Taggar

, , , ,

Del 2, Civilisationernas duell

civilisationernas-kamp-mot-en-ny-varldsordningDet råkade sig som så att jag läste Samuel P. Huntingtons (1927 – 2008) ”moderna klassiker” Civilisationernas Kamp (originalets titel är The Clash of Civilizations, på svenska utgiven av Atlantis, min utgåva är från 2010) strax före Battling to the End (BTE hädanefter). En bok som blev mycket omdebatterad när den kom ut och vars teser och argument fortfarande är omtvistade.

Särskilt illa togs den emot av det kulturrelativistiska lägret, de som anser att alla kulturer är lika fina, förutom västvärlden, vilken med sina judiskt-kristna grundvalar ses som roten till allt ont i världen och därför måste lösas upp i det ”mångkulturella”. I det lägret uppfattades denna bok som något som spädde på intoleranta föreställningar och förstärkte skillnader mellan folk och kulturer, oavsett vilka sanningshalter som faktiskt kunde finnas i argumenten.

Vår tidigare utannonserade lilla omväg innebär alltså att vi först skall titta på några idéer från Huntington som jag tycker är intressanta, och som jag åtminstone tycker snuddar vid Girards teori om mimetiskt begär och förebilder-rivaler, här lagt på en kulturell nivå.

Vid murens fall 1989 och det kalla krigets slut, inbillade sig många (mig inkluderat) att nu var det slut på historien, västvärlden hade vunnit och det sekulära, marknadsliberala och öppna samhället skulle spridas ut globalt över en natt eller två. Ingen skulle ju längre kunna undgå att se att väst är bäst, och därför vilja vara som vi och ta efter vårt exempel. Sedan blev det den 11:e september, 2001, och ingenting blev den historia som någon hade tänkt sig. Detta bör få oss att fundera en smula över hur lite vi kan vara säkra på någonting om framtiden. Allt kan faktiskt förändras över en natt. Helt plötsligt inträffar någonting som ingen hade förutspått och vi befinner oss i en helt ny värld av problem, men också av möjligheter, såklart.

Jag instämmer med Girard att den universella drivkraften av det vi kalla för vår historia är mimetiskt begär. Detta tycks i hög grad bekräftas av Huntingtons observationer. Även om han själv troligen är obekant med begreppet och inte nämner det, så beskriver han flera tydliga exempel på det typiskt mimetiska förhållandet av förebild och rival.

Huntington menar att konflikter mellan kulturer kommer att öka i framtiden, och dessa kan komma att leda till krig. Detta kommer inte bero på ökade skillnader eller avstånd mellan folk, utan tvärtom, på grund av det vi kallar för ”globalisering” och så kallade ”kulturkrockar”, vilka uppstår då människor först förs kulturellt närmare varandra, för att sedan kulturellt repellera. Globaliseringen, vilket vi under den politiska och kommersiella ytan bör se som ett mimetiskt fenomen, innebär kortare avstånd, mer kontakter och utbyten mellan kulturer. Det gör det mimetiska spelet både mellan individer inom kulturerna och mellan kulturerna som helheter mer intrikat och finmaskigt.

Samuel P. Huntington

Samuel P. Huntington

Den intressantaste poängen som Huntington har i sin bok är den att han ser hur kulturer som tidigare varit underlägsna den västerländska (både tekniskt och moraliskt – det vill säga alla andra kulturer), med stor kraft importerat och implementerat (det vill säga efterliknat) kulturella fenomen som marknadsekonomi, vissa politiska strukturer, teknisk utveckling, liksom viss estetik och konstnärlighet, från väst. De etiska värderingarna i väst glöms dock ofta bort, eller de kommer helt inte med mer än möjligen ytligt och kan lätt skakas av senare. Efter att man mer eller mindre ”kommit ikapp”, det vill säga lyckats efterlikna förebilden i väst, börjar man snart övergå, från att vara lärling, till självutnämnd mästare:

”I flera hundra år avundades icke-västerländska folk Västerlandets ekonomiska välstånd, långt framskridna tekniska utveckling, militära makt och politiska sammanhållning. De trodde att hemligheten till dessa framgångar låg i västerländska värderingar och institutioner, och när de identifierat det de trodde var nyckeln till framgång försökte de tillämpa detta på sina egna samhällen. För att bli rika och mäktiga skulle de behöva bli som väst.” (Civilisationernas Kamp, sid. 116)

För att bli rik och mäktig behöver man bara härma sin fiende lite bättre än fienden själv. Det ligger en stor skillnad i att bli rik som i väst, och att ”bli som väst”. Det förstnämnda kräver bara en ytlig efterapning och lite tur med naturens tilldelning av resurser. För det sistnämnda krävs en inre omvändelse. Vidare:

”Bland andra den saudiska och den libyska regeringen använde sina oljepengar till att stimulera och finansiera den muslimska renässansen, och det muslimska välståndet gjorde att muslimer gick från fascination inför den västerländska kulturen till att engagera sig djupt i sin egen kultur och till att etablera islam i icke-islamska samhällen. På samma sätt som Västerlandets välstånd tidigare hade uppfattats som ett tecken på den västerländska kulturens överlägsenhet, sågs de rikedomar som oljan hade skapat som ett bevis på islams rikedom.” (CK, Sid. 156)

Enligt mimetisk teori är det ju mer lik man blir sin förebild, som man desto mer vill se sig som både olik och överlägsen denne. Araberna måste blunda väldigt hårt för att undgå insikten om oljan i sig aldrig hade kommit upp till markytan utan västerländsk ingenjörsteknik och uppfinningsrikedom (vilka i sig hade varit omöjliga utan judisk-kristen teologi och antropologi). Allah skulle aldrig ha hjälpt till, om man säger så. Huntington konstaterar att:

”när icke-västerländska samhällen kände sig underlägsna, åberopade de västerländska värderingar som självbestämmanderätt, liberalism, demokrati och självständighet (liksom det idag slarvigt använda begreppet mänskliga rättigheter, min anm.) för att rättfärdiga sitt motstånd mot den västerländska överhögheten. Nu när de inte längre är svaga, utan istället får ökad makt, tvekar de inte att slå ner på just de värderingar som de tidigare använt för att bevaka sina egna intressen.” (CK, sid. 117)

Detta fenomen förstärks i speciella demografiska förutsättningar, framför allt då i kulturer med en övervägande ung befolkning som har lite kunskap om sin egen faktiska historia (de har däremot en tendens att mytologisera, det vill säga övervärdera sin egen storhet och glömma bort sina egna brister). ”Historiskt sett har förekomsten av stora grupper unga människor tenderat att sammanfalla med den typen av rörelser [syftandes på revolutionära, min anm.]” (CK sid. 151). Detta konstateras också för den protestantiska reformationen utav forskaren Jack Goldstone. Unga människor har helt enkelt mindre erfarenhet och kunskaper, är impulsivare och förleds lättare av extrema ideologier av olika slag. De är dessutom rörligare och inte uppbundna av förpliktelser mot sådant som familj och barn, eller andra lojaliteter som kräver stabilitet. De flesta revolutionära har också oftast sett familjen som ett hinder och en fiende för ”saken” (inte minst modern tids marxism, feminism, med flera).

När Huntington talar om kamp mellan kulturer, så är det helt i linje med vad Carl von Clausewitz säger om kriget – nämligen att det är en uppskalad form av en duell. Två, eller fler parter, manövrerar mot varandra på ett sådant sätt att spänningarna hela tiden eskalerar mot det extrema, tills dess de våldsamt stöter ihop. Vi kommer att återkomma till detta centrala tema i Battling to the End. Vi kan till exempel, som Huntington gör, konstatera att vår tids senaste stora konflikt:

”konflikten mellan den liberala demokratin och marxism-leninismen var en konflikt mellan två ideologier som, trots de stora skillnaderna, var både moderna och sekulära, och som uttryckligen hade samma mål, nämligen frihet, jämlikhet och materiellt välstånd. En väst-demokrat skulle kunna debattera med en sovjetisk marxist men inte med en rysk-ortodox-nationalist.” (CK, sid. 184)

Två stormakter duellerade, mer och mer beväpnade upp till tänderna med vapenarsenaler som kunde ha förintat mänskligheten genom en knapptryckning, till stor del därför att de blev mer och mer lika varandra. Det var rena turen att den ena duellanten fick slut på både monetärt och moraliskt kapital innan någon hann trycka på knapparna.

Duellanter med värja

Duellanter med värja

Gå vidare till del 3: ”Eskaleringen mot extremer”

Tidigare delar:
Del 1: Introduktion
Del 2: Civilisationernas duell