Etiketter

, , , , , ,

AdlibrisFör ett ganska bra tag sedan läste jag den franska psykologen Jean-Michel Oughourlians bok ”The Mimetic Brain” (han har tidigare själv skrivit ”The Puppet of Desire” och är tidigare student hos René Girard, och samförfattare till dennes stora verk ”Things Hidden Since the Foundation Of the World”), vilket jag nämnde och citerade i förbifarten till ett par tidigare postningar. Här följer en lite längre introduktion kring hans teori om hjärnas funktion och mimesis.

Två hjärnor i en
Från att ha varit ett organ som våra förfäder under antiken inte fäste någon särskild betydelse till (Aristoteles ansåg till exempel att perception och kognition var funktioner hos hjärtat), är hjärnan idag ett centralt forskningsområde. Att vi dessutom inte bara har en hjärna, utan två, sammakopplade av miljontals synapser, är idag allmän kunskap för oss. Genom en (o)lycklig slump då en viss Phineas Gage råkat ut för en olycka på sin arbetsplats där han fått en järnbalk genom vänstra käken och upp genom skallen ut ur ögonhålan på samma sida. Gage återhämtade sig anmärkningsvärt fort fysiskt, men hans personlighet förändrades. Saker han tidigare uppskattat ogillades nu, och vice versa, tidigare ambitioner och drömmar var förändrade, och den olycklige Gage hade nu svårt att ta beslut och att föra sig i sociala sammanhang. Man började förstå att hjärnan var uppdelad, att vi i själva verket har två hjärnor, vilka fungerar åtskilda av varandra.

Vi pratar idag om rationell intelligens/minne och emotionell intelligens/minne. Det första för ”vanliga” fakta, och den andra för fakta färgad av känslor. Emotionell intelligens handlar om att hantera känslor över tid; undvika stress och kunna tänka klart i känslosamma situationer, kontrollera impulser, frustrationer och att inte kräva omedelbar tillfredsställelse av ens begär, utan kunna skjuta upp sådant, liksom att behålla motivation och inte minst hopp för framtiden. De två hjärnorna måste, för att helheten skall fungera, vara i ständig interaktion med varandra.

Spegelbilden
Spegelneuroner upptäcktes för inte så länge sedan, och vad de gör, kortfattat, är att handlingar hos en annan person aktiverar särskilda delar av hjärnan, vilket också sker, men i lägre grad, hos någon som observerar handlingen. Den första hjärnan speglar sig i andra personers beteende, helt enkelt. Och liksom vi har spegelneuroner för den första kognitiva hjärnan, så har vi det också för den andra, emotionella hjärnan (eller reptilhjärnan som en del lite humoristiskt kallar den).

Mirror-Neurons

En utförd handling hos person A aktiverar särskilda områden i hjärnan hos A, men inte nog med det, för en observerande person B, aktiveras också samma områden, om än i mindre omfattning.

Någon som lider av echopraxia, det vill säga ofrivilligt och direkt imiterande av andras handlingar, kan ha ett problem med sitt spegelsystem i den första hjärnan, men ännu (enligt Wikipedia-artikel om ämnet) har man inte på något bestämt sätt kunnat beskriva hur spegelneuroner påverkar kognitiva funktioner. Det låter ju dock högst sannolikt att spegelneuroner är inblandade, och att någon som lider av sjukdomen har en oförmåga att kontrollera imitationsimpulserna som uppstår genom spegelneuroner.

Att det skulle finnas liknande sjukdomar för den emotionella hjärnan är alltså fullt rimligt. Alltså spegelfunktionalitet för våra känslor, ambitioner och begär, så krävs det någon form av balans och korrespondens mellan de båda hjärnorna för att de inte skall löpa amok på varje impuls till spegling som kommer till dem.

Spegelneuronerna, förklarar Oughourlian, är vad som så att säga ingår relationen mellan person A och B, medan övriga hjärnan/orna har att förhålla sig till denna relation. Oughourlian kallar denna relation för ”the interdividual rapport” (”relationen mellan individer”, simpelt översatt) och han, och jag kan bara hålla med, ser denna mimetiska funktionalitet som så pass viktig att han vill särskilja denna så som den tredje hjärnan – den mimetiska hjärnan.

Kort och gott. Spegelneoroner är vad som gör det möjligt för oss att ingå i relationer till andra människor. En nyfödd som kommer till världen har till en början inget annat sätt än det mimetiska att ty sig till andra. En moderns ömma leende är förhoppningsvis vad som möter ögon öppnade för första gången, och barnet är inte sen att försöka besvara detta, vilket sker allt bättre och intensivare med tiden, vilket ger ytterligare glädje och leenden hos de lyckligt nyblivna föräldrarna. Spädbarnet imiterar det fysiska leendet med den första hjärnan, medan den andra hjärnan imiterar lycka och kärlek. Denna första tiden, anknytningsperioden, ses idag som essentiell för den psykologiska hälsan, men min undran är om dess viktigaste funktion är att upprätta en första, sund mimetiska relation, vilken kan ligga till grund och modell för senare relationer (vilka alla är mimetiska).

Skall man övertydligt studera mimetiskt beteende, så finns det inget bättre studieobjekt än barn upp mot tre års ålder, därför att de gör detta helt ohämmat, ännu otränade i de komplexa sociala koderna vi vuxna drillats till att ta hänsyn till. Jag ser det varje dag i mina två yngsta egna barn som tycks vilja efterlikna den lite äldre i nästan allt.

Att vara människa är att vara relationell, att ha meningsfulla relationer med andra människor. Den mimetiska hjärnan drar, så att säga, den första och andra hjärnan, efter sig in i relationer. Den kommer dels vilja rationalisera relationen i politiska, religiösa och ekonomiska färger, hämtade från den första hjärnan, och vidare klä relationen i färger från tillhörande känslor och beteenden från den andra hjärnan.

Oughourlian hänvisar till Jacques Lacans doktorsavhandling (från 1932) om paranoia och personlighet, där Lacan skriver att en människas personlighet utgörs av syntesen av dennes affekter (alltså upplevelser av känslor), bedömningar och uppträdanden. Affekter skulle då handla om den andra hjärnan, bedömningar om den första, medan uppträdande, det sociala och relationella, måste tillhöra den tredje, mimetiska, hjärnan.

Det vi kallar för psykologiska sjukdomar, handlar om att balansen mellan de tre hjärnorna på något vis rubbas ur ett ”normalläge”. Psykiskt sjuka människor kallas kort och gott för ”störda”, medan den genomsnittliga människan är ”normalstörd”. Oughourlian tar upp flera olika, både tragiska och dråpligt roliga, kliniska exempel från sin egen praktik. En viktig sak som han poängterar redan i introduktionen av boken är att psykologiska problem, för det mesta handlar om här och nu, än de freudianska hänvisningarna till upplevelser tidiga i livet som man måste gräva i för att komma åt roten till. Det handlar istället ofta om mimetiska konflikter, vilka stör balansen mellan de tre hjärnorna; som laddar den emotionella hjärnan med negativa känslor och den andra med felaktiga rationaliseringar.

Vi skall titta på ett exempel hur det här inom kort.

Boken finns både på Adlibris och Bokus.

 

Annonser