Modellen/rivalen i homosexuella relationer, exemplet Lars Norén och Jonas Gardell

Etiketter

, , , , , , ,

Boris Benulic skriver fränt om nekrologerna över Lars Norén på sin sida. Han har givetvis helt rätt i sin sak:

”Först talar man om den avlidnes genialitet, sedan förklarar man hur man själv transformerats av den dödes verk och gärning. På så sätt kan man själv återuppstå i ny, ädlare och visare skepnad, smord till storhet med hjälp av stoftet från den hänsovne.”

Död och återuppståndelse – att dra nytta av den döde som ett sakramentalt offer och att sörja, inte för att man är särskilt ledsen, utan för att, likt betalda gråterskor, skapa en ny eller förstärka en befintlig social sammanhållning. Om detta har jag skrivit tidigare här. Vi skall därför inte ägna mer tid på detta just här och nu, utan istället se om mimetisk teori har något att säga oss om sexuella avarter, som homosexualitet.

En av dessa gråterskor kring Noréns grav är Jonas Gardell, vår egen folkkära riksbög. Han ger så tydligt uttryck för homosexualitetens kärna, vilken René Girard diskuterar i Things Hidden Since the Foundation of the World, utifrån den mimetiska principen. Homosexualitet är nämligen inget annat än ett särskilt uttryck för den ”underkastelse” under en mimetisk modell. Gardell beskriver sitt första förhållande till Norén i Expressen-artikeln:

”Jag var rädd för honom. Och jag ville bli älskad av honom. Ville få hans godkännande. Faktum är att jag ville bli knullad av honom.”

Gardells behov av att bli bekräftad, att få sin modell (förebild) att överhuvudtaget ta notis om honom, leder till att helt och fullt (alltså även sexuellt) vilja underkasta sig. Den inre önskan om underkastelse för sin modell, får ett sexuellt uttryck, så att säga. Det är underkastelsen, vilken är mimetisk till karraktären, som transcenderar den naturliga biologin (fortplantning). Gardell ger vidare uttryck för detta i Expressen, vilket jag inte tänker citera här (av anständighetsskäl), går helt i samma linje.

Så, om mimetiskt begär är den universella teorin (som den måste vara), så måste även sexualitet vara mimetiskt påverkbar. I Things Hidden Since the Foundation of the World (kap. 3, “Mimesis and Sexuality” (sidorna 337 – 338) skriver Girard:

“If we recognize that the sexual appetite can be affected by the interplay of mimetic interferences, we have no reason to stop at ‘sadism’ and ‘masochism’ in our critique of false psychiatric labels. Let us grant that the subject can no longer obtain sexual satisfaction without involving the violence of the model or a simulation of that violence – and that the instinctual structures we have inherited from the animals, in the sexual domain, can allow themselves to be inflected by the mimetic game. We then have to ask ourselves [whether] these cases of interference are not likely to have a still more decisive effect and give rise to at least some of the forms of homosexuality.”

Vad Girard säger är alltså att ingen föds homosexuell. Vidare, så är all konkurrens (främst inom fortplantning) ”homo”, eftersom den äger rum mellan hanar (konkurrens om honor), respektive mellan honor (konkurrens om hanar). Vi vet också att när mimetiskt begär och rivalitet är som starkast, så ”försvinner” objektet för begäret ur rivalernas synfält (medvetande). De slutar bry sig om objektet för att instället helt koncentrera sig på sin modell/rival (vars begär man efter objektet man imiterar). I detta sker en överföring av begäret, från det ursprungliga objektet, till rivalen. Girard igen:

“To make this genesis even more apparent, we must mention a curious fact that has been noticed by the ethologists. It happens that, among certain types of monkey, a male who recognizes himself to have been beaten by a rival and so renounces the female disputed between them, puts himself in a position (so we are told) of ‘homosexual availability’ towards his victor. This is a gesture of submission, of course, but, in the context of a mimetism that intensifies in the transition from animal to man it seems to mean something more. It does suggest to me the genesis I have just put forward. If there is no ‘genuine’ homosexuality among animals, that is because, with them, mimetism is not intense enough to have a lasting effect on the sexual appetite of the defeated rival. Yet it is already sufficiently intense, when the mimetic rivalries reach paroxysm, to produce something like an adumbration to this effect.”

Mimetiskt begär transcenderar sexualiteten – och därför kan den ta en mängd olika uttryck (sadism och masochism som kanske de mest uppenbara då de innehåller just de inslag av dominans och underkastelse som ett mimetiskt förhållande mellan modell och följare). Det är också allmänt erkänt, men få som talar öppet om detta. Att ”bli homosexuell” handlar i hög grad om att ”initieras” in av de äldre och erfarna. Det är alltså mycket ofta en äldre person som initerar den yngre (det var till exempel ett välkänt fenomen i det antika Grekland att äldre män hade unga pojkar). Det handlar om uppfostran, kultur, ja om den kontext man växer upp i (det betyder inte att det är föräldrarnas ”fel”, eller någon sådan form av skuldbeläggande, utan helt enkelt att jag är väldigt säker på att man aldrig kommer att hitta någon ”gay-gen” eller biologisk förklaring).

Om Jonas Gardell kan lära oss någonting så är det som ett uttrycksfullt exempel på att Girard och mimetiskt teori har helt rätt. Och ovändelse i mimetisk teori, bettyder att man blir varse sin mimetiska natur och därmed gör det möjligt att lämna dåliga mimetiska beteenden bakom sig. Men för att göra det behöver man nog ha ett lite mindre ego än Jonas Gardells.

Förnedringsrånens mimetik

Etiketter

, , ,

Rån med olika inslag av förnedring av offret är givetvis inget nytt, det har funnnits sedan åtminstone 90-talet, då den stora invandringen till Sverige började, men den har verkligen eskalerat den senaste tiden med de absurda mängder migranter som kommit från länder som Afghanistan (norra Iran), Mellanöstern och Afrika. Det handlar både om nykomna, rotlösa, unga män, men även andra och tredje generationens invandrare som inte heller dem känner sig hemma, som identifierar sig som svenskar (vad än alla proseluskor till förståsigpåare säger så blir man inte ”svensk” av att bara befinna sig i landet, eller ens vara medborgare) – och därför har ett starkt behov av att hävda sig mot just sitt värdland och dess invånare.

”– Och så ska den ena vara mer förnedrande än den andra och sådär. Återigen bara för att försöka vara någon och kanske eh… bli mer ansedd ”fan vad duktig du var på rån, jag gjorde såhär, vad gjorde du?”, ”jag gjorde såhär”, så att även i den nischade gruppen personrånare så ska man på något sätt vinna över varandra.”

Poliser i studie om förnedringsrånen bekräftar bilden av att det inte, i första hand, handlar om rån för att komma över saker eller pengar. Man jämför sig med varandra. Det kommer eskalera därför att den mimetiska effekten blir att försöka överträffa varandra. Rånen och förnedringarna, så gott som alltid utförda av främlingar mot svenskar, bekräftar och skapar en identitet, både i förhållande till sitt offer och i förhållande till varandra som icke-svenskar. Det skapar en sorts gemenskap (”partners in crime”) hos förövarna, att ha varit med och förnedringsrånat någon. En gemenskap av hat och missaktning mot sina offer (syndabockar).

”– De gör det just för att förnedra och för att få status och ett rykte. Jag tror det är största anledningen, säger en av poliserna i studien.”

– Det är nästan fel att kalla det rån. Det är ett rån för de tar ju saker men den största anledningen är inte ekonomisk vinning vad jag tror, säger en av de svarande.

– Det är en någon form av mitch-match mellan hot, misshandel och rån där definitionen av rånet inte är det primära utan det är att jävlas i någon form av maktutövning, säger en annan.

Nyheter Idag hade artikeln.

Mimetisk julkalender

Etiketter

, , , ,

Sveriges Radios julkalender ”Knäckarbanketten” är ett bra exempel på hur mimetiska rivalitet påverkar andra, vare sig de själva glatt deltar i spelet, är npc:er som bara fyller en nödvändig roll utan egen agens, eller oskyldiga som dras med mot sin vilja.

”Historien utspelar sig i ett hertigdöme som styrs av två tvillingbröder, Ludbert och Odert.

De försöker ständigt att överträffa varandra och deras maktkamp gör att alla runtomkring hamnar i kläm.”

Så lyder beskrivningen på hemsidan. De rivaliserande bröderna är varandras speglingar, och de försöker verkligen ’knäcka” varandra genom att arrangera överdådiga banketter, med fler gäster och spektakulärare rätter, än rivalen/modellen.

De som är gäster är medspelare, medan andra som på grund av sin ringa ställning i samhällshierarkin, hamnar i kläm. Offret i historien är såklart grisskötaren, pojken Amund, som tas med som mänskligt lockbete i syfte att locka fram mantikoran, ett monster som ska bli ingrediens till en av bankettens rätter, kalabalikaladåben.

Den första reaktionen kan vara att detta är typiskt SR, en vänsteristisk produktion som på klassiskt manér utmålar en högfärdig, lite korkad, men mest elak, överklass i form av hertigarna till bröder och deras lyxliv på bekostnad av andras arbete, men att dessa klassmotsättningar ska överbryggas av Otilia, den ena hertigens dotter, och ovan nämnda Amund. Men om man lägger på nutidens klassmotsättningar så framträder en annan bild, av en politisk adel, som bjuder in till banketter på skattebetalarnas bekostnad, understödda av medial elit som bara spelar med, för att det passar deras agenda.

Det är inte så att vi har utvecklats så mycket, historien upprepar sig, men med lite nya beteckningar på karaktärerna.

Jag har lyssnat med barnen i bilen på väg till skolan och nu tänker jag fundera ut ett lämpligt sätt att applicera mimetisk teori på denna julkalender när vi pratar om den.

Länkansvar: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=5366&artikel=7473093

Rävar och igelkottar

Etiketter

, , ,

Cynthia L. Haven, som skrev biografin ”Evolution of Desire: A Life of René Girard” (Studies in Violence, Mimesis, & Culture, 2018), har varit redaktör för denna nyutgivna bok med tidigare opublicerade texter: ”Conversations with René Girard – Prophet of Envy”, vilken recenseras av en viss Chris Fleming (associate professor in the School of Humanities and Communication Arts at Western Sydney University), länk följer längre ned.

Det finns två typer av intellektuella, varav den ena är räven och den andra är igelkotten. Vad som utmärker dessa är att räven är smart vet många små sanningar – och därför betraktar världen som splittrad och pluralistisk, medan igelkotten vet en stor sanning, till vilken alla små sanningar och fakta pssar in i som pusselbitar i en större helhet. Författaren till denna recension ser, med all rätt, René Girard som en igelkott. Kanske en av de sista stora sådana tänkarna i vår tid. Kanske den störste.

”Like many intellectuals, and not just hedgehogs, Girard returned repeatedly to the same themes throughout his career — what he called with self-mocking charm, in one exchange included here, his “monomania.” Of course, as one would hope, the reader will find in this book explications of the standard Girardian theses about imitative desire, scapegoating, and religion. And yet, throughout the volume, Girard also turns his attention to topics rarely if ever broached in his body of work: opera, eating disorders, Husserlian phenomenology, literary modernism.

But this collection isn’t valuable simply because of its combination of the familiar and the unfamiliar, but because of the energy of the textual form itself. There are intellectuals who, when cornered, mumble unintelligible jargon, never seeming capable of matching wits in a way that would do justice to their scholarly work. Girard was never like that.”

Läs hela recensionen ”The Last of the Hedgehogs” här.

Conversations with René Girard

Jordmån för sekterism

Etiketter

, , , , ,

En del texter är så bra att man skulle vilja citera dem i sin helhet. Detta är en sådan, men av respekt för författare och publicist så är det lite oartigt, minst sagt, att göra så. Ett smakprov här iallafall och så får ni länk till hela texten under den.

”The spring’s BLM eruption firmly demonstrated the religious nature of the left. The mainstream GOP crowd could not deny it any longer. The cult vibe was everywhere. There were tears, a martyr with a mythical story to cover up a horrible reality, religious call and response chants, self-flagellation, music and dancing, and even a dead body to venerate. The attendees were overwhelmingly white, especially the little BLM gatherings in small towns all across America where the only blacks they see are on screens. That population reveals though the subset of Americans primed for weird cult formation. The 2020s will only see a flowering of cults all across America.”

https://theamericansun.com/2020/08/11/the-fertile-ground-for-cults/

Sökandet efter tillhörighet och gemenskap i en värld med en atomistisk och materialistisk syn på människan, modernitetens hyperindividualism, har vi redan erfarenhet av.

Världen har aldrig varit rättvis eller mycket ”bättre förr”, men det fanns en övergripande gemenskap hos såväl fattig och rik, i och med att de var likar inför Gud, de var alla till sist ändå kristna och lärjungar till Kristus.

Avskaffadet av religion, och av organiserad religion i synnerhet, till att vara något för privata sfären enbart, har inte på något sätt skapat större jämlikhet eller rättvisa. Tvärtom är vi nu, istället för likar inför Gud, liksom gudar för varandra (precis som ormen i Eden lovade att vi skulle bli), där alla former av jämlikhet är helt omöjlig. När detta på allvar börjar spilla över på vår skipning av rättvisa, så kommer kulterna spira, sekterna blomstra och klanväldena tar över.

Intervju med kardinal Pell, ett offer för sin poliskår och media

Etiketter

, ,

Kardinal George Pell, en god och trogen herde för Guds folk, har blivit frikänd efter över fyrahundra dagar i fängelse, oskyldigt anklagad för de hemskaste av brott. Se denna intervju med en syndabock som friades:

”Jag ropar till Gud den Högste, till Gud som gör gott mot mig. Han sänder mig hjälp från himlen när mina förföljare smädar mig. Gud visar sin godhet och trofasthet. Jag ligger mitt ibland lejon, glupska på människokött. Deras tänder är spjut och pilar, deras tungor är skarpa svärd.

De lade ut ett nät för mina fötter och en snara för min hals, de grävde en grop åt mig men föll själva däri.”

‭‭Psaltaren‬ ‭57:3-7‬

Indoktrinering

Etiketter

, ,

”In the hands of a skillful indoctrinator, the average student not only thinks what the indoctrinator wants him to think . . . but is altogether positive that he has arrived at his position by independent intellectual exertion. This man is outraged by the suggestion that he is the flesh-and-blood tribute to the success of his indoctrinators.”

– William F. Buckley

NPC

Etiketter

NPC Wojak föreställer en man (ritad i MS Paint) som skapades först på den engelskspråkiga delen av ett tyskt internetforum och spreds sedan vidare internationellt, bland annat via forumet 4chan.

NPC är förkortningen av ”Non Player Caracter”, det vill säga karaktärer i datorspel som styrs av algoritmer och alltså inte är spelande av människor.

En sådan karaktär saknar alltså fri vilja, och i interaktioner med mänskliga spelare så kan en sådan karaktär enbart följa det så kallade ”dialogträdet” den är förprogramerad till. Man interagerar med karaktären genom att välja ett av flera olika möjliga val, och beroende på vad du väljer så ger npc:n dig ett av de förprogrammerade svaren. Du kan inte tillföra någon information till npc:n som skulle förändra dess beteende eller svar. Npc:er saknar den inre monolog som normala människor har och som gör oss ”fria” i någon bemärkelse – och memen går ut på att världen är full av sådana människor (i huvudsak på liberala till vänsterkanten politiskt) som inte förmår att ha en egen åsikt, utan förlitar sig helt på tidsandans programmering.

Npc-karaktären saknar alltså förmåga att tänka själv. Jag skulle säga att det är en träffande beskrivning av en form av kulturell mimesis. Vad som menas är inte att ”alla andra” är så väldigt fria att ha ”egna åsikter”, vi är alla alltid följare av någon annan och lånar ställningstaganden och åsikter från varandra. Men npc:er förmår inte att inta en ”egen” ståndpunkt även om alla fakta talar för den, OM den inte är i linje med tidsandan, det politiskt korrekta, med etablissemanget, eller vad man nu vill kalla det för.

Npc:en lever som ”slav” under tidsandan och saknar förmåga att ta till sig någon annan information än den som förebilden, i det här fallet det rådande politiska etablissemanget leverar och tar ställning för. Som bilden ovan illustrerar så krävs det av kollektivet att du ger upp ”ditt hjärta”, din själ, din egen tankeförmåga, för att bli en del av dem, för att vara en del av gemenskapen.

Om du stöter på någon som helt enkelt bara upprepar floskler från etablissemanget, oavsett vilka fakta du presenterar, så vet du att du har med en npc att göra.

Länkar:

Självhat och kulturkritik

Etiketter

, , , ,

Varför hatar man sig själv, sitt land, sin kultur? Varför anser man att andra, uppenbart sämre kulturer vara högstående?

Med René Girards teorier om mimesis och ressentiment kan man göra en skiss av hur kulturer interagerar med varandra och få vissa svar på varför en del i vårt avlånga land påstår att ”det inte finns någon svensk kultur”, eller att om den finns så är den rena ”barbariet”, eller ”löjlig” (redogörs för väl här av Lars Anders Johansson).

Ressentiment uppstår i det passionerade (men det är för det mesta undertryckt och inte explicit i det vi kallar för civilisationer) förhållandet till en modell/rival. Man både hatar och älskar någon samtidigt. Till exempel kan en arbetarklass hysa ressentiment mot en överklass. Man vill både riva ner och förstöra överklassen och dess institutioner, men man vill samtidigt imitera dem och själv ta över dess ställning i samhället. Socialismens tal om ”jämlikhet” blir en dimridå för att dölja dessa ressentiment bakom ädlare motiv. Likaså blir det omvända försvaret av orättfärdiga hierarkier och institutioner med ord som ”stabilitet” och ”tradition” också dimridåer. Båda synsätten är samtidigt både rätt och fel.

Men förvirringen och resentementen idag går åt alla håll. Idag hatar vänstern också fattiga arbetare/arbetslösa som röstar på Trump och Sverigedemokraterna, medan dyrkar extremt framgångsrika och rika hollywoodkändisar, liksom finanshajar som Soros och korrupta politiker som Al Gore och Clintons.

Jag tror inte det finns någon form av ”ond plan” bakom det en del väljer att kalla för ”folkutbytet” i vårt land – även om det är ett faktum att detta pågår (demografisiffrorna talar för sig själva och är uppenbara). Jag tror det finns dessa underliggande, mimetiska, principer i mänskligt beteende. När de får fritt spelrum, då leder de till konsekvenserna vi ser idag.

Alla* nationer/kulturer lider av mimetiskt begär från andra kulturer. Vi beundrar och avundas varandra, helt enkelt. Detta existerar både i breda folklager, liksom i ledarskiktet. Dock tror jag det är starkare ju högre upp i samhällseliterna man kommer. Våra politiker som leder landet tittar på de som leder andra, större och mer framstående, länder. De reser, de träffas i olika sammanhang och de jämför sig med varandra så som en gång kungar jämförde sig. De som är längst ned och fattigast är också de som har minst interaktioner med andra kulturer – och därmed också minst påverkade. I vår tid av extremt snabba massmedier och nu även sociala medier, gör att folk som för 200 år sedan väldigt sällan kom i kontakt med andra folk, nu kan göra det via dessa medier. Och det borde påverka.

Imperier, som det romerska riket, hade sin främsta förebild i föregångaren Alexander den Store (eftersom denna kultur var försvunnen vid romarnas tid så finns där givetvis ingen konflikt, förebilden kan inte bli en rival), men samtida riken som Persien, Egypten, med flera var samtida förebilder/rivaler. Hunnerna och hedningarna i norra Europa var aldrig några förebilder eller rivaler, de stod bara i vägen för expansionen (vilken drevs av att efterlikna ovan nämnde Alexander den Store).

Sverige var en gång i tiden också en vilt krigande stormakt, vars förebilder/rivaler var Frankrike, Tyskland, England, Ryssland och så vidare, lite beroende på vad som passade smaken och som fungerade politiskt. Givetvis har Sverige fungerat som en likadan förebild/rival för andra nationer.

Efter andra världskriget blev USA till stor del vår förebild/rival, då vi slets mellan det amerikanska inflytandet (både allmänkulturellt och politiskt) och av olika socialistiska imperiebyggen (främst Sovjet och Kina, men även i mindre experiment som Kambodja, Vietnam och Zimbabwe).

Vår (europeiska) självutplånande kultur av idag drivs även den av mimetiska begär. Önskan att vara som andra kulturer, vilka vi ser som förebilder. Efter stormaktstiden, att unionen med Norge upphörde, Finlands självständighet, utvandringsvågen till Nordamerika, var Sverige ett land som hela tiden krympte i både fysisk och moralisk storhet. Vi levde ett tillbakadraget liv, ganska försynt, i utkanten av Europa och få av ”de stora” brydde sig särskilt mycket om oss.

Att vara ”fredsskadade”, som en del väljer att också se som en orsak till den kulturella förvirringen i Sverige, är samma sak som att inte ha haft någon ordentlig mimetisk kris att förenas i. Krig är också en mimetisk intern kulturell process som går ut på att skapa ordning.  Under kriget sållas agnarna från vetet, vem är hjälte, vem är feg? Vem är ledare, vem är följare? Vem skall ha vilken rank i samhället. Efter/under krig kunde kungen dubba framstående krigare till riddare och adelsmän. När röken lagt sig ser vi alltid ett nytt politiskt landskap formas.

Tvåhundra år förflyter utan att vi har någon yttre fiende att samlas mot. Vi slits mellan öst och väst, mellan nord och syd. Under tiden minskar det sammanhållande kittet, som tidigare varit Gud och nationen. Vi förlorar vår kristendom (den protestantiska individualismen förmår inte hålla ihop något) och i den sexuella revolutionen förlorar vi tron på den klassiska familjen och respekten för livet (först genom abortfrågan och nu kommer frågan om så kallad dödshjälp).

Eftersom vi inte förstår vår egen (judiskt-kristet präglade) kultur längre, kommer vi i Sverige att allt mer sakna förmågan att veta vilka vi är, hur vi själva bör vara, vad vi bör sträva efter, eller hur vi skall förhålla oss till våra grannar.

Artificiella försök, så som EU, försöker att ge oss en ny identitet. Genom EU skall vi lära oss bli ”européer” (även detta ett elitprojekt av dem som är ”globalister”, eller ”anywheres”). Men detta är något som är för abstrakt och som uppenbarligen inte fungerar. Dessutom tvingas vi samarbeta med andra i frågor där samarbete är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, vilket snarare ger upphov till konflikter (mimetiska konflikter uppstår vid likheter, inte olikheter – och genom EU har vi uppifrån påtvingade likheter), än till kompromisser och förståelse. Det uppstår en kamp på nationell nivå efter EU:s gemensamma resurser.

I vår kulturella vilsenhet så behöver vi nya förebilder. Då finner vi dem som är ”enklare” att förstå. De som faktiskt är mer primitiva (Rousseaus ”ädle vilde” kanske är den främsta referensen här) än oss, enkelt att ta till. Vårt (främst socialdemokratin/vänsterns) vurmande för tredjevärlden är ett utslag av detta. Dem kan vi förstå! De är så enkla, så ”rena” och vi måste hjälpa dem i deras strävanden mot att bli som oss!

Som alla som lider av kraftig metafysisk mimesis så ger förebilderna oss oss det som kallas för mindervärdeskomplex. Samtidigt finns är många, nationer och grupper i nationer, som ser oss som (eller som vi tror ser oss som) en förebild. Ur detta följer vad som vanligtvis kallas för hybris. Vårt självmedvetande matas alltså samtidigt med två motsatta bilder av oss själva: som a) kulturellt mindervärdiga (alla som kommer hem från sin semesterresa utomlands anser sig mer eller mindre ”kulturellt berikade”) och b) som den ”humanitära stormakten” (som statsministern Stefan Löfvén uttryckte det).

All form av vurmande för primitivism och hedonism är att avsäga sig sina egna kulturellt högtstående uttryck. Vi kan nog säga att det handlar om begäret efter ett kulturellt stadie vi kan ”förstå”. Ta bevarandet av äktenskapet som exklusivt något mellan en man och en kvinna, till samhällets gagn och fortlevnad, som ett uppenbart exempel. Eller poängen med att vänta med sex till äktenskapet. Är det någon som förstår detta, vare sig andligt eller antropologiskt, längre? Köttets lustar kan dock alla ”förstå”.

”Folkutbytet” beror på samma sak. Vi förstår inte vår egen storhet, eller begränsning, som egen nation och som homogent folk. Istället projicerar vi detta på andra, homogenare folk. Vi kan inte bestämma oss för om vi är överlägsna eller underlägsna. Vi lever i ett sado-masochistiskt förhållande med omvärlden. Vi tror att andras kulturella ”rikedomar” (vad de nu är?) skall berika även oss. Och vi tror samtidigt så mycket på vår egen kultur att vi tänker oss att alla som sätter sin fot på svensk mark, som genom någon form av magisk trollformel, kommer att anamma den svenska värdegrundenTM.

När detta inte visar sig fungera, så gör vi som masochisten och frågar oss vad vi gjort för fel. Varför lyckades vi inte tillfredsställa vår plågoandes alla ”perversa” böjelser (som att underkuva folket i sitt nya land, förnedra dem och parasitera på dem)? Från masochistens synvinkel finns endast ett svar. Vi måste bli mer underkastade (vilket betyder mer toleranta, öppna, inbjudande och förstående för) dem som vi alltså samtidigt både beundrar och ömkar. Gör vi bara detta så skall vi se snart se att deras begär mättas och de blir nöjda. Naturligtvis kommer så inte att ske, för sadisten ser i detta bara möjligheter till nya perversiteter på sitt offers bekostnad.


*Detta applicerar inte på isolerade kulturer i Amazonas djungler eller kurridutt-öar i Söderhavet, eftersom de av naturliga orsaker inte har några kulturella förebilder/rivaler. Det betyder dock inte att de inte lider under mimesis – bara att de har extremt starka tabun och sammanhållande ritualer – vilket också är orsaken till att de aldrig utvecklas.