Publicerad essä: Religionens återkomst

Idag har jag en essä om Girard och våra samtidsproblem publicerad på Tidningen Kulturen.

Som alltid så är det saker som man nu önskat belysa ytterligare och poängtera tydligare, men den ger en hyggligt översiktlig bild av Girards idéer och implikationer på vår samtid. Från inledningen:

”…vi har helt plötsligt börjat inse ett behov av att förstå religion, som drivkraft och bränsle hos dem som säger att de hatar oss, vår frihet och vår sekulära demokrati, men ännu inte som grund för att uppbringa vårt egna moraliska och intellektuella försvar av vår egen kultur och den historia som format oss. För även om vi må kalla dem för ‘sekulära’ idag, så är dess rötter judiskt-kristna.”

Följ denna länk till hela texten:

http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-15/ovrigt-kat-18/21644-religionens-aterkomst

Judas och tidsandan

Taggar

, ,

“Judas is neither a master of evil nor the figure of a demoniacal power of darkness but rather a sycophant who bows before the anonymous power of changing moods and current fashions. But it is precisely this anonymous power that crucified Jesus, for it was anonymous voices that cried ‘away with him! Crucify him!’”

– Påve (emeritus) Benedikt XVI

När kulturen upphör att föras vidare

Taggar

, , ,

När den tidigare gemensamma (kristna) kulturen allt mer upphör att föras vidare, blir vi allt mer splittrade. En del kallar det för ”individualism” och ser det som något gott, något som ökar friheten för den enskilde, som får fler och fler valmöjligheter och kan forma sitt eget liv. Men så är inte riktigt fallet (från läsvärd artikel om traditionens betydelse i Crisis Magazine):

”People do not in fact invent their own ways of life. They’re too social, and the world is too complicated. So the disintegration of inherited culture, with its acceptance of natural human goods, in an industrialized, commercialized, networked, and bureaucratized society means people live by careerism, consumerism, pop culture, and propaganda, supplemented by the advice of therapeutic professionals.”

Istället för ”too social” skulle vi kunna säga att vi är ”too mimetic”, och eftersom världen är komplex, så letar vi efter förebilder som kan göra den lättare för oss. Kastar vi ut en tradition kommer vi söka med ljus och lykta efter en ny, men också finna att de är legio.

Vi kan tänka på det politiskt.

En stark, karismatisk ledare kan både ena oss (kring personkulten, nationen och den rätta läran/ideologin), det vill säga, om vi tar denna ledare som modell för våra egna begär, så behöver vi inte skaffa några egna. Vi håller med Ledaren,inte för att han säger något nytt, utan för att han säger vad vi ”alltid har tyckt eller känt innerst inne”. Psykologisk tid är som bekant inte samma som fysisk, vi tror därför att vi själva var först att begära vad Ledaren också begär. Men äntligen kommer det någon som vill samma sak som jag! Vill ledaren bygga en stark nation, eller uppmana till klasskamp mot de besuttna? Han tänker som jag! Är vi osäkra på vem som är en vän eller fiende, vem som är vår rival, som vi måste övervinna? Den store Ledaren visar vägen. Är det ”judarna” nu igen, eller ”de rika”, de som har mer än mig och vilka jag har en given rätt att avundas? Ja, men det har jag ju alltid tyckt, men först nu kommer någon som gör något åt saken!

I boken The Mimetic Briain citerar Jean-Michel Oughourlian författaren Stefan Zweig som menade att:

”Out of lassitude when faced with the frightening number of problems, the complexity, and the difficutly of life, the vast majority of human beings aspire to a mechanization of the world, a definite order… that would enable them to avoid the hard work of thinking. It is this messianic aspiration… that constitutes the veritable unrest preparing the way for all social and religious prophets.”

Men medan ”profeterna” som det syftas på ovan blir till ”gurus”, sektledare, eller politiker, i värsta fall envåldshärskare i form av en Lenin, Stalin, Pol Pot, Hitler, Mao, och så vidare, så har de profeter som presenteras i bibelns texter, varit de som blivit förföljda och dödade. Den helige Stefanos konstaterar i (Apostlagärningarna 7:52) när han själv anklagas och sedermera också stenas till döds:

Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt”

Något som kan hjälpa oss från att följa efter vilken dåre som helst som lovar att stilla våra begär, vilka ju är desamma som Ledarens, är (sund) tradition. För att återkoppla till artikeln på Crisis Magazine:

”A tradition is not all we need, of course. Traditions all differ, none of them are perfect, and they all need correction by other realities. But life is complicated, and experience is the only way to accumulate some kinds of knowledge, so they’re indispensable.”

Traditioner är naturligtvis olika. På ena sidan axeln finns det mytologiserande och självrättfärdigande traditioner, som går ut på att bekräfta sin egen förträfflighet på bekostnad av andra som man anser vara orsak till allt som går åt skogen. Medan man på den andra sidan är så självkritiska att det närmaste liknar självutplånande. Längst ut på den första axeln finner vi allt från islams radikaler, till ateistiska socialister. I andra änden på axeln finner vi den inverterade kopian i form av dagens ”allt är vår anfäders fel”, arvtagarna som inte vill veta av sitt arv i form av den kristna kulturen och dess traditioner. Dessa är mest bara intressanta ur ett kommersiellt perspektiv – för att kränga souvenirer.

Vi har ärvt en tradition av självkritik. Sedan dess grundande har kristendomen oupphörligen talat om inget annat än att undvika syndabockar, att inte kasta första stenen, att inte döma (i meningen fördöma, inte bedöma), att vända andra kinden till för att undvika mimetiska konflikter (men som konstaterat ovan så är kristna också människor, vilka begår misstag, eller inte agerat i enlighet med den tradition/övertygelse de bekänner sig till, dvs man är syndiga).

Kollektiv skuld känner vi oerhört mycket; våra stackars anfäder kan vi beskylla och frysa ut ur den nutida ”moderna” gemenskapen, de kan ju inte heller säga emot oss och är helt ofarliga måltavlor. Men med detta har vi i det så upplysta väst samtidigt slutat att bekänna egna synder, slutat att rikta upplysningens ljus på den personliga skulden här och nu. Alla fel och misstag går att skylla på omständigheter, på system och på strukturer, eller på andra mer oprecisa kollektiv, enkla syndabockar.

Balansen på traditionens axel fortsätter. Kommer vi klara av att undvika nya fall för (falska) profeter och sociala-politiska ideologier, som genom historien skördat otaliga miljoner människors liv på grund av sina utopiska målsättningar? Kommer vi kunna tackla utmaningarna från extremt dåliga traditioner, just nu främst islam, som för med sig både hederskultur, kvinnoförtryck och klan-mentaliteter in i vårt samhälles kärna? Vad är vår motvikt, om vi inte längre kan erkänna våra egna traditioner som vida överlägsna, eller ens känner till dess ursprung?

Tema: märkliga kulturyttringar, Indonesien

Taggar

, , , ,

”En docka hittades i havet av en indonesisk fiskare. Öborna ansåg att dockan vara en ‘bidadari’ [eller ”Apsara/sa”] – en typ av helig ande, men det visade sig att det gudomliga väsendet bara var en sexdocka av silikon.

Dockan hittades i mars i vattnet utanför de avlägsna Banggai-öarna i Sulawesiprovinsen i Indonesien av en fiskare. Fiskarens familj tog hand om dockan, och klädde den i traditionella kläder och hijab.

Då dockan hittades kort efter en solförmörkelse trodde öborna att den hade gudomlig härkomst, och började tillbe den.”

Myndigheterna lät dock meddela (ej ironi) att de indonesiska fiskarna saknade tillgång till det världsomspännande pornografiska datanätverket ”Internet”, och därför inte kunde veta vad det var för föremål.

Källa: SVT

Klanen, islam och västerlandet

Taggar

, , , , , , ,

I klansamhället är det klanen som garanterar säkerheten för individen, gentemot andra klaner och gentemot andra klanmedlemmar, så länge man följer de uppsatta reglerna. Per Brinkemo skriver i den här intressanta artikeln i Kvartal, om klansamhällets logik:

”Det finns en allmänt spridd missuppfattning att klansamhällen är hierarkiska och auktoritära, där en klanledare har oinskränkt makt över sin grupp. Men det är precis tvärtom, och i den meningen hade Gaddafi rätt om västerländska demokratier. Det är demokratiska statssamhällen som är hierarkiska och auktoritära. Folket väljer en ledning som ges mandat att styra och stifta lagar, vilka sen ska åtlydas. Klansamhällen är däremot platta organisationer. Varje klangrupp sköter sig själv och inom den diskuterar man sig fram till lösningar på praktiska problem. Systemet bygger på konsensus. Klanhövdingar har snarare funktionen som kloka medlare än som ledare. Antropologen I. M. Lewis, som studerade klansamhället i Somalia, skrev att ’en hierarkisk modell av myndigheter är främmande för det pastorala somaliska samhället, där beslutsprocesser är så demokratiska att de gränsar till anarki’.”

Även om klansamhället är platt, så har man ingen eller mycket liten möjlighet att påverka valet av sina egna ledare. Och det är ledaren som har sista ordet i tvister och rivaliteter. Ledarens makt är dock alltid en balansakt på en nål, då de ovan beskrivna beslutsprocesserna och strukturerna är ”så demokratiska att de gränsar till anarki”, så är en klanledare alltid hotad av folket. Det finns inget säkert system för att avsätta en klanledare. Det sker alltid anarkistiskt, dvs med våld. Därav också det stora behovet att knyta till sig lojaliteter genom mutor och blodsband.

I Dagens Samhälle skriver samme Brinkemo följande i en också mycket insiktsfull artikel att:

”Rättsligt dömer klansamhällen inte individer. De dömer kollektivt. I klansamhällen straffas dessutom inte brottslingen. Klanrätt i dess mest utpräglade form bygger i stället på kompensation. Om en man slagit ihjäl en annan tvingas mördarens klan kompensera den ihjälslagnes familj.”

Det här är vedergällningens princip. En del, ofta kriminologer och andra som borde veta bättre, förväxlar vår tids fängelsestraff med hämnd och vedergällning. Det råder en besynnerlig uppfattning om att fängelsestraff mer eller mindre är en ren hämndaktion från samhällets och offrets (eller offrets anhörigas) sida. Så fängelsestraff kortas ner och man dömer som regel i den nedre delen av straffskalan, särskilt för våldsbrott, då vi, med rätta förvisso, intuitivt känner att hämnd är har en dålig klang. I själva verket är fängelsestraff så långt ifrån hämnd man kan komma. Det handlar i första hand om att den dömde skall få tid till botgöring, och har därför också sin kristna grund.

När individen ger upp sin klantillhörighet för att istället låta sig ingå i ett större sammanhang, nationalstaten, är det en större garanti om rättssäkerhet inom detta sammanhang, som denne erhåller. Möjligheten att få sin sak prövad i en domstol, enligt vissa fasta principer och lagar. Nationer kan i sin tur ingår i sammanhang som EU, FN, osv, vilka i sin tur ger länder, liksom individer i länder, ytterligare eller övergripande rättsligt skydd, om nationalstaten har erkänt (ratificerat) dessa rättigheter (t ex barnkonventionen). Skillnaden mellan klan och demokratisk representation, stavas således ”rättssäkerhet”. Det är den förmånen som individen kan åtnjuta, om hon ger upp sin klan. Men blod är tjockare än vatten, och det är därför Jesus kommer med svärd och söndring, ”så att ‘sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder, och envar får sitt eget husfolk till fiender’. Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig;” (Matteus 10:35 – 37).

Klansamhällets är en uråldrig och primitiv samhällsordning. Det judiska folket kan ha varit de första som började samla sig under en enda gud, Jahve, till skillnad från alla de andra kringliggande folken och stammarna som var polyteister och som de själva också utpräglade klansamhällen. De samtida polyteistiska grekerna kan också klassificeras som ”klaner”, uppdelade i större regioner, stadsstaterna. Polyteismen och klansamhället kan nog sägas vara intimt förknippade företeelser.

Den framväxt av nationer som skedde i Europa gjorde det först genom olika imperiebyggen, till exempel det romerska, där man införde den egna överhögheten, men samtidigt lät de erövrade ”klanerna” behålla sina egna lagar (så länge de inte bröt mot romersk) och religioner (så länge de inte hotade eller störde den romerska polyteismen). Efter kristnandet av, och det romerska rikets påföljande sönderfall, bildades nya stadsstäder, vilka inte sällan låg i fejd med varandra. Ur resultaten av dessa fejder kunde större sammanslutningar av nationer till slut formas under kung, kejsare, eller tsar. Under kolonialismens tidevarv bildade man helt nya nationer som skar tvärs igenom de gamla klansamhällenas gamla strukturer, vilket gett upphov till mycken fortsatt förvirring, splittring och inbördeskrig i områdena. Särskilt där islam samtidigt har bett ut sig. Låt oss därför spekulera lite nedan i några intuitioner jag har om islam.

För så som jag mer och mer har börjat komma att förstå uppkomsten av islam, så är det inget mindre än ett försök att överbrygga klansamhällets begränsningar och de ständigt pågående stridigheterna mellan varandra, den ständiga vedergällningen för förlorad ”heder”, genom att samla sig mot en yttre fiende – de otrogna (dvs alla icke-muslimer).

Genom åkallan av EN gudomlig auktoritet istället för alla lokala stammars gudar, lyckades man historiskt att skaffa sig en skara av trofasta anhängare i den egna klanen, och sedan genom heligt krig (jihad) underkuva de närmaste stammarna. Men så påbörjades inte nationsbyggen, liknande de i det kristna Europa, utan det var ett nytt imperiebygge (kalifatet) som var projektets mål. Man får medge att det var ett strategiskt snilledrag för en maktlysten krigare som Muhammed att göra sig själv till guds profet, att hävda att man ensam har fått guds eviga ord (det som sedan kom att sammanställas till Koranen) givet till sig själv av en ängel (utan några som helst vittnen).

Islam kunde dock inte göra sig av med klansamhällena, vars strukturer och rötter var för djupa för att kunna dras upp utav den svaga teologiska ”spade” som islam har. Det blev som med romarriket, ett imperiebygge, vilket inte höll samman vare sig för det inre eller yttre trycket. Det kunde bara leva vidare så länge det expanderade, men var för instabilt för att hålla samman i förlängningen. De mimetiska inre stridigheterna, mellan sunni och shia, liksom mellan olika klanledare och olika koranskolor, samt att kristendomen till slut satte stop för islams utbredning genom korståg och genom motståndet i Spanien.

Medan kristendomen är ett i grunden ”sekulärt” projekt, där någon teokratisk gudsstat aldrig har varit ett mål (endast de personliga själarnas frälsning är det slutgiltiga målet), eller ens ett medel för att sprida kristendomen, så är islam raka motsatsen, nämligen ett imperiebyggande projekt i syfte att underkuva andra. Till att börja med hade man det religiösa och koranen som ursäkt för att erövra, men det religiösa tog snabbt över och gjorde imperiebygget/kalifatet, till medel för att sprida islam. Ser vi nu på IS och deras försök till att återupprätta kalifatet, så ser vi ju extra tydligt deras behov av ständigt återkommande, spektakulära och blodiga offer av ”syndabockar”. Endast utpekandet av en yttre fiende, i form av alla otrogna, men västvärlden och judar/kristna i synnerhet, håller IS samman. Likadant ser det ut i den övriga muslimska världen, om än mindre blodigt.

Där någonstans står vi och stampar idag, som jag ser det.

Vi skall alltså vara stolta, men också ödmjuka, över vår egen västerländska (judiskt-kristna) form av nationer och demokratisk representation. Det är resultatet av vårt kristna kulturarv. Att göra oss av med kristendomen är därför det som också för oss själva tillbaka till klanen i form av den identitetspolitik, feminism och en ”individualism” där varje liten subkulturell yttring anses vara ”normal” och bortom all kritik.

Filmtips: All about Eve

Taggar

, , ,

Klassiker och mångfaldig oscarvinnare. Förutom den rappa dialogen så är filmen ett väldigt bra exempel på det mimetiska spelet mellan en uppkomling, Eve (Ann Baxter) som gör allt för att både ställa sig in hos, men samtidigt utmana och utmanövrera, den stora idolen, teaterdivan Margo, spelad av Betty Davies.

För er som har Netflix så finns den där, för snålvariant finns det en på youtube med burkigt ljud. Den finns också att köpa billigt på nätet på t ex Discshop (ej sponsrad länk). Nedan är ett litet smakprov.

I skolen bliva hatade

Taggar

, , , , ,

Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. (Matteus 10:22)

Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. (Markus 13:13)

Biskop Robert Barron skriver en liten reflektion varje dag här i fastan. För ett tag sedan tog han upp Girard och syndabocken:

”I recently mourned the death of French philosopher René Girard, whose insights on group psychology and the scapegoating mechanism were very influential in my life. He says that a kind of community is formed precisely when a variety of people, who would otherwise rather dislike one another, come together in a common hatred of someone else.”

Och för er som undrar om ovan nämnda sorg för Girard, så finns det klippet här:

Samling

Taggar

, , , ,

 

Även om filmen ovan visar på det motsatta så är rivaliserande djurs maktkamper sällan dödlig. Aporna är ju dock de djur som är mest lika oss människor. Djur har för det första inte några andra vapen än vad biologin försett dem med och för det andra tycks de också ”veta” när striden är förlorad och det är bättre att fly än illa fäkta. Vidare saknar djuren begreppet ”hämnd”, för deras minnesförmåga är begränsad och de minns helt enkelt inte. De är inte långsinta, så att säga. Med människan är det annorlunda och hos en flock hominider, vilka befinner sig i gränslandet mellan djur och människa, är det mycket troligare att sådana konflikter ofta måste sluta med dödlig utgång, då även enklare skador måste varit ödesdigra även för den som gick segrande ur striden.

Girards lösning är som sagt briljant i sin enkelhet (även om den förvisso innehåller sina komplexa bitar). Endast om man istället för mot varandra lyckas ena sig mot en ny, gemensam, fiende, kan riktningen på våldet ändras. Vad som krävs är att någon börjar med att peka på ett lämpligt offer – ”han där, han som inte riktigt är som oss, han har gjort så att vi vänt oss mot varandra, det här är hans fel.” För att göra det ännu lättare att vända gruppen mot ett offer måste det också förringas i värde, avhumaniseras, till och med demoniseras.

Inte så super

Taggar

, , , ,

”Två tusen år senare: förlorarnas Gud är död och minnet av martyrerna tynar. Och vårt moraliska universum befolkas åter av ett pantheon löjliga minigudar: Spindelmannen, Stålmannen, Järnmannen…”

Adam Nelvin skriver i Svensk Tidskrift en bra reflexion över inflationen av superhjälte-filmer som sedan ett antal år tillbaka plågat oss. Nu när datoranimationer gjort det möjligt att i spelfilmer åstadkomma vad läsaren förut själv fick fantisera ihop mellan rutorna från Marvel och D.C. Comics.

Hjältar, tidigare dödliga, helgon, inte sällan dödade som martyrer, är idag ersatta med mer eller mindre odödliga semigudar med de mest fantasifulla attribut.

”Vi har ett behov av hjältar, som kapten Miller, eftersom vi har ett behov av förebilder. Men förebilder måste ha mänskliga proportioner. Och superhjältens proportioner är övermänskliga; de förkroppsligar ett överideal, som de retuscherade kvinnorna i reklamen. De inspirerar inte, de demoraliserar; passiviserar, snarare än manar till handling. Budskapet: det är inte upp till oss.”

Undantaget är nog dock Batman, som Nelvin använder i en visserligen snygg retorisk mening, en högst mänsklig superhjälten. Han har inga superkrafter, det vill säga har inte råkat ut för en olycka i något laboratorium och utsatts för gammastrålning, vilket verkar vara det vanligaste sätter att bli superhjälte på, utan är en föräldralös pojke som växer upp och lär sig bemästra och utnyttja sina inre demoner till att hjälpa sin hemstad i nöd (åtminstone är det så jag ser på de senaste tre Batman-filmerna). Förebilder är mimetiska, och superhjältar är helt enkelt modeller som är allt för ouppnåeliga att imitera. Batman väljer dock att inte vara ett ideal, utan en jagad skurk, för att uppnå ett högre syfte. Han är självuppoffrande.

Men vi kan som sagt inte imitera/följa superhjältar som lärjungar, utan bara beskåda dem, som Nelvin skriver, i passivitet. Superhjältens bedrifter och förmågor korrelerar inte till något vi erfar från verkligheten, och helt riktigt kommer en sådan modell att istället passivisera oss. Till skillnad från en förebild som önskar att vi imiterar honom eller henne och därför hjälper till, förklarar, tränar och sträcker ut en hand, så blir blir superhjälten rent utav ett hinder för vår egen utveckling. En av Girards tidiga samarbetspartners och som han skrev Things Hidden Since the Foundation of the World tillsammans med, Jean-Michael Oughourlian, beskriver samma sak i nyöversatta The Mimetic Brain (Michigan State University Press, 2016), som jag läser för tillfället. Han beskriver ett sådant förhållande där vår kognitiva och rationella hjärnar samverkar med vår emotionella hjärna, så här:

”Their first brain is filled with admiration but convinced of its incapacity to understand and to follow, and the second brain produces sad feelings of discouragement and abandonment.”

Förutom det passiva förhållandet, skulle jag vilja addera ett aktivt, nämligen det som underdånig slav, och om jag minns rätt i skrivande stund så är det i ett sådant mimetiskt förhållande som masochisten befinner sig till sin förebild. Vi får återkomma om det.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 456 andra följare