Etiketter

, ,

Sir John Bagott Glubb (1897 – 1986), var en brittisk soldat, en lärd man och författare som kom att spendera mycket tid i Mellanöstern.

sir-john-bagott-glubb

I sin intressanta essä ”The Fate Of Empires And Search For Survival” (som går att hitta med en enkel sökning) skriver han om hur stora nationer/imperier först grundläggs, växer genom erövringar, ackumulerar välstånd och makt, för att sedan förslappas och slutligen förtvina och gå under (tack till Amerikanska Nyhetsanlyser för tipset och som har en intressant podd om den samma).

Glubb visa inledningsvis på hur olika imperier genom tiderna har varat i ca 250 år. Följande uppställning finns med i denna essä:

Imperie Tidsperiod Antal år
Assyria 859 – 612 B.C. 247
Persia 538 – 330 B.C. 208 (Cyrus and his descendants)
Greece 331 – 100 B.C. 231 (Alexander and his successors)
Roman Republic 260 – 27 B.C. 233
Roman Empire 27 B.C. – A.D. 180 207
Arab Empire 634 – 880 246
Mameluke Empire 1250 – 1517 267
Ottoman Empire 1320 – 1570 250
Spain 1500-1750 250
Romanov Russia 1682-1916 234
Britain 1700-1950 250

Enligt Glubb genomgår varje imperium sex olika stadier: Pionjärernas tid (”The Age of Pioneers”), Erövringens tid (”The Age of Conquests”), Kommersialismens tid (”The Age of Commerce”), Välståndets tid (”The Age of Affluence”), Intellektets tid (”The Age of Intellect”) och slutligen Dekadensens tid (”The Age of Decadence”).

Dessa steg kan vi mycket väl relatera till mimetisk teori och den bakomliggande syndabocksmekanismen, den som varit ”förborgad sedan från världens begynnelse” (Matteus 13:35) och som är den yttersta orsaken till både uppgång och fall.

Vi skall här gå igen om stegen, ge en överblick över Glubbs tankar kring dem, samt sätta dem i samband med vad vi vet utifrån René Girards teorier om både mimesis, och om offret av syndabocken som det centrala i en kultur.

1) Pionjärernas tid
Här sker det grundläggande mordet eller fördrivningen av syndabocken, ur vars offer en ”ny” (ny-gammal) kultur föds, fröet till det spirande imperiet. Några få svärs här samman i en stark gemenskap och skapar sig en ny mytologi, en religion och ideologi, kring denna händelse. Romarna hade till exempel myten om Remus och Romolus, där den sistnämnde dödar den förste och grundlägger Rom. Dessa kan naturligtvis bygga vidare på redan befintliga mytologier, men de syftar alltid på att förstärka bilden av sin egen förträfflighet och sin unika ställning, ett självrättfärdigande. Detta cementeras ytterligare genom (gemensamhetsskapande) ritualer, liksom olika synliga tecken och symboler som delas.

Detta stadie ligger nära i tiden och platsen för grundläggandet och för med sig ”extraordinära uttryck av energi och mod” (Glubb), som enbart uppbringas av dem med sådan djup ”religiös” övertygelse att till och med den egna döden betraktas som oviktig i sammanhanget (allt för den den större Saken).


2) Erövringens tid

Pionjärerna uppstår alltid i kulturella tomrum. Antingen har man tidigare inte haft något annat imperium eller stark makt i sin fysiska närhet, eller så har en sådan redan helt eller delvis kollapsat. Då finns det alltid utrymme för något nytt att träda i dess plats. Uppkomlingarna må vara oerfarna och omogna på alla sätt, men deras mod och dådkraft leder till initiala segrar ”These early victories, however, are won chiefly by reckless bravery and daring initiative.” (Glubb) Tidigare högstående kulturer är förebilder, vars teknik och kunskap övertas (efterliknas) och utvecklas genom den kreativa kraften hos pionjärerna.

Kraften (den katharsiska, med andra ord den renande och gemensamhetskapande, effekten) hos det första grundläggande offret av syndabocken avtar dock och gudarna måste därför ”matas” med nya offer. Alltså måste nytt territorium och nya erövringar tillföras imperiet (som både kan vara det heliga i sig, och/eller det gudomligt givna). Offer efter offer bärs fram till imperiets altare och inlemmas i dess lekamen.

Man blir nu allt mer effektiva erövrare. Kreativitet är en uppenbart mimetisk process där man först efterliknar vad en föregångare skapat, men man kan tillföra eller dra ifrån, förbättra och anpassa, så att detta förädlas. Detta är en iterativ process som kan sprida sig snabbt när den tillåts vara fri (en av marknadsekonomins positiva mimetiska effekter).


3) Kommersialismens tid

Detta stadie är resultatet av den stora territoriella expansionen i föregeånde stadie. Nu har man maximerat sitt utrymme, vilket begränsas av den militära kraften hos motståndare, den egna förmågan och lusten till fler krig i relation till uppfattningen om nödvändigheten av vidare expansion.

Kraften erövringarnas offer börjar med andra ord att sina. De erövrande härförarna som tidigare kom hem i triumf och förde med sig allsköns rikedomar, blir allt färre (motståndet hårdnar) och man börjar ifrågasätta effektiviteten av krigandet (då krig är offrande per se). Politikerna tar allt mer utrymmer, medan generalerna får träda tillbaka. Alexander den Store är ett övertydligt exempel på hur mimetisk strävan efter makt är. Så länge Alexander levde var han den främste förebilden, kring vilka alla andra samlas, men så fort han försvinner från scenen, så blir det inbördes rialitet om vem som skall ”vara Alexander”, Glubb skriver till exempel så här:

”This amazing expansion may perhaps he attributed to the genius of Alexander the Great, but this cannot have been the sole reason; for although after his death Everything went wrong—the Macedonian generals fought one another and established rival empires—Macedonian pre-eminence survived for 231 years.”

Politiska skäl, vilka finner det onödigt och kostsamt (mimetiska bråk om vem som skall ha del i ”bytet” och vem som skall betala soldaterna) att fortsätta den dyra affär som krig är, både i penningar och i människoliv, blir allt mer påtagliga. Man övergår således till att istället börja upprätta fler och fler handelsförbindelser, både inom imperiet och med ens grannar.

”The Age of Conquests, of course, overlaps the Age of Commerce. The proud military traditions still hold sway and the great armies guard the frontiers, but gradually the desire to make money seems to gain hold of the public.” (Glubb)

En ny ”äventyrlig” anda framträder dock, en ny anda av upptäckande inom området ekonomisk utveckling:

”The Age of Commerce is also marked by great enterprise in the exploration for new forms of wealth. Daring initiative is shown in the search for profitable enterprises in far corners of the earth, perpetuating to some degree the adventurous courage of the Age of Conquests.” (Glubb)


4) Välståndets tid

”That which we may call the High Noon of the nation covers the period of transition from the Age of Conquests to the Age of Affluence: the age of Augustus in Rome, that of Harun al-Rashid in Baghdad, of Sulaiman the Magnificent in the Ottoman Empire, or of Queen Victoria in Britain. Perhaps we might add the age of Woodrow Wilson in the United States.” (Glubb)

”The first direction in which wealth injures the nation is a moral one. Money replaces honour and adventure as the objective of the best young men.” (Glubb)

Det som tidigare var en kollektiv strävan efter expansion, blir allt mer en individualistisk kamp för att tjäna pengar till sig själv. Båda dessa strävanden är mimetiska till naturen. Skillnaden ligger i att den förstnämnda har förebilder som är modeller, hjältar vars ära skapas på slagfältet, där det alltid finns gott om plats under en expansiv krigisk fas. Den mesta konkurrensen, det vill säga sådan som leder till inbördes våld är begränsat (men se till exempel om Illiaden om denna dynamik). Våldet riktas främst utåt mot en yttre fiende.

Rikedom, före industrialismens tid, utgjordes främst av tillgångar i mark. Därför kommer mimetiska konflikter bli vanligare när den erövrade marken att dela på upphör att utökas och istället krymper på grund av befolkningstillväxt och det ökande välståndet. Den för kollektivet goda mimesis, som för med sig dygder i form av plikt, hjältemod, patriotism och självuppoffring för det gemensamma goda, urlakas gradvis. Politik och relationer blir viktigare än meriter och dygder. ”Intern mimesis”, det vill säga efterliknelse av någon som en rival, med metafysiska begär, efter makt och social status, blir framträdande orsaker till konflikter, särskilt hos de redan rika och mäktiga som inte har tid för det sociala spelet (de behöver inte spendera tid på att tillfredsställa mer basala behov).


5) Intellektets tid

”The merchant princes of the Age of Commerce seek fame and praise, not only by endowing works of art or patronising music and literature. They also found and endow colleges and universities. It is remarkable with what regularity this phase follows on that of wealth, in empire after empire, divided by many centuries.” (Glubb)

I en ny och mycket intressant bok jag nyss börjat läsa (”Intellectual Sacrifice” av Paolo Diego Bubbio) redogör författaren för sin teori om att filosofin och religionen är en sorts rivaler, som försöker fördriva varandra (genom att göra varandra till syndabockar).

Utan att gå in i detaljer på detta nu, så kan vi här notera att denna fas stämmer bra överens med en sådan utdrivning. Den första fasen av pionjäranda var också den religiösa övertygelsen som starkast. Filosofiska frågeställningar blir fördrivna av religiösa dogmer för mytologin och dess dogmer ifrågasätts överhuvudtaget inte, vilket i kombination med omgivningens samtidiga fallerande mytologier, vilket får dem att tappa energi och livskraft, gör pionjärerna till vinnare.

Med tiden, och i takt med att offren fallerar i effektivitet för den sociala sammanhållningen tar filosofin överhanden allt mer. På Universiteten brinner Prometheus låga allt starkare, och en (över)tro på kunskap, det egna intellektet och förnuftets förmåga att överkomma alla problem växer. I vårt eget land har snart varenda småstad en högskola och varenda medelstor stad minst ett universitet, något som Glubb också poängterar gällande sitt hemland vid tiden då han skrev sin essä. När allt mer går att ifrågasätta blir allt till en diskurs. Ja, när själva verkligheten påstås vara en ”text” (Jacques Derrida) helt fri för varje subjektiv tolkning, kommer till slut även äkta kunskap ifrågasättas och relativiseras, för alla auktoriteter kommer till slut att ifrågasättas (”dekonstruktion”).

”As in the case of the Athenians, intellectualism leads to discussion, debate and argument, such as is typical of the Western nations today. Debates in elected assemblies or local committees, in articles in the Press or in interviews on television — endless and incessant talking.” (Glubb)

Inget av ovanstående är objektivt bra eller dåligt, utan är (som så vanligt) tveeggade svärd, vilka kan användas på olika sätt. Glubbs berättigade fråga är dock:

”Why could not all these legitimate, and indeed beneficent, activities be carried on simultaneously, each of them in due moderation? Yet this never seemed to happen.”

Det svåraste för mänskligheten är att vara balanserad och ”moderat” (eller katolsk, för den som vill), vilket endast kan förklaras med den mänskliga dragningskraften mot mimesis att göra. Vi kan helt enkelt inte låta bli att skapa drama. Vi har en otrolig mängd kunskap, resurser och kraft som vi skulle kunna lägga på att skapa verkligt intressanta, goda och vackra saker här i världen. Vi skulle kunna låta varandra vara ifred också, helt enkelt. Men vad gör vi?

Thus we see that the cultivation of the human intellect seems to be a magnificent ideal, but only on condition that it does not weaken unselfishness and human dedication to service. (Glubb)

“Hence the intellectual, frustrated in his doubts, seeks out the compensations of dogma. Having reached the confines of analysis, struck down by the void he discovers there, he turns on his heel and attempts to seize the first certainty to come along; but he lacks the naivete to hold onto it; henceforth, a fanatic without convictions, he is no more than an ideologist, a hybrid thinker, such as we find in all transitional periods.” (E.M. Cioran, The Temptation to Exist)


6) Dekadensens tid

Glubb radar här upp en mängd saker som karaktäriserar detta stadie för imperiet, som blir; defensivt, allmänt pessimistiskt, materialistiskt, och lättsinnigt. En stor byråkratisk välfärdsstat har svält över sina naturliga gränser och till den har det sökt sig ett stort antal utlänningar (både lycksökare såväl som skyddssökande). Här finns en anledning, givet vår egen situation just nu, att citera ett större stycke från Glubb:

”Second- or third-generation foreign immigrants may appear outwardly to be entirely assimilated, but they often constitute a weakness in two directions. First, their basic human nature often differs from that of the original imperial stock. If the earlier imperial race was stubborn and slowmoving, the immigrants might come from more emotional races, thereby introducing cracks and schisms into the national policies, even if all were equally loyal.

Second, while the nation is still affluent, all the diverse races may appear equally loyal. But in an acute emergency, the immigrants will often be less willing to sacrifice their lives and their property than will be the original descendants of the founder race.

Third, the immigrants are liable to form communities of their own, protecting primarily their own interests, and only in the second degree that of the nation as a whole.

Fourth, many of the foreign immigrants will probably belong to races originally conquered by and absorbed into the empire. While the empire is enjoying its High Noon of prosperity, all these people are proud and glad to be imperial citizens. But when decline sets in, it is extraordinary how the memory of ancient wars, perhaps centuries before, is suddenly revived, and local or provincial movements appear demanding secession or independence”.

Känns detta möjligen igen?!

Religionen, i den form som först utvecklats av empiriet i sitt mytologi-skapande, är nästan utraderad och glömd. Men, menar jag, man kan också notera en febril aktivitet att hitta en ny sorts ”religion”, vi kan kalla den för ”värdegrund”, vilken man anser skall vara något nytt och gemensamt för alla. Men samhället är redan för splittrat, för politiskt och intellektuellt segregerat, för att detta skall fungera. Religionen gör trots allt en sorts återkomst, men det sker under nya mer subtila former. Det går inte att öppet proklamera nödvändigheten av att offra någon (internt eller externt), utan man prövar sig fram vad som kan fungera. Vilka offer kan man dölja tillräckligt väl, för att inte en större opinion skall vända sig mot makten? Vilka myter kan vi skapa som följer sanningen om att vi håller på att gå under? Idag är det fullt möjligt att döda ofödda barn, därför att aktiviteten är väl skyddad bakom kliniska termer och den individualistiska ideologin. Även s.k. ”dödshjälp” försöker få ett liknande status och har lyckats på sina håll, även om det stöter mot ett större motstånd där. Det är inte lika självklart att kommande förslag (som indragen hjälp till funktionshindrade) blir lika självklara att få igenom.

Ytterligare en viktig poäng hos Glubb är att en nation på dekis, inte lyckas sluta sig samman mot yttre (eller inre) hot:

”Another remarkable and unexpected symptom of national decline is the intensification of internal political hatreds. One would have expected that, when the survival of the nation became precarious, political factions would drop their rivalry and stand shoulder-to-shoulder to save their country. (Glubb)

Detta fenomen kan bara förklaras med mimetisk teori. Och Glubb beskriver situationen i (1970-talets) England på ett sådant sätt att man inte kan missta sig:

”In former years, however, the rival parties observed many unwritten laws. Neither party wished to eliminate the other. All the members referred to one another as honourable gentlemen. But such courtesies have now lapsed. Booing, shouting and loud noises have undermined the dignity of the House, and angry exchanges are more frequent. We are fortunate if these rivalries are fought out in Parliament, but sometimes such hatreds are carried into the streets, or into industry in the form of strikes, demonstrations, boycotts and similar activities. True to the normal course followed by nations in decline, internal differences are not reconciled in an attempt to save the nation. On the contrary, internal rivalries become more acute, as the nation becomes weaker.” (Glubb)

Den nuvarande dekadensen hos oss i den moderna världen är denna hyperaktiva mimesis. På ytan blir ser vi ut att bli mer olika och mer individualistiska, men i själva verket blir det allt svårare att urskilja några riktiga skillnader. Vi är demokrater och därför jämlika. Eftersom vi är jämlika är ingen längre någon auktoritet, vi är således bara jämställda rivaler.

”The world says: ‘You have needs—satisfy them. You have as much right as the rich and the mighty. Don’t hesitate to satisfy your needs; indeed, expand your needs and demand more.’ This is the worldly doctrine of today. And they believe that this is freedom. The result for the rich is isolation and suicide, for the poor, envy and murder.”
– Fjodor Dostojevski

Glubb frågar sig om vi kan se samma mönster, inte bara i imperier, utan också i mindre nationer? Det kan man, men det är inte lika generellt. Det är främst i nationer som lyckas vara självständiga under lång tid (de ca 250 åren) som man kan se mönstret. Vi skulle kunna räkna Sverige till en sådan nation, som varande från Vasa till Stormaktstidens slut (1521 – 1718), vilket är ca 200 år. Men nordbor är ett segt folkslag så jag skulle vilja säga att stormaktstiden var slutet på den expansiva fasen, pionjärernas- och erövringens tid, därefter gick vi in i kommersialismens fas, vilken varade genom frihetstiden och till industrialismen. Därefter kom en intellektualismens tidsålder, fram till tiden för andra världskriget, och nu i den senare (post)moderniteten befinner vi oss i fasen av dekadens. Det tog oss nästan 500 år. Men nu går det fort utför.

“I am not a ‘democrat’ if only because ‘humility’, and equality are spiritual principles corrupted by the attempt to mechanise and formalise them, with the result that we get not universal smallness and humility, but universal bigness and pride, till some Orc gets hold of a Ring of Power—and then we get and are getting slavery.”
– J.R.R. Tolkien