Etikettarkiv: mimesis

Sir John Glubb om imperier och nationernas uppgång och fall

17 lördag Feb 2018

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Sir John Bagott Glubb (1897 – 1986), var en brittisk soldat, en lärd man och författare som kom att spendera mycket tid i Mellanöstern.

sir-john-bagott-glubb

I sin intressanta essä ”The Fate Of Empires And Search For Survival” (som går att hitta med en enkel sökning) skriver han om hur stora nationer/imperier först grundläggs, växer genom erövringar, ackumulerar välstånd och makt, för att sedan förslappas och slutligen förtvina och gå under (tack till Amerikanska Nyhetsanlyser för tipset och som har en intressant podd om den samma).

Glubb visa inledningsvis på hur olika imperier genom tiderna har varat i ca 250 år. Följande uppställning finns med i denna essä:

Imperie Tidsperiod Antal år
Assyria 859 – 612 B.C. 247
Persia 538 – 330 B.C. 208 (Cyrus and his descendants)
Greece 331 – 100 B.C. 231 (Alexander and his successors)
Roman Republic 260 – 27 B.C. 233
Roman Empire 27 B.C. – A.D. 180 207
Arab Empire 634 – 880 246
Mameluke Empire 1250 – 1517 267
Ottoman Empire 1320 – 1570 250
Spain 1500-1750 250
Romanov Russia 1682-1916 234
Britain 1700-1950 250

Enligt Glubb genomgår varje imperium sex olika stadier: Pionjärernas tid (”The Age of Pioneers”), Erövringens tid (”The Age of Conquests”), Kommersialismens tid (”The Age of Commerce”), Välståndets tid (”The Age of Affluence”), Intellektets tid (”The Age of Intellect”) och slutligen Dekadensens tid (”The Age of Decadence”).

Dessa steg kan vi mycket väl relatera till mimetisk teori och den bakomliggande syndabocksmekanismen, den som varit ”förborgad sedan från världens begynnelse” (Matteus 13:35) och som är den yttersta orsaken till både uppgång och fall.

Vi skall här gå igen om stegen, ge en överblick över Glubbs tankar kring dem, samt sätta dem i samband med vad vi vet utifrån René Girards teorier om både mimesis, och om offret av syndabocken som det centrala i en kultur.

1) Pionjärernas tid
Här sker det grundläggande mordet eller fördrivningen av syndabocken, ur vars offer en ”ny” (ny-gammal) kultur föds, fröet till det spirande imperiet. Några få svärs här samman i en stark gemenskap och skapar sig en ny mytologi, en religion och ideologi, kring denna händelse. Romarna hade till exempel myten om Remus och Romolus, där den sistnämnde dödar den förste och grundlägger Rom. Dessa kan naturligtvis bygga vidare på redan befintliga mytologier, men de syftar alltid på att förstärka bilden av sin egen förträfflighet och sin unika ställning, ett självrättfärdigande. Detta cementeras ytterligare genom (gemensamhetsskapande) ritualer, liksom olika synliga tecken och symboler som delas.

Detta stadie ligger nära i tiden och platsen för grundläggandet och för med sig ”extraordinära uttryck av energi och mod” (Glubb), som enbart uppbringas av dem med sådan djup ”religiös” övertygelse att till och med den egna döden betraktas som oviktig i sammanhanget (allt för den den större Saken).


2) Erövringens tid
Pionjärerna uppstår alltid i kulturella tomrum. Antingen har man tidigare inte haft något annat imperium eller stark makt i sin fysiska närhet, eller så har en sådan redan helt eller delvis kollapsat. Då finns det alltid utrymme för något nytt att träda i dess plats. Uppkomlingarna må vara oerfarna och omogna på alla sätt, men deras mod och dådkraft leder till initiala segrar ”These early victories, however, are won chiefly by reckless bravery and daring initiative.” (Glubb) Tidigare högstående kulturer är förebilder, vars teknik och kunskap övertas (efterliknas) och utvecklas genom den kreativa kraften hos pionjärerna.

Kraften (den katharsiska, med andra ord den renande och gemensamhetskapande, effekten) hos det första grundläggande offret av syndabocken avtar dock och gudarna måste därför ”matas” med nya offer. Alltså måste nytt territorium och nya erövringar tillföras imperiet (som både kan vara det heliga i sig, och/eller det gudomligt givna). Offer efter offer bärs fram till imperiets altare och inlemmas i dess lekamen.

Man blir nu allt mer effektiva erövrare. Kreativitet är en uppenbart mimetisk process där man först efterliknar vad en föregångare skapat, men man kan tillföra eller dra ifrån, förbättra och anpassa, så att detta förädlas. Detta är en iterativ process som kan sprida sig snabbt när den tillåts vara fri (en av marknadsekonomins positiva mimetiska effekter).


3) Kommersialismens tid
Detta stadie är resultatet av den stora territoriella expansionen i föregeånde stadie. Nu har man maximerat sitt utrymme, vilket begränsas av den militära kraften hos motståndare, den egna förmågan och lusten till fler krig i relation till uppfattningen om nödvändigheten av vidare expansion.

Kraften erövringarnas offer börjar med andra ord att sina. De erövrande härförarna som tidigare kom hem i triumf och förde med sig allsköns rikedomar, blir allt färre (motståndet hårdnar) och man börjar ifrågasätta effektiviteten av krigandet (då krig är offrande per se). Politikerna tar allt mer utrymmer, medan generalerna får träda tillbaka. Alexander den Store är ett övertydligt exempel på hur mimetisk strävan efter makt är. Så länge Alexander levde var han den främste förebilden, kring vilka alla andra samlas, men så fort han försvinner från scenen, så blir det inbördes rialitet om vem som skall ”vara Alexander”, Glubb skriver till exempel så här:

”This amazing expansion may perhaps he attributed to the genius of Alexander the Great, but this cannot have been the sole reason; for although after his death Everything went wrong—the Macedonian generals fought one another and established rival empires—Macedonian pre-eminence survived for 231 years.”

Politiska skäl, vilka finner det onödigt och kostsamt (mimetiska bråk om vem som skall ha del i ”bytet” och vem som skall betala soldaterna) att fortsätta den dyra affär som krig är, både i penningar och i människoliv, blir allt mer påtagliga. Man övergår således till att istället börja upprätta fler och fler handelsförbindelser, både inom imperiet och med ens grannar.

”The Age of Conquests, of course, overlaps the Age of Commerce. The proud military traditions still hold sway and the great armies guard the frontiers, but gradually the desire to make money seems to gain hold of the public.” (Glubb)

En ny ”äventyrlig” anda framträder dock, en ny anda av upptäckande inom området ekonomisk utveckling:

”The Age of Commerce is also marked by great enterprise in the exploration for new forms of wealth. Daring initiative is shown in the search for profitable enterprises in far corners of the earth, perpetuating to some degree the adventurous courage of the Age of Conquests.” (Glubb)


4) Välståndets tid

”That which we may call the High Noon of the nation covers the period of transition from the Age of Conquests to the Age of Affluence: the age of Augustus in Rome, that of Harun al-Rashid in Baghdad, of Sulaiman the Magnificent in the Ottoman Empire, or of Queen Victoria in Britain. Perhaps we might add the age of Woodrow Wilson in the United States.” (Glubb)

”The first direction in which wealth injures the nation is a moral one. Money replaces honour and adventure as the objective of the best young men.” (Glubb)

Det som tidigare var en kollektiv strävan efter expansion, blir allt mer en individualistisk kamp för att tjäna pengar till sig själv. Båda dessa strävanden är mimetiska till naturen. Skillnaden ligger i att den förstnämnda har förebilder som är modeller, hjältar vars ära skapas på slagfältet, där det alltid finns gott om plats under en expansiv krigisk fas. Den mesta konkurrensen, det vill säga sådan som leder till inbördes våld är begränsat (men se till exempel om Illiaden om denna dynamik). Våldet riktas främst utåt mot en yttre fiende.

Rikedom, före industrialismens tid, utgjordes främst av tillgångar i mark. Därför kommer mimetiska konflikter bli vanligare när den erövrade marken att dela på upphör att utökas och istället krymper på grund av befolkningstillväxt och det ökande välståndet. Den för kollektivet goda mimesis, som för med sig dygder i form av plikt, hjältemod, patriotism och självuppoffring för det gemensamma goda, urlakas gradvis. Politik och relationer blir viktigare än meriter och dygder. ”Intern mimesis”, det vill säga efterliknelse av någon som en rival, med metafysiska begär, efter makt och social status, blir framträdande orsaker till konflikter, särskilt hos de redan rika och mäktiga som inte har tid för det sociala spelet (de behöver inte spendera tid på att tillfredsställa mer basala behov).


5) Intellektets tid

”The merchant princes of the Age of Commerce seek fame and praise, not only by endowing works of art or patronising music and literature. They also found and endow colleges and universities. It is remarkable with what regularity this phase follows on that of wealth, in empire after empire, divided by many centuries.” (Glubb)

I en ny och mycket intressant bok jag nyss börjat läsa (”Intellectual Sacrifice” av Paolo Diego Bubbio) redogör författaren för sin teori om att filosofin och religionen är en sorts rivaler, som försöker fördriva varandra (genom att göra varandra till syndabockar).

Utan att gå in i detaljer på detta nu, så kan vi här notera att denna fas stämmer bra överens med en sådan utdrivning. Den första fasen av pionjäranda var också den religiösa övertygelsen som starkast. Filosofiska frågeställningar blir fördrivna av religiösa dogmer för mytologin och dess dogmer ifrågasätts överhuvudtaget inte, vilket i kombination med omgivningens samtidiga fallerande mytologier, vilket får dem att tappa energi och livskraft, gör pionjärerna till vinnare.

Med tiden, och i takt med att offren fallerar i effektivitet för den sociala sammanhållningen tar filosofin överhanden allt mer. På Universiteten brinner Prometheus låga allt starkare, och en (över)tro på kunskap, det egna intellektet och förnuftets förmåga att överkomma alla problem växer. I vårt eget land har snart varenda småstad en högskola och varenda medelstor stad minst ett universitet, något som Glubb också poängterar gällande sitt hemland vid tiden då han skrev sin essä. När allt mer går att ifrågasätta blir allt till en diskurs. Ja, när själva verkligheten påstås vara en ”text” (Jacques Derrida) helt fri för varje subjektiv tolkning, kommer till slut även äkta kunskap ifrågasättas och relativiseras, för alla auktoriteter kommer till slut att ifrågasättas (”dekonstruktion”).

”As in the case of the Athenians, intellectualism leads to discussion, debate and argument, such as is typical of the Western nations today. Debates in elected assemblies or local committees, in articles in the Press or in interviews on television — endless and incessant talking.” (Glubb)

Inget av ovanstående är objektivt bra eller dåligt, utan är (som så vanligt) tveeggade svärd, vilka kan användas på olika sätt. Glubbs berättigade fråga är dock:

”Why could not all these legitimate, and indeed beneficent, activities be carried on simultaneously, each of them in due moderation? Yet this never seemed to happen.”

Det svåraste för mänskligheten är att vara balanserad och ”moderat” (eller katolsk, för den som vill), vilket endast kan förklaras med den mänskliga dragningskraften mot mimesis att göra. Vi kan helt enkelt inte låta bli att skapa drama. Vi har en otrolig mängd kunskap, resurser och kraft som vi skulle kunna lägga på att skapa verkligt intressanta, goda och vackra saker här i världen. Vi skulle kunna låta varandra vara ifred också, helt enkelt. Men vad gör vi?

Thus we see that the cultivation of the human intellect seems to be a magnificent ideal, but only on condition that it does not weaken unselfishness and human dedication to service. (Glubb)

“Hence the intellectual, frustrated in his doubts, seeks out the compensations of dogma. Having reached the confines of analysis, struck down by the void he discovers there, he turns on his heel and attempts to seize the first certainty to come along; but he lacks the naivete to hold onto it; henceforth, a fanatic without convictions, he is no more than an ideologist, a hybrid thinker, such as we find in all transitional periods.” (E.M. Cioran, The Temptation to Exist)


6) Dekadensens tid
Glubb radar här upp en mängd saker som karaktäriserar detta stadie för imperiet, som blir; defensivt, allmänt pessimistiskt, materialistiskt, och lättsinnigt. En stor byråkratisk välfärdsstat har svält över sina naturliga gränser och till den har det sökt sig ett stort antal utlänningar (både lycksökare såväl som skyddssökande). Här finns en anledning, givet vår egen situation just nu, att citera ett större stycke från Glubb:

”Second- or third-generation foreign immigrants may appear outwardly to be entirely assimilated, but they often constitute a weakness in two directions. First, their basic human nature often differs from that of the original imperial stock. If the earlier imperial race was stubborn and slowmoving, the immigrants might come from more emotional races, thereby introducing cracks and schisms into the national policies, even if all were equally loyal.

Second, while the nation is still affluent, all the diverse races may appear equally loyal. But in an acute emergency, the immigrants will often be less willing to sacrifice their lives and their property than will be the original descendants of the founder race.

Third, the immigrants are liable to form communities of their own, protecting primarily their own interests, and only in the second degree that of the nation as a whole.

Fourth, many of the foreign immigrants will probably belong to races originally conquered by and absorbed into the empire. While the empire is enjoying its High Noon of prosperity, all these people are proud and glad to be imperial citizens. But when decline sets in, it is extraordinary how the memory of ancient wars, perhaps centuries before, is suddenly revived, and local or provincial movements appear demanding secession or independence”.

Känns detta möjligen igen?!

Religionen, i den form som först utvecklats av empiriet i sitt mytologi-skapande, är nästan utraderad och glömd. Men, menar jag, man kan också notera en febril aktivitet att hitta en ny sorts ”religion”, vi kan kalla den för ”värdegrund”, vilken man anser skall vara något nytt och gemensamt för alla. Men samhället är redan för splittrat, för politiskt och intellektuellt segregerat, för att detta skall fungera. Religionen gör trots allt en sorts återkomst, men det sker under nya mer subtila former. Det går inte att öppet proklamera nödvändigheten av att offra någon (internt eller externt), utan man prövar sig fram vad som kan fungera. Vilka offer kan man dölja tillräckligt väl, för att inte en större opinion skall vända sig mot makten? Vilka myter kan vi skapa som följer sanningen om att vi håller på att gå under? Idag är det fullt möjligt att döda ofödda barn, därför att aktiviteten är väl skyddad bakom kliniska termer och den individualistiska ideologin. Även s.k. ”dödshjälp” försöker få ett liknande status och har lyckats på sina håll, även om det stöter mot ett större motstånd där. Det är inte lika självklart att kommande förslag (som indragen hjälp till funktionshindrade) blir lika självklara att få igenom.

Ytterligare en viktig poäng hos Glubb är att en nation på dekis, inte lyckas sluta sig samman mot yttre (eller inre) hot:

”Another remarkable and unexpected symptom of national decline is the intensification of internal political hatreds. One would have expected that, when the survival of the nation became precarious, political factions would drop their rivalry and stand shoulder-to-shoulder to save their country. (Glubb)

Detta fenomen kan bara förklaras med mimetisk teori. Och Glubb beskriver situationen i (1970-talets) England på ett sådant sätt att man inte kan missta sig:

”In former years, however, the rival parties observed many unwritten laws. Neither party wished to eliminate the other. All the members referred to one another as honourable gentlemen. But such courtesies have now lapsed. Booing, shouting and loud noises have undermined the dignity of the House, and angry exchanges are more frequent. We are fortunate if these rivalries are fought out in Parliament, but sometimes such hatreds are carried into the streets, or into industry in the form of strikes, demonstrations, boycotts and similar activities. True to the normal course followed by nations in decline, internal differences are not reconciled in an attempt to save the nation. On the contrary, internal rivalries become more acute, as the nation becomes weaker.” (Glubb)

Den nuvarande dekadensen hos oss i den moderna världen är denna hyperaktiva mimesis. På ytan blir ser vi ut att bli mer olika och mer individualistiska, men i själva verket blir det allt svårare att urskilja några riktiga skillnader. Vi är demokrater och därför jämlika. Eftersom vi är jämlika är ingen längre någon auktoritet, vi är således bara jämställda rivaler.

”The world says: ‘You have needs—satisfy them. You have as much right as the rich and the mighty. Don’t hesitate to satisfy your needs; indeed, expand your needs and demand more.’ This is the worldly doctrine of today. And they believe that this is freedom. The result for the rich is isolation and suicide, for the poor, envy and murder.”
– Fjodor Dostojevski

Glubb frågar sig om vi kan se samma mönster, inte bara i imperier, utan också i mindre nationer? Det kan man, men det är inte lika generellt. Det är främst i nationer som lyckas vara självständiga under lång tid (de ca 250 åren) som man kan se mönstret. Vi skulle kunna räkna Sverige till en sådan nation, som varande från Vasa till Stormaktstidens slut (1521 – 1718), vilket är ca 200 år. Men nordbor är ett segt folkslag så jag skulle vilja säga att stormaktstiden var slutet på den expansiva fasen, pionjärernas- och erövringens tid, därefter gick vi in i kommersialismens fas, vilken varade genom frihetstiden och till industrialismen. Därefter kom en intellektualismens tidsålder, fram till tiden för andra världskriget, och nu i den senare (post)moderniteten befinner vi oss i fasen av dekadens. Det tog oss nästan 500 år. Men nu går det fort utför.

“I am not a ‘democrat’ if only because ‘humility’, and equality are spiritual principles corrupted by the attempt to mechanise and formalise them, with the result that we get not universal smallness and humility, but universal bigness and pride, till some Orc gets hold of a Ring of Power—and then we get and are getting slavery.”
– J.R.R. Tolkien

Den tredje hjärnan, del 2

17 måndag Jul 2017

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Vi skall diskutera Jean-Michael Oughourlians bok, The Mimetic Brain, lite till i denna uppföljande post, men missa inte denna otroliga historia om en pojke som föddes (mot alla läkares inrådan, vilka istället ansåg att han borde aborterats) i stort sett utan hjärna, ungefär två procent fanns, men som efter födseln kunnat utveckla en hjärna på ett enastående sätt:

”…the entire family surrounded him constantly with love, affection, and 24-7 care. Noah’s brain began to grow. And grow. And grow some more.When he was 3, a brain scan showed that his brain “had expanded to 80% of a normal brain.”

Så, vår hjärna, och vår kapacitet att läka den, både fysiskt och psykiskt är enastående, och inget läge är hopplöst, vilket också är en poäng som jag tycker att Oughourlian vill få fram, men att psykologin måste arbeta vidare på det mimetiska spåret som han företräder. Han är inte särskilt intresserad i en psykologi som frågar sig ”varför”, då det enbart kommer att leda till oändliga ställningskrig om natur versus kultur, liksom det så lätt får oss att leta syndabockar att skylla på. Vad han föreslår i boken är att ta fram metoder för ”hur” vi blir effektivare i behandlingar, och undviker slentrianmässiga utskrivningar av läkemedel (utan att på något sätt vara radikalt motståndare till läkemedel, de har sin plats och nytta också), som möjligtvis lindrar vissa symptom, men inte botar sjukdomen.

När någon imiterar mimetiskt, beror det på att denne först möts av ett ”förslag” från någon modell. Den tredje hjärnan, som vi beskrev grunden för i förra postningen, är enligt Oughourlian ”en plattform för mimetiskt utbyte, pådriven av spegelsystem [spegelneuronerna, min anm], och utgörs av tusentals imitationer och förslag som ändlöst cirkulerar” mellan personer, vilka alltså absolut inte behöver stå i fysisk kontakt medvarandra, utan kan verka som minnen i hjärnan, vilka i sin tur står i relationer till flera andra personer, och så vidare i ett komplext nätverk, vilket gör var och en av oss till ”lapptäcken” av alla möjliga influenser; kulturella och personliga, som vi möter genom livet.

Precis som en kultur eller en nation inte är unik på något eget sätt, annat än genom att vara just en unik samling av värderingar, uttryck, språk, och så vidare, så är vi det också som individer. Den (i västvärlden) moderna människans stora problem är att hon drivit sin individualism så långt som till en absurd tro på komplett autonomi, en självförvållad vägran att se både till sin historiska kontinuitet och till förebildens makt över henne. Hon är sjuk av längtan efter tillhörighet, inte för att förebilder saknas, tvärtom. De flimrar förbi i rasande tempo, men deras existens kan omöjligt imiteras, bara avundas, vilket ger upphov till ressentiment.

Nu låt oss ta ett exempel på hur vi kan ingå i mimetiska relationer med varandra. Vi säger att vi befinner oss vid Genesarets sjö runt år 32 och får höra talas om en kringvandrande man som har stora skaror av folk som följer honom och som vi dessutom hört kan utföra mirakel. En dag får vi möjligheten att själva se och höra honom. Beroende på alla våra tidigare erfarenheter som format oss, våra fördomar och inställningar, kommer vi att ingå ett förhållande till denne man när han undervisar.

Vissa kommer se en visheten i budskapet, höra en som säger både sanningen och som handlar rättfärdigt, och alltså lever som han lär. De kommer att vilja följa honom, lyssna mer och ta till sig budskapet och (om)vända sig till honom. Den första hjärnan greppar och förstår vad han säger, den andra hjärnan färgar upplevelsen med känslor av tillgivenhet och glädje över att ha funnit denna vise läromästare. Den tredje hjärnan låser således in sig på ”modell-läge”.

”Lämna allt och följ mig”, betyder rakt ut släpp alla tidigare mimetiska relationer, det vill säga begär formade efter vad andra också begär, och gör mig till förebild istället.

En annan grupp kommer att uppfatta honom annorlunda, de förstår inte poängen med budskapet, de tycker de har det bra som det är och allt funkar fint. Hans budskap är dåraktigt, omstörtande, bedrägligt, och de kommer således att ha en tredje hjärna som låser sig på ”rival-läge”, efter att den första hjärnan tackat nej till framlagda fakta och den andra hjärnan adderat en upplevelse av irritation, leda och aversion. ”Vem är han att komma hit och tala på detta sättet till oss?”

Den sista gruppen kommer att inta en tredje position, efter att ha blivit fullständigt överväldigade av denna visa mans budskap, vilket de inte förstår, och än mindre kan  förmå sig att då imitera. Det är helt enkelt ”för mycket” och de kommer hamna i ett läge av uppgivenhet och lätt depression kommer göra det omöjligt för dem att fortsätta lyssna på mannen från Galileen. Även om den första hjärnan kan vara fyllt av beundran, har den gett upp alla försök att sortera in budskapet i ett sammanhang den kan greppa, och den andra hjärnan producerar då känslor av uppgivenhet och sorg. Den tredje hjärnan låser härmed sin relation på positionen ”stötesten”, ett oöverkomligt hinder, mot vilket man alltid kommer att snubbla och falla.

Notera alltså att uppkomsten av rivalitet och stötestenar inte behöver vara en fråga om att någon aktivt försöker behålla något för sig själv. Här, om vi låter exemplet vara just den Jesus Kristus vi , är det tvärtom frågan om att fritt bjuda in alla till frälsning, till kunskap om Guds rike, och att ge bort det viktigaste han har, sig själv, så som inkarnationen och personifiering av sanningen, vägen och livet.

Det är dock fruktlöst att ge sig in i frågan om varför den ena eller andre personen landar i just den specifika mimetiska relationen. Det intressanta är huruvida den enskilde personen har en potentiell dragning åt rivalitet i sina relationer och vad man kan göra åt detta. Vi vill ha sunda relationer, eller åtminstone kunna bryta sig loss helt från en rivalitets-relation och ”låta gå”. Vidare vill vi kunna urskilja vilka som är dåliga och bra förebilder. Det kan vi bara genom att först och främst ödmjukt erkänna vårt beroende av dem, abdikera från vår autonoma tron, och medge att vi inte kan urskilja vad vi skall begära, utan att vi lånar och kopierar begär, vilket riskerar att leda till konflikt. Den sanningen är vägen till frihet.

Gud skapade ursprungligen människan till sin avbild, men människan valde att istället skapa sig själv i varandras avbild. Det är vad den bibliska berättelsen om paradiset i Eden, ormen och den förbjudna frukten handlar om. Detta är syndafallet och vad arvssynd handlar om. Mimesis, viljan att bli jämlik Gud, blev starkare än önskan att leva i ljuset av Gud och enligt Hans vilja. Det är enbart genom att tämja våra egna begär, att ”odla sin egen trädgård” (som Voltaire skriver i Candide och som Oughourlian menar redan har sagt allt han själv skriver i sin bok, fast med mer humor) och inte bry sig så mycket om hur grannens ser ut. Av de tio budorden har vi särskilt det första, samt de fyra sista som explicit handlar om att undvika mimetiska konflikter. Hela Gamla Testamentet är en inspirerad samling av texter som genomgående behandlar ämnet. Kulmen nås i Nya Testamentet, där det beskrivs hur Gud själv nedstiger genom Sonen, Jesus, för att omvända människorna från sin inbördes mimesis, och mot Honom, genom att avslöja och desarmera den mekanism för att lösa upp mimetiska konflikter som människan brukat sedan tidens början, syndabockmekanismen, och dess katharsiska effekt. Älska Gud före allt annat, lämna allt, ta ditt kors – och följ mig, Kasta inte första stenen om du inte är utan synd (vilket ingen är). Ingenstans säger Jesus att livet kommer att sluta gå väl för den som följer honom, tvärtom förutsäger han både förföljelser och död och en annalkande katastrof (Matteus 24).

 

Den tredje hjärnan

11 tisdag Jul 2017

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

AdlibrisFör ett ganska bra tag sedan läste jag den franska psykologen Jean-Michel Oughourlians bok ”The Mimetic Brain” (han har tidigare själv skrivit ”The Puppet of Desire” och är tidigare student hos René Girard, och samförfattare till dennes stora verk ”Things Hidden Since the Foundation Of the World”), vilket jag nämnde och citerade i förbifarten till ett par tidigare postningar. Här följer en lite längre introduktion kring hans teori om hjärnas funktion och mimesis.

Två hjärnor i en
Från att ha varit ett organ som våra förfäder under antiken inte fäste någon särskild betydelse till (Aristoteles ansåg till exempel att perception och kognition var funktioner hos hjärtat), är hjärnan idag ett centralt forskningsområde. Att vi dessutom inte bara har en hjärna, utan två, sammakopplade av miljontals synapser, är idag allmän kunskap för oss. Genom en (o)lycklig slump då en viss Phineas Gage råkat ut för en olycka på sin arbetsplats där han fått en järnbalk genom vänstra käken och upp genom skallen ut ur ögonhålan på samma sida. Gage återhämtade sig anmärkningsvärt fort fysiskt, men hans personlighet förändrades. Saker han tidigare uppskattat ogillades nu, och vice versa, tidigare ambitioner och drömmar var förändrade, och den olycklige Gage hade nu svårt att ta beslut och att föra sig i sociala sammanhang. Man började förstå att hjärnan var uppdelad, att vi i själva verket har två hjärnor, vilka fungerar åtskilda av varandra.

Vi pratar idag om rationell intelligens/minne och emotionell intelligens/minne. Det första för ”vanliga” fakta, och den andra för fakta färgad av känslor. Emotionell intelligens handlar om att hantera känslor över tid; undvika stress och kunna tänka klart i känslosamma situationer, kontrollera impulser, frustrationer och att inte kräva omedelbar tillfredsställelse av ens begär, utan kunna skjuta upp sådant, liksom att behålla motivation och inte minst hopp för framtiden. De två hjärnorna måste, för att helheten skall fungera, vara i ständig interaktion med varandra.

Spegelbilden
Spegelneuroner upptäcktes för inte så länge sedan, och vad de gör, kortfattat, är att handlingar hos en annan person aktiverar särskilda delar av hjärnan, vilket också sker, men i lägre grad, hos någon som observerar handlingen. Den första hjärnan speglar sig i andra personers beteende, helt enkelt. Och liksom vi har spegelneuroner för den första kognitiva hjärnan, så har vi det också för den andra, emotionella hjärnan (eller reptilhjärnan som en del lite humoristiskt kallar den).

Mirror-Neurons

En utförd handling hos person A aktiverar särskilda områden i hjärnan hos A, men inte nog med det, för en observerande person B, aktiveras också samma områden, om än i mindre omfattning.

Någon som lider av echopraxia, det vill säga ofrivilligt och direkt imiterande av andras handlingar, kan ha ett problem med sitt spegelsystem i den första hjärnan, men ännu (enligt Wikipedia-artikel om ämnet) har man inte på något bestämt sätt kunnat beskriva hur spegelneuroner påverkar kognitiva funktioner. Det låter ju dock högst sannolikt att spegelneuroner är inblandade, och att någon som lider av sjukdomen har en oförmåga att kontrollera imitationsimpulserna som uppstår genom spegelneuroner.

Att det skulle finnas liknande sjukdomar för den emotionella hjärnan är alltså fullt rimligt. Alltså spegelfunktionalitet för våra känslor, ambitioner och begär, så krävs det någon form av balans och korrespondens mellan de båda hjärnorna för att de inte skall löpa amok på varje impuls till spegling som kommer till dem.

Spegelneuronerna, förklarar Oughourlian, är vad som så att säga ingår relationen mellan person A och B, medan övriga hjärnan/orna har att förhålla sig till denna relation. Oughourlian kallar denna relation för ”the interdividual rapport” (”relationen mellan individer”, simpelt översatt) och han, och jag kan bara hålla med, ser denna mimetiska funktionalitet som så pass viktig att han vill särskilja denna så som den tredje hjärnan – den mimetiska hjärnan.

Kort och gott. Spegelneoroner är vad som gör det möjligt för oss att ingå i relationer till andra människor. En nyfödd som kommer till världen har till en början inget annat sätt än det mimetiska att ty sig till andra. En moderns ömma leende är förhoppningsvis vad som möter ögon öppnade för första gången, och barnet är inte sen att försöka besvara detta, vilket sker allt bättre och intensivare med tiden, vilket ger ytterligare glädje och leenden hos de lyckligt nyblivna föräldrarna. Spädbarnet imiterar det fysiska leendet med den första hjärnan, medan den andra hjärnan imiterar lycka och kärlek. Denna första tiden, anknytningsperioden, ses idag som essentiell för den psykologiska hälsan, men min undran är om dess viktigaste funktion är att upprätta en första, sund mimetiska relation, vilken kan ligga till grund och modell för senare relationer (vilka alla är mimetiska).

Skall man övertydligt studera mimetiskt beteende, så finns det inget bättre studieobjekt än barn upp mot tre års ålder, därför att de gör detta helt ohämmat, ännu otränade i de komplexa sociala koderna vi vuxna drillats till att ta hänsyn till. Jag ser det varje dag i mina två yngsta egna barn som tycks vilja efterlikna den lite äldre i nästan allt.

Att vara människa är att vara relationell, att ha meningsfulla relationer med andra människor. Den mimetiska hjärnan drar, så att säga, den första och andra hjärnan, efter sig in i relationer. Den kommer dels vilja rationalisera relationen i politiska, religiösa och ekonomiska färger, hämtade från den första hjärnan, och vidare klä relationen i färger från tillhörande känslor och beteenden från den andra hjärnan.

Oughourlian hänvisar till Jacques Lacans doktorsavhandling (från 1932) om paranoia och personlighet, där Lacan skriver att en människas personlighet utgörs av syntesen av dennes affekter (alltså upplevelser av känslor), bedömningar och uppträdanden. Affekter skulle då handla om den andra hjärnan, bedömningar om den första, medan uppträdande, det sociala och relationella, måste tillhöra den tredje, mimetiska, hjärnan.

Det vi kallar för psykologiska sjukdomar, handlar om att balansen mellan de tre hjärnorna på något vis rubbas ur ett ”normalläge”. Psykiskt sjuka människor kallas kort och gott för ”störda”, medan den genomsnittliga människan är ”normalstörd”. Oughourlian tar upp flera olika, både tragiska och dråpligt roliga, kliniska exempel från sin egen praktik. En viktig sak som han poängterar redan i introduktionen av boken är att psykologiska problem, för det mesta handlar om här och nu, än de freudianska hänvisningarna till upplevelser tidiga i livet som man måste gräva i för att komma åt roten till. Det handlar istället ofta om mimetiska konflikter, vilka stör balansen mellan de tre hjärnorna; som laddar den emotionella hjärnan med negativa känslor och den andra med felaktiga rationaliseringar.

Vi skall titta på ett exempel hur det här inom kort.

Boken finns både på Adlibris och Bokus.

 

”Syndabockar” på Gotland?

15 lördag Okt 2016

Posted by in Kultur & Religion

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Efter att en rullstolsburen kvinna på Gotland anmält till polisen att hon blivit våldtagen av flera män, greps fem asylsökande män, skäligen misstänkta, men släpptes alla efter förhör.

Allt det här med gruppvåldtäkter för ju för det första tankarna direkt till mimetiskt begär och hur det spelar in i en sådan här handling. Men vi skall inte tala om det här och nu, och inte heller om de upprörda gotlänningarna som gick ut i en spontan sympati-demonstration, eller den bisarra demonstration mot ”rasism” som feministerna gick ut med, istället för att klart och tydligt ställa sig på det kvinnliga offrets sida.

Nej, det mest anmärkningsvärda är hur reportern, Jenny Pettersson, på Sveriges Radion benämner de misstänkta. Här ett referat från inslaget i radio (lyssna på klippet här):

”Det är egentligen två grupper som man kan prata om. Det är gotlänningarna, som är upprörda över en sån här händelse, och att en kvinna ska ha utsatts för det här i en svag… i hennes ställning… då av fem män. Och då blir det naturliga då att hitta nån slags syndabockar i det här, och vilka blir syndabockarna? Jo, det blir de här fem männen och åklagaren, som då inte häktade de här personerna.”

Vad är det som får henne att bruka ordet ”syndabockar” om misstänkta våldtäktsmän? Syndabock, i ordets rätta bemärkelse, är den som blir till ett ställföreträdande offer. Den man tar istället för den skyldige. Att benämna de misstänkta för syndabockar är alltså att direkt frikänna dem. Troligen förstår inte reportern detta själv i stunden hon säger det, utan vad hon ser är bara den välkända strukturen av en lynchning, därför att hon önskar sig en lynchmobb på 1950-talet i södra USA att rapportera om. Kanske inspirerad av ”To kill a mockingbird”, vem vet?

Här har vi den helt uppochnedvända sekulariserade världens problem: den är full av kristna värderingar, men de har löpt amok på grund av tidsandans relativism och följdriktiga oförmåga att förhålla sig till sant och falsk.

Filmtips: All about Eve

28 måndag Mar 2016

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Klassiker och mångfaldig oscarvinnare. Förutom den rappa dialogen så är filmen ett väldigt bra exempel på det mimetiska spelet mellan en uppkomling, Eve (Ann Baxter) som gör allt för att både ställa sig in hos, men samtidigt utmana och utmanövrera, den stora idolen, teaterdivan Margo, spelad av Betty Davies.

För er som har Netflix så finns den där, för snålvariant finns det en på youtube med burkigt ljud. Den finns också att köpa billigt på nätet på t ex Discshop (ej sponsrad länk). Nedan är ett litet smakprov.

Vad viljen I?

15 måndag Jun 2015

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Två av Johannes döparens lärjungar såg Jesus komma gående, honom som Johannes kallade ”Guds Lamm” (och man kan se framför sig hur de två samlar mod och sinsemellan dividerar om vem det är som skall tilltala Jesus först – och om vad de skall fråga), men då händer detta:

”Då vände sig Jesus om, och när han såg att de följde honom, frågade han dem: »Vad viljen I?» De svarade honom: »Rabbi» (det betyder mästare) »var bor du?»” (Johannes 1:38)

”Vad viljen I” eller på modernare svenska: ”Vad vill ni?”, frågar Jesus. De två lärjungarna blir naturligtvis tagna helt på sängen här, för det var troligtvis inte  om var Jesus bor som de tänkte fråga, utan troligare tänkte ställa denna rabbi en lite knivigare fråga om profeterna, teologi och skrifterna.

Om vi nu bortser från den eventuella djupare och teologiska innebörden av ”att bo”, i form av att ha ”sitt varande”, och istället börjar med Jesus första fråga, så är den minst lika intressant, även om den först ter sig lika alldaglig som lärjungarnas. Här har vi alltså för Jesus två okända män som följer efter honom (lite så där avvaktande, inte hotfullt, utan på respektfullt avstånd, som sig bör med en rabbi), och han frågar dem inte ”vilka/vem är ni?”, utan ”vad vill ni”.

I den enkla frågan kan vi faktiskt läsa in flera djup, som: ”Vad önskar ni?”, ”Vad längtar ni efter?”, eller helt enkelt ”Vad begär ni?”. Detta kanske ter sig som hårklyverier för en del, för nog kan man väl fråga någon vad de vill, innan man frågar vem de är? Men om vi tar frågan om ”vem någon är” på fullt allvar, så är den ur ett mimetiskt perspektiv, en och samma fråga som ”vad viljen I”. För vem vet, egentligen, vem han/hon är? Många skulle svara att jag är det och det namnet, med det och det yrket, och så vidare, men kommer vi någonsin till ett fullödigt svar på frågan? För människor, vilka i grunden saknar insikten om ”vem de är”, har bara ”vad de begär” som rättesnöre för sin existens. Det vill säga, de är för sin existens beroende av ”sina” begär, vilka de i brist på insikt om vad man skall begära, måste låna från sina modeller, och utifrån detta stipulera sig själva. Vi är inte själva grunden för vår existens (endast Gud kan säga ”Jag är den jag är”, 2 Mosebok 3:14), utan när vi säger ”Jag är …”, betyder det i själva verket: ”jag är vad jag begär, men jag kan inte själva veta vad jag skall ha begär efter (är det makt, status, rikedomar, eller vad?), så dina begär får bli mina begär, och därför är du både min idol och min rival”.

Jesus frågar, ”vad viljen I?” Och svaret i form av en motfråga som den ena lärjungen ställer är, om vi breder ut texten lite, – ”Vi vill veta hur man lever utan att okontrollerat låna våra begär från andra, får vi följa efter dig, för att se hur du lever.” Då vi är mimetiska varelser så är Jesus fråga alltså i allra högsta grad berättigad och betydligt mer insiktsfull än frågan ”Vem är ni?”.

En obesvärad ställning

08 söndag Jun 2014

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Jag har läst långt ifrån allt av Fjodor Dostjevskij, en av Girards främsta inspiratörer, men några av de mest kända verken så som Idioten, Bröderna Karamazov, Brott & Straff och Dubbelgångaren och nu till sist också En Underjordisk Dagbok har det blivit. Det här sist nämnda verket är kanske det verk som tydligast visar på hur det triangulära (mimetiska) begäret tär på en människa. Den underjordiske dagboksskrivaren slits isär i sina tvära kast mellan olika förebilder/rivaler, vilka han älskar-hatar med häftig intensitet. I en scen beskrivs hur han tillsammans med tre ”vänner” (vilka alla, men främst en viss Zverkov, är hans modell/rival) befinner sig på restaurang och han har precis grälat med dem och de har satt sig lite för sig, skiljt från dagboksskrivaren.

”Men jag sjöng inte. Jag försökte bara undvika dem med blicken, intog en obesvärad ställning och väntade otåligt på att de skulle öppna munnen och tilltala mig, som de första. Men de tilltalade mig aldrig! Och jag som brann att just denna stund få sluta fred med dem! Klockan slog åtta, slog nio. De förflyttade sig från bordet till soffan. Zverkov sträckte ut sig på soffan och lade upp ena foten på det runda soffbordet. De tog vinflaskorna med sig. Zverkov hade verkligen haft med sig tre flaskor själv. Mig bjöd de förstås inte in. Alla grupperade sig runt Zverkov på soffan. De tycktes insupa vartenda ord han sade.

Det syntes hur mycket de gillade honom. ’För vad, för vad?’ undrade jag. Ibland tycktes de helt berusade av förtjusning … ”

Zverkov är mittpunkten som vännerna dras till, han är som mittpunkten i ett solsystem som allt graviterar runt. Samtidigt som berättaren bara längtar efter att få tillhöra dem, gör han allt för att visa hur oberörd, ja hur obesvärad, han är av att inte tillhöra dem. Men vi är alltid mer eller mindre oförmögna att få ett stadigt fotfäste i världen genom bara oss själva, därför att sådan självständighet helt enkelt inte existerar. Även de häftigaste uttryck för individualism och autonomi är helt och hållet beroende av andra.

”Jag gick omkring med ett föraktfullt leende på läpparna i andra delen av rummet mitt emot soffan, gick fram och tillbaka längs väggen, från bordet till kakelugnen och tillbaka. På alla sätt försökte jag visa att jag klarade mig bra utan dem, men slog ändå klackarna i taket så att det hördes. Det ledde ingen vart. De där brydde sig inte.” … ”Då och då genomborrades jag av en tanke som framkallade en djup och sårande smärta: det går tio år, tjugo år, fyrtio år och jag, till och med efter fyrtio år kommer jag äcklad och förnedrad att minnas dessa de vidrigaste, löjligaste och hemskaste minuterna i hela mitt liv.”

Inte riktigt, men ändå lite så här, kan jag själv känna på så kallade ”mingelfester”.

Är vi inte alla lite idioter?

11 onsdag Sep 2013

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Följande (med kursiverad text enligt originalet) är taget ur Fjodor Dostojevskijs roman Idioten. Det är rader som åtminstone delvis, och inte utan en viss humor, sätter fingret på människans mimetiska drivkrafter. Sökandet, begäret, efter ett varande grundat i ”den andre”, och den påföljande fåniga inbillningen att man trots detta är originell, att man trots allt är helt och hållen självskapad, liksom det där gnagandet i hjärnan, ‘vad jag kunde ha varit känd för’, hos så många är en grogrund för avundsjukans tragik (och komik).

”I själva verket finns det ingenting förargligare än att vara till exempel rik, av god familj, ha ett fördelaktigt utseende, vara välutbildad, långtifrån dum, rentav godhjärtad men samtidigt i avsaknad av varje spår av talang, originalitet, eller ens excentricitet, sakna egna idéer, att överhuvudtaget vara helt och hållet ’som alla andra’. Man är förmögen, men inte som Rothschild; familjen är hedervärd, men har aldrig utmärkt sig på något särskilt sätt; man ser inte illa ut, men har ett utseende som inte uttrycker något; hygglig utbildning, men man vet inte riktigt vad man skall använda den till; man är klok och förståndig, men saknar egna idéer; man har gott hjärta, men utan att vara storsint och så vidare och så vidare i all oändlighet. Sådana människor finns det väldigt många av här i världen, och många fler än man kan tro; som alla människor kan de indelas i två huvudkategorier: sådana som är litet inskränkta och sådana som är ’betydligt klyftigare’. De förstnämnda är lyckligare. För en inskränkt ’vardagsmänniska’ är till exempel ingenting lättare än att inbilla sig vara en ovanlig och originell människa och utan några betänkligheter fröjda sig åt detta. Vissa av våra damer behöver bara klippa håret, ta på sig blå glasögon och kalla sig nihilister för att genast övertyga sig själva om att i och med de tagit på sig glasögonen, har de genast skaffat sig egna ’övertygelser’. För en annan behövs det bara att han i sitt hjärta förnimmer ett uns av något slags allmän medmänsklighet, för att han genast skall bli övertygad om att ingen annan kan känna något liknande det han känner, att han är en banérförare i den allmänna samhällsutvecklingen. För en annan räcker det att snappa upp en tanke eller läsa en sida på måfå i någon bok för att genast inbilla sig att det där var ’något som han själv hade tänkt ut’ och som hade uppstått i hans egen hjärna.”

Den andra kategorin:

”är, som vi nyss påpekade, betydligt mera olycklig än den första. Saken är nämligen den att även om den intelligenta ’vardagsmänniskan’ bara under ett flyktigt ögonblick (men kanske också under hela livet) tror sig vara genial och ytterst originell, bevarar han icke desto mindre i sitt hjärta en liten mask av tvivel, som kan bringa denna intelligenta människa till randen av förtvivlan; även om han resignerar har han redan hunnit bli förgiftad av den förträngda fåfängan. Men under alla omständigheter är det här en fråga om ytterlighetsfall: i de allra flesta fall slutar det väl bara med en mer eller mindre skadad lever, det är allt. Men ändå, innan de ger upp och resignerar, brukar dock dessa människor länge envisas med små krumsprång, alltifrån ungdomsåren ända in på ålderns höst, allt på grund av deras strävan att framstå som originella. Det kan till och med uppträda egendomliga fall: på grund av denna originalitetsjakt kan en eljest hedervärd människa sänka sig till rena lågheter; det kan rentav också förekomma att en av dessa olyckliga, som inte bara är hedervärd, utan till och med godhjärtad, en familjens stöttepelare, som med sitt arbete inte bara försörjer de sina utan också främmande människor under hela sitt liv inte kan finna ro i sin själ! För honom räcker det inte att med och han kan inte finna tröst i medvetandet om att han så väl fullgjort alla sina mänskliga åligganden; nej, tvärtom, redan denna tanke irriterar honom: ’Jaså, säger han, det här är alltså vad jag ödat hela mitt liv på, det som har hållit mig bunden till händer och fötter, det är det här som hindrat mig från att uppfinna krutet! Om inte det här hade hindrat mig, hade jag nog säkert kunnat antingen uppfinna krutet eller upptäcka Amerika – jag vet inte säkert vilket, men jag skulle säkert ha upptäckt det!’ Det som är så karaktäristiskt för dessa herrar är att de under hela sitt liv faktiskt aldrig säkert kunnat få veta vad det var de skulle upptäcka: krutet eller Amerika? Men deras lidanden, deras längtan och iver att upptäcka skulle ha räckt till för en Columbus eller Galilei.”

Faraos fall och återuppståndelse

22 måndag Jul 2013

Posted by in Kultur & Religion

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Utvecklingen i den så kallade ”arabiska våren”, sedermera kallad för ”vintern” efter att folket visat sig ersätta de gamla tyrannerna med nya, faller naturligtvis mycket in under vad vi sade i vår föregående post. Detta är sammanbrottet för en diktatur, en ”kung” avsätts hastigt och lustigt i ett land, fenomenet sprider sig (mimetiskt) till andra länder, och när allt väl är över kastas hattarna upp i luften, man sjunger nationalsången och går nöjda och glada hem, var och en till sitt…

Ah nej, det var ju bara i de progressiva journalisternas våta önskedrömmar detta skedde.. Tillbaka till verkligheten:

I själva verket upprepades händelserna under korset, beskrivna i evangeliet enligt  Lukas, 23:48 – ”Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände hem igen.” Att slå sig för bröstet betyder att man har sorg, är förtvivlad och i själva verket inte förstår alls vad som just hände. Det blev ingen parad och ingen nationalsång heller.

I Egypten gjorde man en syndabock av sin president, Mubarak (notera att vi här talar om strukturer och inte moral – presidenten var inte någon oskyldig duvunge moraliskt sett, men strukturellt är han en solklar syndabock, och det är detta som intresserar oss). Därefter utlyser man val, demokrati, men man har ingen tidigare erfarenhet av detta tillstånd och det är, som sagt, bara i progressiva journalisternas våta önskedrömmar som chansen för en liberalt sinnad president att vinna är större än att det snöar i helvetet. Så, folket tillsätter, i demokratiska val, det närmaste man kan finna i form av en ny tyrann, Muhammed Mursi. När man upptäckte vad som hade hänt utbröt snart nog en ny (eller kontra-) revolution, med en påföljande ännu större förvirring och bröstbankande på Tahrirtorget. Som Jonathan Spyer noterar (PJ Media), med en tjusig hänvisning till franska revolutionens namn på sin tidigare kungamakt:

 “So the stage seems set for an ongoing, bloody showdown between the ancien regime and the Brotherhood — as in Syria, but with the difference that in the Egyptian case, neither of the sides is aligned with Iran. This is an intra-Sunni conflict.”

MursiAlla de som tror att det i mellanöstern handlar om en konflikt mellan nationer, folkgrupper eller religioner misstar sig. Det handlar inte ens om en intern schism mellan shia- och sunnimuslimer, utan det är en konflikt grundad i mimetiskt begär. Det man begär är en spegelbild av vad ”motståndaren”, förebilden/rivalen begär – vilket är makt.

Den tidigare helt dominerande maktfaktorn i form av militären, fick helt plötsligt se sig utmanad och delvis utmanövrerad av Muslimska Brödraskapet som lyckades vrida revolutionens vindar till sin fördel. Det tog dock inte lång tid för (den lilla, upplysta) skaran av revolutionärer att inse att de faktiskt inte såg någon skillnad på Mubarak och Mursi. De var varandras spegelbilder! Alla upptänkliga arbiträra skillnader tas dock som ursäkt för att undvika att se sig själv i den mimetiska spegel, liksom hur dessa likheter bara ökar ju mer en konflikt eskalerar.

Ingen är intresserad av något annat än att övertrumfa sin rivals makt här. Det finns en stor ovilja att överlåta någon som helst makt till någon annan än ”de sina”, vilket bottnar i (en nog så befogad) rädsla, eftersom makten alltid missbrukas till att gynna det egna särintresset istället för det gemensamma bästa. För till skillnad från den svenska, så är militären i Egypten faktiskt ett särintresse.

De enda som antagligen skulle kunna hantera makten i Egypten, utan att direkt hänge sig åt hämnd och förtryck, är de som är allra längst ifrån den – de koptiska kristna. Dessa blir istället med jämna mellanrum blir utsedda till syndabockar och utsatta för våld och förföljelser.

Nu är varken Sverige eller västvärlden ett undantag från samma mimesis och dess verkningar, men vi har tack vare en viss tradition av att kontrollera maktens förehavanden, utan risk för allt för hårda repressalier, lyckats införa en del skyddsmekanismer som syftar upprätthåller en sorts maktbalans. Vårt kristna kulturarv gör det heller inte möjligt att hur som helst skapa oss syndabockar. Vi känner igen dem och vi ifrågasätter dem hela tiden, därför att vi har haft en oskyldig man uppspikad på ett kors framför oss i nästan tvåtusen år (vi i norra Europa kanske bara hälften så lång tid). Vi får väl se hur det går när detta kulturarvs inflytande allt mer försvinner från det offentliga. I Sverige har vi ju redan sett hur samvetet, detta grundläggande kristna fundament, har fördrivits från vård, skola och omsorg.