Moderna krig  må skörda och döda urskiljningslöst, medan antikens krig handla om närkamper och man mot man, hjälte mot hjälte. Ett har de dock gemensamt ännu, och det är att de är en temporär lösningen på en mimetisk kris. En ursäkt för att rätta till något som har gått åt fel håll och brutit ned den tidigare rådande ordningen.

Illiaden¹ innehåller så mycket mimetiskt stoff att det skulle vara omöjligt att redogöra för allt, men några saker skall vi här ta upp till betraktande. Allt är hämtat från dansken Otto Gelsteds prosaversion, i översättning av Birger Stolpe.

Homeros verk spänner enbart över en kort period av kriget och när vi kommer in i handlingen har redan tio år förflutit sedan grekerna anlänt till trojanernas land och kriget böljar utanför stadens portar. Homeros stora diktverk slutar med den store trojanske krigaren Hektors död, vilket är före Trojas fall genom den så välkända krigslisten med den trojanska hästen.

Verket är till stor del rena krigsskildringar, om hjältedåd och händelser på och kring slagfältet, och om hur gudarnas inflytande på konflikten får krigslyckan att vända åt än det ena än det andra hållet. Gudarna, vilka följer striden från sin plats i Olympen, har en märklig förmåga att raskt kasta sig ner från sin åskådarläktare och inta formen av vilken människa som helst, t ex när ”Iris² hade ifört sig skepnaden av Priamos’ son Polites”, och som således var bror till både Hektor och Paris. På detta sätt kan de utan att bli igenkända som gudar, både dupera eller driva på, människorna till handlingar.

Bakgrunden till konflikten
Hela orsaken till kriget är så mimetiskt att det liknar ingenting, då vid bröllopet mellan Peleus, myrmidorernas kung och havsnymfen Thetis (hela historien och persongalleriet går att hitta på Wikipedia), en skönhetstävling instiftas av gudinnan Eris, som givetvis inte är något annat än tvedräktens gudinna (och som på grund av just denna personlighet ej var inbjuden!). Ett drama av avundsjuka som går igen i många historier, jämför till exempel med Törnrosa. Så när den trojanske prinsen Paris, som utnämnts till domare, inte bara låter sig mutas av Afrodite, som han utser till vinnare, även rymmer med (eller bortför, det finns olika versioner) den sköna Helena, hustru till Menelaos, kung av Sparta, så dras kriget igång då grekerna beslutar sig för att återföra Helena från Troja.

På vägen till Troja dödade kung Agamemnon en hjort helgad åt Artemis, vilket gör att hela flottan blev stoppad av en stiltje, åsamkad av gudarna, givetvis. För att åter få vind i seglen blir Agamemnon, som är en sorts överkung bland grekerna, tillika bror till Menelaos, och ledare av flottan och styrkorna mot Troja, tvungen att offra till gudarna. Han gör så i form av en hjort, enligt vissa versioner, men enligt andra är det först genom offret av sin egen dotter, Ifigenia, som en gynnsam vind kommer, vilken kan föra grekerna mot Troja.

Här har vi alltså först en mimetisk upptakt till kriget. En objuden gäst i form av tvedräkten själv, fåfäng skönhetstävlan och avundsjuka mellan tre gudinnor, leder till ett passionsdrama där en redan gift kvinna rymmer med den mutade domaren. Det finns, som alltid, märkligheter i denna typ av mytologiska historier. Helena var mutan till Paris från Afrodite, för att ge henne segern, men det är lite oklart om Paris för med sig Helena med våld, eller om hon följer med ”frivilligt”. Att ändå någon inverkan från gudinnan föreligger, är såklart möjligt. I myterna och sagorna är det alltid vanligt med ursäkter i form av kärleksdrycker, eller att ha träffas av ”Amors pilar”, när det handlar om (förbjuden) passionerad förälskelse och otukt.

I den grekiska mytologin är gudarna ständigt närvarande i människors konflikter. De ger upphov till intriger och konflikter lika mycket som de lägger sig i utgången. Människors och gudars konflikter är sammanlänkade på ett sätt som är mycket främmande för oss idag. Vår nordiska variant är vidskepligheten och tron på en panteistisk natur, fylld av väsen som tomtar, troll, näcken, nymfer och andar, med mera, vilka påverkar livet för vanligt folk. Gudarna är själva intrasslade i sina mimetiska konflikter och behov av att hela tiden skapa drama sinsemellan. Gudarna låter sig också påverkas genom kombinationer av offergåvor och böner från människorna, liksom sina trassliga familjeförhållanden. Ibland låter den allsmäktige Zeus både människor och gudar härja fritt, men ibland känner han sig nödgad att ingripa och ställa saker och ting tillrätta igen, och föra dramat mot den ordning och upplösning som han redan har förutbestämt.

Akilleus³ vrede och rådslaget
Vi behöver egentligen bara läsa den första strofen, för att förstå att Homeros har insikter i konflikters mimetiska karaktär, möjligen mer intuitivt än vad vi idag skulle säga vara ”vetenskapligt”, så som Girard har beskrivit det. Här är första raden:

”Om den vrede, som grep Akilleus, Peleus son, handlar min berättelse, den fruktansvärda vrede, som vållade grekerna så många kval.”

En dödsbringade ”pest” härjar i det grekiska lägret, så att ”männen förgicks i mängder”, och orsaken är att kung Agamemnon vägrar att frige Chryseis, dotter till en av guden Apollons präster. När en ”pest” beskrivs på detta sätt handlar det i stort sett alltid om en social oro, en mimetisk kris, där man ifrågasätter varandras rank och ställning – vilket ger upphov till pestliknande, våldsamma utbrott (jmf. till exempel med ). Akilleus är den som utmanar Agamemnon:

”Av alla kungar är du den girigaste, Agamemnon! Varifrån vill du att våra män skall skaffa dig nytt krigsbyte?” … ”Varje gång vi intog en stad fördelade vi bytet emellan oss. Du kan inte begära att folket skall samla det hela i en hög igen. Avstå nu flickan från guden!”

Akilleus är trött på att slåss för någon annan, någon som tar krigsbytet han med sitt eget liv som insats skaffar. Han vill bestämma själv över sitt, alltså vill han vara kungens like. Så Agamemnon kontrar således:

”Men denne man vill alltid vara nummer ett och bestämma som en kung över oss alla. Jag vet i alla fall en som inte är sinnad att finna sig i det.”

Agamemnon hotar att ta ersättning för prästens flicka, om han återlämnar henne, från Akilleus eller någon av de andra furstarna som är med på fälttåget; Aias och Odysseus. Gudinnan Athena ingriper och hindrar Akilleus från att dra sitt svärd mot Agamemnon, som tillåts ta Briseis, en flicka som är Akilleus krigsbyte, och som han tydligen fattat stort tycke för, till sin. Istället vägrar nu Akilleus att med sina soldater fortsätta striden vid Agamemnons sida mot Troja. Akilleus ”vrede” är således en vägran och ett icke-agerande, vilket får hela äventyret att hålla på att gå i stöpet i form av inbördes konflikter. Ändå har de stunder av klarhet, som när Agamemnon konstaterar att:

”Men sorg och bekymmer är min lott, och Zeus [man kan ändå inte sluta skylla på andra, som gudarna] invecklar mig i fruktlösa trätor och uppträden. Nu strider jag med Akilleus om en flickunge, och det var jag som började tvisten. Men när vi en gång blir eniga igen skall trojanerna icke förunnas en enda dags frist – då är det ute med Illion!…”

I en dröm den följande natten får Agamemnon ett (falskt) budskap från Zeus att han ändå nu skall kunna erövra Troja utan Akilleus, och han sammankallar således till rådslag. Med sin härskarspira i hand, vilken nu kommer att spela en intressant roll, när han (för att testa männens sinnelag) uppmanar sina män att de nu skall ge upp och vända hem till sina väntade fruar och barn. Männen tar detta budskap ”till sitt hjärta” och börjar ge sig ner till skeppen för att få dem i ordning. Nu ingriper Odysseus som själv tar kungaspiran och uppmanar männen att invänta ordentliga order:

”Du där, håll dig lugn och vänta på befallning från ditt befäl, som är bättre män än du, din mes och din ynkrygg. Vi kan inte alla vara kung. Flertalsvälde är av ondo – endast en skall härska, han som Zeus har givit makten [d.v.s. gett kungaspiran, min anm. samt fetning].”

Odysseus återställer ordningen, han har tagit makten och är nu ”kungen” med spiran. I vad som senare sker så nämns inget om att han ger den åter, men det är ändå Agamemnon som anför grekerna.

Krig är i sig ett sätt att lösa en mimetisk kris. Genom kriget sållar man hjältar från fega, förlorare från segrare, och en social hierarki kan åter formas.

Akilleus vidare vrede
Inget tycks få Akilleus på andra tankar. Inte ens när Agamemnon, inför hotet att trojanerna intar hans läger, slutligen erbjuder sig att återlämna Breseis, samt ge Akilleus många värdefulla gåvor, så vägrar Akilleus att försonas. Tvärtom, blir han då bara ännu mer tvär och ”vredgad”. För nu är konflikten i sig viktigare än objektet den påstås ha handlat om. Ett stadie av en mimetisk konflikt, som går att finna i flera andra historier. Det var aldrig Breseis eller de erövrade skatterna som betydde något egentligent, men de fungerade som ett perfekt alibi, Akilleus rationale, för att dölja det begär han kopierat från Agamemnon. Breseis blev intressant, först när hon togs ifrån honom.

I sista stund, när trojanerna står beredda att anfalla det grekiska lägret vid deras skepp och Akilleus närmsta vän Patroklos dödas av Hektor, försonas ändå Akilleus till slut med Agamnenon, tar upp striden igen och besegrar Hektor. Därefter sker en gravsättning av Patroklos, respektive Hektor, och Illiaden slutar där, lite tvärt, och långt innan Troja slutligen faller.

Slutkommentar och Bibelns meta-narrativ
Det är inte utan anledning som Illiaden är en klassiker, ett odödligt verk. Homeros kunde, medvetet eller intuitivt, beskriva det mimetiska dramat på ett sätt som höll högt estetiskt värde (även om originalet är på vers och denna läsning som sagt utgår från en prosaversion).

Det ständiga hänvisandet till de dolda krafterna, i form av gudar och väsen som styr och ställer bland människorna, är näst intill komedi. Kämparna på båda sidor beklagar sitt olyckliga öde och gudarnas frånvarande gunst när det går dåligt, och vice versa. Har man lyckats är det tack vare att gudarna har tagit emot ens offer och därför lyssnart på ens böner. Det egna ansvaret är sällan eller aldrig närvarande. ”Men skulden var inte min. Det var Zeus, och Ödet och den nattomhöljda Erinys som hetsade upp mig till att lägga beslag på Akilleus krigsbyte. Med vad skulle jag göra, det är ju gudarna som råder.”, urskuldrar sig Agamemnon (sid 351).

Denna tid för Grekland var naturligtvis förkristen. Och jag tror att ju mer avkristnad vår kultur blir idag, desto mer av det här kommer vi att se komma tillbaka. Det är en återgång till detta ”gamla tänkande”, där myter ersätter fakta, och där ”magiska” krafter verkar, fast idag talar vi om ”strukturer” och ”normer”. Vi kan lika gärna säga att vi återgår mer och mer till en mytologisk värld, där samma sorts ”monster” och ”gudar” som förr härjade fritt, nu är lösa och återkommer i nya skepnader och med ny kraft.

Den politiska och akademiska/vetenskapliga sfären har med hjälp av kristendomen (bara för att kristendomen är en religion, tror många att det är tvärtom) förhållit sig sekulär, åtskild från det religiösa. Nu invaderas dock denna sfär av en sorts pseudoreligiositet, nya heliga gudar, som identitetspolitik och genus, maktordningar, könsmaktsordningar, rasifiering, kolonialism, eller den så vitt utbredda islamofobin, inte minst, intar Olympens troner. När kämparna utanför Troja förlorar, är det för att gudarna inte bistår dem, vilket är samma sak som att säga att strukturerna, de kosmiska makterna, hindrar dem (men i verkligheten finns det inget som hindrar någon från att inte flyga, eller att inte bosätta sig i ”priviligierade” områden), eller för att deras offer har varit för små eller dåliga.

Vetenskap kan bara uppstå i en kontext där man dels inte gör sig syndabockar när man misslyckas, med en idé om världen som möjlig för det mänskliga intellektet att finna sanningar i, och om att den materialistiska delen av världen styrs av lagar och regler. Detta sammanfaller genom kristendomens spridning, då man reser sig ur myternas värld. Vi förmår inte att göra detta själva, utan behöver (och har erhållit) hjälp med från Gud, genom inkarnationen, Kristus passion, och sedermera genom nåden som verkar genom Helig Ande, sanningens ande. Med sanningen om att våra syndabockar är oskyldiga, och att det endast är oss själva som är att skylla, blir vi också myndiga. Saul, fariséen som blev den helige Paulus (Gal 4:3-9) skriver:

”3) Så länge vi var omyndiga var vi slavar under de kosmiska makterna. 4) Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, 5) för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. 6) Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” 7) Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare. 8) Förut, när ni ännu inte kände Gud, var ni slavar under gudar som i verkligheten inte är några gudar. 9) Men nu när ni känner Gud, eller rättare, när Gud känner er, hur kan ni nu vända tillbaka till dessa svaga och ömkliga makter och vilja bli deras slavar igen?”

Bibelns övergripande narrativ, vilket spänner över både Gamla och Nya Testamentet är hur Israel ”brottas” med sin mimetiska natur att efterfölja såväl avgudar som sin egen arkaiska version av gud, och med den sanna guden, som slutligen kommer till dem genom Jesus Kristus, som också till slut blir till syndabock ”så att hela folket inte skall gå under”, som översteprästen Kajafas så övertydligt slår fast. Den moderna människan, uppfylld av modern filosofi, reduktionism och relativism, väljer dock hellre att tro på det egna autonoma, ”rationella”, förnuftet, än att se sin egen fallenhet för mimesis och att kräva både fysiska och psykiska (intellektuella) offer.

Noter:

1. Illiaden, är historien om Illion ett annat namn för Troja.
2. Iris var gudarnas budbärarinna och regnbågens gudinna.
3. Akilleus stavas på lite olika sätt, Akiles, är en annan variant.

 

Tillägg:
Tomas Lappalainen har skrivit en intressant text på sajten Kvartal, om tiden för Homeros och den efterföljande grekiska demokratin. Den ändrar inget essentiellt, men är ett intressant tillägg som innehåller mycket nyttig historisk kunskap, till läsningen utifrån mimetisk teori. Snarare förklarar mimetisk teori, mycket av det som lämnas obesvarat av Lappalainen.

Här är länken.