Del 4 – Det mimetiska spelets möjliga utgångar

Vi är så upp över våra öron involverade i mimetiska begär, konflikter och beteenden att det är stört omöjligt att ta oss ur det på egen hand.

”People do not want to be told that they are not autonomous, that others are acting through them. Indeed, they want to hear it less and less, and are therefore more and more violent.” (BTE, sid 72)

Att vara den som först upptäcker sin likhet med ”den andre” och tar konsekvensen av att backa ut ur en konflikt, är den som riskerar allt. Så insiktsfulla är vi i stort sett aldrig (och ju mer vi hugger av våra kristna rötter, desto längre bort från att se detta kommer vi). Kommer inte motståndare till samma insikt exakt samtidigt, är det i stort sett rena självmordet att vara den som backar och blottar sig som ”svag”. Ren pacifism är därför oftast en genväg till krig, det borde historien lärt oss vid det här laget. Om två vill börja krig är chansen större att de ser på varandra som jämbördiga och kriget som hopplöst, medan om en vill ha krig mer än den andra, kommer denne andre att framstå som allt lättare att slå. Krigshetsaren och pacifisten är varandras mimetiska ”dubbletter” som kompletterar varandra.

Två lite förenklade exempel. Skulle Israel idag i pacifistisk anda lägga ner sina vapen, riva gränserna och säga till palestinierna: ”kom och lev med oss som vänner i en stat”, skulle vi få se ett blodbad på judar därför att den ena parten här vill fortfarande ha våld, hela kulturen genomsyras av ett hyllande av våldet och av döden. Vi kan jämföra detta med Indiens väg mot självständighet. Ghandi kunde framgångsrikt leda ett pacifistiskt uppror mot den engelska kolonialmakten, därför att engelsmännens kristna etik gjorde det omöjligt för dem att bruka det våld som skulle ha krävts. Det första kristna var tvungna att bli martyrer i stora mängder, innan ögonen öppnades och sanningen började gå upp för de härskande romarna – och även om det tog flera hundra år innan det riket slutligen föll, så började dess falska grund att vittra sönder redan när den romerske soldaten insåg att det i sanning var en oskyldig människa han just hade korsfäst.

Det mimetiska begäret gör att vi dras till varandra, till våra modeller, som kan bli våra rivaler. Det sämsta en sådan modell/rival kan göra är att erkänna någon som en rival. Anledningen till att duellen uppstår är nämligen just det att det är först då som rivalen ger mig ett riktigt erkännande! Jag ”blir till” genom min förebild/rival, på vilken jag hänger upp hela min existens. Genom att vilja duellera med mig ser den andre mig som jämställd. Men det räcker inte, rivalen skall också betvingas att erkänna mig som den nye härskaren, för det är i själva verket så att det är rivalen som nu härskar över mig. Detta kan naturligtvis vara en ömsesidig upplevelse. Hur många har inte efter bara ett mindre gräl eller bråk, frågat varandra vad det var man egentligen bråkade om? Alla objekt vi rivaliserat om försvinner gradvis ut i medvetandets periferi, för att till slut bli helt ovidkommande när duellen når sin kulmen och rivalen är det enda som till slut uppfyller hela mitt medvetande. Samtidigt, uppstår här en paradox, för om jag nu dödar min motståndare, då kommer jag också att dö.

”… the master, who makes me exist, simply by looking at me, must not be killed! Human consciousness is not acquired through reason, but through desire.” (BTE, sid. 31)

Upplösningen, när det handlar om individer, kan naturligtvis ändå blir att någon dödas, vilket om det är en mycket stark mimesis, faktiskt innebär att duellens segrare också går under. Om inte måste en ny förebild/rival uppsökas. Detta fungerar likadant på kollektiva plan, där möjligheterna finns till både folkmord och att härska genom att underkasta sig ett helt kollektiv*. Nåväl. Den tredje möjliga upplösningen på duellen är det Girard talar om i form av ”syndabocken” – det ställföreträdande offret. Ett exempel i den lilla vardagen är en mobbningssituation. Finns det något mer effektivt sätt att slippa bli mobbad, än att avleda mobbningen mot ett annat offer, i vars utstötning man själv kan delta i? Ett exempel från krig är hur Hitlers krigföring, som från första början handlade om ett krig mot en rival, nämligen bolsjevikerna (återigen, inte för att de var olika, utan tvärtom var kommunismen av alla ismer mest lik nationalsocialismen). Detta hindrade inte Hitler eller Stalin (som ville köpa sig tid) att ingå en militärpakt och gemensamt invadera Polen, som här fick agera som just precis det ställföreträdande offret, vilket man under en period gemensamt kunde enas mot. En tillfällig fred på bekostnad av en oskyldig, alltså. Vi kan omöjligt förstå detta fenomen utan att förstå offrets betydelse i människans religiösa historia:

”Only religious rationality can enable us to understand what I have grasped through study of the forms of archaic religion, namely, that a victim whos has been made into a devil is thereafter made a god. This transmutation is in no way rational, in the sense of Enlightenment rationality, but it is not superstition either. The same logic prevails in what we are trying to think about now.” (BTE, sid 82)

Vår samtid, det ”upplysta” nittonhundratalet som skulle bli fredens tidevarv, blev istället med alla sina krig och revolutioner, ett extremt blodigt århundrade. Niall Ferguson (som för övrigt intervjuas i detta nummer av Neo, som är en av vår tids främsta historiker, har konstaterat att detta århundrande samtidigt har varit ett med extremt mycket ekonomiskt utbyte och en aldrig tidigare skådad tillväxt. Girard och Chantre konstaterar att uttrycket ”om inte varor och tjänster passerar gränserna, så kommer soldater att göra det” inte vilar på någon stabil empirisk grund. Likaså gör Huntington i Civilisationernas Kamp (se sidan 81) där det konstateras att första världskriget utbröt just när världshandeln var på sin höjd.

Anledningen är att Girard och Chantre ser den uppenbara parallellerna med kriget som en ”duell i större skala” (Clausewitz) och det ekonomiska spelet av utbyte. Allt köpslående på en marknad går ut på att ”duellera”. Man visar inte vad man har för ”kort på hand” (vilket varje förhandlare så väl vet) i syfte att försöka tillskansa sig någonting till ett så lågt pris som möjligt. Precis så som en general agerar med sina trupper i ett fälttåg, där insatsen inte är pengar, men soldater och materiell. Naturligtvis är det därför bättre med handel än med krig, men strukturen är densamma, eftersom vad utbyte är för handeln, är vad vedergällning är för kriget. Detta bör vi vara kloka nog att notera och se upp för. Handelskrig blir lätt till riktiga krig. Både Napoleon och senare Hitler avskydde England på grund av landets kommersiella framgångar och det blev ett blodigt handelskrig. Vi ser idag hur alla stater, främst storspelare som EU och USA till Ryssland och Kina manövrerar och (miss)brukar ekonomiska medel för att påverka och styra andra, det vill säga, ”bemästra sin motståndares vilja” vilket är en del av Clausewitz definition av kriget som en duell.

Vi kan inte längre återvända till att tro att krig eller våld kan återskapa fred. Våldet är inte längre heligt på det sätt som det var innan kristendomen spreds likt ringar på vattnet, från nedslagsplatsen i Jerusalem och ut över hela världen.

”Sin consists in thinking that something good could come from violence. We all think this because we are all mimetic, and we stick to our beloved duel.

To convert is to take distance from that corrupted sacred, but it does not mean escaping from mimetism.”

Men som sagt, det är lättare sagt än gjort att avstå från våld, när du (och inte minst de du älskar) är hotade av det. Som vi sett ovan är ren pacifism också vad som leder till krig. Vad vi måste börja genomskåda är att ren hämnd alltid är meningslös, därför att den aldrig är rättvis (därför har vi avskaffat ”öga för öga” i västvärlden). Samt att hur vi än agerar i en konflikt innebär det alltid att vi ger oss in i en ”duell”, vilket vi bör vi vara ytterst försiktiga med.

***

* Det är förresten tankeväckande här att se hur den gammaltestamentliga guden ofta påbjuder folkmord och utrotning av Israels motståndare, liksom hur ofta israeliterna istället behåller både krigsbyte och beblandar sina söner och döttrar med andra folk ((lite mer utförligt om detta här om Jerikos plundring som exempel). De avleds till att dyrka andra folks gudar och råkar gång på gång i onåd inför Herren (se t ex 5 Mosebok, kap 7). Jag är helt övertygad om att detta är efterhandskonstruktioner. Historieskrivningen kommer som bekant alltid efter händelsen, vilket gör det lätt att anpassa gudarnas, oraklen och siarnas utsagor och viljor till det som hände.

***

Tidigare delar:
Del 1: Introduktion
Del 2: Civilisationernas duell
Del 3: Eskaleringen mot extremer