Tristan och Isoldes olyckliga kärlek

Etiketter

, , , , , , , ,

”Kärleken är blind”, påstås det, och mot kärlekens krafter har vi ingen chans, sunt förnuft flyger ut, när kärleken kommer in. Ömsesidig olycklig kärlek är mönstret för historien om Tristan och Isolde. Hur kommer det sig att vi i västvärlden har sådan faiblesse för denna sorts kärlekshistorier? Varför föredrar vi passioner framför vad allt som är sunt förnuft?

Girard ger oss en möjlighet att förstå. När ”kärleken” i själva verket snarare är kopierad än ett gensvar eller en utsträckning, så är den vad vi kallar passionerad. Tristan och Isolde tror sig älska varandra, men det är inte en kärlek baserad i den andre, som den andre verkligen är. De älskar varandra med utgångspunkt i sitt eget ego, och inte i utgångspunkt hos den andre.

Girard hade såklart läst Dennis De Rougemont ”Love in the Western World”. En djupdykning i den ”romantiska myten” som frodas i västvärlden (och säkert lite överallt där väst nått inflytande).

De Rougemonts fråga är egentligen basal: varför hyllar vi äktenskapsbrytaren/skan i ett romantiskt och äventyrligt skimmer, medan den trogne, enkla och ”tråkige” äkta maken/an aldrig hyllas på samma sätt? Detta vill säga, i våra konstnärliga uttryck. I det vardagliga livet är det få som tycker det är särskilt roligt att bli svikna och övergivna, men det sker ständigt, under ett romantiskt skimmer, på teaterscenen, på film, eller i romaner – och vi applåderar det!

De Rougemont härleder den romantiska myten tillbaka till tiden för trubadurerna, och särskilt till historien om Tristan och Isolde, som är en mycket gammal berättelse, en som nått sin nuvarande form genom flera tidigare versioner.

Enligt De Rougemont uttrycker Tristan-myten en kärlek till kärlek, inte en kärlek till den andra personen som är involverad. Den uttrycker därför en narcissistisk kärlek där älskarens självförstoring betonas mer än relationen till den älskade. I myten är det passionen i sig som är viktig, att känna massor, att passionerat både lida och njuta, det är viktiga i denna kärlek. Inte att faktiskt vilja den älskades bästa, för dennes egen skull (vilket är den kristna kärleken). I historien så är Tristan egentligen bara intresserad och passionerad för Isolde, när han inte har henne.

Denna romantiska kärlek är därför främst en kristen heresi – och De Rougemont härleder som sagt denna till trubadurernas tid, vilka troligtvis uppstod från Katharerna (ett samlingsnamn på heretiska sekter i södra Frankrike, från 1000-talet). Dessa vidhöll en förvanskad och felaktig uppfattning om Gud och Guds kärlek, vilken vidare avspeglar sig i uppfattningen av mänsklig kärlek.

Katharernas (och även Manicheernas) kärleksuppfattning har en dualistisk uppfattning om Gud som god, och den skapade världen som ond. Kärlek i sin tur är, enligt dem, därför också både gudomlig god och världsligt ond. Enligt De Rougemont en syn som för övrigt går tillbaka ända till Platon.

Enligt Katharerna så var den främsta synden att ge sig hän åt den fysiskt uttryckta kärleken, just därför att den är just fysisk är den världslig och ond. Den äkta, sanna kärleken var den passionerade och icke-utlevad, för det var då man som mest kände och upplevde något, vilket genom sin platoniska form är den gudomliga. Äktenskapets institution blev attackerad och hånad, till förmån för passion och känslostormar.

Den katolska Kyrkan, å andra sidan, uppmuntrade och gav full legitimitet åt den fysiskt uttryckta kärleken, så länge den hölls inom äktenskapets ramar.

Men denna kärlekens dualism blev populär i Frankrike på 1200-talet, genom influenser från dessa heretiska sekter, spreds över Europa, först genom trubadurernas sånger, men det är troligen genom romanen och den romantiska berättelsen (om riddare, sköna damer som åtrås, passionerade älskare som lider för sin ouppnåeliga kärlek, etc.) som den fått störst genomslag.

I grund och botten menades att sann kärlek behöver ”motstånd” för att uppstå. Utan motstånd i form av en rival om den käresta, så kan man inte uppleva kärleken, inte känna passionen. Därför blir rivalen (om det så är en redan äkta make/a eller en annan tävlande om ens kärestas gunst) viktigare än den man påstår sig älska!

Här har vi återigen en författare som använder René Girards teorier, utan att ha läst honom! Girard själv uppskattade Love in the Western World, men tyckte att De Rougemont inte nådde ända fram, då han inte såg den tredje, modellen/rivalen, som närvarade på riktigt, utan mest som något i de inblandades fantasier och tankevärld.

Men här talar vi om om mimetisk teori, helt i Girards mening. Enligt mimetisk teori så kopierar/imiterar vi våra begär ifrån andra i väldigt hög grad (helt enkelt därför att vi annars inte skulle veta vad vi ska begära, vi behöver förebilder). Den romantiske (ta t ex Madame Bovary, eller t ex Cervantes karaktär Don Quijote) personen är oförmögen att själv älska (begära) någon annan, utan att denna person redan är begärd av en annan (idol, modell, rival). Likaså var Tristans kärlek till Isolde baserad i hennes redan trolovade.

Det är bara att titta på vår kultur av ”Hänt i Veckan” för att se hur denna romantiska myt har slagit rot och sprider sitt gift. Otrohet är rubriker. Trohet, enkel och rättfram kärlek, är tråkigt, det säljer inte. Skilsmässor är bra, det befriar! Livslånga äktenskap är bara en illusion som några få har “turen” att lyckas med. Den som ”har ett litet äventyr” vid sidan om är intressant, medan den trogne är en förlorare (”cuck” eller ”hanrej” för den som vill).

Hur många äktenskap har inte spruckit därför att man påstår att ”kärleken tog slut”? Är det i själva verket inte så att ”passionen” tog slut. Ni fick varandra och eventuella rivaler försvann – och därmed försvann också motståndet mot er kärlek! Och utan motstånd finns där inte någon kärlek… förrän den där nya spännande personen dyker upp, vilken gör din äkta hälft till ett motstånd – och du kan känna passionen igen. ”Äkta kärlek”! Passionen lever åter igen…

Detta är den romantiska myten. Den är överallt och den förstör våra relationer och vårt samhälle i grunden. Var det konstigt att Katolska Kyrkan fördömde katharerna och förföljde dem så hårt? Nej, de såg klarsynt på hotet och man hade rätt (som vanligt) i att försöka krossa dem med alla medel som på den tiden var fullt legitima.

Painting. Isode at Tristan’s deathbed. Neuschwanstein. 19th cent. D19HA19

Modellen/rivalen i homosexuella relationer, exemplet Lars Norén och Jonas Gardell

Etiketter

, , , , , , ,

Boris Benulic skriver fränt om nekrologerna över Lars Norén på sin sida. Han har givetvis helt rätt i sin sak:

”Först talar man om den avlidnes genialitet, sedan förklarar man hur man själv transformerats av den dödes verk och gärning. På så sätt kan man själv återuppstå i ny, ädlare och visare skepnad, smord till storhet med hjälp av stoftet från den hänsovne.”

Död och återuppståndelse – att dra nytta av den döde som ett sakramentalt offer och att sörja, inte för att man är särskilt ledsen, utan för att, likt betalda gråterskor, skapa en ny eller förstärka en befintlig social sammanhållning. Om detta har jag skrivit tidigare här. Vi skall därför inte ägna mer tid på detta just här och nu, utan istället se om mimetisk teori har något att säga oss om sexuella avarter, som homosexualitet.

En av dessa gråterskor kring Noréns grav är Jonas Gardell, vår egen folkkära riksbög. Han ger så tydligt uttryck för homosexualitetens kärna, vilken René Girard diskuterar i Things Hidden Since the Foundation of the World, utifrån den mimetiska principen. Homosexualitet är nämligen inget annat än ett särskilt uttryck för den ”underkastelse” under en mimetisk modell. Gardell beskriver sitt första förhållande till Norén i Expressen-artikeln:

”Jag var rädd för honom. Och jag ville bli älskad av honom. Ville få hans godkännande. Faktum är att jag ville bli knullad av honom.”

Gardells behov av att bli bekräftad, att få sin modell (förebild) att överhuvudtaget ta notis om honom, leder till att helt och fullt (alltså även sexuellt) vilja underkasta sig. Den inre önskan om underkastelse för sin modell, får ett sexuellt uttryck, så att säga. Det är underkastelsen, vilken är mimetisk till karraktären, som transcenderar den naturliga biologin (fortplantning). Gardell ger vidare uttryck för detta i Expressen, vilket jag inte tänker citera här (av anständighetsskäl), går helt i samma linje.

Så, om mimetiskt begär är den universella teorin (som den måste vara), så måste även sexualitet vara mimetiskt påverkbar. I Things Hidden Since the Foundation of the World (kap. 3, “Mimesis and Sexuality” (sidorna 337 – 338) skriver Girard:

“If we recognize that the sexual appetite can be affected by the interplay of mimetic interferences, we have no reason to stop at ‘sadism’ and ‘masochism’ in our critique of false psychiatric labels. Let us grant that the subject can no longer obtain sexual satisfaction without involving the violence of the model or a simulation of that violence – and that the instinctual structures we have inherited from the animals, in the sexual domain, can allow themselves to be inflected by the mimetic game. We then have to ask ourselves [whether] these cases of interference are not likely to have a still more decisive effect and give rise to at least some of the forms of homosexuality.”

Vad Girard säger är alltså att ingen föds homosexuell. Vidare, så är all konkurrens (främst inom fortplantning) ”homo”, eftersom den äger rum mellan hanar (konkurrens om honor), respektive mellan honor (konkurrens om hanar). Vi vet också att när mimetiskt begär och rivalitet är som starkast, så ”försvinner” objektet för begäret ur rivalernas synfält (medvetande). De slutar bry sig om objektet för att instället helt koncentrera sig på sin modell/rival (vars begär man efter objektet man imiterar). I detta sker en överföring av begäret, från det ursprungliga objektet, till rivalen. Girard igen:

“To make this genesis even more apparent, we must mention a curious fact that has been noticed by the ethologists. It happens that, among certain types of monkey, a male who recognizes himself to have been beaten by a rival and so renounces the female disputed between them, puts himself in a position (so we are told) of ‘homosexual availability’ towards his victor. This is a gesture of submission, of course, but, in the context of a mimetism that intensifies in the transition from animal to man it seems to mean something more. It does suggest to me the genesis I have just put forward. If there is no ‘genuine’ homosexuality among animals, that is because, with them, mimetism is not intense enough to have a lasting effect on the sexual appetite of the defeated rival. Yet it is already sufficiently intense, when the mimetic rivalries reach paroxysm, to produce something like an adumbration to this effect.”

Mimetiskt begär transcenderar sexualiteten – och därför kan den ta en mängd olika uttryck (sadism och masochism som kanske de mest uppenbara då de innehåller just de inslag av dominans och underkastelse som ett mimetiskt förhållande mellan modell och följare). Det är också allmänt erkänt, men få som talar öppet om detta. Att ”bli homosexuell” handlar i hög grad om att ”initieras” in av de äldre och erfarna. Det är alltså mycket ofta en äldre person som initerar den yngre (det var till exempel ett välkänt fenomen i det antika Grekland att äldre män hade unga pojkar). Det handlar om uppfostran, kultur, ja om den kontext man växer upp i (det betyder inte att det är föräldrarnas ”fel”, eller någon sådan form av skuldbeläggande, utan helt enkelt att jag är väldigt säker på att man aldrig kommer att hitta någon ”gay-gen” eller biologisk förklaring).

Om Jonas Gardell kan lära oss någonting så är det som ett uttrycksfullt exempel på att Girard och mimetiskt teori har helt rätt. Och ovändelse i mimetisk teori, bettyder att man blir varse sin mimetiska natur och därmed gör det möjligt att lämna dåliga mimetiska beteenden bakom sig. Men för att göra det behöver man nog ha ett lite mindre ego än Jonas Gardells.

Förnedringsrånens mimetik

Etiketter

, , ,

Rån med olika inslag av förnedring av offret är givetvis inget nytt, det har funnnits sedan åtminstone 90-talet, då den stora invandringen till Sverige började, men den har verkligen eskalerat den senaste tiden med de absurda mängder migranter som kommit från länder som Afghanistan (norra Iran), Mellanöstern och Afrika. Det handlar både om nykomna, rotlösa, unga män, men även andra och tredje generationens invandrare som inte heller dem känner sig hemma, som identifierar sig som svenskar (vad än alla proseluskor till förståsigpåare säger så blir man inte ”svensk” av att bara befinna sig i landet, eller ens vara medborgare) – och därför har ett starkt behov av att hävda sig mot just sitt värdland och dess invånare.

”– Och så ska den ena vara mer förnedrande än den andra och sådär. Återigen bara för att försöka vara någon och kanske eh… bli mer ansedd ”fan vad duktig du var på rån, jag gjorde såhär, vad gjorde du?”, ”jag gjorde såhär”, så att även i den nischade gruppen personrånare så ska man på något sätt vinna över varandra.”

Poliser i studie om förnedringsrånen bekräftar bilden av att det inte, i första hand, handlar om rån för att komma över saker eller pengar. Man jämför sig med varandra. Det kommer eskalera därför att den mimetiska effekten blir att försöka överträffa varandra. Rånen och förnedringarna, så gott som alltid utförda av främlingar mot svenskar, bekräftar och skapar en identitet, både i förhållande till sitt offer och i förhållande till varandra som icke-svenskar. Det skapar en sorts gemenskap (”partners in crime”) hos förövarna, att ha varit med och förnedringsrånat någon. En gemenskap av hat och missaktning mot sina offer (syndabockar).

”– De gör det just för att förnedra och för att få status och ett rykte. Jag tror det är största anledningen, säger en av poliserna i studien.”

– Det är nästan fel att kalla det rån. Det är ett rån för de tar ju saker men den största anledningen är inte ekonomisk vinning vad jag tror, säger en av de svarande.

– Det är en någon form av mitch-match mellan hot, misshandel och rån där definitionen av rånet inte är det primära utan det är att jävlas i någon form av maktutövning, säger en annan.

Nyheter Idag hade artikeln.

Mimetisk julkalender

Etiketter

, , , ,

Sveriges Radios julkalender ”Knäckarbanketten” är ett bra exempel på hur mimetiska rivalitet påverkar andra, vare sig de själva glatt deltar i spelet, är npc:er som bara fyller en nödvändig roll utan egen agens, eller oskyldiga som dras med mot sin vilja.

”Historien utspelar sig i ett hertigdöme som styrs av två tvillingbröder, Ludbert och Odert.

De försöker ständigt att överträffa varandra och deras maktkamp gör att alla runtomkring hamnar i kläm.”

Så lyder beskrivningen på hemsidan. De rivaliserande bröderna är varandras speglingar, och de försöker verkligen ’knäcka” varandra genom att arrangera överdådiga banketter, med fler gäster och spektakulärare rätter, än rivalen/modellen.

De som är gäster är medspelare, medan andra som på grund av sin ringa ställning i samhällshierarkin, hamnar i kläm. Offret i historien är såklart grisskötaren, pojken Amund, som tas med som mänskligt lockbete i syfte att locka fram mantikoran, ett monster som ska bli ingrediens till en av bankettens rätter, kalabalikaladåben.

Den första reaktionen kan vara att detta är typiskt SR, en vänsteristisk produktion som på klassiskt manér utmålar en högfärdig, lite korkad, men mest elak, överklass i form av hertigarna till bröder och deras lyxliv på bekostnad av andras arbete, men att dessa klassmotsättningar ska överbryggas av Otilia, den ena hertigens dotter, och ovan nämnda Amund. Men om man lägger på nutidens klassmotsättningar så framträder en annan bild, av en politisk adel, som bjuder in till banketter på skattebetalarnas bekostnad, understödda av medial elit som bara spelar med, för att det passar deras agenda.

Det är inte så att vi har utvecklats så mycket, historien upprepar sig, men med lite nya beteckningar på karaktärerna.

Jag har lyssnat med barnen i bilen på väg till skolan och nu tänker jag fundera ut ett lämpligt sätt att applicera mimetisk teori på denna julkalender när vi pratar om den.

Länkansvar: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=5366&artikel=7473093

Rävar och igelkottar

Etiketter

, , ,

Cynthia L. Haven, som skrev biografin ”Evolution of Desire: A Life of René Girard” (Studies in Violence, Mimesis, & Culture, 2018), har varit redaktör för denna nyutgivna bok med tidigare opublicerade texter: ”Conversations with René Girard – Prophet of Envy”, vilken recenseras av en viss Chris Fleming (associate professor in the School of Humanities and Communication Arts at Western Sydney University), länk följer längre ned.

Det finns två typer av intellektuella, varav den ena är räven och den andra är igelkotten. Vad som utmärker dessa är att räven är smart vet många små sanningar – och därför betraktar världen som splittrad och pluralistisk, medan igelkotten vet en stor sanning, till vilken alla små sanningar och fakta pssar in i som pusselbitar i en större helhet. Författaren till denna recension ser, med all rätt, René Girard som en igelkott. Kanske en av de sista stora sådana tänkarna i vår tid. Kanske den störste.

”Like many intellectuals, and not just hedgehogs, Girard returned repeatedly to the same themes throughout his career — what he called with self-mocking charm, in one exchange included here, his “monomania.” Of course, as one would hope, the reader will find in this book explications of the standard Girardian theses about imitative desire, scapegoating, and religion. And yet, throughout the volume, Girard also turns his attention to topics rarely if ever broached in his body of work: opera, eating disorders, Husserlian phenomenology, literary modernism.

But this collection isn’t valuable simply because of its combination of the familiar and the unfamiliar, but because of the energy of the textual form itself. There are intellectuals who, when cornered, mumble unintelligible jargon, never seeming capable of matching wits in a way that would do justice to their scholarly work. Girard was never like that.”

Läs hela recensionen ”The Last of the Hedgehogs” här.

Conversations with René Girard

Jordmån för sekterism

Etiketter

, , , , ,

En del texter är så bra att man skulle vilja citera dem i sin helhet. Detta är en sådan, men av respekt för författare och publicist så är det lite oartigt, minst sagt, att göra så. Ett smakprov här iallafall och så får ni länk till hela texten under den.

”The spring’s BLM eruption firmly demonstrated the religious nature of the left. The mainstream GOP crowd could not deny it any longer. The cult vibe was everywhere. There were tears, a martyr with a mythical story to cover up a horrible reality, religious call and response chants, self-flagellation, music and dancing, and even a dead body to venerate. The attendees were overwhelmingly white, especially the little BLM gatherings in small towns all across America where the only blacks they see are on screens. That population reveals though the subset of Americans primed for weird cult formation. The 2020s will only see a flowering of cults all across America.”

https://theamericansun.com/2020/08/11/the-fertile-ground-for-cults/

Sökandet efter tillhörighet och gemenskap i en värld med en atomistisk och materialistisk syn på människan, modernitetens hyperindividualism, har vi redan erfarenhet av.

Världen har aldrig varit rättvis eller mycket ”bättre förr”, men det fanns en övergripande gemenskap hos såväl fattig och rik, i och med att de var likar inför Gud, de var alla till sist ändå kristna och lärjungar till Kristus.

Avskaffadet av religion, och av organiserad religion i synnerhet, till att vara något för privata sfären enbart, har inte på något sätt skapat större jämlikhet eller rättvisa. Tvärtom är vi nu, istället för likar inför Gud, liksom gudar för varandra (precis som ormen i Eden lovade att vi skulle bli), där alla former av jämlikhet är helt omöjlig. När detta på allvar börjar spilla över på vår skipning av rättvisa, så kommer kulterna spira, sekterna blomstra och klanväldena tar över.

Intervju med kardinal Pell, ett offer för sin poliskår och media

Etiketter

, ,

Kardinal George Pell, en god och trogen herde för Guds folk, har blivit frikänd efter över fyrahundra dagar i fängelse, oskyldigt anklagad för de hemskaste av brott. Se denna intervju med en syndabock som friades:

”Jag ropar till Gud den Högste, till Gud som gör gott mot mig. Han sänder mig hjälp från himlen när mina förföljare smädar mig. Gud visar sin godhet och trofasthet. Jag ligger mitt ibland lejon, glupska på människokött. Deras tänder är spjut och pilar, deras tungor är skarpa svärd.

De lade ut ett nät för mina fötter och en snara för min hals, de grävde en grop åt mig men föll själva däri.”

‭‭Psaltaren‬ ‭57:3-7‬

Indoktrinering

Etiketter

, ,

”In the hands of a skillful indoctrinator, the average student not only thinks what the indoctrinator wants him to think . . . but is altogether positive that he has arrived at his position by independent intellectual exertion. This man is outraged by the suggestion that he is the flesh-and-blood tribute to the success of his indoctrinators.”

– William F. Buckley

NPC

Etiketter

NPC Wojak föreställer en man (ritad i MS Paint) som skapades först på den engelskspråkiga delen av ett tyskt internetforum och spreds sedan vidare internationellt, bland annat via forumet 4chan.

NPC är förkortningen av ”Non Player Caracter”, det vill säga karaktärer i datorspel som styrs av algoritmer och alltså inte är spelande av människor.

En sådan karaktär saknar alltså fri vilja, och i interaktioner med mänskliga spelare så kan en sådan karaktär enbart följa det så kallade ”dialogträdet” den är förprogramerad till. Man interagerar med karaktären genom att välja ett av flera olika möjliga val, och beroende på vad du väljer så ger npc:n dig ett av de förprogrammerade svaren. Du kan inte tillföra någon information till npc:n som skulle förändra dess beteende eller svar. Npc:er saknar den inre monolog som normala människor har och som gör oss ”fria” i någon bemärkelse – och memen går ut på att världen är full av sådana människor (i huvudsak på liberala till vänsterkanten politiskt) som inte förmår att ha en egen åsikt, utan förlitar sig helt på tidsandans programmering.

Npc-karaktären saknar alltså förmåga att tänka själv. Jag skulle säga att det är en träffande beskrivning av en form av kulturell mimesis. Vad som menas är inte att ”alla andra” är så väldigt fria att ha ”egna åsikter”, vi är alla alltid följare av någon annan och lånar ställningstaganden och åsikter från varandra. Men npc:er förmår inte att inta en ”egen” ståndpunkt även om alla fakta talar för den, OM den inte är i linje med tidsandan, det politiskt korrekta, med etablissemanget, eller vad man nu vill kalla det för.

En NPC lever som ”slav” under tidsandan och saknar förmåga att ta till sig någon annan information än den som förebilden, i det här fallet det rådande politiska etablissemanget leverar och tar ställning för. Som bilden ovan illustrerar så krävs det av kollektivet att du ger upp ”ditt hjärta”, din själ, din egen tankeförmåga, för att bli en del av dem, för att vara en del av gemenskapen.

Om du stöter på någon som helt enkelt bara upprepar floskler från etablissemanget, oavsett vilka fakta du presenterar, så vet du att du har med en NPC att göra.

Länkar: