Del 4 – Det mimetiska spelets möjliga utgångar

Vi är så upp över våra öron involverade i mimetiska begär, konflikter och beteenden att det är stört omöjligt att ta oss ur det på egen hand.

”People do not want to be told that they are not autonomous, that others are acting through them. Indeed, they want to hear it less and less, and are therefore more and more violent.” (BTE, sid 72)

Att vara den som först upptäcker sin likhet med ”den andre” och tar konsekvensen av att backa ut ur en konflikt, är den som riskerar allt. Så insiktsfulla är vi i stort sett aldrig (och ju mer vi hugger av våra kristna rötter, desto längre bort från att se detta kommer vi). Kommer inte motståndare till samma insikt exakt samtidigt, är det i stort sett rena självmordet att vara den som backar och blottar sig som ”svag”. Ren pacifism är därför oftast en genväg till krig, det borde historien lärt oss vid det här laget. Om två vill börja krig är chansen större att de ser på varandra som jämbördiga och kriget som hopplöst, medan om en vill ha krig mer än den andra, kommer denne andre att framstå som allt lättare att slå. Krigshetsaren och pacifisten är varandras mimetiska ”dubbletter” som kompletterar varandra.

Två lite förenklade exempel. Skulle Israel idag i pacifistisk anda lägga ner sina vapen, riva gränserna och säga till palestinierna: ”kom och lev med oss som vänner i en stat”, skulle vi få se ett blodbad på judar därför att den ena parten här vill fortfarande ha våld, hela kulturen genomsyras av ett hyllande av våldet och av döden. Vi kan jämföra detta med Indiens väg mot självständighet. Ghandi kunde framgångsrikt leda ett pacifistiskt uppror mot den engelska kolonialmakten, därför att engelsmännens kristna etik gjorde det omöjligt för dem att bruka det våld som skulle ha krävts. Det första kristna var tvungna att bli martyrer i stora mängder, innan ögonen öppnades och sanningen började gå upp för de härskande romarna – och även om det tog flera hundra år innan det riket slutligen föll, så började dess falska grund att vittra sönder redan när den romerske soldaten insåg att det i sanning var en oskyldig människa han just hade korsfäst.

Det mimetiska begäret gör att vi dras till varandra, till våra modeller, som kan bli våra rivaler. Det sämsta en sådan modell/rival kan göra är att erkänna någon som en rival. Anledningen till att duellen uppstår är nämligen just det att det är först då som rivalen ger mig ett riktigt erkännande! Jag ”blir till” genom min förebild/rival, på vilken jag hänger upp hela min existens. Genom att vilja duellera med mig ser den andre mig som jämställd. Men det räcker inte, rivalen skall också betvingas att erkänna mig som den nye härskaren, för det är i själva verket så att det är rivalen som nu härskar över mig. Detta kan naturligtvis vara en ömsesidig upplevelse. Hur många har inte efter bara ett mindre gräl eller bråk, frågat varandra vad det var man egentligen bråkade om? Alla objekt vi rivaliserat om försvinner gradvis ut i medvetandets periferi, för att till slut bli helt ovidkommande när duellen når sin kulmen och rivalen är det enda som till slut uppfyller hela mitt medvetande. Samtidigt, uppstår här en paradox, för om jag nu dödar min motståndare, då kommer jag också att dö.

”… the master, who makes me exist, simply by looking at me, must not be killed! Human consciousness is not acquired through reason, but through desire.” (BTE, sid. 31)

Upplösningen, när det handlar om individer, kan naturligtvis ändå blir att någon dödas, vilket om det är en mycket stark mimesis, faktiskt innebär att duellens segrare också går under. Om inte måste en ny förebild/rival uppsökas. Detta fungerar likadant på kollektiva plan, där möjligheterna finns till både folkmord och att härska genom att underkasta sig ett helt kollektiv*. Nåväl. Den tredje möjliga upplösningen på duellen är det Girard talar om i form av ”syndabocken” – det ställföreträdande offret. Ett exempel i den lilla vardagen är en mobbningssituation. Finns det något mer effektivt sätt att slippa bli mobbad, än att avleda mobbningen mot ett annat offer, i vars utstötning man själv kan delta i? Ett exempel från krig är hur Hitlers krigföring, som från första början handlade om ett krig mot en rival, nämligen bolsjevikerna (återigen, inte för att de var olika, utan tvärtom var kommunismen av alla ismer mest lik nationalsocialismen). Detta hindrade inte Hitler eller Stalin (som ville köpa sig tid) att ingå en militärpakt och gemensamt invadera Polen, som här fick agera som just precis det ställföreträdande offret, vilket man under en period gemensamt kunde enas mot. En tillfällig fred på bekostnad av en oskyldig, alltså. Vi kan omöjligt förstå detta fenomen utan att förstå offrets betydelse i människans religiösa historia:

”Only religious rationality can enable us to understand what I have grasped through study of the forms of archaic religion, namely, that a victim whos has been made into a devil is thereafter made a god. This transmutation is in no way rational, in the sense of Enlightenment rationality, but it is not superstition either. The same logic prevails in what we are trying to think about now.” (BTE, sid 82)

Vår samtid, det ”upplysta” nittonhundratalet som skulle bli fredens tidevarv, blev istället med alla sina krig och revolutioner, ett extremt blodigt århundrade. Niall Ferguson (som för övrigt intervjuas i detta nummer av Neo, som är en av vår tids främsta historiker, har konstaterat att detta århundrande samtidigt har varit ett med extremt mycket ekonomiskt utbyte och en aldrig tidigare skådad tillväxt. Girard och Chantre konstaterar att uttrycket ”om inte varor och tjänster passerar gränserna, så kommer soldater att göra det” inte vilar på någon stabil empirisk grund. Likaså gör Huntington i Civilisationernas Kamp (se sidan 81) där det konstateras att första världskriget utbröt just när världshandeln var på sin höjd.

Anledningen är att Girard och Chantre ser den uppenbara parallellerna med kriget som en ”duell i större skala” (Clausewitz) och det ekonomiska spelet av utbyte. Allt köpslående på en marknad går ut på att ”duellera”. Man visar inte vad man har för ”kort på hand” (vilket varje förhandlare så väl vet) i syfte att försöka tillskansa sig någonting till ett så lågt pris som möjligt. Precis så som en general agerar med sina trupper i ett fälttåg, där insatsen inte är pengar, men soldater och materiell. Naturligtvis är det därför bättre med handel än med krig, men strukturen är densamma, eftersom vad utbyte är för handeln, är vad vedergällning är för kriget. Detta bör vi vara kloka nog att notera och se upp för. Handelskrig blir lätt till riktiga krig. Både Napoleon och senare Hitler avskydde England på grund av landets kommersiella framgångar och det blev ett blodigt handelskrig. Vi ser idag hur alla stater, främst storspelare som EU och USA till Ryssland och Kina manövrerar och (miss)brukar ekonomiska medel för att påverka och styra andra, det vill säga, ”bemästra sin motståndares vilja” vilket är en del av Clausewitz definition av kriget som en duell.

Vi kan inte längre återvända till att tro att krig eller våld kan återskapa fred. Våldet är inte längre heligt på det sätt som det var innan kristendomen spreds likt ringar på vattnet, från nedslagsplatsen i Jerusalem och ut över hela världen.

”Sin consists in thinking that something good could come from violence. We all think this because we are all mimetic, and we stick to our beloved duel.

To convert is to take distance from that corrupted sacred, but it does not mean escaping from mimetism.”

Men som sagt, det är lättare sagt än gjort att avstå från våld, när du (och inte minst de du älskar) är hotade av det. Som vi sett ovan är ren pacifism också vad som leder till krig. Vad vi måste börja genomskåda är att ren hämnd alltid är meningslös, därför att den aldrig är rättvis (därför har vi avskaffat ”öga för öga” i västvärlden). Samt att hur vi än agerar i en konflikt innebär det alltid att vi ger oss in i en ”duell”, vilket vi bör vi vara ytterst försiktiga med.

***

***

Tidigare delar:
Del 1: Introduktion
Del 2: Civilisationernas duell
Del 3: Eskaleringen mot extremer

Del 3 – Eskaleringen mot extremer

”I shall not begin by expounding a pedantic, literary definition of war, but go straight to the heart of the matter, to the duel. War is nothing but a duel on a larger scale.”

– Carl von Clausewitz*

Även om det första världskriget i allmänhet anses vara det första ”totala kriget”, finns det de som hävdar att utvecklingen började redan med Napoleon-krigen. Frankrike var det första land som införde en sorts fullständig mobilisering, det vill säga att man satte hela landet, varje medborgare, i tjänst för krigföringen (i olika grader naturligtvis). Detta var en naturlig utveckling ur revolutionen, vilken var ”folkets”, och därför också gjorde hela folket ansvarig för nationens krigföring. Tidigare hade armén och dess rörelser varit något för sig, som hölls tydligt isär från de civila. Krig var i första hand kungens och arméns sysselsättning och ansvar, folket hade inte valt sina makthavare och kunde inte på samma sätt som i dagens demokratiska länder hållas ansvariga. Den demokratiska staten är i denna aspekt således en fortsättning på den revolutionära.

Terroristen som mördar civila, åtminstone i våra västerländska demokratier kan med viss logik resonera att här inte finns några ”oskyldiga civila” som vi påstår, eftersom det är vi civila som framhärdar att vi har makten, och därmed ansvaret, för vilka makthavare som representerar och leder våra demokratiska stater. Vi är alla ansvariga och lika delaktiga i vad de gör, som om vi gjorde det själva.

Krig har, åtminstone bland annat genom demokratiprocessen, blivit något som angår oss alla. Det förs nu på alla nivåer. Från ekonomiska (sanktioner med mera), psykologiska (propaganda och medier), liksom på det rent fysiska (det faktiska utövade våldet). I Svenska Dagbladet hittar jag hur Daniel Braw skriver om historikern David A. Bells bok The First Total War: Napoleon’s ­Europe and the Birth of Modern Warfare, och nämner Erich ­Ludendorff som ”beskrev i sin bok ’Der totale Krieg’ (1935) hur den nya tidens krig ’inte bara är en angelägenhet för stridskrafterna, utan också omedelbart berör samtliga enskilda liv och själar i de krigförande folken’. Bell verkar, enligt Braw, också luta åt att början på det totala kriget kom med Napoleon och den föregående revolutionen i Frankrike:

”Bells argument är, emellertid, i stor utsträckning det samma som en gång framfördes av några av krigens mest betydande samtida – bland dem tidernas kanske mest berömde (om än inte nödvändigtvis mest läste) krigsteoretiker, Carl von Clausewitz. ’Dagens krig’, skrev han, ’är ett allas krig mot alla. Det är inte kungen som för krig mot en annan kung, inte en armé mot en annan armé, utan ett folk som för krig mot ett annat, och kungen och armén är inneslutna i folket.’”

Och

”Genom föreställningen att alla krig var folkets krig, och därmed utkämpades av och för folken, devalverades den enskilde soldatens värde: enligt den nya krigsideologin var rentav dödsoffer något positivt. Drömmen om den eviga freden ledde, på detta vis, till det obegränsade krigets verklighet.”

Carl von Clausewitz definierar alltså kriget så som en duell, i vars natur det ligger att eskalera mot det upplösande våldet. Krig börjar inte med våld, utan flera steg föregår den avgörande sammandrabbningen. Motståndarna rör sig likt duellanter, eller som två brottare, runt och mot varandra, för att utmanövrera och slutligen övermanna och bemästra motståndarens vilja, i syfte att underkasta denna andre sin egen vilja. Det finns, konstaterar Clausewitz, ingen logisk begränsning av det våld som man kan använda sig av för detta syfte, vilket innebär att en duell, i teorin, måste innebära en eskalering till extremer. Vad som är extremt i verkligheten är naturligtvis tidsbundet och relativt beroende på parternas förutsättningar (kunskap, teknik, ekonomi, och så vidare). På artonhundratalet saknade man ännu kunskapen om atomens klyvning, medan vi idag med denna kunskap tillgänglig via en sökning på Internet, har kapacitet att förinta hela vår värld.

Så långt teorin. Men händer detta i verkligheten, där så många faktorer och oberäkneliga händelser påverkar och spelar in på ett krig? Clausewitz själv främst besvarar med att göra krigets våld underställt politiska beslut, vilka görs av människor med tillgång till förnuftiga överväganden. Clausewitz skriver att:

“Hitherto it had been rather overshadowed by the law of extremes, the will to overcome the enemy and make him powerless. But as this law begins to lose its force and as this determination wanes, the political aim will reassert itself. If it is all a calculation of probabilities based on given individuals and conditions, the political object, which was the original motive, must become an essential factor in the calculation.” (Battling to the End, sid. 8)

Men verkligheten under de senaste två-tre hundra åren av ”upplysning” har visat oss, menar Girard och Chantre, att detta är en illusion. Vi inbillar oss att vi kan kontrollera våldet enbart med hjälp av förnuft (och religion är per denna definition oförnuftigt), medan vi i själva verket låter rationaliteten helt och hållet underkasta sig och tjäna våldet.

Politiken, som Clausewitz talar om, har visat sig enormt böjlig för folkviljan. Är denna likgiltiga för de militära målen, då kan vi möjligtvis behålla freden. Men med en politik som vår moderna, vilken främst är styrd och påverkad av folkopinionens stöd eller likgiltighet inför militära aktioner, finns ingen chans annat än att följa folkmassans viljerörelse. Politiken är således bara stark när den korrelerar med folkviljan. Återigen med Clausewitz ord:

”The same political object can elicit differing reactions from different peoples, and even from the same people at different times…. Between two peoples and two states there can be such tensions, such a mass of flammable material, that the slightest quarrel can produce a wholly disproportionate effect – a real explosion.” (BTE, sid 9)

En okontrollerbar folkmassa är lynnig som en rabiessmittad hund. Man vet aldrig vad som kan provocera den, eller vart den riktigt skall ta vägen. Den kan hitta på vad som helst – och som sagt, då kan det smälla. Våldet är alltid slutdestinationen.

Vägen dit må som sagt vara slingrig som för två brottare som försöker koppla grepp på varandra. En defensiv rörelse betyder att motståndaren kan antingen avancera, göra halt eller också backa. Vi vet hur den hur den defensiva linjen gick för Storbritanniens dåvarande premiärminister, Neville Chamberlain, gentemot Hitler. Ovilja till försvar öppnar upp fler möjligheter åt den offensive motståndaren. Man kan visserligen köpa sig tid och skjuta upp våldet genom vissa manövrar, men kriget kommer att komma förr eller senare. En offensiv, å sin sida, måste till slut leda till motsvarande svar, det vill säga en imitation i form av motattacken. Det passar helt och fullt ihop med Girards teori om mimetiskt begär; att vi är imiterande subjekt, vilka söker efterlikna våra förebilder och deras begär, till den grad att förebilden till slut riskerar att bli vår bittraste rival. För Carl von Clausewitz var det tydligt att Napoleon var både hans största förebild, liksom främsta rival. Napoleon utövar samtidigt både en dragningskraft och en frånstötande kraft på Clausewitz.

Varje manöver som den ena av två rivaliserande (duellerande) nationer gör (liksom mellan enskilda personer) förväntas få ett motsvarande drag, vilket kan vara av två olika karaktärer: eskalerande, eller suspenderande.

“It is therefore true that reciprocal action both provokes and suspends the trend to extremes. It provokes it when both adversaries behave in the same way, and respond immediately by each modelling his tactics, strategy and policy on those of the other.” (BTE, sid. 13)

Och:

“Reciprocal action can thus be a source of undifferentiation and of differences, a path to war and a road to peace.” (BTE, sid. 13)

Trenden mot extremer accelererar alltså när duellanterna direkt imiterar varandra, men kan också skjutas på framtiden, genom att risken tas att göra ett tillbakadragande. Detta är inget man gärna riskerar, eftersom ”tecken på svaghet” också inbjuder till attack (varför vänta till motståndaren vuxit sig starkare igen?).

Girards övertygelse är att idag är trenden övervägande av den första sorten, alltså imitation som leder till ”icke-differentiering” (vi blir mer och mer lik vår fiende) och därmed bidrar till en eskalering mot extremerna. Vi ser inte idag hela bilden därför att vi aldrig riktigt har brytt oss om att försöka göra det. Det vi idag kalla fred är temporära suspenderingar, tillfällen till uppladdning. I själva verket pågår ständigt en lågintensiv krigföring, en duell, så som Huntington uttrycker det i Civilisationernas Kamp, ”mellan väst och resten” på en makronivå, samt på den lokala mikronivån mellan islam och resten (CK sid. 335).

Se till exempel på de så kallade ”drönarattackerna” som utförs mot särskilda utvalda mål långt bort från det egna landet. På vilket sätt skiljer de sig, strukturellt betraktat (inte moraliskt), mot terrordåd? Terrorister som får möta sin Skapare i förtid, förtjänar sannolikt inte annat, men vi gör inget moraliskt ställningstagande här, utan gör endast en observation av verkligheten. Vad som egentligen sker är ett eskalerande till extremer. Det yttersta svaret från terroristerna måste väl vara en så kallad ”smutsig bomb”. Vad som följer på en sådan attack kan vi bara spekulera i. Skiljer sig den extrema övervakning av de egna medborgarna som åra statsmakter ägnar sig åt, mot det extrema kontrollbehov som de vi säger är så annorlunda oss, diktaturerna och fanatikerna, utövar på sitt eget folk?

För den mimetiskt besatte går det inte att observera sin egen likhet med motståndaren, därför att man är, så att säga, inuti systemet. Endast någon från utsidan, och som inte heller låter sig bli indragen i det svarta hål som mimetiska konflikter tenderar att bli, kan se vad som verkligen pågår.

***

* Alla citat av Carl von Clausewitz är, om inget annat anges, tagna från On War, så som de är återgivna i Battling to the End.

Gå vidare till del 4: ”Det mimetiska spelets möjliga utgångar”

Tidigare delar:
Del 1: Introduktion
Del 2: Civilisationernas duell