Tanken på politiska revolutioner i vårt land ter sig idag långt borta. Alla rör sig mot mitten och det finns inga större skillnader längre mellan riksdagspartierna, hävdas det. Ideologierna är döda, leve pragmatiken! Konsensus tycks dessutom råda i alla de större frågorna. Vad beror detta på? Tanken att det kan ha något att göra med mimesis att göra, vår betingning att efterlikna varandra, ligger såklart nära till hands.
Om Girard har rätt i att våra begär i huvudsak måste betraktas som produkten av förmedling från de vi betraktar som förebilder, har det naturligtvis implikationer för oss, inte minst i den politiska sfären. I själva verket har den mimetiska brännpunkten flyttat blott ett stenkast från sitt tidigare centrum i det kungliga slottet. Och i dagarna finner vi allt detta ännu tydligare fokuserat under det politiska kotteriet kallat för Almedalsveckan, i vackra Visby, Gotland.
Roland Poirier Martinsson beskrev det hela nyligen och väldigt träffande i Svenska Dagbladet (med min fetning i texten):
”Det slösas skattemiljoner på gourmetmat och vin i Almedalen, men det som stör mig mest är den fullständiga sammanblandningen och upplösningen av yrkesroller, där det är omöjligt att veta vem som gör vad, i vilket syfte, i vilket sällskap och med vilket resultat. Jag vandrar runt bland försäljningsbås och bardiskar och förundras över att ingen protesterar mot denna tivolivariant av demokratiskt samtal, ända tills jag märker att jag har väldigt roligt.” … ”Det kan möjligen färga omdömet en smula. Visby är fint på sommaren.”
Martinsson sätter med sin finurliga ironi fingret precis på problematiken med mimesis – driften mot upplösningen skillnader. Jag vet inte om han är medveten om mimesis, men hans intuition och erfarenhet talar till honom här, därför att han vet vad det politiska resultatet blir av en sådan soppa.
Med intern förmedling menas ett metafysiskt begär, ett begär inte efter fysiska objekt, utan efter sådant som socialt status, makt och inflytande. Detta begär uppstår genom förmedlingen från en förebild, vars påverkan vi samtidigt förnekar. Det är inte därför att statsministerposten i sig är en åtråvärd position som oppositionsledaren vill bli statsminister, utan därför att det redan finns någon som är statsminister. Den starkaste formen av sådant begär är att själv vilja äga förebildens existens. Det handlar då om ontologi, vårt själva varande, vilket ju alltid står i relation till andra. Vi anser oss inte vara någon, om vi inte är vad vår förebild/rival är. Att vara vad någon är i denna bemärkelse, är att överta dennes ontologi.
Politiker och de sammanhang de rör sig i: regering, riksdag och olika lokala maktcentra, liksom i partier, folkrörelser, intresseorganisationer och lobbygrupper, agerar på en arena där avståenden mellan förebild och rival har krympts ihop till minsta möjliga avstånd. Hela politikens existensberättigande har legat i åtskillnad mellan parterna – och nu när de skiljer sig allt mindre åt är det också allt fler som ifrågasätter dess existensberättigande.
Om ideologierna har dött så beror helt enkelt på att vi själva långsamt har strypt dem, för att istället söka gemenskap i anammande av varandras politik. Detta är den moderna politikens dilemma, alla imiterar varandra, men ingen vill erkänna det, och vi lider allt mer av att snurra runt i denna mimetiska karusell som vi inte kan hoppa av.
Det vi kallar för ”brus” (mediebrus, nyhetsbrus, reklambrus, åsiktsbrus, osv) är mycket talade begrepp, för det är just ett brus, där det ena inte går att urskilja från det andra.
Samtidigt göds gärna ett hat mot allt som kan liknas vid en rättmätig hierarki – i den heliga icke-diskrimineringens namn. Det som en gång var vägledande för utnämningar till olika statusjobb och positioner i samhället, nämligen det bortglömda begreppet ”meriter”, kastas ut till förmån för rätt identitet eller kontakter. En borgerlig finansminister som anser att könskvotering till bolagsstyrelser är en god idé i tiden, är bara ett i raden av exempel. Därmed inte sagt att vi tidigare var lyckligt befriade från vänskaps-, eller annan korruption, troligen tvärtom, men våra försök att bekämpa detta idag är endast genom att kasta ytterligare bensin på lågorna.
Som vi har påpekat så är upplösningen av skillnader en tydlig yttring på ett mimetiskt krisande samhälle. Det politiska begreppet ”triangulering” är den imiterande partens omskrivning för att närma sig sin förebild/rivals ståndpunkt (metafysiska varande-status) på ett sådant sätt att det inte skall vara för uppenbart och avslöjande som ren efterapning. Ingen gillar en härmapa, därför att ingen vill genomskådas att vara mindre originell än vad man egentligen är, men de som mest och ljudligast uttrycker sitt ogillande är alltid de främsta bland apor.
Det senaste större fenomenet är nog att moderaterna började kalla sig för det nya ”arbetarpartiet”. I verkligheten gjorde de dock inte mycket annat än att börja efterlikna det gamla. Det var först då, när väljarna började få svårt att skilja dem åt, som man kom att börja rösta mer jämlikt på båda arbetarpartierna.
Om Girard har rätt, vilket vi i den här bloggen finner fler och fler avgörande bevis för, så är det alltså inte en ökande åtskillnad som är ett tecken på en växande rivalitet, utan tvärtom – ju mer lika varandra partierna blir desto mer rivalitet mellan dem. Ju tätare de står desto mer kommer de trampa varandra på tårna. Det enda som kan sammanföra dem är en ny rivalitet, en med någonting som definieras som främmande och utanför dem själva – det andra politiska blocket. Därför har vi den borgerliga alliansen och den rödgröna röran.
I två val i rad har nu de borgerliga partierna bättre än vänsterröran lyckats ena sig och därmed vinna dessa val. Det finns nyanser mellan blocken som väljarna trots allt kunnat urskilja – och därmed lagt en röst på det ena eller andra.
Vad båda blocken dock har lyckats ena sig mot är en gemensam fiende, Riksdagens paria, i form av Sverigedemokraterna. Man behöver inte vara någon vän av SD för att se detta, och att SD ofta utpekas som en fullt legitim syndabock (statsministerns samtidiga fördömande och ursäktande av politisk våld mot just sverigedemokrater är mycket talande) vilken man har rätt att stänga ute och fördriva från den politiska arenan så gott det går. Inget annat parti hade fått samma behandling om inte alla andra hade haft en sådan problematisk relation till SD:s åsikter i den för dem så bärande invandringsfrågan. Sanningen är ju att SD:s åsikter återfinns hos ett brett spektra av väljarna i båda blocken.
Detta är naturligtvis bara en relativt ytlig betraktelse som inte har tid eller utrymme nog att ta upp alla de politiska och samhälleliga förändringar som skett, men i det stora måste nog konstatera att innan vi fick dagens så kallade ”blockpolitik”, så skiljde sig faktiskt alla partierna åt i högre grad. Både inom alliansen och inom röran. Man visste att vänstern var vänster, och högern var höger. Nu är detta betydligt svårare.
Detta får skrivas med förhoppning om att kunna dyka ner ytterligare i några av våra samtida politiska och kulturella frågeställningar senare…
