Privilegierat medlidande

Etiketter

, , , , ,

Ny artikel på Smedjan: ”Den underprivilegierades makt”, av Dan Korn, tar upp frågan om ”offer” i vår tid. Är alla offer alltid underprivilegierade eller förtjänta av enbart medlidande?

”Medlidandet med vilt främmande människor och med djur är en del av civilisationsprocessen och har, som Nietzsche helt riktigt observerade, även om han inte gillade sin observation, sitt ursprung i Bibeln. I Första Mosebok är hela tiden medlidandet med den som för tillfället är offer. ”

Men:

” I vår tid är det ofta mycket svårare, men vi frestas ständigt att göra enkla indelningar i ond och god, offer och förövare, även där de inte stämmer med verkligheten.”

Det är vad man i mytologins värld alltid gjort i syfte att dölja och försvara offret av en egentlig oskyldig, till exempel Oidipus, eller diverse ”monster” som Minotauros och många fler. För att visa på ett exempel så tar Korn upp abortfrågan. Här tycker jag dock att han missar en mycket viktig aspekt när han skriver att ”[t]vingas kvinnan föda ett oönskat barn, är hon offer. Om det oönskade barnet aldrig föds är det offer”. Nämligen den poängen att föräldrar kan göra ett aktivt val, som barnet inte kan. Det är inte det ofödda barnet som tvingat sig på föräldrarna. Barnet är alltid oskyldigt, även om barnet är oönskat. Dess offerstatus borde därför i alla lägen vara oomtvistat, medan det för den gravida kvinnan endast i sällsynta fall har att göra med att de är offer (ja, även vid en våldtäkt, är barnet de facto en oskyldig individ).

Beroende på hur vuxna eller mogna de gravida (man är ju två!) är, kan de välja att göra en självuppoffring istället för ett offer. Det vill säga de kan ta hand om barnet, istället för att offra det för sin egen frihet eller bekvämlighets skull. Det gör naturligtvis inte omogna föräldrar, de som inte förstår bättre, till ”onda” människor eller ”mördare”. Något som kristendomen fört med sig är den fundamentala omvändelsen av betydelsen i ordet ”offer”. När vi talar i termer om att ”jag gjorde ett offer”, eller ”jag var tvungen att offra”, så är det i stort sett alltid i betydelsen att jag gjorde en självuppoffring; av tid, pengar eller bekvämlighet, som vi pratar om. Innan kristendomens genombrott var det så gott som alltid frågan om att ett offer innebar att offra något till gudarna; ett djur, en del av skörden, eller i värsta fall, människor.

 

 

Annonser

Polygami och mimetiska konflikter

Etiketter

,

I det moderna väst har vi liten aning om hur lyckliga vi är som inte tillåter polygama äktenskap. Därför är denna artikel i The Economist, som tydligt visar på sambanden och belyser problematiken väldigt väl, så angelägen idag.

Polygami är en källa till mimetiska konflikter så väl som till personliga katastrofer, både för unga flickor som av sina familjer mer eller mindre säljs bort för giftemål med någon de inte valt själva, men som råkar vara rik (i vissa delar av Afrika innebär detta att man har många kor, vilket ger upphov till regelrätta fejder mellan stammar om kreatur), liksom för unga män som inte har råd med en fru, och därför söker sig till våldsbenägna organisationer som Boko Haram, eller till att bli simpla boskapstjyvar.

”Wherever it is widely practised, polygamy (specifically polygyny, the taking of multiple wives) destabilises society, largely because it is a form of inequality which creates an urgent distress in the hearts, and loins, of young men. If a rich man has a Lamborghini, that does not mean that a poor man has to walk, for the supply of cars is not fixed. By contrast, every time a rich man takes an extra wife, another poor man must remain single. If the richest and most powerful 10% of men have, say, four wives each, the bottom 30% of men cannot marry. Young men will take desperate measures to avoid this state.”

Mimetiskt begär av konsumentvaror har i vår utvecklade värld väldigt liten potential till konflikt, därför att det finns ett överflöd och en balans mellan utbud och efterfrågan. Det kommer alltid finnas en viss mängd avundsjuka mot ”de rika”, men med möjlig social rörlighet, möjlighet för alla att privat ackumulera kapital, och när andra rikedom anses ha uppnåtts (tillräckligt) hederligt, så finns det små orsaker till revolution och våld. Ett politiskt fritt, socialt öppet (låg korrumption) och marknadsekonomiskt/kapitalistiskt samhälle, svarar bäst upp mot detta. Demokrati, och främst s.k. ”ekonomisk demokrati” (dvs socialism) är dock tvärtom något som bidrar till konflikt. Den socialistiska idologin underblåser mimetiskt driven avundsjuka genom sin analys av konflikten mellan klasser, liksom den bidrar till social och ekonomisk utjämning på bekostnad av tillväxt, hederligt arbete, tillit och ärlighet i affärer, liksom till ökad korruption och minskad meritokrati. När alla står med handen i fickan på varandra genom höga och progressiva skatter som finansierar allt från abort av ofödda barn, till dödshjälp av oönskade gamla och sjuka, blir vi alla lika goda kålsupare. Och den som försöker hävda sin rätt till sitt eget blir genast utsedd till syndabock av systemets försvarare när staten inte kan leverera. Det är tydligt idag när allt fler vitala samhällsfunktioner som polis, rättsstat, skola, sjukvård, etc., inte bara går på knäna av resursbrist och dåliga villkor, utan också leds och organiseras sönder av inkompetenta chefer, tillsatta av politiska orsaker. Det är då regeringen lägger fram förslag på att kunna hindra personer och kapital att fly landet genom kreativa former av beskattning (se här).

De som begär andras konsumtionsvaror är få och relativt ofarliga idag, medan begär efter andras sociala status, ger upphov till rivalitet om en mycket begränsad ”resurs”, detta fall i form av kvinnor (som i vår del av världen inte ses som en resurs eller ekonomiskt objekt, utan som en jämställd person). Som hos William, en ung man som återvänt efter IT-studier i väst och insett sin egen relativa rikedom i sin by i Syd-Sudan berättar i artikeln:

“In [our] culture, the more family you have, the more people respect you”

Enkelt, många fruar och många barn ger socialt status. Varför inte vilja vara lik hövdingen, eller den rike, den med många fruar? Är han rik och mäktig för att han har många fruar, eller är det omvänt så att hans rikedom ger honom möjlighet att ha flera fruar? Att vilja efterlikna sin förebild är det naturliga.

I den kristna delen av världen finns efterliknelsen av Jesus som (den främsta) motvikten till att söka efterlikna de rika och mäktiga, eller i övrigt världsligt framgångsrika. Det är inte fel att vara framgångsrik, men det är fel att själv uppslukas av begär att efterlikna framgångsrika, för det finns ingen som helst garanti att dessa är goda förebilder. Det är bara det faktum att de råkar ha blivit materiellt och socialt framgångsrika. I övrigt kan de vara vilka skitstövlar som helst, vilket till exempel metoo-kampanjen tydligt visat.

Det finns liberaler (och andra till vänster) som fokuserar så mycket på ”individens fria vilja”, och därför anser att polygami är en helt i sin ordning när alla är med på det frivilligt, när ingen tvingas eller blir skadad. Här missar man helt och hållet den sociala och kulturella aspekten, som så väl poängteras i The Economists artikel. Samtidigt har vi genom vår migrationspolitik med ”öppna hjärtan, men ingen hjärna” fått in mycket av detta kulturella gift i vår egen redan hårt ansatta kristna (och om än i hög grad, serie-) monogama kultur.

Och denna artikeln vidimerar The Economists artikel, som konstaterar att:

”While polygyny may benefit the men involved, it denies wives to other men, especially young, low-status men, who tend to measure their success by their manhood, that is, by the twin parameters of social status and fertility. With little to lose, these frustrated men are much more likely to turn to crime and violence, including sexual violence and warmongering. It can be no coincidence that polygamy is practiced in all of the 20 most unstable countries on the Fragile States Index.”

Men inte bara denna form av våld tenderar att öka, utan även våld inom familjer:

”Polygyny also tends to disadvantage the offspring. On the one hand, children in polygamous families share in the genes of an alpha male and stand to benefit from his protection, resources, influence, outlook, and expertise. But on the other hand, their mothers are younger and less educated, and they receive a divided share of their father’s attention, which may be directed at his latest wife, or at amassing resources for his next one. They are also at greater risk of violence from their kin group, particularly the extended family. Overall, the infant mortality in polygynous families is considerably higher than in monogamous families.”

Nu finns det de som genast kommer att hävda att polygami förekommer i Bibeln och det minsann finns ”kristna” sekter som tillåter detta. Men ett undantag är ingen regel, och i Bibeln tenderar polygama förhållanden alltid, som artikeln säger, ha en ”bitter” eftersmak:

”There are several instances of polygamy in the Old Testament: Moses had two wives, Abraham three, Jacob four, David at least 18, and Solomon all of 700. But biblical polygamy usually had a bitter ending. According to the Book of Kings, Solomon had ‘seven hundred wives, princesses, and three hundred concubines’, but ‘his wives turned away his heart after other gods: and his heart was not perfect with the Lord his God’ (see picture). The creation story on the very first pages of the Bible clearly seeks to enforce a monogamous ethos. Upon seeing Eve for the first time, Adam says: ‘This is now bone of my bones, and flesh of my flesh… Therefore shall a man leave his father and his mother, and shall cleave unto his wife: and they shall be one flesh.'”

Om vi tror att polygami är ”kulturellt berikande”, eller kanske bara ”lite annorlunda men inte fel”, så beror det bara på hur förstockade vi blivit som inte längre vet att uppskatta den kultur och historia som är sprungen ur en biblisk och kristen källa.

Fokus på konfliktens karraktär

Etiketter

, , , , , ,

Eli Göndör redogör i Fokus för hur muslimsk och västerländsk våldsbejakande radikalism hänger ihop. Båda vill (det kristna) västerlandets undergång och de har sedan en tid tillbaka interagerat på sätt som gör det svårt att upprätta en dialog med de västvänliga, här boende, muslimerna. En fransk undersökning visar på hur statsmakten där (och att det är likartat i Sverige, är högst sannolikt) upprättar kontaktytor mot muslimska företrädare, vilka få muslimer egentligen känner sig representerade av, och att dessa företrädare är de som samtidigt bär på våldsbejakande idé- och tankegods.

Läs hela artikeln, den är mycket intressant. Mina kommentarer skall fokusera på ett par saker från artikeln: att våldsbejakande är religiöst betingat offertänkande och på postkolonialismens mimesis.

René Girard har aldrig påstått sig komma fram till några av sina tankar om mimesis eller syndabocken, helt på egen hand. Han har alltid sagt sig ha funnit, åtminstone frön till sina idéer i andras arbete. Ett  exempel är Friedrich Nietzsche, då denne på ett så explicit sätt kritiserade kristendomens kritik av syndabockar. Nietzsche såg och erkände att den judisk-kristna traditionen var något helt unikt i världen; en religion som gav hopp och tröst åt de som han såg på som ”underlägsna folk”, och som gav upphov till det han kallade för en ”slav-moral”. Därför ställde han upp en antikrist i form av den gamla grekiska guden Dionysos, den sentida romantiserade vinguden, tillika dramats beskyddare, men som också krävde sina blodiga offer i de extasfyllda riterna till hans ära. (Enligt myten skall Dionysos ha överlämnat den första vinstocken till en människa, Ikarios, som sedermera också blev offrad åt Dionysos av dem som druckit den nyligen gudagivna drycken. Vi kan bara spekulera i hur den myten uppkom, men med tanke på hur vi läser andra myter i Girards anda, så är det troligen en sådan verklig händelse bakom). Nietzsche insåg att Kristus var anti-offer och mot syndabockar, vilket ledde till samhällets förfall, För Nietzsche var offret, av en för de mångas skull, något nödvändigt för kulturens förnyelse och fortsatta liv. Offret, genom sin katharsis-effekt, renar samhället från synd och skuld, förnyar och vitaliserar dess livsvilja. Enligt Nietzsche var kristendomen därmed anti-kultur (eller anti-liv), och han valde istället att ställa sig på Dionysos sida.

Göndör tar upp två tänkare i Nietzsches fotspår; Jean-Paul Sartre (1905 – 1980) och Frantz Fanon (1925 – 1961), som båda, i sin postkoloniala kritik, just lyfter fram våldet som en nödvändighet för samhällets, och individens, ”rening” – det vi också benämner ”katharsis”.

”Sartre ser våldet som en förlösande kraft för de koloniserade. För Sartre tillfrisknar den koloniserade människan från sin koloniala neuros genom att jaga bort kolonialisten med vapenmakt. Förmänskligandet av krigaren är hans vapen, enligt Sartre. Urskillningslöst dödande en nödvändighet. Dödandet blir en form av förbrödrande erfarenhet bland de överlevande. Våldet blir en form av rening i vilken människan återfinner sig själv, sin värdighet och sitt ursprung.”

Och Göndör om Frantz Fanon:

”Fanon uppmanar också till våld, inte bara som ett verktyg för att bekämpa kolonialmakterna utan också som en rening med vars hjälp självkänsla och värdighet kan återerövras. De som inte tar till våld eller opponerar sig mot kolonialmakterna kallar Fanon för »emanciperade slavar«. Fanons dom är att Europa är ett monster och att det behöver skapas en ny värld som inte inspireras av Europas institutioner, byggd på ödmjukhet och strävan efter att skapa en ny människa.”

Dessa två tänkare har haft enormt inflytande över de, främst på vänsterkanten, som anser att folk och kulturer har ”drabbats” (snarare än helt enkelt mötts) av västvärlden, genom kolonisationen. De fokuserar på de övertramp och excesser som kom i kolonialismens fotspår, liksom kristendomens samtida spridning.

Men, de missar helt att se det fantastiska med den europeiska kolonisationen, vilket är helt unikt för all världens tidigare kolonisationer och imperier. Nämligen att den samtidigt burit med sig en stor dos av självkritik. Saker som den transatlantiska slavhandeln, eller hur man behandlade infödingar i övrigt, har aldrig varit utan intern, och till stora delar berättigad, kritik. Denna kritik har accelererat ända fram till idag, där vi nu fått en bisarr from av skuldbeläggning av ”vita européer”. Det mesta som är fel i världen beror på vita, heterosexuella, män, enligt den postkoloniala teorin. Som om våld, slavhandel, krig, sjukdomar och allt möjligt elände inte fanns innan några européer satte sin fot utanför sin egen dörr.

Vi i väst har tagit till oss kristendomens självkritik, anti-offer och ställningstagande för den svage, en mimetisk identifikation med de lidande, genom vår Gud som står främst på de lidandes, och inte på de segrandes, sida. Hos vissa av oss (främst vänsterradikala akademiker med följe) finns en mimetisk dragningskraft till  ”de koloniserade” (även om kolonialismen sedan länge är borta), liksom med invandrare (som vägrar integrera sig och i själva verket är en slags kolonialister här), med de så kallade ”rasifierade” och de ”icke-vita”) som är så stark och ligger på ett så metafysiskt plan att de själva vill att västvärlden som kultur ska ta över dessa ”förtrycktas” plats, eller ”varande” i filosofiska termer. Det är dags att vi i väst blir till offer nu. Det är en sorts kulturmasochism, men där de akademiska elementen som driver på saken, nog snarare ser sig själva kunna ställa sig vid sidan om, som lite finare och upphöjda vita européer, ett slags kosmopolitiskt prästerskap som kan driva andra, offerlammen, in i fållan till slakt och därmed själva undkomma den död det innebär för den övriga västerländska judiskt-kristna kulturen.

Vissa vill bara se på när världen brinner.

 

Cirkulera

Etiketter

, , , ,

I religiösa riter är det inte ovanligt att man i liturgin omgärdar, omringar eller cirkulerar kring det heliga vilket står i centrum för dyrkan och tillbedjan. Många ritualer går ut på att dansa runt, eller gå i olika former av processioner, runt det heliga i centrum. Det heliga, vilket man höll i skräckblandad beundran och respekt, på grund av dess förmåga att både bringa våld och fred.

Inom islam är det en religiös plikt att vallfärda som pilgrim till Mekka. Väl där skall man gå sju moturs varv runt Kaba, en särskilt helig byggnad där. För varje varv skall man helst också stanna och röra vid den ”svarta stenen”, vilken är infattad i denna byggnads ena hörn. Kan man inte nå fram hela vägen är det tillbörligt att stanna upp och peka mot stenen. Byggnaden är dock långt mycket äldre än från Muhammeds tid och har varit en helig plats för hedniska arabfolk, särskilt folken just kring Mekka där ständiga strider fördes om herraväldet över platsen. Att flera gånger har omslutits av både försvarare och anfallare är troligt. Muhammed upptog alltså denna hedniska stendyrkan i islam och ålade alltså sina efterföljare att som en religlös plikt vallfärda till platsen.

Att cirkulera är också att omringa. Särskilt då tillbedjarna är flera till antalet blir ringen ett sätt att markera den inbördes jämställdheten inför det heliga. Att omringa kan ha två syften: att skydda det omgärdade mot någon form av yttre hot, eller att fånga, skada eller döda den omringade.

Genom att formera ett försvar runt något eller någon kan man effektivt hindra attacker från alla håll. Städer hade inte sällan en ringmur för att skydda sig. Denna mur gjorde också en tydlig avgränsning mellan landdsort och stad, mellan borgare och bönder, och markerade därför tillhörighet och gemenskap. Från motsatt håll söker man, till exempel i krig, att omringa sin fiende. Att omringa är ett effektivt sätt för jägare att fånga eller döda sitt byte. En belägring måste också helt omsluta staden, dels för att skära av dess möjligheter till flykt, dels införsel av förnödenheter och försvarare.

2016_2_28-Circle-the-Wagons

På samma sätt kan vi agera socialt. Att socialt söka att omringa den/det man önskar försvara, och därmed stöta ut det fientliga och störande av den sociala ordningen, är en försvarsmekanism på gott och ont. Det kan skydda gruppen, men kan givetvis också få negativa konsekvenser.

När den ett oroligt element dyker upp som hotar gruppen, kan man söka att ”omringa” detta element och attackera samtidigt från alla håll. Fler kommer med genom den mimetiska lockelse som det innebär att få sälla sig till den omringande flocken och slippa hamna utanför.

Detta kan vara en process som är helt och hållet utan fysiskt våld. Oavsett blir den omringade, den som alla är överens om att var mot, både bildligt och bokstavligt, ett lättare byte och ett offer på den sociala tillhörighetens altare. Den så omtalade svenska ”åsiktskorridoren” är ett utmärkt exempel på hur det kan fungera under en tid, att den sedermera börjat ifrågasättas allt mer och att parallella och korsande korridorer börjar accepteras. Men sådant skriver så många andra bättre om än undertecknad.

För att återknyta till den religiösa ritualen att cirkulera kring det heliga, så har det en potentiell, för att inte säga trolig, grund i att man en gång i tiden omringade, bokstavligt talat, den som alla mimetiskt var överens om var skyldig till samhällets kris, och således behövde offras för dess förlösning.

Snubbelstenar och vikten av att minnas rätt

Etiketter

, , , , ,

Danny Kohn lärde jag känna i den lilla orten Freising, utanför München, under en av de årliga träffarna för COV&R. Han har länge bloggat om konflikter, syndabocksfenomenet och René Girards tankar. Nu skriver han insiktsfullt i Kvartal om vårt minne av Förintelsen och våra återkommande misslyckanden med att hindra konflikter av liknande magnituder. Utifrån René Girards tankar, givetvis. Mycket glädjande att se hur dessa idéer börja ta lite mer plats i samhällsdebatten!

Dannys text är för bra och för viktig för att, som så ofta brukligt i bloggsammanhang, sammanfatta utifrån några utvalda citat, utan istället ger jag er denna aperitif med länk under, så att ni själva må läsa hela:

”Förintelsen spelar här sin givna roll bland nutidens minnen. Men hur många och stora minnesmonument man än bygger och hur omfattande ceremonier man än håller, tycks minnena av det hemska alltid blekna i förhållande till nutidens problem. Jag hävdar att det kan bero på att vi minns fel saker. Historien upprepar sig aldrig. Visst kan vi lära av historien, men då kan en lärdom vara att gårdagens problemlösning inte är dagens. Minnet av gårdagens problem kan skymma dagens lösningar.”

Läs således hela här: https://kvartal.se/essaer/till-vems-minne

Masskjutningar, maktlöshet och våld

Etiketter

, , , , ,

Mycket intressanta tankar om makt och maktlöshet i ljuset av de skjutningar som varit nyligen i USA. Artikeln bygger på Hannah Arendts tänkade, där hon menar att våld och makt inte är samma sak, utan motsatser:

“…politically speaking, it is insufficient to say that power and violence are not the same. Power and violence are opposites; where the one rules absolutely, the other is absent. Violence appears where power is in jeopardy, but left to its own course it ends in power’s disappearance.”

Makt upprätthålls genom ett hot om våld. När hotet upplevs som tomt, när makten misstros tillräckligt mycket, då och först då lämnas utrymme för våldet. Det kommer att brukas av de besuttna, som upplever att makten håller på att glida dem ur händerna, eller av de som redan upplever sig vara maktlösa.

Arendt kritiserade därför den moderna stora och byråkratiska staten, därför att den, enligt henne, tenderar att skapa maktlösa individer:

“The greater the bureaucratization of public life, the greater will be the attraction of violence. In a fully developed bureaucracy there is nobody left with whom one could argue, to whom one could present grievances, on whom the pressures of power could be exerted. Bureaucracy is the form of government in which everybody is deprived of political freedom, of the power to act; for the rule by Nobody is not no-rule, and where all are equally powerless we have a tyranny without a tyrant.”

Statens anonyma makt skapar maktlösa människor, och att vara maktlös är att sakna handlingskraft, alltså att vara utan förmåga till handling (mot makten) särskilt när den blir anonym som i ett byråkratiskt maskineri). Den som saknar handlingskraft saknar på sätt och vis livskraft. Sista utvägen för att bevisa att man ändå lever, blir till att imitera någon som tycks ha levt genom han eller hon dödade andra.

Lägg till mimetisk teori, där det är givet att skjutningar kommer att imiteras av andra, maktlösa människor. För en senare imitatör kan en tidigare massmördare bara bli en förebild. Eftersom föregångaren sannolikt själv är död eller sitter i fängelse, och därmed befinner sig på ett ”tryggt avstånd”, utgör denne inte någon form av rival, som annars lätt hade kunnat bli fokus för efterföljarens handling. Det är imitation som i grunden är metafysisk. Det vill säga att det är själva existensen, livskraften, hos den andre som man eftersträvar genom imitation. ”Se hur levande han var som sköt ihjäl si och så många där och då, så levande kommer jag också vara när jag efterliknar denne”.

Hela artikeln här: http://www.intellectualtakeout.org/article/why-are-there-so-many-mass-shootings-today

Hannah Arendt

Hannah Arendt

René Girard, apokalypsen och den sekulära moderniteten

Etiketter

, , , , ,

rene-girard-and-secular-modernityPå ”The Imaginative Conservative” hittade jag denna fina artikel om en bok jag dessvärre själv inte läst, men som verkar väldigt intressant och dels sammanfattande av hela Girards tankegods, dels även analyser av detta i ljuset av vår egen tids kristillstånd kallat ”moderniteten” (eller postmoderniteten, för den som vill): ”René Girard and Secular Modernity: Christ, Culture, and Crisis” av doktor Scott Cowdell (Notre Dame, IN: Notre Dame University Press, 2013).

Särskilt intressant för vår tid är att den kan komma bli början på slutet, eller början på apokalypsen, med andra ord. Apokalyps betyder dock inte undergång, vilket är ett vanligt missförstånd, utan ”avslöjande”. Därmed inte sagt att ett avslöjande av den magnitud som är förestående, inte kommer att betyda undergång. Det är snarare mycket troligt, givet att mänskligheten fortsätter på den inslagna vägen. Tecknen finns där. Vi står inför stora ”utmaningar”, som det numera heter när man står inför enorma problem.

“What Girard means by the apocalypse is not the event of divine judgment and retribution at the end of the world before the Second Coming of Christ, though he does not dismiss this way of reading the event.”

Detta kan alltså mycket väl vara samtidiga händelser. Mänsklighetens mimetiska beteende, i kombination av friheten att uppfinna och utveckla nya metoder och tekniker, leder till en eskalering av både gott och ont. Vi utvecklar samtidigt bättre och bättre mediciner, liksom effektivare och kraftigare massförstörelsevapen, för att ta ett exempel. En medicin är samtidigt alltid ett gift, det är dosen som avgör.

Under kalla kriget eskalerade kapprustningen efter allt kraftigare och fler atomvapen till extremerna, så att man till slut hade kapaciteten att utrota mänskligheten flera gånger om. MAD-doktrinen (”Mutual assured destruction”, eller, ”ömsesidig garanterad förstörelse” på svenska) var teorin som beskrev vad som också kom att kallas för terrorbalansen – att ett anfall innebar ett garanterat minst lika kraftigt motanfall – mellan supermakterna. Eftersom det alltid skulle innebära självmord, skulle ingen våga anfalla först.

En liknelse som slår mig är att begreppet terrorbalansen i det närmaste kan betraktas som en ”offerbalans”. Att om jag vill utplåna min fiende, det vill säga ”lägga denne på offeraltaret inför min gud”, så innebär det att jag också måste lägga mig själv på samma altare av våld.

Både västmakterna och Rysslands (forna Sovjet) har kristendomen i sin ryggrad, även om kommunisterna gjorde sitt bästa för att utrota den. Därför förstod de sig intuitivt på varandra. Var självuppoffringen, som ett nukleärt anfall enligt MAD innebär, värt vad man förväntar sig ”vinna” på det? FMenanns det nåot att vinna över huvud taget? Man var naturligtvis aldrig fullt medvetna om detta. MAD-doktrinen formuleras inte förrän den redan var ett faktum. Kapprustning i både kalla och varma krig är mimetiskt och bygger på ständiga drag och motdrag. Ingen visste eller förstod på förhand att terrorbalansen kunde vara en väg till fred. Dessutom, så fort terrorbalansen var uppnådd, tog man  nya steg för att sätta den ur balans igen, genom till exempel olika former av missilförsvar, vilka skulle omöjligöra en så kallad ”andra attack”, även från strategiska u-båtar.

Idag finns ingen terrorbalans att prata om längre. Men mycket kärnvapen finns kvar, och fler utvecklas i många extremt känsliga och instabila stater (Nordkorea, Iran och Pakistan för att ta ett exempel). När en terrorist smäller av en nukleär eller annan ”smutsig bomb” någonstans, finns det ingen att vedergälla mot. Det finns inget hot om vedergällning som fungerar avskräckande längre. En muslimsk terrorist önskar inget annat än apokalypsen i meningen av död och undergång, därför att det är då som islam slutligen segrar och alla orättfärdiga kommer att straffas, medan de rättfärdiga belönas.

Syndabocksmekanismen upprätthölls genom att en dör för alla.

Terrorbalansen upprätthölls genom att om vi alla dör, så dör alla ni.

Terroristen önskar dö, så att andra kan dö.

I boken ”Can We Survive Our Origins?” (red. Pierpaolo Antonello och Paul Gifford, Michigan State University Press, 2015) argumenterar Paul Dumouchel för att det, trots alla våra självsäkra försäkringar i form av politiska institutioner, inte finns någon möjlighet för oss att med rationella metoder bemästra våldet. Den ovanstående evolutionära utvecklingen visar på det.

Vi fortsätter med ett citat från den ursprungliga artikeln:

”Surprisingly, Girard claims that the real possibility of apocalyptic violence was occasioned by the Incarnation, Death, and Resurrection of the Son of God, for he defeated the ancient model of channeling violence, but gave no quarter to any other mimetic model but Himself.”

Jesus förstör slutgiltigt syndabocksmekanismens absoluta kraft och den blir genom historiens gång allt mer försvagad. För att överhuvudtaget fungera måste offrandet intensifieras och ökas kvantitativt, och/eller bli mer kvalitativt, genom mer prestigefulla offer på altaret. Men vi kan egentligen inte längre återgå till offrandet av en syndabock för att lösa konflikter, vi är för påverkade av evangeliet, så nu måste vi hitta andra vägar, eller se hur konflikterna eskalerar till extremen – våld. Det är därför Jesus säger att han inte kommer med fred, utan med svärd, till mänskligheten (Matt 10:34).

Modernitetens mål är att avskaffa våld och skydda offer, men vill göra detta ”på sitt eget sätt”, inte på det sätt som Gud erbjuder – nämligen i att följa Jesus som exempel. Istället vill man göra sig av med all religion, till förmån för sin egen ideologi, vilken varierat i tid och rum. Nu är den sista i ordningen, följande på jakobinism, nationalism, fascism, socialism/kommunism, konsumerism och liberalism, det vi kallar för identitetspolitik, där alla med ”rätt” identitet är ett offer för någonting, oftast ”rasism” eller liknande diskriminering.

Girard och flera andra tänkare, bortser inte från vad moderniteten för med sig för goda frukter, men menar också på att vi måste placerar det i sin rätt kontext.

”Girard maintains that these mechanisms, constituting the secularization of modern life, are indeed the result of the Gospel, as Dr. Cowdell points out, for they have produced undeniably good temporal effects; as Jacques Maritain argued, whatever good there is in modernity’s practices and institutions are due to the Incarnation’s historical fructification in western culture due to the sacralization of the image of God in every human.”

Det är den kristna idéen om den okränkbara personen som har gett upphov till det vi kallar för ”mänsklig rättigheter”, vilka många har fått en grovt förvanskad uppfattning om. Även om vi gör mycket gott för att uppmärksamma offer, så fortsätter vi samtidigt med en form av:

”hidden scapegoating, the prolongation and escalation of archaic violence, but now, millions upon millions of human sacrificial victims—the unborn, the elderly, the handicapped, the poor and middle class in the first world, the vast majority in the third world, religiously, culturally, and intellectually starved souls, brave-new-world soma addicts, the so-called collateral damage in perpetual, epic-scale wars.”

Och avslutande från artikeln blir därför att:

”as Dr. Cowdell points out in the last chapter of the book, ‘War, Terror, Apocalypse,’ scapegoating in the modern world has not just continued since the onset of modernity, but has escalated beyond control, and in the ultimate, satanic perversion of the Gospel, it is now executed out of concern for and in the name of victims. The politically correct on the left persecute those they deem the persecutors in the name of the persecuted. The war-on-terror terrorists of the right terrorize those they deem terrorists in the name of the victims of terror that they themselves, to a certain extent, have created and sustained. What is particularly apocalyptic about this new, secular, post-Christian scapegoating violence is that we are in denial—we know not what we do—with each individual person and state-actor insisting upon the cosmic righteousness of his use of violence and the demonic depravity of his “enemies” —all in the name of victims.”

Jesus egna ord (Matteus 24:6 – 13) om vad som komma skall är inte nådiga:

Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden inne.
7 Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra;
men allt detta är allenast begynnelsen till ‘födslovåndorna’.
Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt namns skull.
10 Och då skola många komma på fall, och den ene skall förråda den andre, och den ene skall hata den andre.
11 Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många.
12 Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna.
13 Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.

”Mimetennis”

Eller mimetisk tennis…

Väldigt intressant artikel, ur perspektivet av mimetiskt studier om idoler/rivaler. NY Times skriver om tennisstjärnorna Serena Williams och Maria Sharapova utifrån den senare memoarer:

“I looked across the net, and, no way to get around it, she was just there!” Sharapova continues. “More there than other players, if that makes sense. It’s the whole thing — her presence, her confidence, her personality. She seemed much older than me in Miami. This was just before I turned 17. She was a grown woman, experienced, the best player in the world. It still feels that way. Even now, she can still make me feel like a little girl.”

Och:

“I think, to some extent, we have driven each other. Maybe that’s better than being friends. Maybe that’s what it takes to fire up the proper fury. Only when you have that intense antagonism can you find the strength to finish her off. But who knows? Someday, when all this is in our past, maybe we’ll become friends. Or not. You never can tell.”

Så länge rivaliteten håller sig inom de uppsatta spelreglerna, inget fusk och på lite avstånd, här med ett nät mellan antagonisterna, kan den sporra och inspirera till än större prestationer. 

Länk här till NY Times om Sharapovas memoarer.

Bokrecension: ”A Brilliant Defense of Christendom”

En bok som får fina ord tillägnad sig av Crisis Magazine är ”Before Church and State: A Study of Social Order in the Sacramental Kingdom of St. Louis IX, av Dr. Andrew Willard Jones, som beskriver en tidsepok vi gärna vill se som mörk och dyster, men som i själva verket var annorlunda och som vi med våra ideologiska glasögon, post-upplysningen, har svårt att förstå.

”Dr. Jones is far from idealizing the medieval past, but he does present a vision of Christendom beyond the oversimplified charts that box in our vision. We get a glimpse of the real Christian order. When properly understood, this Christian order is very appealing and refreshing.”

Detta stycke fattade mitt intresse:

”Networks of consilium et auxilium brought together individual ‘rights and obligations, powers and uses,’ into a single ‘organism,’ by forging personal, reciprocal relationships similar to that of kin and true friends. To grant someone consilium et auxilium meant to freely bind oneself to help another, to make another’s interest one’s own. These networks, when activated, were able to mobilize immense material and social resources. They operated inside the peace and respected the rights and duties that sustained it.”

Länk till recension här.