Snubbelstenar och vikten av att minnas rätt

Etiketter

, , , , ,

Danny Kohn lärde jag känna i den lilla orten Freising, utanför München, under en av de årliga träffarna för COV&R. Han har länge bloggat om konflikter, syndabocksfenomenet och René Girards tankar. Nu skriver han insiktsfullt i Kvartal om vårt minne av Förintelsen och våra återkommande misslyckanden med att hindra konflikter av liknande magnituder. Utifrån René Girards tankar, givetvis. Mycket glädjande att se hur dessa idéer börja ta lite mer plats i samhällsdebatten!

Dannys text är för bra och för viktig för att, som så ofta brukligt i bloggsammanhang, sammanfatta utifrån några utvalda citat, utan istället ger jag er denna aperitif med länk under, så att ni själva må läsa hela:

”Förintelsen spelar här sin givna roll bland nutidens minnen. Men hur många och stora minnesmonument man än bygger och hur omfattande ceremonier man än håller, tycks minnena av det hemska alltid blekna i förhållande till nutidens problem. Jag hävdar att det kan bero på att vi minns fel saker. Historien upprepar sig aldrig. Visst kan vi lära av historien, men då kan en lärdom vara att gårdagens problemlösning inte är dagens. Minnet av gårdagens problem kan skymma dagens lösningar.”

Läs således hela här: https://kvartal.se/essaer/till-vems-minne

Annonser

Masskjutningar, maktlöshet och våld

Etiketter

, , , , ,

Mycket intressanta tankar om makt och maktlöshet i ljuset av de skjutningar som varit nyligen i USA. Artikeln bygger på Hannah Arendts tänkade, där hon menar att våld och makt inte är samma sak, utan motsatser:

“…politically speaking, it is insufficient to say that power and violence are not the same. Power and violence are opposites; where the one rules absolutely, the other is absent. Violence appears where power is in jeopardy, but left to its own course it ends in power’s disappearance.”

Makt upprätthålls genom ett hot om våld. När hotet upplevs som tomt, när makten misstros tillräckligt mycket, då och först då lämnas utrymme för våldet. Det kommer att brukas av de besuttna, som upplever att makten håller på att glida dem ur händerna, eller av de som redan upplever sig vara maktlösa.

Arendt kritiserade därför den moderna stora och byråkratiska staten, därför att den, enligt henne, tenderar att skapa maktlösa individer:

“The greater the bureaucratization of public life, the greater will be the attraction of violence. In a fully developed bureaucracy there is nobody left with whom one could argue, to whom one could present grievances, on whom the pressures of power could be exerted. Bureaucracy is the form of government in which everybody is deprived of political freedom, of the power to act; for the rule by Nobody is not no-rule, and where all are equally powerless we have a tyranny without a tyrant.”

Statens anonyma makt skapar maktlösa människor, och att vara maktlös är att sakna handlingskraft, alltså att vara utan förmåga till handling (mot makten) särskilt när den blir anonym som i ett byråkratiskt maskineri). Den som saknar handlingskraft saknar på sätt och vis livskraft. Sista utvägen för att bevisa att man ändå lever, blir till att imitera någon som tycks ha levt genom han eller hon dödade andra.

Lägg till mimetisk teori, där det är givet att skjutningar kommer att imiteras av andra, maktlösa människor. För en senare imitatör kan en tidigare massmördare bara bli en förebild. Eftersom föregångaren sannolikt själv är död eller sitter i fängelse, och därmed befinner sig på ett ”tryggt avstånd”, utgör denne inte någon form av rival, som annars lätt hade kunnat bli fokus för efterföljarens handling. Det är imitation som i grunden är metafysisk. Det vill säga att det är själva existensen, livskraften, hos den andre som man eftersträvar genom imitation. ”Se hur levande han var som sköt ihjäl si och så många där och då, så levande kommer jag också vara när jag efterliknar denne”.

Hela artikeln här: http://www.intellectualtakeout.org/article/why-are-there-so-many-mass-shootings-today

Hannah Arendt

Hannah Arendt

René Girard, apokalypsen och den sekulära moderniteten

Etiketter

, , , , ,

rene-girard-and-secular-modernityPå ”The Imaginative Conservative” hittade jag denna fina artikel om en bok jag dessvärre själv inte läst, men som verkar väldigt intressant och dels sammanfattande av hela Girards tankegods, dels även analyser av detta i ljuset av vår egen tids kristillstånd kallat ”moderniteten” (eller postmoderniteten, för den som vill): ”René Girard and Secular Modernity: Christ, Culture, and Crisis” av doktor Scott Cowdell (Notre Dame, IN: Notre Dame University Press, 2013).

Särskilt intressant för vår tid är att den kan komma bli början på slutet, eller början på apokalypsen, med andra ord. Apokalyps betyder dock inte undergång, vilket är ett vanligt missförstånd, utan ”avslöjande”. Därmed inte sagt att ett avslöjande av den magnitud som är förestående, inte kommer att betyda undergång. Det är snarare mycket troligt, givet att mänskligheten fortsätter på den inslagna vägen. Tecknen finns där. Vi står inför stora ”utmaningar”, som det numera heter när man står inför enorma problem.

“What Girard means by the apocalypse is not the event of divine judgment and retribution at the end of the world before the Second Coming of Christ, though he does not dismiss this way of reading the event.”

Detta kan alltså mycket väl vara samtidiga händelser. Mänsklighetens mimetiska beteende, i kombination av friheten att uppfinna och utveckla nya metoder och tekniker, leder till en eskalering av både gott och ont. Vi utvecklar samtidigt bättre och bättre mediciner, liksom effektivare och kraftigare massförstörelsevapen, för att ta ett exempel. En medicin är samtidigt alltid ett gift, det är dosen som avgör.

Under kalla kriget eskalerade kapprustningen efter allt kraftigare och fler atomvapen till extremerna, så att man till slut hade kapaciteten att utrota mänskligheten flera gånger om. MAD-doktrinen (”Mutual assured destruction”, eller, ”ömsesidig garanterad förstörelse” på svenska) var teorin som beskrev vad som också kom att kallas för terrorbalansen – att ett anfall innebar ett garanterat minst lika kraftigt motanfall – mellan supermakterna. Eftersom det alltid skulle innebära självmord, skulle ingen våga anfalla först.

En liknelse som slår mig är att begreppet terrorbalansen i det närmaste kan betraktas som en ”offerbalans”. Att om jag vill utplåna min fiende, det vill säga ”lägga denne på offeraltaret inför min gud”, så innebär det att jag också måste lägga mig själv på samma altare av våld.

Både västmakterna och Rysslands (forna Sovjet) har kristendomen i sin ryggrad, även om kommunisterna gjorde sitt bästa för att utrota den. Därför förstod de sig intuitivt på varandra. Var självuppoffringen, som ett nukleärt anfall enligt MAD innebär, värt vad man förväntar sig ”vinna” på det? FMenanns det nåot att vinna över huvud taget? Man var naturligtvis aldrig fullt medvetna om detta. MAD-doktrinen formuleras inte förrän den redan var ett faktum. Kapprustning i både kalla och varma krig är mimetiskt och bygger på ständiga drag och motdrag. Ingen visste eller förstod på förhand att terrorbalansen kunde vara en väg till fred. Dessutom, så fort terrorbalansen var uppnådd, tog man  nya steg för att sätta den ur balans igen, genom till exempel olika former av missilförsvar, vilka skulle omöjligöra en så kallad ”andra attack”, även från strategiska u-båtar.

Idag finns ingen terrorbalans att prata om längre. Men mycket kärnvapen finns kvar, och fler utvecklas i många extremt känsliga och instabila stater (Nordkorea, Iran och Pakistan för att ta ett exempel). När en terrorist smäller av en nukleär eller annan ”smutsig bomb” någonstans, finns det ingen att vedergälla mot. Det finns inget hot om vedergällning som fungerar avskräckande längre. En muslimsk terrorist önskar inget annat än apokalypsen i meningen av död och undergång, därför att det är då som islam slutligen segrar och alla orättfärdiga kommer att straffas, medan de rättfärdiga belönas.

Syndabocksmekanismen upprätthölls genom att en dör för alla.

Terrorbalansen upprätthölls genom att om vi alla dör, så dör alla ni.

Terroristen önskar dö, så att andra kan dö.

I boken ”Can We Survive Our Origins?” (red. Pierpaolo Antonello och Paul Gifford, Michigan State University Press, 2015) argumenterar Paul Dumouchel för att det, trots alla våra självsäkra försäkringar i form av politiska institutioner, inte finns någon möjlighet för oss att med rationella metoder bemästra våldet. Den ovanstående evolutionära utvecklingen visar på det.

Vi fortsätter med ett citat från den ursprungliga artikeln:

”Surprisingly, Girard claims that the real possibility of apocalyptic violence was occasioned by the Incarnation, Death, and Resurrection of the Son of God, for he defeated the ancient model of channeling violence, but gave no quarter to any other mimetic model but Himself.”

Jesus förstör slutgiltigt syndabocksmekanismens absoluta kraft och den blir genom historiens gång allt mer försvagad. För att överhuvudtaget fungera måste offrandet intensifieras och ökas kvantitativt, och/eller bli mer kvalitativt, genom mer prestigefulla offer på altaret. Men vi kan egentligen inte längre återgå till offrandet av en syndabock för att lösa konflikter, vi är för påverkade av evangeliet, så nu måste vi hitta andra vägar, eller se hur konflikterna eskalerar till extremen – våld. Det är därför Jesus säger att han inte kommer med fred, utan med svärd, till mänskligheten (Matt 10:34).

Modernitetens mål är att avskaffa våld och skydda offer, men vill göra detta ”på sitt eget sätt”, inte på det sätt som Gud erbjuder – nämligen i att följa Jesus som exempel. Istället vill man göra sig av med all religion, till förmån för sin egen ideologi, vilken varierat i tid och rum. Nu är den sista i ordningen, följande på jakobinism, nationalism, fascism, socialism/kommunism, konsumerism och liberalism, det vi kallar för identitetspolitik, där alla med ”rätt” identitet är ett offer för någonting, oftast ”rasism” eller liknande diskriminering.

Girard och flera andra tänkare, bortser inte från vad moderniteten för med sig för goda frukter, men menar också på att vi måste placerar det i sin rätt kontext.

”Girard maintains that these mechanisms, constituting the secularization of modern life, are indeed the result of the Gospel, as Dr. Cowdell points out, for they have produced undeniably good temporal effects; as Jacques Maritain argued, whatever good there is in modernity’s practices and institutions are due to the Incarnation’s historical fructification in western culture due to the sacralization of the image of God in every human.”

Det är den kristna idéen om den okränkbara personen som har gett upphov till det vi kallar för ”mänsklig rättigheter”, vilka många har fått en grovt förvanskad uppfattning om. Även om vi gör mycket gott för att uppmärksamma offer, så fortsätter vi samtidigt med en form av:

”hidden scapegoating, the prolongation and escalation of archaic violence, but now, millions upon millions of human sacrificial victims—the unborn, the elderly, the handicapped, the poor and middle class in the first world, the vast majority in the third world, religiously, culturally, and intellectually starved souls, brave-new-world soma addicts, the so-called collateral damage in perpetual, epic-scale wars.”

Och avslutande från artikeln blir därför att:

”as Dr. Cowdell points out in the last chapter of the book, ‘War, Terror, Apocalypse,’ scapegoating in the modern world has not just continued since the onset of modernity, but has escalated beyond control, and in the ultimate, satanic perversion of the Gospel, it is now executed out of concern for and in the name of victims. The politically correct on the left persecute those they deem the persecutors in the name of the persecuted. The war-on-terror terrorists of the right terrorize those they deem terrorists in the name of the victims of terror that they themselves, to a certain extent, have created and sustained. What is particularly apocalyptic about this new, secular, post-Christian scapegoating violence is that we are in denial—we know not what we do—with each individual person and state-actor insisting upon the cosmic righteousness of his use of violence and the demonic depravity of his “enemies” —all in the name of victims.”

Jesus egna ord (Matteus 24:6 – 13) om vad som komma skall är inte nådiga:

Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden inne.
7 Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra;
men allt detta är allenast begynnelsen till ‘födslovåndorna’.
Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt namns skull.
10 Och då skola många komma på fall, och den ene skall förråda den andre, och den ene skall hata den andre.
11 Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många.
12 Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna.
13 Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.

”Mimetennis”

Eller mimetisk tennis…

Väldigt intressant artikel, ur perspektivet av mimetiskt studier om idoler/rivaler. NY Times skriver om tennisstjärnorna Serena Williams och Maria Sharapova utifrån den senare memoarer:

“I looked across the net, and, no way to get around it, she was just there!” Sharapova continues. “More there than other players, if that makes sense. It’s the whole thing — her presence, her confidence, her personality. She seemed much older than me in Miami. This was just before I turned 17. She was a grown woman, experienced, the best player in the world. It still feels that way. Even now, she can still make me feel like a little girl.”

Och:

“I think, to some extent, we have driven each other. Maybe that’s better than being friends. Maybe that’s what it takes to fire up the proper fury. Only when you have that intense antagonism can you find the strength to finish her off. But who knows? Someday, when all this is in our past, maybe we’ll become friends. Or not. You never can tell.”

Så länge rivaliteten håller sig inom de uppsatta spelreglerna, inget fusk och på lite avstånd, här med ett nät mellan antagonisterna, kan den sporra och inspirera till än större prestationer. 

Länk här till NY Times om Sharapovas memoarer.

Bokrecension: ”A Brilliant Defense of Christendom”

En bok som får fina ord tillägnad sig av Crisis Magazine är ”Before Church and State: A Study of Social Order in the Sacramental Kingdom of St. Louis IX, av Dr. Andrew Willard Jones, som beskriver en tidsepok vi gärna vill se som mörk och dyster, men som i själva verket var annorlunda och som vi med våra ideologiska glasögon, post-upplysningen, har svårt att förstå.

”Dr. Jones is far from idealizing the medieval past, but he does present a vision of Christendom beyond the oversimplified charts that box in our vision. We get a glimpse of the real Christian order. When properly understood, this Christian order is very appealing and refreshing.”

Detta stycke fattade mitt intresse:

”Networks of consilium et auxilium brought together individual ‘rights and obligations, powers and uses,’ into a single ‘organism,’ by forging personal, reciprocal relationships similar to that of kin and true friends. To grant someone consilium et auxilium meant to freely bind oneself to help another, to make another’s interest one’s own. These networks, when activated, were able to mobilize immense material and social resources. They operated inside the peace and respected the rights and duties that sustained it.”

Länk till recension här.

Dan Korn: Vårt behov av förebilder

Etiketter

, , ,

I Smedjan på Timbro hörs åter slagen från hammaren och städet. Uppfriskande är att de publicerar artiklar med Dan Korn, som också läser Girard*, har också läst in sig lite på en av hans tidigare sammarbetspartners och uttolkare, Jean-Michel Oughourlian (se posterna om den tredje hjärnan här och här), och applicerar hans idéer om mimesis på till exempel vår hantering av nyanlända:

”Nyanländas anpassning till nya och främmande förhållanden handlar till stor del om imiterandet av förebilder. Men för att det skall fungera måste förebilden vilja vara en förebild. Om vi vill ha integration i Sverige måste alltså landet och dess människor vara villiga att vara förebilder. Men det vill vi sällan vara.”

Läs hela på länken här: https://timbro.se/smedjan/vart-behov-av-forebilder/

Fortsättning utlovas om den utdöende kulturen av bildning och skolväsendet. Det ser vi fram emot!

*Tidigare har vi noterat Dan Korns influenser från Girard här.

Skämt eller förolämpning?

Etiketter

, , , ,

”Väl hemma tänkte jag igenom vad som nyss hänt. Det slog mig att om den här incidenten hade inträffat i mitt hemland Afghanistan, så hade det hela lätt kunnat urarta och sluta i en katastrof.

Hade någon närstående sagt åt en man att hans svans låg på marken, hade det kunnat passera. Men offentligt, så som skedde här, hade tagits som en grov förolämpning. Den som blev tillsagd på det viset hade upplevt att han jämfördes med en åsna. I Afghanistan hade detta med stor sannolikhet lett till att den tilltalade hade känt sig förödmjukad och handgripligen sökt hämnd. Det hade kunnat leda till allvarliga skador, kanske till och med till att en av de två inblandade hade dött och den andra hamnat i fängelse. De som sett och hört vad som skedde hade lagt sig i, tagit reda på vilka släkter de två inblandade kom ifrån, meddelat dessa vad som hade hänt och medlemmar av släkterna hade startat krig mot varandra som kunnat bli flera mansåldrar långt.”

Så skriver Zulmay Aafzali, i en tänkvärd text på SvD ”Sverige är inte Afghanistan” om integration och kulturskillnader. För det handlar inte om att ”alla egentligen är snälla men det finns några få som är dumma”, vilket kulturrelativisterna vill tro på. Det handlar om kultur, det allmänmänskliga fenomen av mimetiskt konflikter, som vi i väst varit bäst på att lämna bakom oss, och har extremt svårt att förstå oss på numera. En anledning till att vi inte gör det är att vi på grund av vår kulturella särart, den judiskt-kristna närmare bestämt, inte ser våld som en lösning, utan vi har genom hundratals år fått inpräntat i oss att ”vända andra kinden till”.

Vad skulle ske om någon idag blev utmanad på duell? Skulle vi skratta, eller bara gå därifrån och skaka på huvudet? Väldigt få skulle välja vapen och meddela att vi ses i gryningen.

Det finns dock ingen given logik i att vända andra kinden till, det är så att säga en kontra-intuitiv handling, eller kontra-mimetisk, för att tala i girardiska termer. Logiken säger oss snarare att ge igen, så att någon form av kosmisk balans (”karma”) återställs. Det som givits oss är en ren uppenbarelse, det vill säga ord från Gud, genom Jesus, för att föra oss ut ur våldets logik. Om passionerade rivaler med jämna mellanrum haft uppblossande strider, så har vi ändå som åskådare kunnat stanna kvar vid vår plats och skakat på huvudet åt de som givit sig i dylika spektakel. Om efterlevnaden haltat efter på grund av vår fallna natur, så har vi som kultur ändå valt att ta till oss budskapet. Ibland till och med till närmat suicidala överdrifter.

Vi svenskar sägs ofta, och det stämmer bra enligt min uppfattning och erfarenhet, hålla inne med ilska, vi ”knyter näven i fickan”, biter ihop och går vidare. Det gäller både för privata oförätter och för stat och myndigheters övergrepp. Detta är en typisk effekt av mentaliteten ”andra kinden”, vilken tagits till en extrem i vårt land, präglat av luthersk (Gud och statsmakt i samma väsen) respekt för auktoriteter. Det kan vara värt att nämna att den påstått auktoritets- och normkritiska (vänster)rörelsen naturligtvis inte är något annat än en mimetisk spegelbild av detta, med den enda skillnaden att deras auktoriteter är växlande över tid, från Lenin, till Stalin, till Mao, till Castro, till Pol Pot,  till Robert Mugabe, till Chavez och nu Maduro i det nu kolappsande Venezuela. Man tenderar att byta efterhand som massmorden blir för uppenbara att förneka och för svåra att bortförklara.

Vi har valt att överlämna makt och våldsbruk till just myndigheter, vars uppgift blivit att utröna rättvisa, snarare än hämnd. Detta har visat sig gott. Därför är det värt att påminna oss själva, liksom nyanlända, om varifrån detta kulturella arv kommer, nämligen från de bibliska texterna.

Den tredje hjärnan, del 2

Etiketter

, , , ,

Vi skall diskutera Jean-Michael Oughourlians bok, The Mimetic Brain, lite till i denna uppföljande post, men missa inte denna otroliga historia om en pojke som föddes (mot alla läkares inrådan, vilka istället ansåg att han borde aborterats) i stort sett utan hjärna, ungefär två procent fanns, men som efter födseln kunnat utveckla en hjärna på ett enastående sätt:

”…the entire family surrounded him constantly with love, affection, and 24-7 care. Noah’s brain began to grow. And grow. And grow some more.When he was 3, a brain scan showed that his brain “had expanded to 80% of a normal brain.”

Så, vår hjärna, och vår kapacitet att läka den, både fysiskt och psykiskt är enastående, och inget läge är hopplöst, vilket också är en poäng som jag tycker att Oughourlian vill få fram, men att psykologin måste arbeta vidare på det mimetiska spåret som han företräder. Han är inte särskilt intresserad i en psykologi som frågar sig ”varför”, då det enbart kommer att leda till oändliga ställningskrig om natur versus kultur, liksom det så lätt får oss att leta syndabockar att skylla på. Vad han föreslår i boken är att ta fram metoder för ”hur” vi blir effektivare i behandlingar, och undviker slentrianmässiga utskrivningar av läkemedel (utan att på något sätt vara radikalt motståndare till läkemedel, de har sin plats och nytta också), som möjligtvis lindrar vissa symptom, men inte botar sjukdomen.

När någon imiterar mimetiskt, beror det på att denne först möts av ett ”förslag” från någon modell. Den tredje hjärnan, som vi beskrev grunden för i förra postningen, är enligt Oughourlian ”en plattform för mimetiskt utbyte, pådriven av spegelsystem [spegelneuronerna, min anm], och utgörs av tusentals imitationer och förslag som ändlöst cirkulerar” mellan personer, vilka alltså absolut inte behöver stå i fysisk kontakt medvarandra, utan kan verka som minnen i hjärnan, vilka i sin tur står i relationer till flera andra personer, och så vidare i ett komplext nätverk, vilket gör var och en av oss till ”lapptäcken” av alla möjliga influenser; kulturella och personliga, som vi möter genom livet.

Precis som en kultur eller en nation inte är unik på något eget sätt, annat än genom att vara just en unik samling av värderingar, uttryck, språk, och så vidare, så är vi det också som individer. Den (i västvärlden) moderna människans stora problem är att hon drivit sin individualism så långt som till en absurd tro på komplett autonomi, en självförvållad vägran att se både till sin historiska kontinuitet och till förebildens makt över henne. Hon är sjuk av längtan efter tillhörighet, inte för att förebilder saknas, tvärtom. De flimrar förbi i rasande tempo, men deras existens kan omöjligt imiteras, bara avundas, vilket ger upphov till ressentiment.

Nu låt oss ta ett exempel på hur vi kan ingå i mimetiska relationer med varandra. Vi säger att vi befinner oss vid Genesarets sjö runt år 32 och får höra talas om en kringvandrande man som har stora skaror av folk som följer honom och som vi dessutom hört kan utföra mirakel. En dag får vi möjligheten att själva se och höra honom. Beroende på alla våra tidigare erfarenheter som format oss, våra fördomar och inställningar, kommer vi att ingå ett förhållande till denne man när han undervisar.

Vissa kommer se en visheten i budskapet, höra en som säger både sanningen och som handlar rättfärdigt, och alltså lever som han lär. De kommer att vilja följa honom, lyssna mer och ta till sig budskapet och (om)vända sig till honom. Den första hjärnan greppar och förstår vad han säger, den andra hjärnan färgar upplevelsen med känslor av tillgivenhet och glädje över att ha funnit denna vise läromästare. Den tredje hjärnan låser således in sig på ”modell-läge”.

”Lämna allt och följ mig”, betyder rakt ut släpp alla tidigare mimetiska relationer, det vill säga begär formade efter vad andra också begär, och gör mig till förebild istället.

En annan grupp kommer att uppfatta honom annorlunda, de förstår inte poängen med budskapet, de tycker de har det bra som det är och allt funkar fint. Hans budskap är dåraktigt, omstörtande, bedrägligt, och de kommer således att ha en tredje hjärna som låser sig på ”rival-läge”, efter att den första hjärnan tackat nej till framlagda fakta och den andra hjärnan adderat en upplevelse av irritation, leda och aversion. ”Vem är han att komma hit och tala på detta sättet till oss?

Den sista gruppen kommer att inta en tredje position, efter att ha blivit fullständigt överväldigade av denna visa mans budskap, vilket de inte förstår, och än mindre kan  förmå sig att då imitera. Det är helt enkelt ”för mycket” och de kommer hamna i ett läge av uppgivenhet och lätt depression kommer göra det omöjligt för dem att fortsätta lyssna på mannen från Galileen. Även om den första hjärnan kan vara fyllt av beundran, har den gett upp alla försök att sortera in budskapet i ett sammanhang den kan greppa, och den andra hjärnan producerar då känslor av uppgivenhet och sorg. Den tredje hjärnan låser härmed sin relation på positionen ”stötesten”, ett oöverkomligt hinder, mot vilket man alltid kommer att snubbla och falla.

Notera alltså att uppkomsten av rivalitet och stötestenar inte behöver vara en fråga om att någon aktivt försöker behålla något för sig själv. Här, om vi låter exemplet vara just den Jesus Kristus vi , är det tvärtom frågan om att fritt bjuda in alla till frälsning, till kunskap om Guds rike, och att ge bort det viktigaste han har, sig själv, så som inkarnationen och personifiering av sanningen, vägen och livet.

Det är dock fruktlöst att ge sig in i frågan om varför den ena eller andre personen landar i just den specifika mimetiska relationen. Det intressanta är huruvida den enskilde personen har en potentiell dragning åt rivalitet i sina relationer och vad man kan göra åt detta. Vi vill ha sunda relationer, eller åtminstone kunna bryta sig loss helt från en rivalitets-relation och ”låta gå”. Vidare vill vi kunna urskilja vilka som är dåliga och bra förebilder. Det kan vi bara genom att först och främst ödmjukt erkänna vårt beroende av dem, abdikera från vår autonoma tron, och medge att vi inte kan urskilja vad vi skall begära, utan att vi lånar och kopierar begär, vilket riskerar att leda till konflikt. Den sanningen är vägen till frihet.

Gud skapade ursprungligen människan till sin avbild, men människan valde att istället skapa sig själv i varandras avbild. Det är vad den bibliska berättelsen om paradiset i Eden, ormen och den förbjudna frukten handlar om. Detta är syndafallet och vad arvssynd handlar om. Mimesis, viljan att bli jämlik Gud, blev starkare än önskan att leva i ljuset av Gud och enligt Hans vilja. Det är enbart genom att tämja våra egna begär, att ”odla sin egen trädgård” (som Voltaire skriver i Candide och som Oughourlian menar redan har sagt allt han själv skriver i sin bok, fast med mer humor) och inte bry sig så mycket om hur grannens ser ut. Av de tio budorden har vi särskilt det första, samt de fyra sista som explicit handlar om att undvika mimetiska konflikter. Hela Gamla Testamentet är en inspirerad samling av texter som genomgående behandlar ämnet. Kulmen nås i Nya Testamentet, där det beskrivs hur Gud själv nedstiger genom Sonen, Jesus, för att omvända människorna från sin inbördes mimesis, och mot Honom, genom att avslöja och desarmera den mekanism för att lösa upp mimetiska konflikter som människan brukat sedan tidens början, syndabockmekanismen, och dess katharsiska effekt. Älska Gud före allt annat, lämna allt, ta ditt kors – och följ mig, Kasta inte första stenen om du inte är utan synd (vilket ingen är). Ingenstans säger Jesus att livet kommer att sluta gå väl för den som följer honom, tvärtom förutsäger han både förföljelser och död och en annalkande katastrof (Matteus 24).

 

Den tredje hjärnan

Etiketter

, , , , , ,

AdlibrisFör ett ganska bra tag sedan läste jag den franska psykologen Jean-Michel Oughourlians bok ”The Mimetic Brain” (han har tidigare själv skrivit ”The Puppet of Desire” och är tidigare student hos René Girard, och samförfattare till dennes stora verk ”Things Hidden Since the Foundation Of the World”), vilket jag nämnde och citerade i förbifarten till ett par tidigare postningar. Här följer en lite längre introduktion kring hans teori om hjärnas funktion och mimesis.

Två hjärnor i en
Från att ha varit ett organ som våra förfäder under antiken inte fäste någon särskild betydelse till (Aristoteles ansåg till exempel att perception och kognition var funktioner hos hjärtat), är hjärnan idag ett centralt forskningsområde. Att vi dessutom inte bara har en hjärna, utan två, sammakopplade av miljontals synapser, är idag allmän kunskap för oss. Genom en (o)lycklig slump då en viss Phineas Gage råkat ut för en olycka på sin arbetsplats där han fått en järnbalk genom vänstra käken och upp genom skallen ut ur ögonhålan på samma sida. Gage återhämtade sig anmärkningsvärt fort fysiskt, men hans personlighet förändrades. Saker han tidigare uppskattat ogillades nu, och vice versa, tidigare ambitioner och drömmar var förändrade, och den olycklige Gage hade nu svårt att ta beslut och att föra sig i sociala sammanhang. Man började förstå att hjärnan var uppdelad, att vi i själva verket har två hjärnor, vilka fungerar åtskilda av varandra.

Vi pratar idag om rationell intelligens/minne och emotionell intelligens/minne. Det första för ”vanliga” fakta, och den andra för fakta färgad av känslor. Emotionell intelligens handlar om att hantera känslor över tid; undvika stress och kunna tänka klart i känslosamma situationer, kontrollera impulser, frustrationer och att inte kräva omedelbar tillfredsställelse av ens begär, utan kunna skjuta upp sådant, liksom att behålla motivation och inte minst hopp för framtiden. De två hjärnorna måste, för att helheten skall fungera, vara i ständig interaktion med varandra.

Spegelbilden
Spegelneuroner upptäcktes för inte så länge sedan, och vad de gör, kortfattat, är att handlingar hos en annan person aktiverar särskilda delar av hjärnan, vilket också sker, men i lägre grad, hos någon som observerar handlingen. Den första hjärnan speglar sig i andra personers beteende, helt enkelt. Och liksom vi har spegelneuroner för den första kognitiva hjärnan, så har vi det också för den andra, emotionella hjärnan (eller reptilhjärnan som en del lite humoristiskt kallar den).

Mirror-Neurons

En utförd handling hos person A aktiverar särskilda områden i hjärnan hos A, men inte nog med det, för en observerande person B, aktiveras också samma områden, om än i mindre omfattning.

Någon som lider av echopraxia, det vill säga ofrivilligt och direkt imiterande av andras handlingar, kan ha ett problem med sitt spegelsystem i den första hjärnan, men ännu (enligt Wikipedia-artikel om ämnet) har man inte på något bestämt sätt kunnat beskriva hur spegelneuroner påverkar kognitiva funktioner. Det låter ju dock högst sannolikt att spegelneuroner är inblandade, och att någon som lider av sjukdomen har en oförmåga att kontrollera imitationsimpulserna som uppstår genom spegelneuroner.

Att det skulle finnas liknande sjukdomar för den emotionella hjärnan är alltså fullt rimligt. Alltså spegelfunktionalitet för våra känslor, ambitioner och begär, så krävs det någon form av balans och korrespondens mellan de båda hjärnorna för att de inte skall löpa amok på varje impuls till spegling som kommer till dem.

Spegelneuronerna, förklarar Oughourlian, är vad som så att säga ingår relationen mellan person A och B, medan övriga hjärnan/orna har att förhålla sig till denna relation. Oughourlian kallar denna relation för ”the interdividual rapport” (”relationen mellan individer”, simpelt översatt) och han, och jag kan bara hålla med, ser denna mimetiska funktionalitet som så pass viktig att han vill särskilja denna så som den tredje hjärnan – den mimetiska hjärnan.

Kort och gott. Spegelneoroner är vad som gör det möjligt för oss att ingå i relationer till andra människor. En nyfödd som kommer till världen har till en början inget annat sätt än det mimetiska att ty sig till andra. En moderns ömma leende är förhoppningsvis vad som möter ögon öppnade för första gången, och barnet är inte sen att försöka besvara detta, vilket sker allt bättre och intensivare med tiden, vilket ger ytterligare glädje och leenden hos de lyckligt nyblivna föräldrarna. Spädbarnet imiterar det fysiska leendet med den första hjärnan, medan den andra hjärnan imiterar lycka och kärlek. Denna första tiden, anknytningsperioden, ses idag som essentiell för den psykologiska hälsan, men min undran är om dess viktigaste funktion är att upprätta en första, sund mimetiska relation, vilken kan ligga till grund och modell för senare relationer (vilka alla är mimetiska).

Skall man övertydligt studera mimetiskt beteende, så finns det inget bättre studieobjekt än barn upp mot tre års ålder, därför att de gör detta helt ohämmat, ännu otränade i de komplexa sociala koderna vi vuxna drillats till att ta hänsyn till. Jag ser det varje dag i mina två yngsta egna barn som tycks vilja efterlikna den lite äldre i nästan allt.

Att vara människa är att vara relationell, att ha meningsfulla relationer med andra människor. Den mimetiska hjärnan drar, så att säga, den första och andra hjärnan, efter sig in i relationer. Den kommer dels vilja rationalisera relationen i politiska, religiösa och ekonomiska färger, hämtade från den första hjärnan, och vidare klä relationen i färger från tillhörande känslor och beteenden från den andra hjärnan.

Oughourlian hänvisar till Jacques Lacans doktorsavhandling (från 1932) om paranoia och personlighet, där Lacan skriver att en människas personlighet utgörs av syntesen av dennes affekter (alltså upplevelser av känslor), bedömningar och uppträdanden. Affekter skulle då handla om den andra hjärnan, bedömningar om den första, medan uppträdande, det sociala och relationella, måste tillhöra den tredje, mimetiska, hjärnan.

Det vi kallar för psykologiska sjukdomar, handlar om att balansen mellan de tre hjärnorna på något vis rubbas ur ett ”normalläge”. Psykiskt sjuka människor kallas kort och gott för ”störda”, medan den genomsnittliga människan är ”normalstörd”. Oughourlian tar upp flera olika, både tragiska och dråpligt roliga, kliniska exempel från sin egen praktik. En viktig sak som han poängterar redan i introduktionen av boken är att psykologiska problem, för det mesta handlar om här och nu, än de freudianska hänvisningarna till upplevelser tidiga i livet som man måste gräva i för att komma åt roten till. Det handlar istället ofta om mimetiska konflikter, vilka stör balansen mellan de tre hjärnorna; som laddar den emotionella hjärnan med negativa känslor och den andra med felaktiga rationaliseringar.

Vi skall titta på ett exempel hur det här inom kort.

Boken finns både på Adlibris och Bokus.

 

Våldets viktiga historia och framtid

”… beröringsskräcken med allt som kan verka nationalistiskt sitter i de offentliga väggarna. Och eftersom krig är något otrevligt och välfärd något trevligt har det varit psykologiskt tacksamt att förskjuta det förra ur medvetandet. Det hör snarast till kutym att avfärda krigshistoria med en lätt ton av förakt såvida den inte är uppfostrande och moraliserar över svenska illdåd.”

Så inleder Fredrik Haage i Smålandsposten om ”Våldets viktiga berättelse”, om hur historielektionerna i dagens skola fokuserar allt mer på det ”trevliga” som hänt sedan Sveriges sista nationella strid, Fälttåget mot Norge, som slutade i svensk seger och att unionen med Norge ingicks år 1814. Men vi kan inte lära oss något av historien, eller om oss själva, genom att selektera bort och moralisera utifrån en nutida situation.

”Visst fick Sverige territorier i och med Westfaliska freden, men det innebär inte att det var huvudsyftet. Det är samma inlärda endimensionalitet som i modern tid gjort det så svårt för så många att tro något annat än att USA:s anfall mot Irak egentligen handlade om att kapa åt sig landets oljetillgångar. Icke-materialistiska bevekelsegrunder kan vara både äkta och starka och det är ett misstag att vifta bort dem. Går det till exempel att förstå den ständigt pyrande konflikten mellan Indien och Pakistan eller IS lockelse på många muslimer utifrån den moderna svenska historieskrivningens grundantagande att alla religiösa aggressioner egentligen bärs upp av någonting annat?”

Konflikter om territorier, hat mot demokratin eller ”vår västerländska livsstil” och andra ursäkter för dragningen till våldsamma ideologier/religiositet är den sekulära människans försök att rationalisera den formen av ideologiskt och religiöst (kommunismen, nazismen och islamismen) våld som plågat oss så hårt, särskilt under de senaste århundradet (islams historia är dock mycket längre än så och ständigt fylld av våld och förföljelser överallt där den dragit fram). Våldet har en lång kontinuitet genom hela människans historia över hela världen. Det finns inga, och har aldrig funnits några, ”ädla vildar” i fredliga naturtillstånd.

”Våldet är lika centralt för historiens gång som bensinen i en bil. Och historien fortsätter.”

Moderna stater i västvärlden kan idag, trots sin konfliktfyllda historia, leva sida vid sida, vilket jag helt och fullt vill hävda beror på att i grund och botten är det nationer med en judisk-kristen kultur och ”värdegrund” (som det så modernt heter), vars kärna innehåller förlåtelsen, och därmed en kritik mot vedergällning och arvsskuld där tidigare konflikter och våld, tas som ursäkt för att ge sig på nuvarande generationers (arvssynd är en annan sak!).

Religion, vilket är människans kulturskapande drivkraft, är både problemet och botemedlet. Att skylla mänskligt våld på ”religion” är relativisera hela begreppet, och att mytologisera sin egen sekularism som något heligt och oantastligt, är att göra religion, och därmed religionens agenter, de religiösa människorna, till syndabockar vilka man självrättfärdigt kan anklaga.

Islam skyller alltid allting på andra. De skyller nuvarande terrorism mot väst på korstågen, för att ta ett uppenbart exempel. Den moderna sekulär-ateistiska människan antingen skyller på religionen, eller rationaliserar med hjälp av psykologi och ekonomi bort allt vad heter religion och kultur. Det är kristna, framför allt i västvärlden, som förlåter varandra och försöker gå vidare med livet. Det har länge varit skampligt och

Det vi ser nu i väst är dock en ännu skarpare tendens att göra sig syndabockar och försök att legitimera politiskt våld på ett sätt som blir allt mer skamlöst, och den kommer inte från en pöbel på gatan, utan från uppsatta människor; tv-personligheter, kändisar, politiker, artister och så vidare. Detta belyses väl i denna läsvärda artikel, där följande citat är hämtat ifrån:

”We don’t have to look too hard to find extremist rhetoric from influential people whose appeals for violence are only partially veiled. In March, former attorney general Loretta Lynch made a brief video in which she called for people ‘who see our rights being assailed, being trampled on and even being rolled back’ to follow the example of freedom fighters of the past. ‘They’ve marched, they’ve bled and yes, some of them died. This is hard. Every good thing is. We have done this before. We can do this again.’ The Senate Democrats shared Lynch’s call for street action leading to bloody sacrifice on their Facebook page.”

Blodiga offer. Och:

”… the violent rhetoric crossed a fever line. CNN personality Kathy Griffin posed deadpan holding a severed and bloody head resembling Donald Trump; on television the next day, she tearfully denounced the many ‘old white men’ who have supposedly bullied her.”

Den dödade syndabocken. Det mest prestigefyllda blodiga offret – presidenten själv.

Kathy-Griffin-Donald-Trump-head

Tankarna, när man ser detta går ju inte helt oväntat till hur Griffin efterliknar islamisterna i IS som i sina otaliga filmklipp visar upp avrättningar av ”otrogna”.

En kort tid efter terrordåd i Manchester och London har vi nu också fått ett ”kontra-dåd”, av en galning som triggats att helt och hållet imitera de muslimska terroristerna genom att tillgripa ett fordon och ramma oskyldiga människor (muslimer) utanför en moské i London.

Våldet har alldeles säkert en framtid, och det kan vara bra att då känna till dess grund, och hur det mimetiskt sprider sig. Det enda skillnaden är att mannen bakom ”kontra-dådet” inte backas upp av någon religiös förebild, på det sätt som Muhammeds liv och handlingar ger motiv och religiöst stöd för islamisterna. Våldet lever ändå vidare genom att det nu börjar imiteras (mimetiskt).