Indoktrinering

Etiketter

, ,

”In the hands of a skillful indoctrinator, the average student not only thinks what the indoctrinator wants him to think . . . but is altogether positive that he has arrived at his position by independent intellectual exertion. This man is outraged by the suggestion that he is the flesh-and-blood tribute to the success of his indoctrinators.”

– William F. Buckley

NPC

Etiketter

NPC Wojak föreställer en man (ritad i MS Paint) som skapades först på den engelskspråkiga delen av ett tyskt internetforum och spreds sedan vidare internationellt, bland annat via forumet 4chan.

NPC är förkortningen av ”Non Player Caracter”, det vill säga karaktärer i datorspel som styrs av algoritmer och alltså inte är spelande av människor.

En sådan karaktär saknar alltså fri vilja, och i interaktioner med mänskliga spelare så kan en sådan karaktär enbart följa det så kallade ”dialogträdet” den är förprogramerad till. Man interagerar med karaktären genom att välja ett av flera olika möjliga val, och beroende på vad du väljer så ger npc:n dig ett av de förprogrammerade svaren. Du kan inte tillföra någon information till npc:n som skulle förändra dess beteende eller svar. Npc:er saknar den inre monolog som normala människor har och som gör oss ”fria” i någon bemärkelse – och memen går ut på att världen är full av sådana människor (i huvudsak på liberala till vänsterkanten politiskt) som inte förmår att ha en egen åsikt, utan förlitar sig helt på tidsandans programmering.

Npc-karaktären saknar alltså förmåga att tänka själv. Jag skulle säga att det är en träffande beskrivning av en form av kulturell mimesis. Vad som menas är inte att ”alla andra” är så väldigt fria att ha ”egna åsikter”, vi är alla alltid följare av någon annan och lånar ställningstaganden och åsikter från varandra. Men npc:er förmår inte att inta en ”egen” ståndpunkt även om alla fakta talar för den, OM den inte är i linje med tidsandan, det politiskt korrekta, med etablissemanget, eller vad man nu vill kalla det för.

Npc:en lever som ”slav” under tidsandan och saknar förmåga att ta till sig någon annan information än den som förebilden, i det här fallet det rådande politiska etablissemanget leverar och tar ställning för. Som bilden ovan illustrerar så krävs det av kollektivet att du ger upp ”ditt hjärta”, din själ, din egen tankeförmåga, för att bli en del av dem, för att vara en del av gemenskapen.

Om du stöter på någon som helt enkelt bara upprepar floskler från etablissemanget, oavsett vilka fakta du presenterar, så vet du att du har med en npc att göra.

Länkar:

Självhat och kulturkritik

Etiketter

, , , ,

Varför hatar man sig själv, sitt land, sin kultur? Varför anser man att andra, uppenbart sämre kulturer vara högstående?

Med René Girards teorier om mimesis och ressentiment kan man göra en skiss av hur kulturer interagerar med varandra och få vissa svar på varför en del i vårt avlånga land påstår att ”det inte finns någon svensk kultur”, eller att om den finns så är den rena ”barbariet”, eller ”löjlig” (redogörs för väl här av Lars Anders Johansson).

Ressentiment uppstår i det passionerade (men det är för det mesta undertryckt och inte explicit i det vi kallar för civilisationer) förhållandet till en modell/rival. Man både hatar och älskar någon samtidigt. Till exempel kan en arbetarklass hysa ressentiment mot en överklass. Man vill både riva ner och förstöra överklassen och dess institutioner, men man vill samtidigt imitera dem och själv ta över dess ställning i samhället. Socialismens tal om ”jämlikhet” blir en dimridå för att dölja dessa ressentiment bakom ädlare motiv. Likaså blir det omvända försvaret av orättfärdiga hierarkier och institutioner med ord som ”stabilitet” och ”tradition” också dimridåer. Båda synsätten är samtidigt både rätt och fel.

Men förvirringen och resentementen idag går åt alla håll. Idag hatar vänstern också fattiga arbetare/arbetslösa som röstar på Trump och Sverigedemokraterna, medan dyrkar extremt framgångsrika och rika hollywoodkändisar, liksom finanshajar som Soros och korrupta politiker som Al Gore och Clintons.

Jag tror inte det finns någon form av ”ond plan” bakom det en del väljer att kalla för ”folkutbytet” i vårt land – även om det är ett faktum att detta pågår (demografisiffrorna talar för sig själva och är uppenbara). Jag tror det finns dessa underliggande, mimetiska, principer i mänskligt beteende. När de får fritt spelrum, då leder de till konsekvenserna vi ser idag.

Alla* nationer/kulturer lider av mimetiskt begär från andra kulturer. Vi beundrar och avundas varandra, helt enkelt. Detta existerar både i breda folklager, liksom i ledarskiktet. Dock tror jag det är starkare ju högre upp i samhällseliterna man kommer. Våra politiker som leder landet tittar på de som leder andra, större och mer framstående, länder. De reser, de träffas i olika sammanhang och de jämför sig med varandra så som en gång kungar jämförde sig. De som är längst ned och fattigast är också de som har minst interaktioner med andra kulturer – och därmed också minst påverkade. I vår tid av extremt snabba massmedier och nu även sociala medier, gör att folk som för 200 år sedan väldigt sällan kom i kontakt med andra folk, nu kan göra det via dessa medier. Och det borde påverka.

Imperier, som det romerska riket, hade sin främsta förebild i föregångaren Alexander den Store (eftersom denna kultur var försvunnen vid romarnas tid så finns där givetvis ingen konflikt, förebilden kan inte bli en rival), men samtida riken som Persien, Egypten, med flera var samtida förebilder/rivaler. Hunnerna och hedningarna i norra Europa var aldrig några förebilder eller rivaler, de stod bara i vägen för expansionen (vilken drevs av att efterlikna ovan nämnde Alexander den Store).

Sverige var en gång i tiden också en vilt krigande stormakt, vars förebilder/rivaler var Frankrike, Tyskland, England, Ryssland och så vidare, lite beroende på vad som passade smaken och som fungerade politiskt. Givetvis har Sverige fungerat som en likadan förebild/rival för andra nationer.

Efter andra världskriget blev USA till stor del vår förebild/rival, då vi slets mellan det amerikanska inflytandet (både allmänkulturellt och politiskt) och av olika socialistiska imperiebyggen (främst Sovjet och Kina, men även i mindre experiment som Kambodja, Vietnam och Zimbabwe).

Vår (europeiska) självutplånande kultur av idag drivs även den av mimetiska begär. Önskan att vara som andra kulturer, vilka vi ser som förebilder. Efter stormaktstiden, att unionen med Norge upphörde, Finlands självständighet, utvandringsvågen till Nordamerika, var Sverige ett land som hela tiden krympte i både fysisk och moralisk storhet. Vi levde ett tillbakadraget liv, ganska försynt, i utkanten av Europa och få av ”de stora” brydde sig särskilt mycket om oss.

Att vara ”fredsskadade”, som en del väljer att också se som en orsak till den kulturella förvirringen i Sverige, är samma sak som att inte ha haft någon ordentlig mimetisk kris att förenas i. Krig är också en mimetisk intern kulturell process som går ut på att skapa ordning.  Under kriget sållas agnarna från vetet, vem är hjälte, vem är feg? Vem är ledare, vem är följare? Vem skall ha vilken rank i samhället. Efter/under krig kunde kungen dubba framstående krigare till riddare och adelsmän. När röken lagt sig ser vi alltid ett nytt politiskt landskap formas.

Tvåhundra år förflyter utan att vi har någon yttre fiende att samlas mot. Vi slits mellan öst och väst, mellan nord och syd. Under tiden minskar det sammanhållande kittet, som tidigare varit Gud och nationen. Vi förlorar vår kristendom (den protestantiska individualismen förmår inte hålla ihop något) och i den sexuella revolutionen förlorar vi tron på den klassiska familjen och respekten för livet (först genom abortfrågan och nu kommer frågan om så kallad dödshjälp).

Eftersom vi inte förstår vår egen (judiskt-kristet präglade) kultur längre, kommer vi i Sverige att allt mer sakna förmågan att veta vilka vi är, hur vi själva bör vara, vad vi bör sträva efter, eller hur vi skall förhålla oss till våra grannar.

Artificiella försök, så som EU, försöker att ge oss en ny identitet. Genom EU skall vi lära oss bli ”européer” (även detta ett elitprojekt av dem som är ”globalister”, eller ”anywheres”). Men detta är något som är för abstrakt och som uppenbarligen inte fungerar. Dessutom tvingas vi samarbeta med andra i frågor där samarbete är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, vilket snarare ger upphov till konflikter (mimetiska konflikter uppstår vid likheter, inte olikheter – och genom EU har vi uppifrån påtvingade likheter), än till kompromisser och förståelse. Det uppstår en kamp på nationell nivå efter EU:s gemensamma resurser.

I vår kulturella vilsenhet så behöver vi nya förebilder. Då finner vi dem som är ”enklare” att förstå. De som faktiskt är mer primitiva (Rousseaus ”ädle vilde” kanske är den främsta referensen här) än oss, enkelt att ta till. Vårt (främst socialdemokratin/vänsterns) vurmande för tredjevärlden är ett utslag av detta. Dem kan vi förstå! De är så enkla, så ”rena” och vi måste hjälpa dem i deras strävanden mot att bli som oss!

Som alla som lider av kraftig metafysisk mimesis så ger förebilderna oss oss det som kallas för mindervärdeskomplex. Samtidigt finns är många, nationer och grupper i nationer, som ser oss som (eller som vi tror ser oss som) en förebild. Ur detta följer vad som vanligtvis kallas för hybris. Vårt självmedvetande matas alltså samtidigt med två motsatta bilder av oss själva: som a) kulturellt mindervärdiga (alla som kommer hem från sin semesterresa utomlands anser sig mer eller mindre ”kulturellt berikade”) och b) som den ”humanitära stormakten” (som statsministern Stefan Löfvén uttryckte det).

All form av vurmande för primitivism och hedonism är att avsäga sig sina egna kulturellt högtstående uttryck. Vi kan nog säga att det handlar om begäret efter ett kulturellt stadie vi kan ”förstå”. Ta bevarandet av äktenskapet som exklusivt något mellan en man och en kvinna, till samhällets gagn och fortlevnad, som ett uppenbart exempel. Eller poängen med att vänta med sex till äktenskapet. Är det någon som förstår detta, vare sig andligt eller antropologiskt, längre? Köttets lustar kan dock alla ”förstå”.

”Folkutbytet” beror på samma sak. Vi förstår inte vår egen storhet, eller begränsning, som egen nation och som homogent folk. Istället projicerar vi detta på andra, homogenare folk. Vi kan inte bestämma oss för om vi är överlägsna eller underlägsna. Vi lever i ett sado-masochistiskt förhållande med omvärlden. Vi tror att andras kulturella ”rikedomar” (vad de nu är?) skall berika även oss. Och vi tror samtidigt så mycket på vår egen kultur att vi tänker oss att alla som sätter sin fot på svensk mark, som genom någon form av magisk trollformel, kommer att anamma den svenska värdegrundenTM.

När detta inte visar sig fungera, så gör vi som masochisten och frågar oss vad vi gjort för fel. Varför lyckades vi inte tillfredsställa vår plågoandes alla ”perversa” böjelser (som att underkuva folket i sitt nya land, förnedra dem och parasitera på dem)? Från masochistens synvinkel finns endast ett svar. Vi måste bli mer underkastade (vilket betyder mer toleranta, öppna, inbjudande och förstående för) dem som vi alltså samtidigt både beundrar och ömkar. Gör vi bara detta så skall vi se snart se att deras begär mättas och de blir nöjda. Naturligtvis kommer så inte att ske, för sadisten ser i detta bara möjligheter till nya perversiteter på sitt offers bekostnad.


*Detta applicerar inte på isolerade kulturer i Amazonas djungler eller kurridutt-öar i Söderhavet, eftersom de av naturliga orsaker inte har några kulturella förebilder/rivaler. Det betyder dock inte att de inte lider under mimesis – bara att de har extremt starka tabun och sammanhållande ritualer – vilket också är orsaken till att de aldrig utvecklas.

Mimetiskt kris vid Soleimanis begravning

Etiketter

, , , ,

Media har rapporterat om begravningen av den iranska toppterroristen (ja, SVT kallade honom visserligen ”toppdiplomat”, men den källan är s.k. fejknyheter) Quassem Soleimani. Spektaklet har beskrivits som ett kaos som slutade i att över förtio, upp mot femtio har också rapporterats, personer dog och en bra bit över tvåhundra skadades.

Varför kan man inte hålla en värdig och stilla begravning, undrar säkert vän av ordning? Något liknande sker inte i västvärlden, ens vid de mest prominentas begravning.

Kung George VI begravningsprocession genom London.

Jag vill nu påminna om ett äldre inlägg som handlade om just denna sort fenomen – att döden och begravningar i primitiva religioner (dvs icke-kristna) primärt syftar till och används för att stärka de sociala banden hos de levande, än att sörja den döde. Då skrev jag det som gäller även här, nämligen att:

”… för alla sådana här typer av ritualer kring döende och döda, handlar det om att utnyttja döden för det egna fortsatta livet. ”

Jag kan givetvis inte svära på att inte någon vid cermonin faktiskt sörjde den hädangångne Soleimani, men den absoluta merparten var inte där i syfte att delge sina kondoleanser, utan för att dra nytta av den sociala kraften i en massrörelse. Det finns en anledning till att man ritualiserar och har en viss ordning vid begravningar. Man vill undvika mimetiska kriser som uppstår då begäret efter att ”sörja” (dvs dra maximal social nytta ur den döde) blir övermäktigt. Att ta sig så nära den döde (i kistan eller hur det nu går till i det gällande fallet) blir en akt av konkurrens med tusentals likasinnade, som nu mimetiskt begär precis samma sak. Varje rörelse närmare den döde kommer att imiteras och fortplantas genom församlingen. Ingen respekterar nu längre sin plats, hierarkierna bryter samman och alla rör sig mot samma mål – den döde – vilket resulterar i en bisarr form av imitation då de ”sörjande” själva dödas i tumultet och blir till kopior av den första döde.

Ayn Rand, ateist, men ofrivillig kristen apologet?

Etiketter

, , , ,

I could say to you that you do not serve the public good — that nobody’s good can be achieved at the price of human sacrifices — that when you violate the rights of one man, you have violated the rights of all, and a public of rightless creatures is doomed to destruction. I could say to you that you will and can achieve nothing but universal devastation—as any looter must, when he runs out of victims. I could say it, but I won’t. It is not your particular policy that I challenge, but your moral premise.

Citatet kommer ur Ayn Rands bok Atlas Shrugged, eller Världen Skälvde på svenska. Det fortsätter så här:

frontservlet

If it were true that men could achieve their good by means of turning some men into sacrificial animals, and I were asked to immolate myself for the sake of creatures who wanted to survive at the price of my blood, if I were asked to serve the interests of society apart from, above and against my own—I would refuse. I would reject it as the most contemptible evil, I would fight it with every power I possess, I would fight the whole of mankind, if one minute were all I could last before I were murdered, I would fight in the full confidence of the justice of my battle and of a living being’s right to exist. Let there be no misunderstanding about me. If it is now the belief of my fellow men, who call themselves the public, that their good requires victims, then I say: The public good be damned, I will have no part of it!

Det är en av bokens hjältar, Hank Rearden, som talar i självförsvar inför en tribunal, där han står till svars för ”antisocialt beteende”. Jag läser det och hör samtidigt gamla testamentets Job tala i försvar mot sina tre ”vänner” som anklagar honom för att inte ha varit gudfruktig. Jag tänker givetvis också på översteprästen Kaifas ord om Jesus korsfästelse, att ”det är bättre om än man dör, än att ett helt folk går under”. Det var just den utilitaristiska moralen, som Jesus gav sitt liv för att avslöja som så ytterst lögnaktig och falsk. Det är mord i folkets namn och i Guds namn, för att folkets sociala gemenskap inte ska störas.

Stålfabrikören Hank Rearden uppmanas att frivilligt offra sig och att gå med på pöbelns och roffarnas krav. Han ska ge sitt liv i deras händer, bli deras slav, arbeta på deras villkor och inte på sina egna. Men han vägrar gå med på detta. Inte av ”egoistiska” skäl, så som att han bara vill behålla sina pengar, sitt företag, eller inte dela med sig av de resurser han förfogar över. Det är för att han helt enkelt inte accepterar deras moraliska princip, att han måste offras för deras skull.

Han är inte Jesus som ger sig frivilligt (för att det är Guds vilja att på det sättet uppfylla Guds frälsningsplan) som ett offer. Han är vanlig människa, men en som inte böjer sig för orättfärdiga anklagelser och krav, därför är han som Job. Han deltar på sitt sätt i att avslöja syndabockstänkandet för vad det är – slaveri, mord och lögn.

En människa kan aldrig förslavas eller dödas för andras skull. Det gäller givetvis universellt, eller inte alls. Det är lika omoraliskt när rika, makhavare eller på andra sätt ”starka” utnyttjar andra för sin vinning, som att fattiga, maktlösa och ”svaga” tvingar någon att offra sig för deras skull. Vad som är utnyttjande, vem som är stark/svag och så vidare är givetvis öppet för diskussion och en stötesten för oss.

Rearden, som vi citerat ovan, står (liksom hans skaperska i form Ayn Rand) under inflytande av det kristna kulturinflytandet. Han vägrar ställa upp som offer åt ”de religiösa” åklagarna (”fariséerna” av sin tid) Han spelar inte med i deras spel på falska premisser och med blodtörst efter offer. En kristen kultur uppmuntrar till att se människan – ”Ecce homo”. Vi behöver ha perspektivet av ”icke-offer” åt båda hållen i samhällshierarkin, även om det är enklare att ömma för ”de svaga”, så betyder det inte att vi får offra andra människor för att uppnå våra ”humanistiska ideal”. De som vill hjälpa sjuka, svaga och utsatta kan bara göra det på ett sätt – att frivilligt offra sig själv.

Rand var ateist (men hon höll Tomas av Aquino som en av världen främste tänkare). Hon kallade, med Nietsches ord, kristendomen för en ”slavmoral”. Det vill säga en moral som förslavar folk genom krav på altruism och plikt till uppoffring. Men är det en helt korrekt beskrivning av kristendomen? Det är en sorts beskrivning av Kristus, som gav sitt liv för allas frälsning, men uppmaningen att följa (imitera) Kristus betyder inte att varje människa exakt måste kopiera exemplet och bokstavligen låta sig korsfästas. Det är ju givetvis nonsens. Rands (och Nietzsches kritik är givetvis mer sofistiskerad än så. De menade att även frivillig självuppoffring (och uppmaningar därtill) är en perverterad moral och skadlig för samhället.

Slavar offras. Att försvara slaven är inte en moral för att vi ska vara slavar. Tvärtom, kristendomen är en attack mot de som anser sig ha rätt att, i kollektivets namn, offra och förslava andra människor.

Jag tror man kan tolka Nietzsche som så att han valde Dionysos över Kristus – att istället för att avsäga sig offer (till förmån för självuppoffring) så betraktade han (människo)offer (syndabockar) som nödvändiga för att med jämna mellanrum (åter)vitalisera kulturen. Men jag undrar om Rand på sin tid (och kanske även Nietzsche, jag är ingen expert) vände sig mot en tolkning som åtminstone inte är katolsk.

En katolsk skulle se till helheten och inkludera alla kardinaldygder (enligt de grekiska filsoferna är dessa klokhet, tapperhet, måttfullhet och rättrådighet, samt de av den katolska kyrkan adderade tro, hopp och kärlek) för att bli vara en sann, äkta och fullkomlig uppoffring. Som att av kärlek till Gud, sin familj, sina vänner, sitt fosterland, eller något annat hedervärt högre mål, agera med rättrådighet och tapperhet, i en grad av måttlighet och med klokhet, i tro och hopp på Gud och få den högsta belöningen av Gud i Himlen, inte av (de fallna) härskarna i världen. Det är den formen av exempel på självuppoffring som skapar helgon.

Fiktionens Hank Rearden (som man ändå får säga uttrycker de ideal som Ayn Rand själv höll högt) går liksom Jesus till angrepp mot ”fariséerna” i form av vad vi idag skulle betrakta som godhetssignalerande rättvisekrigare vilka i första hand söker världslig ära på bekostand av andra. Jag finner det väldigt tilltalande (även om jag i flera andra frågor står långt ifrån Rand).

Djurplågare i grupp

Etiketter

, ,

– Alla gånger har det legat blodiga stenar bredvid djuret. Det åker rätt mycket bilar på området så först trodde jag att de kanske blivit påkörda men sedan såg jag stenarna, berättar Kjell.

Det ligger naturligtvis nära till hands att betrakta stenkastning och våld mot oskyldiga djur på det sätt som beskrivs i rapporteringen, som ett utslag av hur resentimentdrivna personer gör sig en ‘syndabock’, om än i en något småaktig skala.

Vad är mer oskyldigt än små igelkottar? De utgör således ett ställföreträdande offer åt de som genererar och stärker en annars bräcklig gemenskap, genom att gadda ihop sig mot ett offer.

Eftersom det tycks saknas vittnen till ‘steningarna’ så kan vi inte veta vilka de skyldiga är, men att stena djur (och människor) är högst ovanligt i kristen/svensk kultursfär.

Länk: https://samnytt.se/igelkottar-stenas-till-dods-har-aldrig-sett-ungdomar-bete-sig-sa-har/

Narcissistiska uppvisningar

Etiketter

, , , ,

Bitte Assarmo undrar på Det Goda Samhället över ”vad som är fel på svensk politik, och vad det är som gör att regering och riksdag framstår alltmer om en sandlåda. Och jag kommer alltid fram till samma sak, nämligen att svenska politiker inte förmår, eller vill, vara vuxna. De är som otåliga fjortisar, alltid med ett öra mot sociala medier och ständigt ute efter ‘instant gratification’ – omedelbar tillfredsställelse – och hakar på allt som kan tänkas ge dem uppmärksamhet.

Det finns otaliga exempel på demonstrativa, narcissistiska uppvisningar som inte alls hör hemma i politiken, men som blivit vardagsmat i vårt land. Ofta är de dessutom pinsamt ogenomtänkta.”

Svensk politik är mer poserande än handlingskraftig, och är den handlingskraftig, är det i syfte att posera. Samma poserande och handlingskraftighet förekommer givetvis också hos andra, men i det mimetiska skådespelet är det politiken som utgör den offentliga och för alla synliga ”scenen”.

Att inte veta vad man skall tycka, tänka eller ”posera”, hur man i grund och botten skall ”vara”, utan att först titta på andra, utgör grundbulten i det mänskliga. Och ju större möjligheterna har blivit för politiker att ta reda på vad andra tycker och gör, genom opinionsmätningar ochsociala medier, så blir också utspelen och poseringarna därefter. Och när man som politiker tror att folkviljan bottnar i vad kändisar och twittrare kommer att tycka och säga i sociala medier, så blir också utspelen, poseringarna och handlingarna styrda därefter. Men varifrån får dessa tyckare sina idéer och tankar och poseringar ifrån? Från stora tänkare som Tomas av Aquino? Från stor litteratur som Dante eller Cervantes? Knappast, de får det från sina lika obildade och ignoranta vänner på sociala medier…

Skandaliseringen av de laglydiga

Så här går resonemanget från vår statsminister, Stefan Löfvén:

Jägarna gör också en fin insats. Det gäller även sportskyttar. Men låt oss tänka efter en sekund och gå igenom vad förslaget faktiskt innehåller. Det är inte så att det inte ska finnas möjligheter för jägare och sportskyttar i framtiden. I en tid när det finns så enorma problem med skjutningar och våld, som dessa människor inte är skyldiga till, tror jag att vi ändå kan behöva fundera över hur vi kan försäkra oss om att det finns mer koll på det vapeninnehav som finns. Det är inte skadligt för vare sig jägare eller sportskyttar”

Laglydiga och skötsamma jägare och sportskyttar görs till syndabockar när regeringen inte klarar av att hantera den riktiga brottsligheten, som vi vet till stor del beror på pixlade och suddiga människor utan signalement, som är dåliga på att åka skidor, men ändå bjudits in i massor av just regeringen och stödpartierna.

https://www.jaktojagare.se/kategorier/aktuellt/ilska-over-lofvens-syn-pa-vapenagare-20190517/

Smittsamma könskorrigeringar

Etiketter

, ,

Från Expressen: https://www.expressen.se/nyheter/lakare-varnar-ungdomar-angrar-konskorrigeringar/

”Läkarna och föräldrarna skriver att utredningen av barn och unga med könsdysfori går för snabbt och inte är tillräckligt omfattande, och att ‘förekomsten av ”ångrare” förnekas eller negligeras’. Vidare skriver man: ‘Det går inte att utesluta att könsdysfori kan ”smitta” på samma vis som ätstörningar och andra självskadebeteenden. Ökad information och tillgänglighet till vård för transpersoner är i grunden positivt. Vi måste dock vara medvetna om att det finns en risk att det förutom ”äkta” transpersoner också kan finnas unga personer som hittar och lockas av en lösning på sina problem som inte är rätt i längden.’

René Girard har i ”Anorexi och Mimetiskt Begär” (Themis, 2010, Stockholm, Sverige) utförligt beskrivit hur ätstörningar till stor del har sin rot i mimetiskt begär och att vår moderna kultur är besatt av mat och dieter, liksom kroppsfigur och träningsideal. När det kommer till kön och identitet har det tyvärr blivit samma sak.

Vad är ”smittan” som läkarna talar om? Mimetiskt begär naturligtvis. Unga människor som växer upp i en miljö och kultur som pådyvlar dem uppfattningen att de kan ”definiera sig själva”. Men vem i unga dagar vet vem man är? I tiden som är nära och under den pubertala är vi som känsligast för influenser – och det är period i livet som vi sedan länge tillbaka har betraktat som en brytningstid. Vi utvecklas både biologiskt och andligt under denna tid. Arkaiska samhällen och stammar har alltid haft initieringsriter, både för pojkar och flickor, då man genomgår någon form av rituell prövning för att ta steget in i vuxenvärlden. Kristendomen (åtminstone katolsk) har mitt i denna period förlagt tiden för konfirmation, den sista av tre rituella akter (dopet och första kommunion som föregående) att genomgå för att bekräfta sin tro. Det är alltså en tid inte bara för sexuell mognad, utan också för andligt uppvaknande och för beslut om man i sitt liv vill fortsätta att följa Kristus.

Hela den här frågan om könsdysfori visar på ytterligehetern i hur galet – och rotlöst – det moderna samhället här. En identitet behöver rota sig i någonting, men idag skall vi definiera oss själva. När vi inte ens med säkerhet kan identifiera oss som pojke eller flicka (vilket naturligtvis bara kan ske genom ”den andre”, genom att möta andra pojkar och flickor – och se att vi är lika dem) så uppstår förvirring i unga och otränade själar. En förvirring som förstärks av en vuxenvärld som borde vara där för att guida de unga rätt, men som istället ger dem ”frihet” att definiera sig själva, En frihet som är falsk och snarare innebär ett högt ställt krav. Definiera dig själv, utan att titta på andra, utan att imitera någon, är kravet som omöjligt kan uppfyllas.