Mimetiska möten på slagfältet

Etiketter

, , , ,

”‘Varför gör de så här ..?’

Frågan ställdes av en förtvivlad kvinna under en föreläsning jag höll för något år sedan. Jag talade inför personer som frivilligt engagerat sig i arbetet med flyktingar och asylsökande. De var engagerade och ville väl, men var i det närmaste uppgivna. Allra mest förtvivlade var de över att alla reaktioner blev tvärt emot de förväntade – ju snällare och mer tillmötesgående de var, desto otacksammare och mer respektlösa blev de asylsökande.

Problemet var att de frivilliga agerade utifrån sin (svenska) värderingssamling, kultur och förförståelse, samtidigt som de asylsökande agerade utifrån sin (vanligtvis afghanska, irakiska eller somaliska) värderingssamling, kultur och förförståelse. Alla inblandade ansåg sina egna värderingar som fullständigt normala och dessutom överlägsna den andres.”

Så inleder Helena Edlund en (återigen) mycket läs- och tänkvärd text här: http://helenaedlund.se/pa-varderingarnas-slagfalt/

Hur hanterar vi så kallade ”kulturkrockar”, så fundamentala som de mellan ett kristet stöpt västerland och ett muslimskt öst?

Möten mellan människor innehåller alltid en mimetisk aspekt och våra reaktioner åt ena eller andra hållet beror helt och hållet på kultur.

När vi sträcker fram handen för att hälsa på någon, då förväntar vi oss en motsvarande imiterande gest tillbaka. Skulle den utebli, så reagerar vi oerhört negativt. Det är (för oss) en gest som är så självklar, så om den inte besvaras gör oss först förvirrade, men senare också förbannade (med all rätt när vi får veta att det bottnar i en usel kvinnosyn).

Nyckelpassagen i texten är följande:

”Den patriarkala kulturen bygger på idealiserandet av manliga egenskaper som våld och dominans. Om ett försök att klättra i rang möts av en starkare kraft, upphör konflikten så snart hierarkin har fastställts. Men en kraftuppvisning som möts av undfallenhet och eftergift, kommer att pågå och öka tills det möter motstånd. Möter det inget motstånd, tar den utmanande parten över helt och fullt.

Där den ene parten retirerar, avancerar den andre. På värderingarnas slagfält existerar inget vaccuum.”

Likaså gäller på det klassiska slagfältet under krig. Som Carl von Clausewitz noterade är krig endast en ”duell i större skala”, där motståndarna gör drag och motdrag; framryckningar och reträtter, kniptångsmanövrar, luftlandsättningar och bombmattor. Ibland under mycket ordnade former, men inte sällan under former som är mer otydliga och i slutändan kaosartade. Det finns  inget sämre än en oordnad reträtt, då man har tappat kontrollen och det i slutändan är var och en åt sitt eget öde.

Ju mer vi retirerar för andra kulturer, vilka inte lever upp till vår egen standard av respekt för svaga; äldre, kvinnor, barn, för meritokrati, likhet inför lagen, för jämställdhet, för ärlighet och transparens mellan folk och makthavare, desto mer kommer andra kulturer ta sig plats och kullkasta allt detta. En svag part övertygar inte en anfallande motståndare. För vår svaghet är tyvärr inte en krigslist. Det är svaghet vi visar upp, i tron att den kommer beveka och omvända, medan den i själva verket bara stärker den anfallande i sin övertygels om sin egen förträfflighet och möjligheter att fortsätta sitt avancemang.

Vi är övertygade om att de andra som ställer krav på vår anpassning är ”svaga”, utifrån en övertygelse om vår egen överlägsenhet och oövervinnerliga styrka. Det är en slags paternalism. Inte obefogad, för vi ÄR bättre. Men vi förstår inte att för att radikalt förändra, det vill säga omvända någon, måste man ibland först tvinga ner dem på knä. Inte framför oss själva som avgudar (vilket vi tror västerlandet alltid gör med andra), utan framför den enda sanna guden – Kristus. Han som självmant gav sitt liv för oss.

Annonser

En kolumnists sanning

Etiketter

, , , ,

”I want to be a different role model from the one I got.”

Här är en artikel om en girardisk ”omvändelse”, från att ha velat vara sin förebild, till att inse att förebilden i själva verket var något annat, en stötesten, som författarinnan här ständigt snubblade över i sin iver att efterlikna, men inte kunna leva upp till.

Omvändelsen sker när hon inser hur tomt och meningslöst allting har varit, och hur viktigt det är med äkta och djupare relationer än ständiga ”dejter”.

https://nypost.com/2018/06/02/dating-columnist-reveals-how-sex-and-the-city-ruined-her-life/

Jordan B. Peterson mot mobben

Etiketter

, , , ,

Första gången jag hörde/såg Jordan B. Peterson i en rad av hans YouTube-föreläsningar, så slogs jag direkt av tanken att han måste känna till René Girard, och om inte, så var det min plikt att upplysa honom. Skrev således ett epost för att poängtera vikten av att han satte sig in i mimetisk teori och syndabocken, däför att det skulle ge honom ytterligare medel att förstå mytens roll i kulturen. Jag fick inget svar, såklart. Vid den tiden drunknaden han troligen redan i epost från alla håll.

Men nu börjar jag hitta lite material med Peterson, där Girard, mimesis och syndabocken diskuteras, vilket ju är riktigt roligt! (I min ego-fantasi kan jag se hur han läser mitt brev och tänker, ”oj, det här måste jag kolla upp, men jag vill inte verka dum som inte har koll redan, så jag skyndar mig att plugga lite Girard innan jag ger mig in i detta, locket på så länge.”)

En kommentar från David Gornoski som gjort en sevärd intervju med Peterson:

”It is in that vein that Peterson’s 12 Rules for Life strikes such a powerful chord in our cultural moment. Each of the twelve axioms center on self-sacrifice rather than the sacrifice of someone else — a radical new antidote for chaos much more dangerous and powerful than the old antidote of violent sacrifice that shaped our ancestral roots.

Peterson’s meek defiance of victim-garbed collective aggression is in service to Jesus’s personhood revolution: the simple notion that instead of sacrificing your neighbors and blaming them for the chaos you feel, it is better to sacrifice your own pride, clean your own room, and resist the urge to reciprocate aggression and insult to those who seek to harm you. In short, it is better that we stop unconsciously imitating Caiaphas because the old pharmakos prescription is past its expiration. We no longer need to cling to our collective group identities (race, gender, ethnicity, etc.) to shape laws as a tool of vengeance against those we fear and hate. We can instead crucify the monster inside us.”

Nedan intervjun ”Christ Versus the Crowd: My Interview with Jordan B. Peterson” (en timme lång):

Poddmedverkan

Etiketter

, , ,

För er som undrat mycket över hur min radioröst låter så kan den nu avnjutas(?) i en podd som jag medverkar i. Hade det stora nöjet att bli inbjuden att prata om René Girard tillsammans med Simon från Radio Frihetligt.

Länk här:

Som alltid finns det mycket aspekter man inte hinner ta upp under en begränsad tid som en pod trots allt måste hålla sig inom, men det blev ett intressant samtal, tycker jag. Om jag någon gång ”poddar” igen, så ska jag dock försöka ha lite mer flyt i rösten och lite mindre ”eeh”, ”uuuhm” och så vidare. Ha lite överseende med en ”förstapoddare” här.

”Var beredd att vad som helst kan hända”

Etiketter

, , , ,

Det finns inget som karaktäriserar en mimetisk kris så väl som problem med att markera och upprätthålla gränser. Det kan vara mellan sociala skikt och klasser, mellan skyldig och oskyldig, mellan förföljare och offer, mellan de innanför och de utanför, och mellan nationer. Det gäller också för dagsaktuella frågor som migration.

”Utan kontrollerad och reglerad invandring kan man varken ge skydd åt flyktingar eller behålla ett offentligfinansierat välfärdssystem. Där det inte finns några gränser måste var och en klara sig själv. Kontrakt kommer att rivas, avtal brytas, kapital och maskiner flyttas, bostäder ockuperas, varor stjälas, tältläger resas, våld bryta ut. Jag tror inte att det kommer att bli något trevligt pow wow med trummor och körsång.”

Så skriver Lars Åberg, journalist och författare, i Göteborgs Posten.

Och han har naturligtvis rätt i det. När nationens gränser inte hålls kontrollerade, försvinner gemenskapen man en gång hade, bara genom att befinna sig inom det begränsade geografiska området som nationen utgör. ”Det finns inget svenskt”, eller ”det finns inga svenskar” har det länge hävdats av de som anser att gränser är något fult, begränsande av friheten, och därför oönskat. Det kan man tycka, i en idealiserad låtsasvärld. Men i den verkliga världen är gränser enormt viktigt, som skydd, särskilt för de som tvingas fly på riktigt, men rent generellt genom att det upprätthåller legitima skillnader. Som studenter av mimetisk teori, vet vi att det är när skillnaderna utraderas, ökar oordningen och kaoset, och slutligen våldet.

Gemenskap betyder tillit. Vi är vana vid att ha förtroende för varandra i affärer. En affärsrelation går kvickt och enkelt att upprätta här, men den går också att bryta lika lätt. I andra kulturer kan det ta mycket lång tid, oändliga förhandlingar, affärsmiddagar och relationsbyggande, innan det kan bli tal om affär, men sedan har du en förväntan om en livslång relation, vilken också kan innebära digra konsekvenser om den bryts.

Nationella gemenskaper som på ett eller annat sätt bryts ner blir till allt mindre beståndsdelar, det blir regionala och politiska splittringar, problem med kriminella klaner och familjefejder om makt och territorier. Och inom klanerna frodas naturligtvis samma avundsjuka och rivalitet. Mellan detta kläms alltid de som är oskyldiga, de som råkar hamna i korselden, som är på fel ställe vid fel plats. Och/eller, de som till slut utses som syndabockar för hela krisen och förföljs av alla för detta.

Det är paradoxalt att multikulturalismen, vars syfte sägs vara bevara olika kulturer sida vid sida, i själva verket minskar dessa möjligheter, därför att man avskyr det enda som gör detta möjligt – nämligen det som tidigare växt fram genom det judiskt-kristna kulturarvet i form av mänskliga rättigheter och skyldigheter, meritokrati framför nepotism. Vi behöver både nationella gränser, liksom inom-nationella gränser (som våra olika landskap och dialekter) och sociala hierarkier för att kunna bevara våra olikheter. Identitetspolitik syftar till motsatsen. Istället för duglighet så skall hudfärg kontrolleras, könstillhörighet räknas och så vidare. Multikulturalismens problem, vilket de själva vägrar att se, är att de tror att olikheter leder till konflikter och att vi därför måste tolerera alla olikheter genom att bara se på dem som just bara olikheter, utan någon alls åtskillnad i vad som är gott och ont, rätt och fel, sant och falskt, bättre eller sämre, och så vidare.

Utan några generella regler eller metod för att utvärdera varandras ”värde” (allas lika värde är en bluff, och egentligen en svensk felöversättning av ”allas lika värdighet” – från engelskans ”dignity”) så kommer vi upprätta dylika på ”lägre” nivåer. Det vill säga, om det inte sker enligt förutbestämda regler och med ett förutsägbart resultat, så blir det upp till den rådande politiska korrektheten, klanen, eller vad som för tillfället har tillräckligt med makt och våldskapital att tvinga på alla andra sin agenda. Det är då vi måste vara beredda på att ”vad som helst kan hända.”

 

 

Om detta må vi berätta – Helena Edlund

Etiketter

, , ,

Helena Edlund skriver om sin tid i Afghanistan och om hederskultur:

”Äktenskap med barn är officiellt förbjudet men lagen kringgås av det faktum att en flicka (oavsett ålder) anses vuxen när hon gifter sig. En nioåring är alltså barn om hon är ogift, men vuxen om hon är gift. Begrepp som våldtäkt inom äktenskapet existerar inte och sjukhusen är fulla av småflickor med fysiska och psykiska skador efter systematiska övergrepp, tidiga graviditeter och traumatiska förlossningar.

Könssegregationen är i det närmaste total och kvinnan är bärare av mannens heder. Det är inte ovanligt att flickor och kvinnor är hänvisade till att leva sina liv bakom hemmets höga murar, under övertygelsen att de då skyddas från männens våld och sexuella begär. Om en kvinna blir våldtagen, räknas det som ett brott riktat mot kvinnans manliga släktingar. Kvinnan som utsätts beläggs därför med skuld – hade hon inte låtit sig våldtas, hade släkten behållt sin heder.”

I hederskulturer är det kvinnan som används som syndabock på ett ytterst utstuderat sett. Vi kan se hur det har med det ”primitivt heliga” att göra. Kvinnan har, på ett för oss utifrån betraktat sätt, både diviniserats och stötts ut som syndabock samtidigt.

Hon är i det första läget ”helig” och ”skyddas” därför på alla tänkbara sätt, men om ett brott mot något av alla de tabun som omger henne överträdes, så blir hon alltså genast utsedd som själv skyldig till överträdelsen. Precis som de arkaiska gudarna är skapare av både fred och krig, ro och uppror, stillhet och storm. I en sådan kultur är det alltid ett stort hot mot freden när det heliga på något sätt skändas. Hämden, vilken är den mimetiska reaktionen från släktingarna, hotar att bli till utdragna och blodiga vendettor. Därför är det alltid bättre för samhället att våldet, istället för att riktas innåt mot sig självt, kan riktas utåt (vilket är svårare att hitta lämpligt offer för), eller mot någon egen man stöter ut. Som den våldtagna kvinnan som stenas för sina ”synder”.

Puritanism och överlevnad

Etiketter

, , , , ,

Ibland snubblar man helt osökt över någon som har en sådan insiktsfull intuition kring det mimetiska, men som inte vet att kalla det vid just det namnet. Slog på måfå upp en av texterna i Marilynne Robinsons bok ”The Death of Adam (Essays on Modern Thought) och slogs av följande stycke (sidan 153)), i en text som handlar om hur puritanismen och puritaner idag lättvindigt avfärdas (och jag erkänner mig själv skyldig till detta!), och görs till en form av syndabockar, vars bål vi kan samlas och värma oss socialt kring:

“Yet the way we think and speak of the Puritans seams to me a serviceable model for important aspect of the phenomenon we call Puritanism. Very simply, it a simple example of our collective eagerness to disparage without knowledge and information of the thing disparaged, when the reward is the pleasure of sharing an attitude one knows is socially approved. And it demonstrates how effectively such consensus can close off a subject from inquiry. I know from experience that if one says the Puritans were a more impressive and ingratiating culture than they are assumed to have been, one will be heard to say that one finds repressiveness and intolerance ingratiating. Unauthorized views are in effect punished by incomprehension, not intentionally and not to anyone’s benefit, but simply as a consequence of a hypertrophic instinct for consensus. This instinct is so powerful that I would suspect it had survival value, if history or current events gave me the least encouragement to believe we are equipped to survive.” (Min fetning)

Alltså, huvudet på spiken, utan att veta det. Viljan till konsensus är ofta starkare än viljan att veta sanningen, därför att konsensus HAR värde för överlevnaden på kulturell basis. Konsensus minus en. Minus syndabocken som måste lastas med kollektivets skuld och synd, och fösas ut i öknen. Så fick vi alla vår lilla stund av konsensus, innan konflikterna åter började eskalera.

Hos djuren talar man om överlevnad på populationsnivå. Vi talar om samma sak på kulturell nivå. Kan vår civilisation överleva? Nej, den kan inte det längre, inte på de tidigare premisserna av att om bara konsensus råder, oavsett dess korelation till sanningen, så får vi fred. Nu, i och med evangeliernas avslöjande av denna ”konsensusmekanism” (syndabocksmekanism), kommer konsensus inte längre uppnås (lika effektivt). Vi kommer bli tvungna att välja att erkänna sanningen om oss själva, eller förgöra oss själva i de påföljande konflikterna som vårt mimetiska begär leder till.

death-of-adam_robinsonLite puritanism kan nog därför inte skada, även om det naturligtvis inte heller skall tas till överdrift.

 

Noterat om fenomenet ”metoo”

Etiketter

, ,

Jag har undvikit att skriva om metoo-rörelsen och alla dess mimetiska implikationer, men nu när flodvågen ebbat ut en smula, perspektiven börjar att komma på plats, och när flera tragiska slutscener utspelats inför öppen ridå, så kan det vara på sin plats.

I Fokus konstaterade Johan Hakelius att medan flodvågen metoo störtade fram fanns det ingen möjlighet att stoppa den, att ställa sig i dess väg vore socialt självmord.

”En sak är värd att minnas: inget är värre för en människa än att uteslutas ur en gemenskap. Det är ett av skälen, vid sidan av rädsla för repressalier, till att brottslingar hellre sätter sig i fängelse än tjallar. Att attackeras av en samlad grupp av sina arbetskamrater är därför något av det värsta som kan hända en människa. Och om de som inte deltar i attacken väljer att ta ett steg tillbaka och invänta resultatet, gör det saken än värre. Den ensamhet som uppstår i ett sådant läge är ofattbar för de flesta, innan de råkat ut för den.”

Två saker är värda att notera.

Så, för det första, det är alltid fråga om en lynchmobb när en och samma grupp agerar åklagare, domare, samt verkställare av straff. De agerar med kraften i mobbens högljudda anklagande, enigheten i domslutet, och verkställer i form av påtryckningar och social utfrysning/stigmatisering, som i ett ögonblick förvandlar offret till  ”pestsmittad”, någon som folk omkring (vänner, chefer, kollegor) gör bäst i att illa kvick ta avstånd från för att själva undvika att smittas. Oavsett graden av skuld hos den anklagade, så är formen ändå den av en lynchmobb.

För det andra, har vi den totala avsaknaden av norm-diskussion som lyser med sin frånvaro. När vi inte längre har några gemensamma normer, eller tabun för att tala i termer av religion, utan ”allt är tillåtet” och upp till den enskilde att avgöra vad denne ”gillar”, så har vi dels satt mycket stort ansvar hos de unga och oerfarna. För skall sanningen fram, så är det ingen som ”vet” vad han eller hon gillar. Inte förrän de verkligen har utsatts för det. Samtidigt kan det ändå finns fullt av outtalade tabun, vilka man först blir varse i efterhand, är det då så konstigt att det blir ytterst förvirrat och kaotiskt, med uppenbara svårigheter för många att skilja på vad som är godtagbart och välkommet i form av ”uppvaktning”.

Av allt det ovan sagda så har vi precis de ingredienser som kännetecknar en mimetisk kris, nämligen oförmågan hos alla att göra distinktioner. Rätt och fel, ledare och följare, egna och andras begär blir till en grumlig sörja. Sociala kategorier upplöses och när krisen eskalerar har ingen rätt att ifrågasätta någons upplevelse. Alla upplevda kränkningar är lika allvarliga. Det finns inte ens någon klar definition av vad en kränkning faktiskt är.

Metoo består av personer som under lång tid själva har blivit förbisedda som offer, som underkastat sig rollen, dels därför att det kanske inte varit opportunt för karriären, och/eller att det inte var möjligt att komma åt en socialt uppsatt förrövare. Att vara offentlig med sina upplevelser kan bara det också vara extremt jobbigt och stigmatiserande. Deras ressentiment har länge växt och bidat sin tid. När till slut fördämningarna brister och de första fallen blir mycket uppmärksammade i medier, därför att de handlar om kända offentliga personer som anklagas av mindre kända (men som nu når ett större kändisskap), så följer det naturligt att i kölvattnet kommer även anklagelser att imiteras, både av äkta upplevelser, liksom av simpelt uppmärksamhetssökande av de som vill identifiera sig med (dvs mimetiskt efterlikna) ledarna i rörelsen, som vill bli upptagna i gemensamheten (mig med!).

När kulturen som tidigare upprätthöll skillnader mellan könen och som dikterade villkoren för umgänget degenererar, och när ”alla andra” tycks få sina begär, utsvävningar och sexuella preferenser tillfredsställda till höger och vänster, utan att de ifrågasätts, kommer man själv naturligtvis också att sluta ifrågasätta, både andra och sig själv. Att just ifrågasätta andras upplevelser, känslor och begär, ses på med mycket misstänksamhet idag, särskilt då kring sexualiteten. Man håller en hyperindividualistisk antropologi som sanning, och undviker att se, eller vilja se, det mimetiska och mellanmänskliga som hela tiden spelar sitt spel.

En parallell kan vi se det i dagens konstvärld, där det enda som räknas idag tycks vara graden av ”nyskapande” och ”normbrytande” i konstnärens verk. Jakten på att producera något ”unikt” gör att man producerar dålig konst, som i sin simplaste form endast är löjliga provokationer och ”normbrytande”, andefattig och tekniskt undermåliga verk utan kreativitet. Inte stor skillnad mot den utlevda, ”normlösa” och ”gränsöverskridande” sexualiteten som de kvinnor i metoo-rörelsen har fått erfara.

Som vanligt idag är det dock få som riktigt reflekterar över kulturen och dess vikt i denna typ av frågor. Man anser att normer är ett hinder för att alla skall kunna ”leva ut” och ”förverkliga sig själva”, att få vara ”sig själv”. Men när det kommer till mänskliga begär så är de aldrig något helt självständigt (därför att de så ofta är ”lånade/kopierade” av en mimetisk förebild) och därför grunden till konflikter.

Apans melodi

Etiketter

, , ,

Sången från Disneys version av Djungelboken, är ur ett mimetisk perspektiv både rolig och träffsäker, här är texten:

Jag kungen är över alla här
under trädens gröna höjd.
Jag har nått opp, till högsta topp,
men ännu är jag ej nöjd.
Jag vill ju bli en man, en mänska
och kunna allt ni kan.
Jag vill inte längre apa mej,
jag vill bara va en man! Oh!

Ooo be do (ooo be do)
jag vill ju va som du, huu, uu (ooo be do).
Jag vill se ut som du, gå som du,
duu huu huu (ooo be do).
Det vill jag nu, hu, hu (ooo de do),
ett djur som ja, aaa, aaa (ooo be do)
det lär sej bra
bli-hi män-ni-ska-haa-haa (ooo-be-do).

Försök inte lura mej gosse,
jag inga konster tål.
Att känna till, hur eld blir till,
är mina drömmars mål.
Din hemlighet vill jag veta,
seså, säj hur det går till.
För då blir jag visst en man till sist,
och det är vad jag vill! Oh!

Ooo be do…

Jag måste lära mej leva
som mänskor lever nu.
För då blir jag ju lika dan,
precis lika dan som du.
Se till att jag nu får veta
hur mänskor sej beter.
Så att jag kan ta alla i hand
och dom sin vänskap mej ge! Oh!

Ooo be do (ooo be do)
jag vill ju va som du, huu, uu (ooo be do).
Jag vill se ut som du, gå som du,duu huu huu (ooo be do).
Ja, det är så, hå, hå (ooo de do),
så kan det gå, hå, hå (ooo be do)
att lära sej
bli en sån som me-hej! (ooo-be-do).

Men att vara människa är mer än att ”apa efter” (var)andras beteenden, det är att reflektera och transcendera beteenden. Allt kultivera är att förfina. Men, även om vi kan komma långt, så är vi fallna varelser. Vi klarar inte att av egen kraft lyfta oss själva i håret.

Vi behöver goda förebilder, ja även förebilders förebilder. Det vi ytterst behöver är någon som är både immanent, det vill säga med oss här och nu, och samtidigt transcendent, det vill säga ändå alltid bortom vår förmåga att efterlikna. Vi måste veta om, acceptera och värna om detta faktum, annars förlorar vi vår ödmjukhet och faller in i galenskap likt Nietzsche.

Den äldsta och fulaste av politiska formler

Etiketter

, , ,

”Bästa sättet att dölja ett grovt misslyckande är att finna en syndabock. Det finns till exempel inte en enda socialistisk regim som, efter att ha saboterat marknader och distributionskedjor, inte sökt vända allmänhetens uppmärksamhet mot ‘profitörer’. Därför är det lättare att hitta politiker som är arga över handeln med svarta hyreskontrakt, än som är arga för att hyresregleringarna har gjort svarthandeln logisk och lönsam.

Om du misslyckas, finn en syndabock. Det är en av de äldsta och fulaste politiska formler som finns. Äldre än korsfästelsen, och skoningslöst effektiv.”

Så inleds denna läsvärda artikel publicerad på tankesmedjan Timbro om regeringens (och medföljande radikalsekulära entourage) attacker mot skolor som har religiösa huvudmän. Detta är vad som händer när man inte vågar tala klarspråk om att det som faktiskt är problemet, nämligen muslimska skolor som bedriver könsapharteid, har tvingande konfessionella inslag och försvårar integration. Man väljer att göra ”religion” till syndabock och att då dra alla religioner över en och samma kam. ”Några ägg måste knäckas för att laga en omelett”, som Stalin påstås ha sagt för att beskriva revolutionens ändlösa krav på människooffer.