Politisk eskalering mot extremerna

Taggar

, , ,

I Fokus skriver Staffan Werme om sin tid i Folkpartiet (nu Liberalerna) och om hur (svensk) politik ”eskalerar mot extremerna”, för att låna en formulering från René Girards bok ”Battling to the End” (org. titel: Achever Clausevitz). En tendens att i allt högre grad tolka allting i svart och vitt:

”Det finns sju partier som i dag härbärgerar ungefär samma syn på etiska, moraliska, dogmatiska, normativa frågor. För att förenkla: de normkritiska, ofta företrädda av HBTQ-rörelsen, har vunnit slaget om partierna. Det finns inget utrymme för ifrågasättande. Den politiker som är dum nog att ändå göra det har ingen framtid. Det finns bara två lägen, rätt eller fel.

Tror du på det traditionella äktenskapets fördelar, med en man och en kvinna, är du homofob.

Menar du att barnets rätt till en far och en mor väger över de vuxnas rätt till barn, är du homofob.

Anser du att könsidentitet handlar mer om pseudoreligion än om vetenskap, är du homofob.

Denna utveckling bland partierna har fortsatt. I allt snävare cirklar med en queer normkritik som grund hamnar partiernas fokus på frågor som identitetspolitik, kulturell appropriering, rasifiering, köns-identitet  …

Partierna blir alltmer lika de religiösa samfund de har tagit avstånd ifrån, med den skillnaden att den religion de nu tillhör saknar gud och politikerna är det statliga prästerskapet. Frälsningen uppnås när könen är subjektiva attribut, rasifieringen kopplat politik till hudfärg, identitetspolitiken kollektiviserat alla i subgrupper.”

Detta är inte bara en eskalering av intellektuell torftighet.

I frågor som tidigare varit klockrena skiljelinjer mellan borgerligt konservativa och ”progressivt” vänster/liberala, finns nu i hög grad konsensus. Varför det? Inte är det för att ideologierna har förändrats eller närmat sig varandra. Idéer är inte mjuka och anpassliga, utan tvärtom hårda och fasta, till skillnad från människor som är ombytliga och har väldigt lätt för att anpassa sig efter en rådande trend, opinion eller tidsanda. Det är lättare att anpassa sig själv, medan det är omöjligt att anpassa sin idé, till den sociala omgivningen.

Det är därför tydligt och uppenbart att de politiska partierna allt mer liknar varandra. Men de blir inte mindre rivaler om makten för detta, vilket vore det naturliga – om politikerna ändå tycker i stort sett likadant sakpolitiskt, varför ”käbbla”, för att tala med statsminister Löfven? Svaret är att idéerna har blivit mer och mer ”ointressanta” för politikerna, medan makten i sig blir det enda kvat att eftersträva. Kom ihåg hur Girar argumenterar för att i en mimetisk konflikt, så tenderar det begärda objektet (här idépolitiken och viljan att ändra på en politisk kurs) att allt mer försvinna ur sikte hos rivalerna. Till slut finns bara ”den andre” kvar, ett hinder som måste undanröjas till varje pris, kosta vad det kosta vill.

Istället för att se till landet och folkets bästa, så agerar oppositionen allt mer maktpolitiskt. Man agerar inte för att göra det man teor är till det bästa för allmänheten, utan istället för att stärka sin egen position och strävan mot makten, vilken i lika hög grad är ”social” som politisk. Alltså, man agerar för att vara comme il faut i kretsarna, för att inte bli utstött eller klandrad. Jämför med hur Petrus tre gånger försakade Jesus i syfte att själv undvika förföljelse och för att få en plats vid den värmande elden – symbolen för social gemenskap. Det är detta beteende som Bibeln både förutsäger att vi, likt Petrus, kommer att ha, liksom den vill varna för och manar oss att upphöra med.

denial-of-peter_carl-heinrich-bloch

Samtidigt som detta ger utrymme för ena sidan, den som råkar befinna sig på den rätta sidan av vad som anses vara anständighetens gräns, att ytterligare skjuta fram positionerna och genomdriva sina idéer (hur orealistiska och världsfrånvända de än är), skapas också ett annat politiskt vakuum. Ett vakuum som är möjligt att fylla för den som vågar se det. Det är detta som både sverigedemokrater och den amerikanska ”alt right” konservativa rörelsen gör. Det kan man tycka vad man vill om, men det är det ovan beskrivna som nu händer. Och vidare, efter många om och men, så uppstår till slut den krissituation (som flyktingkrisen 2015), samt opinionsförändringar, som gör det nödvändigt/möjligt att de gamla aktörerna inser sitt misstag, och sålunda börjar försöka fylla samma vakuum som de skapat. Nu, till exempel, börjar SDs politik anammas av de gamla partierna (främst socialdemokraterna och moderaterna).

Och så finns det de som påstår att mimetisk teori inte har något intressant att tillföra samhällsdebatten!

”Syndabockar” på Gotland?

Taggar

, , , ,

Efter att en rullstolsburen kvinna på Gotland anmält till polisen att hon blivit våldtagen av flera män, greps fem asylsökande män, skäligen misstänkta, men släpptes alla efter förhör.

Allt det här med gruppvåldtäkter för ju för det första tankarna direkt till mimetiskt begär och hur det spelar in i en sådan här handling. Men vi skall inte tala om det här och nu, och inte heller om de upprörda gotlänningarna som gick ut i en spontan sympati-demonstration, eller den bisarra demonstration mot ”rasism” som feministerna gick ut med, istället för att klart och tydligt ställa sig på det kvinnliga offrets sida.

Nej, det mest anmärkningsvärda är hur reportern, Jenny Pettersson, på Sveriges Radion benämner de misstänkta. Här ett referat från inslaget i radio (lyssna på klippet här):

”Det är egentligen två grupper som man kan prata om. Det är gotlänningarna, som är upprörda över en sån här händelse, och att en kvinna ska ha utsatts för det här i en svag… i hennes ställning… då av fem män. Och då blir det naturliga då att hitta nån slags syndabockar i det här, och vilka blir syndabockarna? Jo, det blir de här fem männen och åklagaren, som då inte häktade de här personerna.”

Vad är det som får henne att bruka ordet ”syndabockar” om misstänkta våldtäktsmän? Syndabock, i ordets rätta bemärkelse, är den som blir till ett ställföreträdande offer. Den man tar istället för den skyldige. Att benämna de misstänkta för syndabockar är alltså att direkt frikänna dem. Troligen förstår inte reportern detta själv i stunden hon säger det, utan vad hon ser är bara den välkända strukturen av en lynchning, därför att hon önskar sig en lynchmobb på 1950-talet i södra USA att rapportera om. Kanske inspirerad av ”To kill a mockingbird”, vem vet?

Här har vi den helt uppochnedvända sekulariserade världens problem: den är full av kristna värderingar, men de har löpt amok på grund av tidsandans relativism och följdriktiga oförmåga att förhålla sig till sant och falsk.

Heligt våld

Kritik innefrån biter bäst. När samma sak sägs av västerlänningar är de islamofober och rasister, men nu kommer det från den syriska poeten Adonis, som i DN Kultur menar att:

”Islams tillblivelse är intimt förknippad med våld, menar de; islam är ett maktverktyg och våldet har sitt stöd i Koranen. IS, eller Daesh, fortsätter bara den tradition av våld- och maktutövning som islam grundlade och som gått som en röd tråd genom islams historia. Våldet är förödande för den troende människan. Adonis säger: ‘Våldet dödar inte bara det självständiga tänkandet utan gör dessutom den muslimska människan mindre mänsklig. Hon tvingas tro utan att ställa frågor om profeten, vare sig på det religiösa, intellektuella eller sociala planet. Våldet blir i den meningen heligt.’”

Länk till hela denna läsvärda artikel här.

Normkritikens syndabockar

Dan Korn visar på ett effektivt sätt det absurda med modernismens normkritik och vad som händer när inga normer längre finns att överskrida:

”Vi människor behöver något att hoppas på, ett mål att kämpa för, en dröm som vi vill ska gå i uppfyllelse. Vad händer när det vi kämpat för redan inträffat? ”Sällhet är att blomstra, inte att ha blomstrat”, som Thomas Hobbes uttryckte det redan på 1600-talet. Detta var ett ämne som under 1990-talet mycket sysselsatte den märklige litteraturvetaren, sociologen, filosofen, fotografen, samhällskritikern med mera Jean Baudrillard (1929-2007). Han hade själv varit aktiv på barrikaderna 1968, men 1990 menade han att allt man i ungdomlig revolutionär yra slagits för redan uppfyllts. Alla fjättrade hade befriats. Allt var möjligt. Vad gör vi då? Baudrillards svar var att vi låtsas. Vi vill inte att kampen ska vara över. Därför kör vi på som vi brukat, inbillande oss själva att vi kämpar för höga mål. Kommer då någon och påpekar att kejsaren är naken, blir vi inte glada.”

Utan motståndare måste man låtsas kämpa. Likt Don Quijote ser man i sina febriga hjärnor allsköns väderkvarnar, i formen av fruktansvärda jättar. Man låtsas försvara de ”kränkta” och man gör allt och alla till offer, liksom man själv blir kränkt vid minsta motstånd och kritik. Syftet är att hålla igång revolutionen…

Detta är typiskt för modernismens krock mellan att vilja ge offer upprättelse, men oförmåga att göra det på annat sätt än på bekostnad av nya.

Vi har i stort avsagt oss den kristna inbjudan till hur vi skulle kunna leva utan syndabockar och offer, och då blir det kortslutning.

Och, när ”vi inte blir glada” betyder det att vi börjar leta efter syndabockar.

Länk

Välja mellan våld och frihet

Taggar

, , , ,

På SvD skriver Johan Wennström, doktorand i statsvetenskap, om den amerikanske psykologen Steven Pinkers rön från sin forskning om hur våld är ett minskande fenomen i världen, men med ett undantag – från 60-talets västvärld är det en ökning.

”På några få år vändes en tre decennier lång nedgång i våldsbrottsligheten i USA, och i Europa ökade våldet till nivåer som då inte hade upplevts på ett århundrade.

En del forskare har menat att våldsvågen skulle kunna förklaras med demografiska förändringar. Pinker prövar och förkastar dessa teorier, och menar att våldets ökning i stället hade kulturella orsaker. Han anser att det går att dra ett kausalt samband mellan den kraftiga ökningen av mord, våldtäkt, misshandel, rån och stölder, och 1960-talets vildsinta ‘mot- kultur’.

I stället för gamla dygder som återhållsamhet och artighet, firade tongivande kulturella ikoner, rockband och filmer på 1960-talet alla uttryck som fanns för gränslöshet, utanförskap och psykisk sjukdom. Äktenskapet och familjen, som civiliserat så många unga män, utmålades som förljugna institutioner och som hämskor på den personliga friheten.

Enligt Pinker gled detta hat mot den borgerliga kulturen sömlöst över i först en romantisering, och sedan ett förverkligande, av våld. Vänstertänkare beskrev brottslingar som rebeller. Och när man, som Pinker beskriver det, till och med kunde ha överseende med våldtäkter, om de utfördes av minoriteter, var det inte förvånande att våldsbrotten ökade. Rättssystemet tog intryck av tidsstämningarna, och förde in bilden av gärningsmän som offer i straffskalorna.”

Kultur är, genom den religiösa riten vilken återspeglas även i alla sekulära institutioner, det som tämjer det allomfattande våldet till att polariseras från alla till en, syndabocken, det ställföreträdande offret. Hur vilsna dessa revolutionära än var på 60-talet så hade de någon form av intuition om detta, ur vilken ivern att förstöra den rådande kulturen och alla normer som de ansåg (och fortfarande anser) vara hämmande och förtryckande för individen fick sin styrka från.

Kristendomen visade på syndabocken. Men kristendom ansågs inte vara gott nog åt de radikala. Eftersom kristendom ställer stränga krav på utövarna, i form av dygder, av ödmjukhet och lydnad, ansågs detta vara en del av de förtryckande normerna i västvärlden. Själva ville man ha en radikal frihet från alla krav och band (jmfr med texten om den förlorade sonen) till Gud, land, familj eller samhälle. Resultatet av ständigt normöverskridande (ständig revolution) är normlöshet, vilket är nihilism och vars yttersta konsekvens alltid är våld. Vad man gjorde revolt mot var ytterst (den kristna föreställningen om) Gud och om att kristna är de som är på väg mot ett mål i form av personlig helgelse.

Men samhället bygger på våldsmonopol. Att vi överlämna viss frihet, t ex att hämnas oförrätter, till en formell rättsprocess, kontrollerad av ett monopol i form av staten. Vi har inte att välja mellan våld och frihet, vi måste välja mellan våld och ordning. Och ordningen måste till sist backas upp med våld. Det är det mänskliga dilemmat, eftersom vi tycks vara oförmögna att kollektivt leva som kristna. Men vad kristendomen gör, främst i den katolska kyrkan, är att visa på en helt annan struktur och ordning än den sekulära, där den högste är den främste tjänaren av andra, där förlåtelse för synder alltid är möjlig.

Vi kan inte ha någon fullständig frihet. Det är den farliga utopin som utgör bakgrund till alla våra moderna folkmord. Marxisterna trodde de kunde skapa en socialistisk människa, som skulle leva i full frihet efter att staten rasat ihop. Marxismen var inte för en stark stat, utan för en antiteistisk ultraindividualim. Forskaren Timothy Snyder har också visat att Hitlers utopi i grunden var den samma, men han använde nationalismen som ett medel för det nödvändiga kriget som skulle ta oss dit.

Hamels offerdöd

Vi skall måhända inte dra för långtgående eller drastiska slutsatser ur detta, men jag tycker det är intressant att den muslimska församlingen i Saint-Étienne-du-Rouvray, Frankrike, vägrar att jordfästa (se länk här) den 19-årige terroristen som mitt under firandet av den heliga mässan, tog sig fram och skar halsen av prästen, Jaques Hamel.

För nu är det så att enligt katolsk tro, så är Kristus själv bokstavligen närvarande i prästen, när han firar mässan (liksom även vid andra tillfällen, men i mässan är det absolut viktigaste). – ”Den som lyssnar på er lyssnar på mig”, sade Jesus till apostlarna, som var de första prästerna. I mässan är det alltså så att det är Jesus, som genom prästen, förvandlar brödet och vinet, återigen bokstavligen, till Jesus kropp och blod, och frambär det som ett oblodigt offer till Gud. Just så som Jesus självmant utgav sitt liv som ett offer. Man kan alltså säga att Gud själv, offrar sig själv, och detta är i sig ett mysterium vi inte helt och fullt kan förstå, men vi kan fundera kring det utifrån de insikter vi får av Girards idé om att offerriter alltid handlar om syndabockar, att offra någon annan för de många.

Så för att försöka sätta konkreta ord på det, så är det således inte ”bara en präst” som dödas av en terrorist, utan detta sker just när Jesus själv är särskilt närvarande i prästen! Kan det inte komma att ligga en särskild ”kraft” i detta dåd, som gör att det ännu mer avslöjar att det handlar om ett dödande av en oskyldig syndabock – och att detta är något som nu åtminstone de muslimer som kände Hamel (liksom apostlarna kände Jesus), erkänner?

Må då detta i så fall ge ringar stora som en tsunamis svallvågor hos alla muslimer så att ett slut på våldet och början på försoning kan inledas, amen.

 

Sommarpodding

Taggar

, , , ,

Hittade av en händelse sidan DavidCayley.com, och där ett antal mycket välgjorda och initierade poddar som behandlar René Girards idéer. Cayley är radiomakare och har jobbat i över trettio år med CBC Radio och programmet Ideas.

Här hittas två serier, en om två program, och en längre serie om fem program.

Flera framstående författare och kännare av Girard, som till exempel grundare av COV&R medverkar (Sandor Goodhart, Wolfgang Palaver, Gil Baillie, m.fl.), vilket bara det är kul att få höra om.

Väl värt att lyssna igenom!

(Om man vill så kan man faktiskt ladda ner dem som mp3-filer att lyssna på offline, genom att söka efter ”mp3” i källkoden så hittar man direktlänkar, kopiera respektive till adressfönster i webbläsaren och tryck <enter>, så bör din webbläsare fråga om du vill spela eller spara ner filerna.)

Publicerad essä: Religionens återkomst

Idag har jag en essä om Girard och våra samtidsproblem publicerad på Tidningen Kulturen.

Som alltid så är det saker som man nu önskat belysa ytterligare och poängtera tydligare, men den ger en hyggligt översiktlig bild av Girards idéer och implikationer på vår samtid. Från inledningen:

”…vi har helt plötsligt börjat inse ett behov av att förstå religion, som drivkraft och bränsle hos dem som säger att de hatar oss, vår frihet och vår sekulära demokrati, men ännu inte som grund för att uppbringa vårt egna moraliska och intellektuella försvar av vår egen kultur och den historia som format oss. För även om vi må kalla dem för ‘sekulära’ idag, så är dess rötter judiskt-kristna.”

Följ denna länk till hela texten:

http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-15/ovrigt-kat-18/21644-religionens-aterkomst

Judas och tidsandan

Taggar

, ,

“Judas is neither a master of evil nor the figure of a demoniacal power of darkness but rather a sycophant who bows before the anonymous power of changing moods and current fashions. But it is precisely this anonymous power that crucified Jesus, for it was anonymous voices that cried ‘away with him! Crucify him!’”

– Påve (emeritus) Benedikt XVI

När kulturen upphör att föras vidare

Taggar

, , ,

När den tidigare gemensamma (kristna) kulturen allt mer upphör att föras vidare, blir vi allt mer splittrade. En del kallar det för ”individualism” och ser det som något gott, något som ökar friheten för den enskilde, som får fler och fler valmöjligheter och kan forma sitt eget liv. Men så är inte riktigt fallet (från läsvärd artikel om traditionens betydelse i Crisis Magazine):

”People do not in fact invent their own ways of life. They’re too social, and the world is too complicated. So the disintegration of inherited culture, with its acceptance of natural human goods, in an industrialized, commercialized, networked, and bureaucratized society means people live by careerism, consumerism, pop culture, and propaganda, supplemented by the advice of therapeutic professionals.”

Istället för ”too social” skulle vi kunna säga att vi är ”too mimetic”, och eftersom världen är komplex, så letar vi efter förebilder som kan göra den lättare för oss. Kastar vi ut en tradition kommer vi söka med ljus och lykta efter en ny, men också finna att de är legio.

Vi kan tänka på det politiskt.

En stark, karismatisk ledare kan både ena oss (kring personkulten, nationen och den rätta läran/ideologin), det vill säga, om vi tar denna ledare som modell för våra egna begär, så behöver vi inte skaffa några egna. Vi håller med Ledaren,inte för att han säger något nytt, utan för att han säger vad vi ”alltid har tyckt eller känt innerst inne”. Psykologisk tid är som bekant inte samma som fysisk, vi tror därför att vi själva var först att begära vad Ledaren också begär. Men äntligen kommer det någon som vill samma sak som jag! Vill ledaren bygga en stark nation, eller uppmana till klasskamp mot de besuttna? Han tänker som jag! Är vi osäkra på vem som är en vän eller fiende, vem som är vår rival, som vi måste övervinna? Den store Ledaren visar vägen. Är det ”judarna” nu igen, eller ”de rika”, de som har mer än mig och vilka jag har en given rätt att avundas? Ja, men det har jag ju alltid tyckt, men först nu kommer någon som gör något åt saken!

I boken The Mimetic Brain citerar Jean-Michel Oughourlian författaren Stefan Zweig som menade att:

”Out of lassitude when faced with the frightening number of problems, the complexity, and the difficutly of life, the vast majority of human beings aspire to a mechanization of the world, a definite order… that would enable them to avoid the hard work of thinking. It is this messianic aspiration… that constitutes the veritable unrest preparing the way for all social and religious prophets.”

Men medan ”profeterna” som det syftas på ovan blir till ”gurus”, sektledare, eller politiker, i värsta fall envåldshärskare i form av en Lenin, Stalin, Pol Pot, Hitler, Mao, och så vidare, så har de profeter som presenteras i bibelns texter, varit de som blivit förföljda och dödade. Den helige Stefanos konstaterar i (Apostlagärningarna 7:52) när han själv anklagas och sedermera också stenas till döds:

Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt”

Något som kan hjälpa oss från att följa efter vilken dåre som helst som lovar att stilla våra begär, vilka ju är desamma som Ledarens, är (sund) tradition. För att återkoppla till artikeln på Crisis Magazine:

”A tradition is not all we need, of course. Traditions all differ, none of them are perfect, and they all need correction by other realities. But life is complicated, and experience is the only way to accumulate some kinds of knowledge, so they’re indispensable.”

Traditioner är naturligtvis olika. På ena sidan axeln finns det mytologiserande och självrättfärdigande traditioner, som går ut på att bekräfta sin egen förträfflighet på bekostnad av andra som man anser vara orsak till allt som går åt skogen. Medan man på den andra sidan är så självkritiska att det närmaste liknar självutplånande. Längst ut på den första axeln finner vi allt från islams radikaler, till ateistiska socialister. I andra änden på axeln finner vi den inverterade kopian i form av dagens ”allt är vår anfäders fel”, arvtagarna som inte vill veta av sitt arv i form av den kristna kulturen och dess traditioner. Dessa är mest bara intressanta ur ett kommersiellt perspektiv – för att kränga souvenirer.

Vi har ärvt en tradition av självkritik. Sedan dess grundande har kristendomen oupphörligen talat om inget annat än att undvika syndabockar, att inte kasta första stenen, att inte döma (i meningen fördöma, inte bedöma), att vända andra kinden till för att undvika mimetiska konflikter (men som konstaterat ovan så är kristna också människor, vilka begår misstag, eller inte agerat i enlighet med den tradition/övertygelse de bekänner sig till, dvs man är syndiga).

Kollektiv skuld känner vi oerhört mycket; våra stackars anfäder kan vi beskylla och frysa ut ur den nutida ”moderna” gemenskapen, de kan ju inte heller säga emot oss och är helt ofarliga måltavlor. Men med detta har vi i det så upplysta väst samtidigt slutat att bekänna egna synder, slutat att rikta upplysningens ljus på den personliga skulden här och nu. Alla fel och misstag går att skylla på omständigheter, på system och på strukturer, eller på andra mer oprecisa kollektiv, enkla syndabockar.

Balansen på traditionens axel fortsätter. Kommer vi klara av att undvika nya fall för (falska) profeter och sociala-politiska ideologier, som genom historien skördat otaliga miljoner människors liv på grund av sina utopiska målsättningar? Kommer vi kunna tackla utmaningarna från extremt dåliga traditioner, just nu främst islam, som för med sig både hederskultur, kvinnoförtryck och klan-mentaliteter in i vårt samhälles kärna? Vad är vår motvikt, om vi inte längre kan erkänna våra egna traditioner som vida överlägsna, eller ens känner till dess ursprung?