag har filat på under sommaren. Min utgångspunkt ligger naturligtvis i de antropologiska teorierna av René Girard, vilka ligger till grund för läsningar och jämförelser i koranen med de bibliska texterna om Abrahams offer, samt om Kain och Abel.

Jag hoppas den blir intressant, och jag vill också säga att eventuella felaktighet bara är mina och att de beror i så fall i hög grad på bristande tid och förmåga att efterforska alla källor tillräckligt noga. Mycket återstår att säga om detta och jag har varit tvungen att begränsa mig för att inte flyta ut i diverse tangentriktningar.

***
Inledning

Mimesis och disruptiv förnyelse av kulturer
Genom den förståelse vi om religion som vi kan greppa genom René Girards teorier, om syndabocken[i] och mimetiska[ii] begär och kriser, är fenomenet religion sprungen ur behovet av en metod att stävja att våld sprids och eskalerar mimetiskt inom en grupp, vilket till slut hotar att utplåna hela gruppen. Krisens upplösning sker genom att man kanaliserar allas (pågående eller potentiella) våld mot alla, till att bli ett allas våld mot en syndabock (offret). Detta sker initialt spontant i form av blodiga lynchningar, men efterhand övergår detta till en mer och mer institutionaliserad och komplex rituellt akt. Genom de rituella akterna hålls de spontana akterna borta, och de, liksom många andra mer eller mindre relevanta ting, vilka man i efterhand knyter till den mimetiska krisens våld, blir tabu-belagda. Minnet av dessa lynchningar behålls i kulturen i form utav myter, i vilka offrets skuld bekräftas och kollektivets oskuld bedyras. Men samtidigt som syndabockens skuld görs absolut, blir densamma sedd som räddaren, samhällets grundsten och skapelsegud – en gud som skapar kaos, våld och kriser, men som också, genom sin död, instiftar den nya freden. Myten vävs kring dessa teman.

arkaisk-människooffer

Samhällen omdanas genom att en ny mimetisk kris upplöses i någon form av disruptiv akt, i vilken kollektivet (åter)finner en centralpunkt att fokusera sin gemenskap och kultur på – en ny kejsare, en ny religion, en ny fiende. På så sätt växer det vi kallar för samhällets bärande institutioner fram, först i form av det religiösa centret i form av offer och kultplats, men det fortplantar sig ut i nya former; prästerskap, kungamakt, polis och militär, ända till moderna domstolar och rättsväsende. Även om en underliggande gemensam struktur återfinns i olika kulturer så har de olika uttryck och betoningar.

Vi skall här titta närmare på synen på offer inom kristendom och islam. Vilka synsätt finns och på vilken grund vilar dessa? Samt, finns det något i dessa synsätt som gör dem mer eller mindre effektiva i termer av att stävja mimetiskt våld och att bygga upp och forma gemensamhet? Vi skall undersöka två texter som är centrala i båda religionerna: historien om Abrahams skifte av offer, samt på historien om Kain och Abel.

***

Betydelse av rituella offer inom islam
Islam är en religion som vänder sig mot alla former av offer. Endast genom de dagliga bönerna som ”ges” till Gud, samt att underkasta sig Guds vilja kan de troende vara säkra på att välkomnas till paradiset, inte på något annat sätt. Det finns ingen biktstol och inget altare i moskén. Endast genom de dagliga bönerna som ”ges” till Gud och genom att underkasta sig Allahs vilja kan de troende vara säkra på att välkomnas till paradiset. Inga rituella syndabocks-offer, i syfte att genom offrets blod ”betala” för egna synder eller att efterfråga några gudomliga tjänster, är tillåtna inom islam.

I koranen står följande om rituell slakt:

”Detta [är vad Gud klargör för er]; de som håller Guds symboler i ära har sann gudsfruktan i sina hjärtan. [Offerdjuren] har ni nytta av fram till utgången av den fastställda tiden; därefter skall de föras till sin bestämmelse [för att offras nära] den äldsta Helgedomen. För alla folk [i det förgångna] har Vi föreskrivit att Guds namn skall uttalas [i tacksamhet] över de boskapsdjur som Han har skänkt dem som föda – [när de slaktas]. Er Gud är den Ende Guden; underkasta er alltså Hans vilja! Och förkunna för de ödmjuka det glada budskapet [om Guds nåd]” (Sura Al-Hadj 22:32-34)

Under firandet av högtiden Eid al-Adha, skall troende muslimer trots allt rituellt slakta[iii] ett djur; till exempel kan en kamel, ett får eller en get, offras. Det är dock uttalat att detta inte handlar om ett rituellt slaktande i form av ett blodsoffer till Gud. Även om det genom tiderna har uppfattats annorlunda[iv], så kan syftet, enligt koranen, inte vara att återlösa muslimen från synd. Offret utgör inte ett utbyte mot nåd från Gud. Det rituella momentet i (halal)slakten syftar till att påminna de troende om att det är Gud som i slutändan är den enda som har rätt att ta ett liv, och faktumet att man nu själv tar ett liv, innebär att man gör det som en ”ödmjuk tjänare” och i enlighet med Guds vilja att man får vederkvickelse av födan.

Biblisk syn på rituella offer
Den bibliska traditionen sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden och har därför ett långt större historiskt bagage än islam, som uppstod först på 600-talet, det vill säga drygt femhundra år efter att judarnas tempel i Jerusalem hade raserats av romarna år 70 efter Kristus. Efter denna katastrof för den judiska religionen och den fram till dess rådande tempel-kulturen, så inleddes ett arbete med att ”restaurera” judendomen. Man tog då de slutgiltiga stegen bort från de rituella (djur)offer man tidigare så frenetiskt ägnat sig åt[v]. Istället för templet växte synagogan fram som en plats för religiös utövning. Alltså hade man under lång tid före islam beträdde scenen, börjat finna vägar bort från återlösande blodsoffer (syndabockar). Jämför koranens påbud (sura 22:37):

”[Offerdjurens] kött och deras blod når aldrig Gud; men er gudsfruktan [och er lydnad] når Honom. Och Han har låtit er råda över dem för att ni skall förhärliga Gud, som har väglett er. Och förkunna detta glada budskap för dem som gör det goda och det rätta.”

Vilket överensstämmer med profeten Jesajas ord (Jesaja 1:11-16):

”Vad skall jag med edra många slaktoffer? säger HERREN. Jag är mätt på brännoffer av vädurar och på gödkalvars fett, och till blod av tjurar och lamm och bockar har jag intet behag. När I kommen för att träda fram inför mitt ansikte, vem begär då av eder det, att mina förgårdar trampas ned? Bären ej vidare fram fåfängliga spisoffer; ångan av dem är en styggelse för mig. Nymånader och sabbater och utlysta fester, ondska i förening med högtidsförsamlingar, sådant kan jag icke lida. Edra nymånader och högtider hatar min själ; de hava blivit mig en börda, jag orkar ej bära den. Ja, huru I än uträcken edra händer, så gömmer jag mina ögon för eder, och om I än mycket bedjen, så hör jag icke därpå. Edra händer äro fulla av blod; tvån eder då, och renen eder. Skaffen edert onda väsende bort ifrån mina ögon. Hören upp att göra, vad ont är.”

Att det judiska folket uppenbarligen inte lyssnade på sina profeter, vilka istället ofta fick lida martyrdöden[vi] på grund av sina skarpa åthutningar av folket, är dock faktum. Det är inte omöjligt att en (del)förklaring till detta kan återfinnas i historien om Kain och Abel. Men, och detta är det enastående, man valde ändå att bevara profeternas ord genom dessa texter! Det är egentligen helt otroligt att dessa bevarats och inte förstörts. Enligt forskningen[vii] var Jesaja verksam cirka 740 till 700 f.Kr, så ovanstående skall alltså ha kommit runt 1200 år innan samma påbud påstås ha kommit profeten Muhammed till del. Det finns alltså goda möjligheter för alla folken i Mellanösterns som kommit i kontakt med den judiska kulturen, att de har fått ta del av ett eller flera av Jesajas ord. Till exempel hävdar en viss Edouard-Marie Gallez att islams rötter finns hos icke-rabbinska judisk-kristna sekter kallade “Ebioniter” eller “Nazareener”[viii] vilka var messianska judar som existerade mellan år 100 till och med 600-talet efter Kristus. Oavsett hur det är med den saken, så är det inte alls otroligt att Muhammeds koran kommer ur mötet med det judiska och kristna, vars texter och muntliga traditioner han formade till sina egna ”uppenbarelser”.

Girard har ett träffande uttryck för de bibliska texterna, vilka han ser på som ”texter med födslovåndor”. Det är texter som brottas med sin egen gudsbild, som under stora våndor försöker leda oss till frälsningen. Man han ser det heller inte som en helt kronologisk framåtskridande process, utan en kamp med framgångar och nederlag, men där evangelierna ändå är höjdpunkten av en trend. Därifrån har historien tagit en ny vändpunkt, med fortsatta framgångar och nederlag, drivs nu historien på med en ny ingrediens och centralfigur i form av Jesus Kristus.

***

Till del 2

***

Noter

[i] Se René Girard, Violence and the Sacred, John Hopkins Univeristy Press, 1979, Baltimore, Maryland, USA.

[ii] Se René Girard, Things Hidden Since the Foundation of the World, Stanford University Press, 1987, Stanford, California, USA.

[iii] Den rituella slakten benämns ”quorbani” och beskrivs här på Wikipedia: https://en.m.wikipedia.org/wiki/Qurbani

[iv] Precis som alla andra folk, så ägnade sig araberna före islams erövringar åt ett mångfacetterat offrande till en uppsjö av gudar, och sådana sedvänjor har också fortsatt i den folkliga religionsutövningen under islam.

[v] Om jag förstått saken rätt så finns det än idag judiska sekter som ännu ägnar sig åt rituella djuroffer på samma sätt. Dock är normal kosher-slakt inte ett sådant bruk, utan precis som halalslakt en rituell handling, men syftet är inte att offra djuret till Gud som syndabock.

[vi] De blev offer för folkets vrede och dödades i lynchningar, och/eller av den kung och prästerskap, som de kritiserade.

[vii] Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Jesaja

[viii] En recension av Edouard-Marie Gallez två böcker i ämnet, som också sammanfattar teserna, återfinns här. http://www.culturewars.com/2018/Gardinerreview.htm