• Om Kultur & Religion
  • René Girard & Källor
  • Begrepp & termer

Kultur & Religion

~ Girardiska betraktelser i dåtid och samtid

Kultur & Religion

Etikettarkiv: krig

Krigets urskiljning

30 tisdag Jan 2018

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Agamemnon, Akilleus, homeros, Illiaden, krig, mimetisk kris, troja

 

illiaden-ottoModerna krig  må skörda och döda urskiljningslöst, medan antikens krig handla om närkamper och man mot man, hjälte mot hjälte. Ett har de dock gemensamt ännu, och det är att de är en temporär lösningen på en mimetisk kris. En ursäkt för att rätta till något som har gått åt fel håll och brutit ned den tidigare rådande ordningen.

Illiaden1 innehåller så mycket mimetiskt stoff att det skulle vara omöjligt att redogöra för allt, men några saker skall vi här ta upp till betraktande. Allt är hämtat från dansken Otto Gelsteds prosaversion, i översättning av Birger Stolpe.

Homeros verk spänner enbart över en kort period av kriget och när vi kommer in i handlingen har redan tio år förflutit sedan grekerna anlänt till trojanernas land och kriget böljar utanför stadens portar. Homeros stora diktverk slutar med den store trojanske krigaren Hektors död, vilket är före Trojas fall genom den så välkända krigslisten med den trojanska hästen.

Verket är till stor del rena krigsskildringar, om hjältedåd och händelser på och kring slagfältet, och om hur gudarnas inflytande på konflikten får krigslyckan att vända åt än det ena än det andra hållet. Gudarna, vilka följer striden från sin plats i Olympen, har en märklig förmåga att raskt kasta sig ner från sin åskådarläktare och inta formen av vilken människa som helst, t ex när ”Iris2 hade ifört sig skepnaden av Priamos’ son Polites”, och som således var bror till både Hektor och Paris. På detta sätt kan de utan att bli igenkända som gudar, både dupera eller driva på, människorna till handlingar.

Bakgrunden till konflikten
Hela orsaken till kriget är så mimetiskt att det liknar ingenting, då vid bröllopet mellan Peleus, myrmidorernas kung och havsnymfen Thetis (hela historien och persongalleriet går att hitta på Wikipedia), en skönhetstävling instiftas av gudinnan Eris, som givetvis inte är något annat än tvedräktens gudinna (och som på grund av just denna personlighet ej var inbjuden!). Ett drama av avundsjuka som går igen i många historier, jämför till exempel med Törnrosa. Så när den trojanske prinsen Paris, som utnämnts till domare, inte bara låter sig mutas av Afrodite, som han utser till vinnare, även rymmer med (eller bortför, det finns olika versioner) den sköna Helena, hustru till Menelaos, kung av Sparta, så dras kriget igång då grekerna beslutar sig för att återföra Helena från Troja.

På vägen till Troja dödade kung Agamemnon en hjort helgad åt Artemis, vilket gör att hela flottan blev stoppad av en stiltje, åsamkad av gudarna, givetvis. För att åter få vind i seglen blir Agamemnon, som är en sorts överkung bland grekerna, tillika bror till Menelaos, och ledare av flottan och styrkorna mot Troja, tvungen att offra till gudarna. Han gör så i form av en hjort, enligt vissa versioner, men enligt andra är det först genom offret av sin egen dotter, Ifigenia, som en gynnsam vind kommer, vilken kan föra grekerna mot Troja.

Här har vi alltså först en mimetisk upptakt till kriget. En objuden gäst i form av tvedräkten själv, fåfäng skönhetstävlan och avundsjuka mellan tre gudinnor, leder till ett passionsdrama där en redan gift kvinna rymmer med den mutade domaren. Det finns, som alltid, märkligheter i denna typ av mytologiska historier. Helena var mutan till Paris från Afrodite, för att ge henne segern, men det är lite oklart om Paris för med sig Helena med våld, eller om hon följer med ”frivilligt”. Att ändå någon inverkan från gudinnan föreligger, är såklart möjligt. I myterna och sagorna är det alltid vanligt med ursäkter i form av kärleksdrycker, eller att ha träffas av ”Amors pilar”, när det handlar om (förbjuden) passionerad förälskelse och otukt.

I den grekiska mytologin är gudarna ständigt närvarande i människors konflikter. De ger upphov till intriger och konflikter lika mycket som de lägger sig i utgången. Människors och gudars konflikter är sammanlänkade på ett sätt som är mycket främmande för oss idag. Vår nordiska variant är vidskepligheten och tron på en panteistisk natur, fylld av väsen som tomtar, troll, näcken, nymfer och andar, med mera, vilka påverkar livet för vanligt folk. Gudarna är själva intrasslade i sina mimetiska konflikter och behov av att hela tiden skapa drama sinsemellan. Gudarna låter sig också påverkas genom kombinationer av offergåvor och böner från människorna, liksom sina trassliga familjeförhållanden. Ibland låter den allsmäktige Zeus både människor och gudar härja fritt, men ibland känner han sig nödgad att ingripa och ställa saker och ting tillrätta igen, och föra dramat mot den ordning och upplösning som han redan har förutbestämt.

Akilleus3 vrede och rådslaget
Vi behöver egentligen bara läsa den första strofen, för att förstå att Homeros har insikter i konflikters mimetiska karaktär, möjligen mer intuitivt än vad vi idag skulle säga vara ”vetenskapligt”, så som Girard har beskrivit det. Här är första raden:

”Om den vrede, som grep Akilleus, Peleus son, handlar min berättelse, den fruktansvärda vrede, som vållade grekerna så många kval.”

En dödsbringade ”pest” härjar i det grekiska lägret, så att ”männen förgicks i mängder”, och orsaken är att kung Agamemnon vägrar att frige Chryseis, dotter till en av guden Apollons präster. När en ”pest” beskrivs på detta sätt handlar det i stort sett alltid om en social oro, en mimetisk kris, där man ifrågasätter varandras rank och ställning – vilket ger upphov till pestliknande, våldsamma utbrott (jmf. till exempel med ). Akilleus är den som utmanar Agamemnon:

”Av alla kungar är du den girigaste, Agamemnon! Varifrån vill du att våra män skall skaffa dig nytt krigsbyte?” … ”Varje gång vi intog en stad fördelade vi bytet emellan oss. Du kan inte begära att folket skall samla det hela i en hög igen. Avstå nu flickan från guden!”

Akilleus är trött på att slåss för någon annan, någon som tar krigsbytet han med sitt eget liv som insats skaffar. Han vill bestämma själv över sitt, alltså vill han vara kungens like. Så Agamemnon kontrar således:

”Men denne man vill alltid vara nummer ett och bestämma som en kung över oss alla. Jag vet i alla fall en som inte är sinnad att finna sig i det.”

Agamemnon hotar att ta ersättning för prästens flicka, om han återlämnar henne, från Akilleus eller någon av de andra furstarna som är med på fälttåget; Aias och Odysseus. Gudinnan Athena ingriper och hindrar Akilleus från att dra sitt svärd mot Agamemnon, som tillåts ta Briseis, en flicka som är Akilleus krigsbyte, och som han tydligen fattat stort tycke för, till sin. Istället vägrar nu Akilleus att med sina soldater fortsätta striden vid Agamemnons sida mot Troja. Akilleus ”vrede” är således en vägran och ett icke-agerande, vilket får hela äventyret att hålla på att gå i stöpet i form av inbördes konflikter. Ändå har de stunder av klarhet, som när Agamemnon konstaterar att:

”Men sorg och bekymmer är min lott, och Zeus [man kan ändå inte sluta skylla på andra, som gudarna] invecklar mig i fruktlösa trätor och uppträden. Nu strider jag med Akilleus om en flickunge, och det var jag som började tvisten. Men när vi en gång blir eniga igen skall trojanerna icke förunnas en enda dags frist – då är det ute med Illion!…”

I en dröm den följande natten får Agamemnon ett (falskt) budskap från Zeus att han ändå nu skall kunna erövra Troja utan Akilleus, och han sammankallar således till rådslag. Med sin härskarspira i hand, vilken nu kommer att spela en intressant roll, när han (för att testa männens sinnelag) uppmanar sina män att de nu skall ge upp och vända hem till sina väntade fruar och barn. Männen tar detta budskap ”till sitt hjärta” och börjar ge sig ner till skeppen för att få dem i ordning. Nu ingriper Odysseus som själv tar kungaspiran och uppmanar männen att invänta ordentliga order:

”Du där, håll dig lugn och vänta på befallning från ditt befäl, som är bättre män än du, din mes och din ynkrygg. Vi kan inte alla vara kung. Flertalsvälde är av ondo – endast en skall härska, han som Zeus har givit makten [d.v.s. gett kungaspiran, min anm. samt fetning].”

Odysseus återställer ordningen, han har tagit makten och är nu ”kungen” med spiran. I vad som senare sker så nämns inget om att han ger den åter, men det är ändå Agamemnon som anför grekerna.

Krig är i sig ett sätt att lösa en mimetisk kris. Genom kriget sållar man hjältar från fega, förlorare från segrare, och en social hierarki kan åter formas.

Akilleus vidare vrede
Inget tycks få Akilleus på andra tankar. Inte ens när Agamemnon, inför hotet att trojanerna intar hans läger, slutligen erbjuder sig att återlämna Breseis, samt ge Akilleus många värdefulla gåvor, så vägrar Akilleus att försonas. Tvärtom, blir han då bara ännu mer tvär och ”vredgad”. För nu är konflikten i sig viktigare än objektet den påstås ha handlat om. Ett stadie av en mimetisk konflikt, som går att finna i flera andra historier. Det var aldrig Breseis eller de erövrade skatterna som betydde något egentligent, men de fungerade som ett perfekt alibi, Akilleus rationale, för att dölja det begär han kopierat från Agamemnon. Breseis blev intressant, först när hon togs ifrån honom.

I sista stund, när trojanerna står beredda att anfalla det grekiska lägret vid deras skepp och Akilleus närmsta vän Patroklos dödas av Hektor, försonas ändå Akilleus till slut med Agamnenon, tar upp striden igen och besegrar Hektor. Därefter sker en gravsättning av Patroklos, respektive Hektor, och Illiaden slutar där, lite tvärt, och långt innan Troja slutligen faller.

Slutkommentar och Bibelns meta-narrativ
Det är inte utan anledning som Illiaden är en klassiker, ett odödligt verk. Homeros kunde, medvetet eller intuitivt, beskriva det mimetiska dramat på ett sätt som höll högt estetiskt värde (även om originalet är på vers och denna läsning som sagt utgår från en prosaversion).

Det ständiga hänvisandet till de dolda krafterna, i form av gudar och väsen som styr och ställer bland människorna, är näst intill komedi. Kämparna på båda sidor beklagar sitt olyckliga öde och gudarnas frånvarande gunst när det går dåligt, och vice versa. Har man lyckats är det tack vare att gudarna har tagit emot ens offer och därför lyssnart på ens böner. Det egna ansvaret är sällan eller aldrig närvarande. ”Men skulden var inte min. Det var Zeus, och Ödet och den nattomhöljda Erinys som hetsade upp mig till att lägga beslag på Akilleus krigsbyte. Med vad skulle jag göra, det är ju gudarna som råder.”, urskuldrar sig Agamemnon (sid 351).

Denna tid för Grekland var naturligtvis förkristen. Och jag tror att ju mer avkristnad vår kultur blir idag, desto mer av det här kommer vi att se komma tillbaka. Det är en återgång till detta ”gamla tänkande”, där myter ersätter fakta, och där ”magiska” krafter verkar, fast idag talar vi om ”strukturer” och ”normer”. Vi kan lika gärna säga att vi återgår mer och mer till en mytologisk värld, där samma sorts ”monster” och ”gudar” som förr härjade fritt, nu är lösa och återkommer i nya skepnader och med ny kraft.

Den politiska och akademiska/vetenskapliga sfären har med hjälp av kristendomen (bara för att kristendomen är en religion, tror många att det är tvärtom) förhållit sig sekulär, åtskild från det religiösa. Nu invaderas dock denna sfär av en sorts pseudoreligiositet, nya heliga gudar, som identitetspolitik och genus, maktordningar, könsmaktsordningar, rasifiering, kolonialism, eller den så vitt utbredda islamofobin, inte minst, intar Olympens troner. När kämparna utanför Troja förlorar, är det för att gudarna inte bistår dem, vilket är samma sak som att säga att strukturerna, de kosmiska makterna, hindrar dem (men i verkligheten finns det inget som hindrar någon från att inte flyga, eller att inte bosätta sig i ”priviligierade” områden), eller för att deras offer har varit för små eller dåliga.

Vetenskap kan bara uppstå i en kontext där man dels inte gör sig syndabockar när man misslyckas, med en idé om världen som möjlig för det mänskliga intellektet att finna sanningar i, och om att den materialistiska delen av världen styrs av lagar och regler. Detta sammanfaller genom kristendomens spridning, då man reser sig ur myternas värld. Vi förmår inte att göra detta själva, utan behöver (och har erhållit) hjälp med från Gud, genom inkarnationen, Kristus passion, och sedermera genom nåden som verkar genom Helig Ande, sanningens ande. Med sanningen om att våra syndabockar är oskyldiga, och att det endast är oss själva som är att skylla, blir vi också myndiga. Saul, fariséen som blev den helige Paulus (Gal 4:3-9) skriver:

”3) Så länge vi var omyndiga var vi slavar under de kosmiska makterna. 4) Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, 5) för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. 6) Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” 7) Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare. 8) Förut, när ni ännu inte kände Gud, var ni slavar under gudar som i verkligheten inte är några gudar. 9) Men nu när ni känner Gud, eller rättare, när Gud känner er, hur kan ni nu vända tillbaka till dessa svaga och ömkliga makter och vilja bli deras slavar igen?”

Bibelns övergripande narrativ, vilket spänner över både Gamla och Nya Testamentet är hur Israel ”brottas” med sin mimetiska natur att efterfölja såväl avgudar som sin egen arkaiska version av gud, och med den sanna guden, som slutligen kommer till dem genom Jesus Kristus, som också till slut blir till syndabock ”så att hela folket inte skall gå under”, som översteprästen Kajafas så övertydligt slår fast. Den moderna människan, uppfylld av modern filosofi, reduktionism och relativism, väljer dock hellre att tro på det egna autonoma, ”rationella”, förnuftet, än att se sin egen fallenhet för mimesis och att kräva både fysiska och psykiska (intellektuella) offer.

Noter:

  1. Illiaden, är historien om Illion ett annat namn för Troja.
  2. Iris var gudarnas budbärarinna och regnbågens gudinna.
  3. Akilleus stavas på lite olika sätt, Akiles, är en annan variant.

 

Tillägg:
Tomas Lappalainen har skrivit en intressant text på sajten Kvartal, om tiden för Homeros och den efterföljande grekiska demokratin. Den ändrar inget essentiellt, men är ett intressant tillägg som innehåller mycket nyttig historisk kunskap, till läsningen utifrån mimetisk teori. Snarare förklarar mimetisk teori, mycket av det som lämnas obesvarat av Lappalainen.

Här är länken.

Inget att förlora

11 onsdag Dec 2013

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ 2 kommentarer

Etiketter

atomvapen, Iran, krig, obama

Den som är skadad och döende, är som allra farligast, för den har inte något att förlora. David P. Goldman ser vad vi kan ha att vänta oss, nu när vi tror oss fått ”fred i vår tid” genom mer eftergiftspolitik mot den blivande kärnvapenstaten, Iran:

”Dying civilizations are the most dangerous, and Iran is dying. Its total fertility rate probably stands at just 1.6 children per female, the same level as Western Europe, a catastrophic decline from 7 children per female in the early 1980s. Iran’s present youth bulge will turn into an elderly dependent problem worse than Europe’s in the next generation and the country will collapse. That is why war is likely, if not entirely inevitable.”

Se hela artikeln ”The dead’s envy for the living” här.

Kriget kommer (kommentarer på Battling to the End), del 5

07 lördag Dec 2013

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

apokalyps, Battling to the End, Benoit Chantre, Carl von Clausewitz, duell, krig, ragnarök, uppenbarelse

Del 5 – Apokalyps nu

“The apocalypse is a real threat today on a planetary level because the principle of reciprocity has been unmasked and the abstraction has become concrete.” (René Girard, Battling To the End, sid. 19)

Vad gäller kriget som “konstart” har vi gått en lång väg. Från vad som en gång i historiens begynnelse måste varit blodiga närkamper med de primitivaste formerna av vapen, via det visserligen lika brutala och blodiga men samtidigt romantiska ärofyllda slagen med fanor, pukor och trumpeter, fram till den mekaniserade slakten och olika former av massförstörelsevapen vi har idag. Inte sällan ser vi idag den högteknologiska sidan, med laserstyrda robotar och ”drönare”, ställas mot den mycket lågteknologiska, uniformslösa, krigaren med Kalasjnikovs, eller mot terroristen med sin enkla, hemmagjorda bomb. Victor David Hanson konstaterar i sin bok The Father of us All (en referens till kriget/våldet) att vi i framtiden (ja, redan nu) kan komma i en situation där den lågteknologiska krigaren backas upp av stater (läs: Iran) med massförstörelsevapen till hands:

”Soon war almost anywhere will involve the specter of an aroused new nuclear power – one that claims it is more unpredictable, has less to lose, or harbors more grudges than a nuclear and democratic America, Britain, France or Israel. The result is not just that Western war will therefore be limited, but rather it will more likely be fought in unconventional ways more favorable to non-Western societies.”

Att detta kommer leda oss till nya former av extremer än de vi sett under nittonhundratalets två världskrig lär vi bli varse, om inte annat.

Om historien har en början så har den, likt allt annat med en början, också ett slut. Frågan är hur det kommer att se ut och vad det kommer att föra med sig. Kosmologiskt går hela universum, enligt termodynamikens andra lag, mot en ljummen och oändligt tråkig död. Människans värld, den kultiverade delen av kosmos, har en historia som troligtvis tar samma väg. När Girard talar om ”icke diversifiering” (eng: undifferentiation), alltså att vi på grund av den mimetiska drivkraften i världen blir allt mer lika varandra, kan man inte undgå att se parallellerna. När en blir våldsam följer de andra efter i samma anda, men vi fortsätter att intala oss att detta inte innebär att vi efterliknar varandra, så att vi till slut blir lika våldsamma. Samtidigt finns det en tendens att vi identifierar oss med den andre, vilket är något fundamentalt annorlunda mot att mimetiskt efterlikna den andre.

”Up to a certain point, we might be in a state of positive undifferentiation, in other words, identified with others. This is Christian love, and it exists in our world. It is even very active. […] Without this love, the world would have exploded long ago.”

“Our world is both the worst it has ever been, and the best. It is said that more victims are killed, but we also have to admit that more are saved than ever before. Everything is increasing. Revelation has freed possibilities, some of which are marvellous and others dreadful. The Scriptures thus announce a historical necessity and this is very important.” (BTE, sid. 131)

Det finns alltså något nödvändigt i det som sker. När alla tidigare värderingar krackelerar och faller beror det på den enorma frihet som ”tvingas” leva med. Ingenting har satt individen i centrum och gjort henne så fri som kristendomen. Alla idéer om hennes okränkbara rättigheter härstammar ur den vördnad som evangelierna för med sig, först för Jesus och sedan på alla kyrkans martyrer. ”Individens frihet” används idag som argument av alla, från vänster till höger i den politiska världen, för att få igenom just sina hjärtefrågor. Vi står här nu, visserligen fria, men än mer förvirrade över vårt eget tillstånd, vilka vi är, och vart vi är på väg.

Det skall uppenbaras för er
Apokalypsen har allt för ofta ansetts vara den slutgiltiga hämnden på människorna. Tidpunkten då gudarna, naturen, eller någon självutnämnd företrädare för dessa, får nog av mänsklighetens dekadens och bestämmer sig för att med ett brak göra slut på eländet.

Men ordet apokalyps betyder inte (bara) undergång, utan avslöjande (från wikipedia: uppenbarelse, från grekiskans αποκάλυψη (apokalypsis) vars grundbetydelse är ”avtäckelse” eller ”avslöjande” av apo ‘bort’ och kalyptein). Även om det kan vara så att det som måste uppenbaras kan innebära en samtidig undergång av denna värld, så är den viktigaste frågan naturligtvis denna: Vad det är för någonting som skall avslöjas och uppenbaras – eller rättare sagt, vad har redan uppenbarats men måste manifesteras för oss?

Svaret är syndabocken. Människans arvsynd består av ständigt återkommande mord av en syndabock, både demon och gud samtidigt, i syfte att vinna freden och vitalisera den kultur som fallit. Jorden vi ärvde ropar bokstavligen av miljoner oskyldiga människors blod, så som Abels blod en gång ropade till Gud.

Så vi befinner oss i apokalyptiska tider. Tider då syndabocken och religiöst motiverat, heligt våld, i alla former (även det som på ytan ter sig vara högst sekulärt är det inte i grund och botten eftersom det alltid följer samma struktur) avslöjas för vad det är. Samtidigt pågår den här trenden mot extremerna, så det troliga är dock att det slutgiltiga avslöjandet måste bli extremt våldsamt – och att det nya vi har att hantera nu idag är den fullständiga oberäkneligheten i var våldet kan att blossa upp. En terroristattack kan ske i stort sett var som helst, när som helst. Hur sådant bemöts kommer att vara avgörande.

Vi kan, och kommer sannolikt, att under ett bra tag framöver fortsätta att försöka återskapa freden och den (falska) mänskliga gemenskapen genom att utse en syndabock (skyldig eller inte spelar ingen roll) för vedergällningen.

Apokalypsen innebär att vi nu vänder upp och ner på allt som tidigare grundlagt all kultur och all religion, och inte minst fred. Eftersom vi trots allt ännu inte tagit till oss sanningen om våldet som en impotent kulturskapare, måste det visa sig allt tydligare för oss. Därför blir det också extremare och det kryper allt närmare vanligt folk. Terrorismen är ett symptom. Ett annat är sociala oroligheter, som till exempel upploppen i Rosengård och Husby. Detta är ingenting annat än försök att gå tillbaka till ett slags primitivt heligt och våldet är otvetydigt religiösa handlingar. För tusen år sedan skulle man ha dansat runt elden i vilken man samtidigt brände upp bevisen av det mördade offret (jmf engelskans ”bonfire” kommer från ”bone fire”, en eld het nog att förtära ben), under upploppen ”dansade” man runt utbrända bilar, vilket fick symbolisera det ”samhälle” man gjort till syndabock.

Politikens och lagens möjligheter?
Slutligen då, kan lagen och politiken inte skydda oss, som den gjort tidigare? Är majoriteten i slutändan ändå inte förnuftiga och inser att våld inte leder någon vart? Den möjligheten finns naturligtvis, men hur trolig är det när både lagen och den lagstiftande politiken också håller på att falla ihop, överallt. Allt fler gråzoner mellan lagligt och olagligt uppdagas, förhållanden mellan brott och straff är en ständig debatt, vi får bara allt fler lagar varje år (lägg därtill all överstatlig juridik) och när nu så kallade ”papperslösa flyktingar” har rätt till en del av de svenska offentliga välfärdstjänsterna, håller till och med förhållandet mellan medborgare och icke-medborgare i nationalstaterna på att förändras. Anledningen? Det finns ingen lag som i sig inte är sprungen ur hanteringen av det första, ”primitiva” och falska heliga, alltså från offret av syndabocken.

Jesus är fullt medveten om att han rycker undan det enda skydd mot våldet som människan åtnjutit under så lång tid. Han kan därför, paradoxalt nog, med rätta säga att: ”I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.” (Matt 10:34), men också att ”alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd” (Matt 26:52). Vad Jesus gör är inget annat än att uttalar sig profetiskt om vad som kommer att hända nu, efter att hans eget folk förkastat läran och sanningarna han kom med. Istället måste han lida på korset för att visa oss sanningen – och alla som följer honom härifrån, måste axla sitt kors. Paulus skriver i Första Tessalonikerbrevet:

Ty I veten själva nogsamt att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten.

Bäst de säga: »Allt står väl till, och ingen fara är på färde», då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan.

Men I, käre bröder, I leven icke mörker, så att den dagen kan komma över eder såsom en tjuv; I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke natten eller mörkret till; låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra.

Ragnarök

Tidigare delar:
Del 1: Introduktion
Del 2: Civilisationernas duell
Del 3: Eskaleringen mot extremer
Del 4: Det mimetiska spelets möjliga utgångar

Kriget kommer (kommentarer på Battling to the End), del 4

27 onsdag Nov 2013

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Battling to the End, Benoit Chantre, Carl von Clausewitz, duell, krig

Del 4 – Det mimetiska spelets möjliga utgångar

Vi är så upp över våra öron involverade i mimetiska begär, konflikter och beteenden att det är stört omöjligt att ta oss ur det på egen hand.

”People do not want to be told that they are not autonomous, that others are acting through them. Indeed, they want to hear it less and less, and are therefore more and more violent.” (BTE, sid 72)

Att vara den som först upptäcker sin likhet med ”den andre” och tar konsekvensen av att backa ut ur en konflikt, är den som riskerar allt. Så insiktsfulla är vi i stort sett aldrig (och ju mer vi hugger av våra kristna rötter, desto längre bort från att se detta kommer vi). Kommer inte motståndare till samma insikt exakt samtidigt, är det i stort sett rena självmordet att vara den som backar och blottar sig som ”svag”. Ren pacifism är därför oftast en genväg till krig, det borde historien lärt oss vid det här laget. Om två vill börja krig är chansen större att de ser på varandra som jämbördiga och kriget som hopplöst, medan om en vill ha krig mer än den andra, kommer denne andre att framstå som allt lättare att slå. Krigshetsaren och pacifisten är varandras mimetiska ”dubbletter” som kompletterar varandra.

Två lite förenklade exempel. Skulle Israel idag i pacifistisk anda lägga ner sina vapen, riva gränserna och säga till palestinierna: ”kom och lev med oss som vänner i en stat”, skulle vi få se ett blodbad på judar därför att den ena parten här vill fortfarande ha våld, hela kulturen genomsyras av ett hyllande av våldet och av döden. Vi kan jämföra detta med Indiens väg mot självständighet. Ghandi kunde framgångsrikt leda ett pacifistiskt uppror mot den engelska kolonialmakten, därför att engelsmännens kristna etik gjorde det omöjligt för dem att bruka det våld som skulle ha krävts. Det första kristna var tvungna att bli martyrer i stora mängder, innan ögonen öppnades och sanningen började gå upp för de härskande romarna – och även om det tog flera hundra år innan det riket slutligen föll, så började dess falska grund att vittra sönder redan när den romerske soldaten insåg att det i sanning var en oskyldig människa han just hade korsfäst.

Det mimetiska begäret gör att vi dras till varandra, till våra modeller, som kan bli våra rivaler. Det sämsta en sådan modell/rival kan göra är att erkänna någon som en rival. Anledningen till att duellen uppstår är nämligen just det att det är först då som rivalen ger mig ett riktigt erkännande! Jag ”blir till” genom min förebild/rival, på vilken jag hänger upp hela min existens. Genom att vilja duellera med mig ser den andre mig som jämställd. Men det räcker inte, rivalen skall också betvingas att erkänna mig som den nye härskaren, för det är i själva verket så att det är rivalen som nu härskar över mig. Detta kan naturligtvis vara en ömsesidig upplevelse. Hur många har inte efter bara ett mindre gräl eller bråk, frågat varandra vad det var man egentligen bråkade om? Alla objekt vi rivaliserat om försvinner gradvis ut i medvetandets periferi, för att till slut bli helt ovidkommande när duellen når sin kulmen och rivalen är det enda som till slut uppfyller hela mitt medvetande. Samtidigt, uppstår här en paradox, för om jag nu dödar min motståndare, då kommer jag också att dö.

”… the master, who makes me exist, simply by looking at me, must not be killed! Human consciousness is not acquired through reason, but through desire.” (BTE, sid. 31)

Upplösningen, när det handlar om individer, kan naturligtvis ändå blir att någon dödas, vilket om det är en mycket stark mimesis, faktiskt innebär att duellens segrare också går under. Om inte måste en ny förebild/rival uppsökas. Detta fungerar likadant på kollektiva plan, där möjligheterna finns till både folkmord och att härska genom att underkasta sig ett helt kollektiv*. Nåväl. Den tredje möjliga upplösningen på duellen är det Girard talar om i form av ”syndabocken” – det ställföreträdande offret. Ett exempel i den lilla vardagen är en mobbningssituation. Finns det något mer effektivt sätt att slippa bli mobbad, än att avleda mobbningen mot ett annat offer, i vars utstötning man själv kan delta i? Ett exempel från krig är hur Hitlers krigföring, som från första början handlade om ett krig mot en rival, nämligen bolsjevikerna (återigen, inte för att de var olika, utan tvärtom var kommunismen av alla ismer mest lik nationalsocialismen). Detta hindrade inte Hitler eller Stalin (som ville köpa sig tid) att ingå en militärpakt och gemensamt invadera Polen, som här fick agera som just precis det ställföreträdande offret, vilket man under en period gemensamt kunde enas mot. En tillfällig fred på bekostnad av en oskyldig, alltså. Vi kan omöjligt förstå detta fenomen utan att förstå offrets betydelse i människans religiösa historia:

”Only religious rationality can enable us to understand what I have grasped through study of the forms of archaic religion, namely, that a victim whos has been made into a devil is thereafter made a god. This transmutation is in no way rational, in the sense of Enlightenment rationality, but it is not superstition either. The same logic prevails in what we are trying to think about now.” (BTE, sid 82)

Vår samtid, det ”upplysta” nittonhundratalet som skulle bli fredens tidevarv, blev istället med alla sina krig och revolutioner, ett extremt blodigt århundrade. Niall Ferguson (som för övrigt intervjuas i detta nummer av Neo, som är en av vår tids främsta historiker, har konstaterat att detta århundrande samtidigt har varit ett med extremt mycket ekonomiskt utbyte och en aldrig tidigare skådad tillväxt. Girard och Chantre konstaterar att uttrycket ”om inte varor och tjänster passerar gränserna, så kommer soldater att göra det” inte vilar på någon stabil empirisk grund. Likaså gör Huntington i Civilisationernas Kamp (se sidan 81) där det konstateras att första världskriget utbröt just när världshandeln var på sin höjd.

Anledningen är att Girard och Chantre ser den uppenbara parallellerna med kriget som en ”duell i större skala” (Clausewitz) och det ekonomiska spelet av utbyte. Allt köpslående på en marknad går ut på att ”duellera”. Man visar inte vad man har för ”kort på hand” (vilket varje förhandlare så väl vet) i syfte att försöka tillskansa sig någonting till ett så lågt pris som möjligt. Precis så som en general agerar med sina trupper i ett fälttåg, där insatsen inte är pengar, men soldater och materiell. Naturligtvis är det därför bättre med handel än med krig, men strukturen är densamma, eftersom vad utbyte är för handeln, är vad vedergällning är för kriget. Detta bör vi vara kloka nog att notera och se upp för. Handelskrig blir lätt till riktiga krig. Både Napoleon och senare Hitler avskydde England på grund av landets kommersiella framgångar och det blev ett blodigt handelskrig. Vi ser idag hur alla stater, främst storspelare som EU och USA till Ryssland och Kina manövrerar och (miss)brukar ekonomiska medel för att påverka och styra andra, det vill säga, ”bemästra sin motståndares vilja” vilket är en del av Clausewitz definition av kriget som en duell.

Vi kan inte längre återvända till att tro att krig eller våld kan återskapa fred. Våldet är inte längre heligt på det sätt som det var innan kristendomen spreds likt ringar på vattnet, från nedslagsplatsen i Jerusalem och ut över hela världen.

”Sin consists in thinking that something good could come from violence. We all think this because we are all mimetic, and we stick to our beloved duel.

To convert is to take distance from that corrupted sacred, but it does not mean escaping from mimetism.”

Men som sagt, det är lättare sagt än gjort att avstå från våld, när du (och inte minst de du älskar) är hotade av det. Som vi sett ovan är ren pacifism också vad som leder till krig. Vad vi måste börja genomskåda är att ren hämnd alltid är meningslös, därför att den aldrig är rättvis (därför har vi avskaffat ”öga för öga” i västvärlden). Samt att hur vi än agerar i en konflikt innebär det alltid att vi ger oss in i en ”duell”, vilket vi bör vi vara ytterst försiktiga med.

***

* Det är förresten tankeväckande här att se hur den gammaltestamentliga guden ofta påbjuder folkmord och utrotning av Israels motståndare, liksom hur ofta israeliterna istället behåller både krigsbyte och beblandar sina söner och döttrar med andra folk ((lite mer utförligt om detta här om Jerikos plundring som exempel). De avleds till att dyrka andra folks gudar och råkar gång på gång i onåd inför Herren (se t ex 5 Mosebok, kap 7). Jag är helt övertygad om att detta är efterhandskonstruktioner. Historieskrivningen kommer som bekant alltid efter händelsen, vilket gör det lätt att anpassa gudarnas, oraklen och siarnas utsagor och viljor till det som hände.

***

Tidigare delar:
Del 1: Introduktion
Del 2: Civilisationernas duell
Del 3: Eskaleringen mot extremer

Kriget kommer (kommentarer på Battling to the End), del 3

19 tisdag Nov 2013

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Battling to the End, Benoit Chantre, Carl von Clausewitz, duell, krig

Del 3 – Eskaleringen mot extremer

”I shall not begin by expounding a pedantic, literary definition of war, but go straight to the heart of the matter, to the duel. War is nothing but a duel on a larger scale.”

– Carl von Clausewitz*

Även om det första världskriget i allmänhet anses vara det första ”totala kriget”, finns det de som hävdar att utvecklingen började redan med Napoleon-krigen. Frankrike var det första land som införde en sorts fullständig mobilisering, det vill säga att man satte hela landet, varje medborgare, i tjänst för krigföringen (i olika grader naturligtvis). Detta var en naturlig utveckling ur revolutionen, vilken var ”folkets”, och därför också gjorde hela folket ansvarig för nationens krigföring. Tidigare hade armén och dess rörelser varit något för sig, som hölls tydligt isär från de civila. Krig var i första hand kungens och arméns sysselsättning och ansvar, folket hade inte valt sina makthavare och kunde inte på samma sätt som i dagens demokratiska länder hållas ansvariga. Den demokratiska staten är i denna aspekt således en fortsättning på den revolutionära.

Terroristen som mördar civila, åtminstone i våra västerländska demokratier kan med viss logik resonera att här inte finns några ”oskyldiga civila” som vi påstår, eftersom det är vi civila som framhärdar att vi har makten, och därmed ansvaret, för vilka makthavare som representerar och leder våra demokratiska stater. Vi är alla ansvariga och lika delaktiga i vad de gör, som om vi gjorde det själva.

Krig har, åtminstone bland annat genom demokratiprocessen, blivit något som angår oss alla. Det förs nu på alla nivåer. Från ekonomiska (sanktioner med mera), psykologiska (propaganda och medier), liksom på det rent fysiska (det faktiska utövade våldet). I Svenska Dagbladet hittar jag hur Daniel Braw skriver om historikern David A. Bells bok The First Total War: Napoleon’s ­Europe and the Birth of Modern Warfare, och nämner Erich ­Ludendorff som ”beskrev i sin bok ’Der totale Krieg’ (1935) hur den nya tidens krig ’inte bara är en angelägenhet för stridskrafterna, utan också omedelbart berör samtliga enskilda liv och själar i de krigförande folken’. Bell verkar, enligt Braw, också luta åt att början på det totala kriget kom med Napoleon och den föregående revolutionen i Frankrike:

”Bells argument är, emellertid, i stor utsträckning det samma som en gång framfördes av några av krigens mest betydande samtida – bland dem tidernas kanske mest berömde (om än inte nödvändigtvis mest läste) krigsteoretiker, Carl von Clausewitz. ’Dagens krig’, skrev han, ’är ett allas krig mot alla. Det är inte kungen som för krig mot en annan kung, inte en armé mot en annan armé, utan ett folk som för krig mot ett annat, och kungen och armén är inneslutna i folket.’”

Och

”Genom föreställningen att alla krig var folkets krig, och därmed utkämpades av och för folken, devalverades den enskilde soldatens värde: enligt den nya krigsideologin var rentav dödsoffer något positivt. Drömmen om den eviga freden ledde, på detta vis, till det obegränsade krigets verklighet.”

Carl von Clausewitz definierar alltså kriget så som en duell, i vars natur det ligger att eskalera mot det upplösande våldet. Krig börjar inte med våld, utan flera steg föregår den avgörande sammandrabbningen. Motståndarna rör sig likt duellanter, eller som två brottare, runt och mot varandra, för att utmanövrera och slutligen övermanna och bemästra motståndarens vilja, i syfte att underkasta denna andre sin egen vilja. Det finns, konstaterar Clausewitz, ingen logisk begränsning av det våld som man kan använda sig av för detta syfte, vilket innebär att en duell, i teorin, måste innebära en eskalering till extremer. Vad som är extremt i verkligheten är naturligtvis tidsbundet och relativt beroende på parternas förutsättningar (kunskap, teknik, ekonomi, och så vidare). På artonhundratalet saknade man ännu kunskapen om atomens klyvning, medan vi idag med denna kunskap tillgänglig via en sökning på Internet, har kapacitet att förinta hela vår värld.

napoleonSå långt teorin. Men händer detta i verkligheten, där så många faktorer och oberäkneliga händelser påverkar och spelar in på ett krig? Clausewitz själv främst besvarar med att göra krigets våld underställt politiska beslut, vilka görs av människor med tillgång till förnuftiga överväganden. Clausewitz skriver att:

“Hitherto it had been rather overshadowed by the law of extremes, the will to overcome the enemy and make him powerless. But as this law begins to lose its force and as this determination wanes, the political aim will reassert itself. If it is all a calculation of probabilities based on given individuals and conditions, the political object, which was the original motive, must become an essential factor in the calculation.” (Battling to the End, sid. 8)

Men verkligheten under de senaste två-tre hundra åren av ”upplysning” har visat oss, menar Girard och Chantre, att detta är en illusion. Vi inbillar oss att vi kan kontrollera våldet enbart med hjälp av förnuft (och religion är per denna definition oförnuftigt), medan vi i själva verket låter rationaliteten helt och hållet underkasta sig och tjäna våldet.

Politiken, som Clausewitz talar om, har visat sig enormt böjlig för folkviljan. Är denna likgiltiga för de militära målen, då kan vi möjligtvis behålla freden. Men med en politik som vår moderna, vilken främst är styrd och påverkad av folkopinionens stöd eller likgiltighet inför militära aktioner, finns ingen chans annat än att följa folkmassans viljerörelse. Politiken är således bara stark när den korrelerar med folkviljan. Återigen med Clausewitz ord:

”The same political object can elicit differing reactions from different peoples, and even from the same people at different times…. Between two peoples and two states there can be such tensions, such a mass of flammable material, that the slightest quarrel can produce a wholly disproportionate effect – a real explosion.” (BTE, sid 9)

En okontrollerbar folkmassa är lynnig som en rabiessmittad hund. Man vet aldrig vad som kan provocera den, eller vart den riktigt skall ta vägen. Den kan hitta på vad som helst – och som sagt, då kan det smälla. Våldet är alltid slutdestinationen.

Chamberlain and Hitler in Munich

Vägen dit må som sagt vara slingrig som för två brottare som försöker koppla grepp på varandra. En defensiv rörelse betyder att motståndaren kan antingen avancera, göra halt eller också backa. Vi vet hur den hur den defensiva linjen gick för Storbritanniens dåvarande premiärminister, Neville Chamberlain, gentemot Hitler. Ovilja till försvar öppnar upp fler möjligheter åt den offensive motståndaren. Man kan visserligen köpa sig tid och skjuta upp våldet genom vissa manövrar, men kriget kommer att komma förr eller senare. En offensiv, å sin sida, måste till slut leda till motsvarande svar, det vill säga en imitation i form av motattacken. Det passar helt och fullt ihop med Girards teori om mimetiskt begär; att vi är imiterande subjekt, vilka söker efterlikna våra förebilder och deras begär, till den grad att förebilden till slut riskerar att bli vår bittraste rival. För Carl von Clausewitz var det tydligt att Napoleon var både hans största förebild, liksom främsta rival. Napoleon utövar samtidigt både en dragningskraft och en frånstötande kraft på Clausewitz.

Varje manöver som den ena av två rivaliserande (duellerande) nationer gör (liksom mellan enskilda personer) förväntas få ett motsvarande drag, vilket kan vara av två olika karaktärer: eskalerande, eller suspenderande.

“It is therefore true that reciprocal action both provokes and suspends the trend to extremes. It provokes it when both adversaries behave in the same way, and respond immediately by each modelling his tactics, strategy and policy on those of the other.” (BTE, sid. 13)

Och:

“Reciprocal action can thus be a source of undifferentiation and of differences, a path to war and a road to peace.” (BTE, sid. 13)

Trenden mot extremer accelererar alltså när duellanterna direkt imiterar varandra, men kan också skjutas på framtiden, genom att risken tas att göra ett tillbakadragande. Detta är inget man gärna riskerar, eftersom ”tecken på svaghet” också inbjuder till attack (varför vänta till motståndaren vuxit sig starkare igen?).

Girards övertygelse är att idag är trenden övervägande av den första sorten, alltså imitation som leder till ”icke-differentiering” (vi blir mer och mer lik vår fiende) och därmed bidrar till en eskalering mot extremerna. Vi ser inte idag hela bilden därför att vi aldrig riktigt har brytt oss om att försöka göra det. Det vi idag kalla fred är temporära suspenderingar, tillfällen till uppladdning. I själva verket pågår ständigt en lågintensiv krigföring, en duell, så som Huntington uttrycker det i Civilisationernas Kamp, ”mellan väst och resten” på en makronivå, samt på den lokala mikronivån mellan islam och resten (CK sid. 335).

Se till exempel på de så kallade ”drönarattackerna” som utförs mot särskilda utvalda mål långt bort från det egna landet. På vilket sätt skiljer de sig, strukturellt betraktat (inte moraliskt), mot terrordåd? Terrorister som får möta sin Skapare i förtid, förtjänar sannolikt inte annat, men vi gör inget moraliskt ställningstagande här, utan gör endast en observation av verkligheten. Vad som egentligen sker är ett eskalerande till extremer. Det yttersta svaret från terroristerna måste väl vara en så kallad ”smutsig bomb”. Vad som följer på en sådan attack kan vi bara spekulera i. Skiljer sig den extrema övervakning av de egna medborgarna som åra statsmakter ägnar sig åt, mot det extrema kontrollbehov som de vi säger är så annorlunda oss, diktaturerna och fanatikerna, utövar på sitt eget folk?

För den mimetiskt besatte går det inte att observera sin egen likhet med motståndaren, därför att man är, så att säga, inuti systemet. Endast någon från utsidan, och som inte heller låter sig bli indragen i det svarta hål som mimetiska konflikter tenderar att bli, kan se vad som verkligen pågår.

***

* Alla citat av Carl von Clausewitz är, om inget annat anges, tagna från On War, så som de är återgivna i Battling to the End.

Gå vidare till del 4: ”Det mimetiska spelets möjliga utgångar”

Tidigare delar:
Del 1: Introduktion
Del 2: Civilisationernas duell

Kriget kommer (kommentarer på ”Battling to the End”), del 1

11 måndag Nov 2013

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ 1 kommentar

Etiketter

Battling to the End, Benoit Chantre, Carl von Clausewitz, duell, krig, René Girard

Battling to the End

Battling to the End

Battling to the End
René Girard (med Benoît Chantre), Michigan State University Press, 2010.

Del 1, inledning

Denna bok, som alltså kom ut 2010, är liksom flera av Girards övriga verk skriven i dialogform, här tillsammans med Benoît Chantre, ordförande för franska l’Association Recherches Mimétic. Vi skall här börja titta på den, men vi kommer inte hoppa direkt in i alla dess detaljer och idéer, utan skall först ta en liten omväg (det är ju mycket möjligt att det blir fler omvägar då jag inte skrivit klart helheten ännu), men vi skall i alla fall säga några korta rader först.

Inte sedan jag läste George Orwells 1984 har jag blivit så kallsvettig av en bok. Orwells dystopiska framtidsvision av en allsmäktig förtryckarstat ligger ständigt på lur och vi kan aldrig riktigt skaka av oss den, men eftersom den är allmänt erkänd som möjlig går den också att hindra för vi ser den framför oss så som den framställts av Orwell. Samtidigt vägrar vi att med öppna ögon se det som förebådas i våra äldsta profetiska texter.

Carl von Clausewitz

Carl von Clausewitz

Vad Girard egentligen pratar om i Battling to the End är de apokalyptiska texterna i Bibeln, vilka han menar att vi behöver börja ta på allra största allvar, därför att när de sätts in i förhållandet till mimetisk teori och människans tendenser till rivalitet med eskalerande våld, framträder apokalypsen som ett högst påtagligt hot – inte från en vredgad och hämndlysten Gud, vilket en del vill se det som, utan i själva verket från oss själva. Detta görs utifrån ett högst oväntat håll, nämligen från den mycket spännande artonhundratalspersonligheten, generalen och krigsteoretikern Carl von Clausewitzs tes om kriget som en duell.

Mimesis är den huvudsakliga drivkraften i historien, vars utbrott av våld allt mindre kan kontrolleras på det sätt som tidigare alltid skett, nämligen genom det våldsamma offret av en syndabock, vars död återskapar den sociala gemenskapen. Våld kan inte längre kontrollera våld, utan att själv avslöjas för vad det är, nämligen just precis våld. Det är kristendomens evangelium om den oskyldigt korsfäste Jesus som är källan till denna uppenbarelse, och det är därför som ”världen” inte vill veta av det glada budskapet, utan, som Nietzsche uttryckte det i klara ordalag, hellre vill se en Dionysisk återkomst, än en återuppstånden Kristus. Därmed befinner sig mänskligheten i en mycket prekär situation vars implikationer är skrämmande, men samtidigt hoppingivande, därför att om det som sagt är Gud själv, som genom sin son Jesus Kristus, kastat in allt detta grus i maskineriet, så finns det definitivt hopp. Girard citerar från poeten Friedrich Hölderlin, som också tilldelats ett alldeles eget kapitel:

But where danger threatens
That which saves from it also grows.

Därmed är vi beredda att snart gå vidare till del 2, vilket blir en liten utflykt till en annan bok, men som vi kommer se ha samband med Battling to the End, vilken vi därför kan återkomma till desto mer efter det.

Gå vidare till del 2: ”Civilisationernas duell”

Författaren:

Kultur och Religion

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Arkiv

Senaste

  • Förnedringsrånens mimetik
  • Mimetisk julkalender
  • Rävar och igelkottar
  • Jordmån för sekterism
  • Sådan är människan

Girard-relaterat

  • COV & R
  • Gil Bailie
  • Girard på Wikipedia (eng)
  • Girard på Wikipedia (sv)
  • Girardian Lectionary
  • Imaginary Visions of True Peace
  • Imitatio
  • The Cornerstone Forum

Girardian

  • A Neighbor's Choice

Katolskt

  • Catholic Gentleman
  • En rätt så katolsk blogg
  • First Thoughts
  • I Kyrkans fulla gemenskap
  • Katolsk Observatör
  • Katolsk Observatör – Blogg
  • Katolskt Fönster
  • Labarum
  • Signum
  • Word On Fire

Läsvärt

  • Amerikanska Nyhetsanalyser
  • Danny Kohn
  • Fred i Mellanöstern
  • Fytne
  • Gudmundson
  • Jihad Watch
  • Mats Tunehag
  • Merit Wager
  • One Cosmos

Samhälle & Kultur

  • Axess Magasin & TV
  • Dick Erixon
  • Frihetligt
  • Spengler
  • The Climate Scam

Blog Stats

  • 73 687 hits

Redaktören

  • Registrera
  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.com

Blogg på WordPress.com.

Avbryt
Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy