• Om Kultur & Religion
  • René Girard & Källor
  • Begrepp & termer

Kultur & Religion

~ Girardiska betraktelser i dåtid och samtid

Kultur & Religion

Etikettarkiv: Battling to the End

Kriget kommer (kommentarer på Battling to the End), del 5

07 lördag Dec 2013

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

apokalyps, Battling to the End, Benoit Chantre, Carl von Clausewitz, duell, krig, ragnarök, uppenbarelse

Del 5 – Apokalyps nu

“The apocalypse is a real threat today on a planetary level because the principle of reciprocity has been unmasked and the abstraction has become concrete.” (René Girard, Battling To the End, sid. 19)

Vad gäller kriget som “konstart” har vi gått en lång väg. Från vad som en gång i historiens begynnelse måste varit blodiga närkamper med de primitivaste formerna av vapen, via det visserligen lika brutala och blodiga men samtidigt romantiska ärofyllda slagen med fanor, pukor och trumpeter, fram till den mekaniserade slakten och olika former av massförstörelsevapen vi har idag. Inte sällan ser vi idag den högteknologiska sidan, med laserstyrda robotar och ”drönare”, ställas mot den mycket lågteknologiska, uniformslösa, krigaren med Kalasjnikovs, eller mot terroristen med sin enkla, hemmagjorda bomb. Victor David Hanson konstaterar i sin bok The Father of us All (en referens till kriget/våldet) att vi i framtiden (ja, redan nu) kan komma i en situation där den lågteknologiska krigaren backas upp av stater (läs: Iran) med massförstörelsevapen till hands:

”Soon war almost anywhere will involve the specter of an aroused new nuclear power – one that claims it is more unpredictable, has less to lose, or harbors more grudges than a nuclear and democratic America, Britain, France or Israel. The result is not just that Western war will therefore be limited, but rather it will more likely be fought in unconventional ways more favorable to non-Western societies.”

Att detta kommer leda oss till nya former av extremer än de vi sett under nittonhundratalets två världskrig lär vi bli varse, om inte annat.

Om historien har en början så har den, likt allt annat med en början, också ett slut. Frågan är hur det kommer att se ut och vad det kommer att föra med sig. Kosmologiskt går hela universum, enligt termodynamikens andra lag, mot en ljummen och oändligt tråkig död. Människans värld, den kultiverade delen av kosmos, har en historia som troligtvis tar samma väg. När Girard talar om ”icke diversifiering” (eng: undifferentiation), alltså att vi på grund av den mimetiska drivkraften i världen blir allt mer lika varandra, kan man inte undgå att se parallellerna. När en blir våldsam följer de andra efter i samma anda, men vi fortsätter att intala oss att detta inte innebär att vi efterliknar varandra, så att vi till slut blir lika våldsamma. Samtidigt finns det en tendens att vi identifierar oss med den andre, vilket är något fundamentalt annorlunda mot att mimetiskt efterlikna den andre.

”Up to a certain point, we might be in a state of positive undifferentiation, in other words, identified with others. This is Christian love, and it exists in our world. It is even very active. […] Without this love, the world would have exploded long ago.”

“Our world is both the worst it has ever been, and the best. It is said that more victims are killed, but we also have to admit that more are saved than ever before. Everything is increasing. Revelation has freed possibilities, some of which are marvellous and others dreadful. The Scriptures thus announce a historical necessity and this is very important.” (BTE, sid. 131)

Det finns alltså något nödvändigt i det som sker. När alla tidigare värderingar krackelerar och faller beror det på den enorma frihet som ”tvingas” leva med. Ingenting har satt individen i centrum och gjort henne så fri som kristendomen. Alla idéer om hennes okränkbara rättigheter härstammar ur den vördnad som evangelierna för med sig, först för Jesus och sedan på alla kyrkans martyrer. ”Individens frihet” används idag som argument av alla, från vänster till höger i den politiska världen, för att få igenom just sina hjärtefrågor. Vi står här nu, visserligen fria, men än mer förvirrade över vårt eget tillstånd, vilka vi är, och vart vi är på väg.

Det skall uppenbaras för er
Apokalypsen har allt för ofta ansetts vara den slutgiltiga hämnden på människorna. Tidpunkten då gudarna, naturen, eller någon självutnämnd företrädare för dessa, får nog av mänsklighetens dekadens och bestämmer sig för att med ett brak göra slut på eländet.

Men ordet apokalyps betyder inte (bara) undergång, utan avslöjande (från wikipedia: uppenbarelse, från grekiskans αποκάλυψη (apokalypsis) vars grundbetydelse är ”avtäckelse” eller ”avslöjande” av apo ‘bort’ och kalyptein). Även om det kan vara så att det som måste uppenbaras kan innebära en samtidig undergång av denna värld, så är den viktigaste frågan naturligtvis denna: Vad det är för någonting som skall avslöjas och uppenbaras – eller rättare sagt, vad har redan uppenbarats men måste manifesteras för oss?

Svaret är syndabocken. Människans arvsynd består av ständigt återkommande mord av en syndabock, både demon och gud samtidigt, i syfte att vinna freden och vitalisera den kultur som fallit. Jorden vi ärvde ropar bokstavligen av miljoner oskyldiga människors blod, så som Abels blod en gång ropade till Gud.

Så vi befinner oss i apokalyptiska tider. Tider då syndabocken och religiöst motiverat, heligt våld, i alla former (även det som på ytan ter sig vara högst sekulärt är det inte i grund och botten eftersom det alltid följer samma struktur) avslöjas för vad det är. Samtidigt pågår den här trenden mot extremerna, så det troliga är dock att det slutgiltiga avslöjandet måste bli extremt våldsamt – och att det nya vi har att hantera nu idag är den fullständiga oberäkneligheten i var våldet kan att blossa upp. En terroristattack kan ske i stort sett var som helst, när som helst. Hur sådant bemöts kommer att vara avgörande.

Vi kan, och kommer sannolikt, att under ett bra tag framöver fortsätta att försöka återskapa freden och den (falska) mänskliga gemenskapen genom att utse en syndabock (skyldig eller inte spelar ingen roll) för vedergällningen.

Apokalypsen innebär att vi nu vänder upp och ner på allt som tidigare grundlagt all kultur och all religion, och inte minst fred. Eftersom vi trots allt ännu inte tagit till oss sanningen om våldet som en impotent kulturskapare, måste det visa sig allt tydligare för oss. Därför blir det också extremare och det kryper allt närmare vanligt folk. Terrorismen är ett symptom. Ett annat är sociala oroligheter, som till exempel upploppen i Rosengård och Husby. Detta är ingenting annat än försök att gå tillbaka till ett slags primitivt heligt och våldet är otvetydigt religiösa handlingar. För tusen år sedan skulle man ha dansat runt elden i vilken man samtidigt brände upp bevisen av det mördade offret (jmf engelskans ”bonfire” kommer från ”bone fire”, en eld het nog att förtära ben), under upploppen ”dansade” man runt utbrända bilar, vilket fick symbolisera det ”samhälle” man gjort till syndabock.

Politikens och lagens möjligheter?
Slutligen då, kan lagen och politiken inte skydda oss, som den gjort tidigare? Är majoriteten i slutändan ändå inte förnuftiga och inser att våld inte leder någon vart? Den möjligheten finns naturligtvis, men hur trolig är det när både lagen och den lagstiftande politiken också håller på att falla ihop, överallt. Allt fler gråzoner mellan lagligt och olagligt uppdagas, förhållanden mellan brott och straff är en ständig debatt, vi får bara allt fler lagar varje år (lägg därtill all överstatlig juridik) och när nu så kallade ”papperslösa flyktingar” har rätt till en del av de svenska offentliga välfärdstjänsterna, håller till och med förhållandet mellan medborgare och icke-medborgare i nationalstaterna på att förändras. Anledningen? Det finns ingen lag som i sig inte är sprungen ur hanteringen av det första, ”primitiva” och falska heliga, alltså från offret av syndabocken.

Jesus är fullt medveten om att han rycker undan det enda skydd mot våldet som människan åtnjutit under så lång tid. Han kan därför, paradoxalt nog, med rätta säga att: ”I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.” (Matt 10:34), men också att ”alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd” (Matt 26:52). Vad Jesus gör är inget annat än att uttalar sig profetiskt om vad som kommer att hända nu, efter att hans eget folk förkastat läran och sanningarna han kom med. Istället måste han lida på korset för att visa oss sanningen – och alla som följer honom härifrån, måste axla sitt kors. Paulus skriver i Första Tessalonikerbrevet:

Ty I veten själva nogsamt att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten.

Bäst de säga: »Allt står väl till, och ingen fara är på färde», då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan.

Men I, käre bröder, I leven icke mörker, så att den dagen kan komma över eder såsom en tjuv; I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke natten eller mörkret till; låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra.

Ragnarök

Tidigare delar:
Del 1: Introduktion
Del 2: Civilisationernas duell
Del 3: Eskaleringen mot extremer
Del 4: Det mimetiska spelets möjliga utgångar

Kriget kommer (kommentarer på Battling to the End), del 4

27 onsdag Nov 2013

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Battling to the End, Benoit Chantre, Carl von Clausewitz, duell, krig

Del 4 – Det mimetiska spelets möjliga utgångar

Vi är så upp över våra öron involverade i mimetiska begär, konflikter och beteenden att det är stört omöjligt att ta oss ur det på egen hand.

”People do not want to be told that they are not autonomous, that others are acting through them. Indeed, they want to hear it less and less, and are therefore more and more violent.” (BTE, sid 72)

Att vara den som först upptäcker sin likhet med ”den andre” och tar konsekvensen av att backa ut ur en konflikt, är den som riskerar allt. Så insiktsfulla är vi i stort sett aldrig (och ju mer vi hugger av våra kristna rötter, desto längre bort från att se detta kommer vi). Kommer inte motståndare till samma insikt exakt samtidigt, är det i stort sett rena självmordet att vara den som backar och blottar sig som ”svag”. Ren pacifism är därför oftast en genväg till krig, det borde historien lärt oss vid det här laget. Om två vill börja krig är chansen större att de ser på varandra som jämbördiga och kriget som hopplöst, medan om en vill ha krig mer än den andra, kommer denne andre att framstå som allt lättare att slå. Krigshetsaren och pacifisten är varandras mimetiska ”dubbletter” som kompletterar varandra.

Två lite förenklade exempel. Skulle Israel idag i pacifistisk anda lägga ner sina vapen, riva gränserna och säga till palestinierna: ”kom och lev med oss som vänner i en stat”, skulle vi få se ett blodbad på judar därför att den ena parten här vill fortfarande ha våld, hela kulturen genomsyras av ett hyllande av våldet och av döden. Vi kan jämföra detta med Indiens väg mot självständighet. Ghandi kunde framgångsrikt leda ett pacifistiskt uppror mot den engelska kolonialmakten, därför att engelsmännens kristna etik gjorde det omöjligt för dem att bruka det våld som skulle ha krävts. Det första kristna var tvungna att bli martyrer i stora mängder, innan ögonen öppnades och sanningen började gå upp för de härskande romarna – och även om det tog flera hundra år innan det riket slutligen föll, så började dess falska grund att vittra sönder redan när den romerske soldaten insåg att det i sanning var en oskyldig människa han just hade korsfäst.

Det mimetiska begäret gör att vi dras till varandra, till våra modeller, som kan bli våra rivaler. Det sämsta en sådan modell/rival kan göra är att erkänna någon som en rival. Anledningen till att duellen uppstår är nämligen just det att det är först då som rivalen ger mig ett riktigt erkännande! Jag ”blir till” genom min förebild/rival, på vilken jag hänger upp hela min existens. Genom att vilja duellera med mig ser den andre mig som jämställd. Men det räcker inte, rivalen skall också betvingas att erkänna mig som den nye härskaren, för det är i själva verket så att det är rivalen som nu härskar över mig. Detta kan naturligtvis vara en ömsesidig upplevelse. Hur många har inte efter bara ett mindre gräl eller bråk, frågat varandra vad det var man egentligen bråkade om? Alla objekt vi rivaliserat om försvinner gradvis ut i medvetandets periferi, för att till slut bli helt ovidkommande när duellen når sin kulmen och rivalen är det enda som till slut uppfyller hela mitt medvetande. Samtidigt, uppstår här en paradox, för om jag nu dödar min motståndare, då kommer jag också att dö.

”… the master, who makes me exist, simply by looking at me, must not be killed! Human consciousness is not acquired through reason, but through desire.” (BTE, sid. 31)

Upplösningen, när det handlar om individer, kan naturligtvis ändå blir att någon dödas, vilket om det är en mycket stark mimesis, faktiskt innebär att duellens segrare också går under. Om inte måste en ny förebild/rival uppsökas. Detta fungerar likadant på kollektiva plan, där möjligheterna finns till både folkmord och att härska genom att underkasta sig ett helt kollektiv*. Nåväl. Den tredje möjliga upplösningen på duellen är det Girard talar om i form av ”syndabocken” – det ställföreträdande offret. Ett exempel i den lilla vardagen är en mobbningssituation. Finns det något mer effektivt sätt att slippa bli mobbad, än att avleda mobbningen mot ett annat offer, i vars utstötning man själv kan delta i? Ett exempel från krig är hur Hitlers krigföring, som från första början handlade om ett krig mot en rival, nämligen bolsjevikerna (återigen, inte för att de var olika, utan tvärtom var kommunismen av alla ismer mest lik nationalsocialismen). Detta hindrade inte Hitler eller Stalin (som ville köpa sig tid) att ingå en militärpakt och gemensamt invadera Polen, som här fick agera som just precis det ställföreträdande offret, vilket man under en period gemensamt kunde enas mot. En tillfällig fred på bekostnad av en oskyldig, alltså. Vi kan omöjligt förstå detta fenomen utan att förstå offrets betydelse i människans religiösa historia:

”Only religious rationality can enable us to understand what I have grasped through study of the forms of archaic religion, namely, that a victim whos has been made into a devil is thereafter made a god. This transmutation is in no way rational, in the sense of Enlightenment rationality, but it is not superstition either. The same logic prevails in what we are trying to think about now.” (BTE, sid 82)

Vår samtid, det ”upplysta” nittonhundratalet som skulle bli fredens tidevarv, blev istället med alla sina krig och revolutioner, ett extremt blodigt århundrade. Niall Ferguson (som för övrigt intervjuas i detta nummer av Neo, som är en av vår tids främsta historiker, har konstaterat att detta århundrande samtidigt har varit ett med extremt mycket ekonomiskt utbyte och en aldrig tidigare skådad tillväxt. Girard och Chantre konstaterar att uttrycket ”om inte varor och tjänster passerar gränserna, så kommer soldater att göra det” inte vilar på någon stabil empirisk grund. Likaså gör Huntington i Civilisationernas Kamp (se sidan 81) där det konstateras att första världskriget utbröt just när världshandeln var på sin höjd.

Anledningen är att Girard och Chantre ser den uppenbara parallellerna med kriget som en ”duell i större skala” (Clausewitz) och det ekonomiska spelet av utbyte. Allt köpslående på en marknad går ut på att ”duellera”. Man visar inte vad man har för ”kort på hand” (vilket varje förhandlare så väl vet) i syfte att försöka tillskansa sig någonting till ett så lågt pris som möjligt. Precis så som en general agerar med sina trupper i ett fälttåg, där insatsen inte är pengar, men soldater och materiell. Naturligtvis är det därför bättre med handel än med krig, men strukturen är densamma, eftersom vad utbyte är för handeln, är vad vedergällning är för kriget. Detta bör vi vara kloka nog att notera och se upp för. Handelskrig blir lätt till riktiga krig. Både Napoleon och senare Hitler avskydde England på grund av landets kommersiella framgångar och det blev ett blodigt handelskrig. Vi ser idag hur alla stater, främst storspelare som EU och USA till Ryssland och Kina manövrerar och (miss)brukar ekonomiska medel för att påverka och styra andra, det vill säga, ”bemästra sin motståndares vilja” vilket är en del av Clausewitz definition av kriget som en duell.

Vi kan inte längre återvända till att tro att krig eller våld kan återskapa fred. Våldet är inte längre heligt på det sätt som det var innan kristendomen spreds likt ringar på vattnet, från nedslagsplatsen i Jerusalem och ut över hela världen.

”Sin consists in thinking that something good could come from violence. We all think this because we are all mimetic, and we stick to our beloved duel.

To convert is to take distance from that corrupted sacred, but it does not mean escaping from mimetism.”

Men som sagt, det är lättare sagt än gjort att avstå från våld, när du (och inte minst de du älskar) är hotade av det. Som vi sett ovan är ren pacifism också vad som leder till krig. Vad vi måste börja genomskåda är att ren hämnd alltid är meningslös, därför att den aldrig är rättvis (därför har vi avskaffat ”öga för öga” i västvärlden). Samt att hur vi än agerar i en konflikt innebär det alltid att vi ger oss in i en ”duell”, vilket vi bör vi vara ytterst försiktiga med.

***

* Det är förresten tankeväckande här att se hur den gammaltestamentliga guden ofta påbjuder folkmord och utrotning av Israels motståndare, liksom hur ofta israeliterna istället behåller både krigsbyte och beblandar sina söner och döttrar med andra folk ((lite mer utförligt om detta här om Jerikos plundring som exempel). De avleds till att dyrka andra folks gudar och råkar gång på gång i onåd inför Herren (se t ex 5 Mosebok, kap 7). Jag är helt övertygad om att detta är efterhandskonstruktioner. Historieskrivningen kommer som bekant alltid efter händelsen, vilket gör det lätt att anpassa gudarnas, oraklen och siarnas utsagor och viljor till det som hände.

***

Tidigare delar:
Del 1: Introduktion
Del 2: Civilisationernas duell
Del 3: Eskaleringen mot extremer

Kriget kommer (kommentarer på Battling to the End), del 3

19 tisdag Nov 2013

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Battling to the End, Benoit Chantre, Carl von Clausewitz, duell, krig

Del 3 – Eskaleringen mot extremer

”I shall not begin by expounding a pedantic, literary definition of war, but go straight to the heart of the matter, to the duel. War is nothing but a duel on a larger scale.”

– Carl von Clausewitz*

Även om det första världskriget i allmänhet anses vara det första ”totala kriget”, finns det de som hävdar att utvecklingen började redan med Napoleon-krigen. Frankrike var det första land som införde en sorts fullständig mobilisering, det vill säga att man satte hela landet, varje medborgare, i tjänst för krigföringen (i olika grader naturligtvis). Detta var en naturlig utveckling ur revolutionen, vilken var ”folkets”, och därför också gjorde hela folket ansvarig för nationens krigföring. Tidigare hade armén och dess rörelser varit något för sig, som hölls tydligt isär från de civila. Krig var i första hand kungens och arméns sysselsättning och ansvar, folket hade inte valt sina makthavare och kunde inte på samma sätt som i dagens demokratiska länder hållas ansvariga. Den demokratiska staten är i denna aspekt således en fortsättning på den revolutionära.

Terroristen som mördar civila, åtminstone i våra västerländska demokratier kan med viss logik resonera att här inte finns några ”oskyldiga civila” som vi påstår, eftersom det är vi civila som framhärdar att vi har makten, och därmed ansvaret, för vilka makthavare som representerar och leder våra demokratiska stater. Vi är alla ansvariga och lika delaktiga i vad de gör, som om vi gjorde det själva.

Krig har, åtminstone bland annat genom demokratiprocessen, blivit något som angår oss alla. Det förs nu på alla nivåer. Från ekonomiska (sanktioner med mera), psykologiska (propaganda och medier), liksom på det rent fysiska (det faktiska utövade våldet). I Svenska Dagbladet hittar jag hur Daniel Braw skriver om historikern David A. Bells bok The First Total War: Napoleon’s ­Europe and the Birth of Modern Warfare, och nämner Erich ­Ludendorff som ”beskrev i sin bok ’Der totale Krieg’ (1935) hur den nya tidens krig ’inte bara är en angelägenhet för stridskrafterna, utan också omedelbart berör samtliga enskilda liv och själar i de krigförande folken’. Bell verkar, enligt Braw, också luta åt att början på det totala kriget kom med Napoleon och den föregående revolutionen i Frankrike:

”Bells argument är, emellertid, i stor utsträckning det samma som en gång framfördes av några av krigens mest betydande samtida – bland dem tidernas kanske mest berömde (om än inte nödvändigtvis mest läste) krigsteoretiker, Carl von Clausewitz. ’Dagens krig’, skrev han, ’är ett allas krig mot alla. Det är inte kungen som för krig mot en annan kung, inte en armé mot en annan armé, utan ett folk som för krig mot ett annat, och kungen och armén är inneslutna i folket.’”

Och

”Genom föreställningen att alla krig var folkets krig, och därmed utkämpades av och för folken, devalverades den enskilde soldatens värde: enligt den nya krigsideologin var rentav dödsoffer något positivt. Drömmen om den eviga freden ledde, på detta vis, till det obegränsade krigets verklighet.”

Carl von Clausewitz definierar alltså kriget så som en duell, i vars natur det ligger att eskalera mot det upplösande våldet. Krig börjar inte med våld, utan flera steg föregår den avgörande sammandrabbningen. Motståndarna rör sig likt duellanter, eller som två brottare, runt och mot varandra, för att utmanövrera och slutligen övermanna och bemästra motståndarens vilja, i syfte att underkasta denna andre sin egen vilja. Det finns, konstaterar Clausewitz, ingen logisk begränsning av det våld som man kan använda sig av för detta syfte, vilket innebär att en duell, i teorin, måste innebära en eskalering till extremer. Vad som är extremt i verkligheten är naturligtvis tidsbundet och relativt beroende på parternas förutsättningar (kunskap, teknik, ekonomi, och så vidare). På artonhundratalet saknade man ännu kunskapen om atomens klyvning, medan vi idag med denna kunskap tillgänglig via en sökning på Internet, har kapacitet att förinta hela vår värld.

napoleonSå långt teorin. Men händer detta i verkligheten, där så många faktorer och oberäkneliga händelser påverkar och spelar in på ett krig? Clausewitz själv främst besvarar med att göra krigets våld underställt politiska beslut, vilka görs av människor med tillgång till förnuftiga överväganden. Clausewitz skriver att:

“Hitherto it had been rather overshadowed by the law of extremes, the will to overcome the enemy and make him powerless. But as this law begins to lose its force and as this determination wanes, the political aim will reassert itself. If it is all a calculation of probabilities based on given individuals and conditions, the political object, which was the original motive, must become an essential factor in the calculation.” (Battling to the End, sid. 8)

Men verkligheten under de senaste två-tre hundra åren av ”upplysning” har visat oss, menar Girard och Chantre, att detta är en illusion. Vi inbillar oss att vi kan kontrollera våldet enbart med hjälp av förnuft (och religion är per denna definition oförnuftigt), medan vi i själva verket låter rationaliteten helt och hållet underkasta sig och tjäna våldet.

Politiken, som Clausewitz talar om, har visat sig enormt böjlig för folkviljan. Är denna likgiltiga för de militära målen, då kan vi möjligtvis behålla freden. Men med en politik som vår moderna, vilken främst är styrd och påverkad av folkopinionens stöd eller likgiltighet inför militära aktioner, finns ingen chans annat än att följa folkmassans viljerörelse. Politiken är således bara stark när den korrelerar med folkviljan. Återigen med Clausewitz ord:

”The same political object can elicit differing reactions from different peoples, and even from the same people at different times…. Between two peoples and two states there can be such tensions, such a mass of flammable material, that the slightest quarrel can produce a wholly disproportionate effect – a real explosion.” (BTE, sid 9)

En okontrollerbar folkmassa är lynnig som en rabiessmittad hund. Man vet aldrig vad som kan provocera den, eller vart den riktigt skall ta vägen. Den kan hitta på vad som helst – och som sagt, då kan det smälla. Våldet är alltid slutdestinationen.

Chamberlain and Hitler in Munich

Vägen dit må som sagt vara slingrig som för två brottare som försöker koppla grepp på varandra. En defensiv rörelse betyder att motståndaren kan antingen avancera, göra halt eller också backa. Vi vet hur den hur den defensiva linjen gick för Storbritanniens dåvarande premiärminister, Neville Chamberlain, gentemot Hitler. Ovilja till försvar öppnar upp fler möjligheter åt den offensive motståndaren. Man kan visserligen köpa sig tid och skjuta upp våldet genom vissa manövrar, men kriget kommer att komma förr eller senare. En offensiv, å sin sida, måste till slut leda till motsvarande svar, det vill säga en imitation i form av motattacken. Det passar helt och fullt ihop med Girards teori om mimetiskt begär; att vi är imiterande subjekt, vilka söker efterlikna våra förebilder och deras begär, till den grad att förebilden till slut riskerar att bli vår bittraste rival. För Carl von Clausewitz var det tydligt att Napoleon var både hans största förebild, liksom främsta rival. Napoleon utövar samtidigt både en dragningskraft och en frånstötande kraft på Clausewitz.

Varje manöver som den ena av två rivaliserande (duellerande) nationer gör (liksom mellan enskilda personer) förväntas få ett motsvarande drag, vilket kan vara av två olika karaktärer: eskalerande, eller suspenderande.

“It is therefore true that reciprocal action both provokes and suspends the trend to extremes. It provokes it when both adversaries behave in the same way, and respond immediately by each modelling his tactics, strategy and policy on those of the other.” (BTE, sid. 13)

Och:

“Reciprocal action can thus be a source of undifferentiation and of differences, a path to war and a road to peace.” (BTE, sid. 13)

Trenden mot extremer accelererar alltså när duellanterna direkt imiterar varandra, men kan också skjutas på framtiden, genom att risken tas att göra ett tillbakadragande. Detta är inget man gärna riskerar, eftersom ”tecken på svaghet” också inbjuder till attack (varför vänta till motståndaren vuxit sig starkare igen?).

Girards övertygelse är att idag är trenden övervägande av den första sorten, alltså imitation som leder till ”icke-differentiering” (vi blir mer och mer lik vår fiende) och därmed bidrar till en eskalering mot extremerna. Vi ser inte idag hela bilden därför att vi aldrig riktigt har brytt oss om att försöka göra det. Det vi idag kalla fred är temporära suspenderingar, tillfällen till uppladdning. I själva verket pågår ständigt en lågintensiv krigföring, en duell, så som Huntington uttrycker det i Civilisationernas Kamp, ”mellan väst och resten” på en makronivå, samt på den lokala mikronivån mellan islam och resten (CK sid. 335).

Se till exempel på de så kallade ”drönarattackerna” som utförs mot särskilda utvalda mål långt bort från det egna landet. På vilket sätt skiljer de sig, strukturellt betraktat (inte moraliskt), mot terrordåd? Terrorister som får möta sin Skapare i förtid, förtjänar sannolikt inte annat, men vi gör inget moraliskt ställningstagande här, utan gör endast en observation av verkligheten. Vad som egentligen sker är ett eskalerande till extremer. Det yttersta svaret från terroristerna måste väl vara en så kallad ”smutsig bomb”. Vad som följer på en sådan attack kan vi bara spekulera i. Skiljer sig den extrema övervakning av de egna medborgarna som åra statsmakter ägnar sig åt, mot det extrema kontrollbehov som de vi säger är så annorlunda oss, diktaturerna och fanatikerna, utövar på sitt eget folk?

För den mimetiskt besatte går det inte att observera sin egen likhet med motståndaren, därför att man är, så att säga, inuti systemet. Endast någon från utsidan, och som inte heller låter sig bli indragen i det svarta hål som mimetiska konflikter tenderar att bli, kan se vad som verkligen pågår.

***

* Alla citat av Carl von Clausewitz är, om inget annat anges, tagna från On War, så som de är återgivna i Battling to the End.

Gå vidare till del 4: ”Det mimetiska spelets möjliga utgångar”

Tidigare delar:
Del 1: Introduktion
Del 2: Civilisationernas duell

Kriget kommer (kommentarer på Battling to the End), del 2

13 onsdag Nov 2013

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Battling to the End, Benoit Chantre, Carl von Clausewitz, civilisationernas kamp, Samuel P. Huntington

Del 2, Civilisationernas duell

civilisationernas-kamp-mot-en-ny-varldsordningDet råkade sig som så att jag läste Samuel P. Huntingtons (1927 – 2008) ”moderna klassiker” Civilisationernas Kamp (originalets titel är The Clash of Civilizations, på svenska utgiven av Atlantis, min utgåva är från 2010) strax före Battling to the End (BTE hädanefter). En bok som blev mycket omdebatterad när den kom ut och vars teser och argument fortfarande är omtvistade.

Särskilt illa togs den emot av det kulturrelativistiska lägret, de som anser att alla kulturer är lika fina, förutom västvärlden, vilken med sina judiskt-kristna grundvalar ses som roten till allt ont i världen och därför måste lösas upp i det ”mångkulturella”. I det lägret uppfattades denna bok som något som spädde på intoleranta föreställningar och förstärkte skillnader mellan folk och kulturer, oavsett vilka sanningshalter som faktiskt kunde finnas i argumenten.

Vår tidigare utannonserade lilla omväg innebär alltså att vi först skall titta på några idéer från Huntington som jag tycker är intressanta, och som jag åtminstone tycker snuddar vid Girards teori om mimetiskt begär och förebilder-rivaler, här lagt på en kulturell nivå.

Vid murens fall 1989 och det kalla krigets slut, inbillade sig många (mig inkluderat) att nu var det slut på historien, västvärlden hade vunnit och det sekulära, marknadsliberala och öppna samhället skulle spridas ut globalt över en natt eller två. Ingen skulle ju längre kunna undgå att se att väst är bäst, och därför vilja vara som vi och ta efter vårt exempel. Sedan blev det den 11:e september, 2001, och ingenting blev den historia som någon hade tänkt sig. Detta bör få oss att fundera en smula över hur lite vi kan vara säkra på någonting om framtiden. Allt kan faktiskt förändras över en natt. Helt plötsligt inträffar någonting som ingen hade förutspått och vi befinner oss i en helt ny värld av problem, men också av möjligheter, såklart.

Jag instämmer med Girard att den universella drivkraften av det vi kalla för vår historia är mimetiskt begär. Detta tycks i hög grad bekräftas av Huntingtons observationer. Även om han själv troligen är obekant med begreppet och inte nämner det, så beskriver han flera tydliga exempel på det typiskt mimetiska förhållandet av förebild och rival.

Huntington menar att konflikter mellan kulturer kommer att öka i framtiden, och dessa kan komma att leda till krig. Detta kommer inte bero på ökade skillnader eller avstånd mellan folk, utan tvärtom, på grund av det vi kallar för ”globalisering” och så kallade ”kulturkrockar”, vilka uppstår då människor först förs kulturellt närmare varandra, för att sedan kulturellt repellera. Globaliseringen, vilket vi under den politiska och kommersiella ytan bör se som ett mimetiskt fenomen, innebär kortare avstånd, mer kontakter och utbyten mellan kulturer. Det gör det mimetiska spelet både mellan individer inom kulturerna och mellan kulturerna som helheter mer intrikat och finmaskigt.

Samuel P. Huntington

Samuel P. Huntington

Den intressantaste poängen som Huntington har i sin bok är den att han ser hur kulturer som tidigare varit underlägsna den västerländska (både tekniskt och moraliskt – det vill säga alla andra kulturer), med stor kraft importerat och implementerat (det vill säga efterliknat) kulturella fenomen som marknadsekonomi, vissa politiska strukturer, teknisk utveckling, liksom viss estetik och konstnärlighet, från väst. De etiska värderingarna i väst glöms dock ofta bort, eller de kommer helt inte med mer än möjligen ytligt och kan lätt skakas av senare. Efter att man mer eller mindre ”kommit ikapp”, det vill säga lyckats efterlikna förebilden i väst, börjar man snart övergå, från att vara lärling, till självutnämnd mästare:

”I flera hundra år avundades icke-västerländska folk Västerlandets ekonomiska välstånd, långt framskridna tekniska utveckling, militära makt och politiska sammanhållning. De trodde att hemligheten till dessa framgångar låg i västerländska värderingar och institutioner, och när de identifierat det de trodde var nyckeln till framgång försökte de tillämpa detta på sina egna samhällen. För att bli rika och mäktiga skulle de behöva bli som väst.” (Civilisationernas Kamp, sid. 116)

För att bli rik och mäktig behöver man bara härma sin fiende lite bättre än fienden själv. Det ligger en stor skillnad i att bli rik som i väst, och att ”bli som väst”. Det förstnämnda kräver bara en ytlig efterapning och lite tur med naturens tilldelning av resurser. För det sistnämnda krävs en inre omvändelse. Vidare:

”Bland andra den saudiska och den libyska regeringen använde sina oljepengar till att stimulera och finansiera den muslimska renässansen, och det muslimska välståndet gjorde att muslimer gick från fascination inför den västerländska kulturen till att engagera sig djupt i sin egen kultur och till att etablera islam i icke-islamska samhällen. På samma sätt som Västerlandets välstånd tidigare hade uppfattats som ett tecken på den västerländska kulturens överlägsenhet, sågs de rikedomar som oljan hade skapat som ett bevis på islams rikedom.” (CK, Sid. 156)

Enligt mimetisk teori är det ju mer lik man blir sin förebild, som man desto mer vill se sig som både olik och överlägsen denne. Araberna måste blunda väldigt hårt för att undgå insikten om oljan i sig aldrig hade kommit upp till markytan utan västerländsk ingenjörsteknik och uppfinningsrikedom (vilka i sig hade varit omöjliga utan judisk-kristen teologi och antropologi). Allah skulle aldrig ha hjälpt till, om man säger så. Huntington konstaterar att:

”när icke-västerländska samhällen kände sig underlägsna, åberopade de västerländska värderingar som självbestämmanderätt, liberalism, demokrati och självständighet (liksom det idag slarvigt använda begreppet mänskliga rättigheter, min anm.) för att rättfärdiga sitt motstånd mot den västerländska överhögheten. Nu när de inte längre är svaga, utan istället får ökad makt, tvekar de inte att slå ner på just de värderingar som de tidigare använt för att bevaka sina egna intressen.” (CK, sid. 117)

Detta fenomen förstärks i speciella demografiska förutsättningar, framför allt då i kulturer med en övervägande ung befolkning som har lite kunskap om sin egen faktiska historia (de har däremot en tendens att mytologisera, det vill säga övervärdera sin egen storhet och glömma bort sina egna brister). ”Historiskt sett har förekomsten av stora grupper unga människor tenderat att sammanfalla med den typen av rörelser [syftandes på revolutionära, min anm.]” (CK sid. 151). Detta konstateras också för den protestantiska reformationen utav forskaren Jack Goldstone. Unga människor har helt enkelt mindre erfarenhet och kunskaper, är impulsivare och förleds lättare av extrema ideologier av olika slag. De är dessutom rörligare och inte uppbundna av förpliktelser mot sådant som familj och barn, eller andra lojaliteter som kräver stabilitet. De flesta revolutionära har också oftast sett familjen som ett hinder och en fiende för ”saken” (inte minst modern tids marxism, feminism, med flera).

När Huntington talar om kamp mellan kulturer, så är det helt i linje med vad Carl von Clausewitz säger om kriget – nämligen att det är en uppskalad form av en duell. Två, eller fler parter, manövrerar mot varandra på ett sådant sätt att spänningarna hela tiden eskalerar mot det extrema, tills dess de våldsamt stöter ihop. Vi kommer att återkomma till detta centrala tema i Battling to the End. Vi kan till exempel, som Huntington gör, konstatera att vår tids senaste stora konflikt:

”konflikten mellan den liberala demokratin och marxism-leninismen var en konflikt mellan två ideologier som, trots de stora skillnaderna, var både moderna och sekulära, och som uttryckligen hade samma mål, nämligen frihet, jämlikhet och materiellt välstånd. En väst-demokrat skulle kunna debattera med en sovjetisk marxist men inte med en rysk-ortodox-nationalist.” (CK, sid. 184)

Två stormakter duellerade, mer och mer beväpnade upp till tänderna med vapenarsenaler som kunde ha förintat mänskligheten genom en knapptryckning, till stor del därför att de blev mer och mer lika varandra. Det var rena turen att den ena duellanten fick slut på både monetärt och moraliskt kapital innan någon hann trycka på knapparna.

Duellanter med värja

Duellanter med värja

Gå vidare till del 3: ”Eskaleringen mot extremer”

Tidigare delar:
Del 1: Introduktion
Del 2: Civilisationernas duell

Kriget kommer (kommentarer på ”Battling to the End”), del 1

11 måndag Nov 2013

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ 1 kommentar

Etiketter

Battling to the End, Benoit Chantre, Carl von Clausewitz, duell, krig, René Girard

Battling to the End

Battling to the End

Battling to the End
René Girard (med Benoît Chantre), Michigan State University Press, 2010.

Del 1, inledning

Denna bok, som alltså kom ut 2010, är liksom flera av Girards övriga verk skriven i dialogform, här tillsammans med Benoît Chantre, ordförande för franska l’Association Recherches Mimétic. Vi skall här börja titta på den, men vi kommer inte hoppa direkt in i alla dess detaljer och idéer, utan skall först ta en liten omväg (det är ju mycket möjligt att det blir fler omvägar då jag inte skrivit klart helheten ännu), men vi skall i alla fall säga några korta rader först.

Inte sedan jag läste George Orwells 1984 har jag blivit så kallsvettig av en bok. Orwells dystopiska framtidsvision av en allsmäktig förtryckarstat ligger ständigt på lur och vi kan aldrig riktigt skaka av oss den, men eftersom den är allmänt erkänd som möjlig går den också att hindra för vi ser den framför oss så som den framställts av Orwell. Samtidigt vägrar vi att med öppna ögon se det som förebådas i våra äldsta profetiska texter.

Carl von Clausewitz

Carl von Clausewitz

Vad Girard egentligen pratar om i Battling to the End är de apokalyptiska texterna i Bibeln, vilka han menar att vi behöver börja ta på allra största allvar, därför att när de sätts in i förhållandet till mimetisk teori och människans tendenser till rivalitet med eskalerande våld, framträder apokalypsen som ett högst påtagligt hot – inte från en vredgad och hämndlysten Gud, vilket en del vill se det som, utan i själva verket från oss själva. Detta görs utifrån ett högst oväntat håll, nämligen från den mycket spännande artonhundratalspersonligheten, generalen och krigsteoretikern Carl von Clausewitzs tes om kriget som en duell.

Mimesis är den huvudsakliga drivkraften i historien, vars utbrott av våld allt mindre kan kontrolleras på det sätt som tidigare alltid skett, nämligen genom det våldsamma offret av en syndabock, vars död återskapar den sociala gemenskapen. Våld kan inte längre kontrollera våld, utan att själv avslöjas för vad det är, nämligen just precis våld. Det är kristendomens evangelium om den oskyldigt korsfäste Jesus som är källan till denna uppenbarelse, och det är därför som ”världen” inte vill veta av det glada budskapet, utan, som Nietzsche uttryckte det i klara ordalag, hellre vill se en Dionysisk återkomst, än en återuppstånden Kristus. Därmed befinner sig mänskligheten i en mycket prekär situation vars implikationer är skrämmande, men samtidigt hoppingivande, därför att om det som sagt är Gud själv, som genom sin son Jesus Kristus, kastat in allt detta grus i maskineriet, så finns det definitivt hopp. Girard citerar från poeten Friedrich Hölderlin, som också tilldelats ett alldeles eget kapitel:

But where danger threatens
That which saves from it also grows.

Därmed är vi beredda att snart gå vidare till del 2, vilket blir en liten utflykt till en annan bok, men som vi kommer se ha samband med Battling to the End, vilken vi därför kan återkomma till desto mer efter det.

Gå vidare till del 2: ”Civilisationernas duell”

Lite nytt i bokhyllan

22 söndag Sep 2013

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Battling to the End, Christianity Truth and Weakening Faith, Gianni Vattimo, René Girard

Dessa landade för några dagar seda:

– Battling to the End, där den militär- och politiske tänkaren Carl von Clausewitz (1780 – 1831) tas an av Girard (så som flera gånger tidigare) i formen av en dialog, denna gång med Benoît Chantre (orförande för ett franskt forskningssällskap,  L’Association Recherches Mimétiques).

– Christianity Truth and Weakening Faith, en nog så spännande titel där Girard ger sig in i dialog med den italienske filosofen Gianni Vattimo, för att diskutera sekulariseringen som ett i grunden kristet drivet fenomen (precis som vetenskapen skulle, och har inte, den ”moderna” sekulariseringen kunnat uppstå någon annanstans än i en kristen kultur som västvärlden).

Vi lär få återkomma med lite citat och kommenterar vart det lider här.

girard-books-sept2013

Författaren:

Kultur och Religion

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Arkiv

Senaste

  • Modellen/rivalen i homosexuella relationer, exemplet Lars Norén och Jonas Gardell
  • Förnedringsrånens mimetik
  • Mimetisk julkalender
  • Rävar och igelkottar
  • Jordmån för sekterism

Girard-relaterat

  • COV & R
  • Gil Bailie
  • Girard på Wikipedia (eng)
  • Girard på Wikipedia (sv)
  • Girardian Lectionary
  • Imaginary Visions of True Peace
  • Imitatio
  • The Cornerstone Forum

Girardian

  • A Neighbor's Choice

Katolskt

  • Catholic Gentleman
  • En rätt så katolsk blogg
  • First Thoughts
  • I Kyrkans fulla gemenskap
  • Katolsk Observatör
  • Katolsk Observatör – Blogg
  • Katolskt Fönster
  • Labarum
  • Signum
  • Word On Fire

Läsvärt

  • Amerikanska Nyhetsanalyser
  • Danny Kohn
  • Fred i Mellanöstern
  • Fytne
  • Gudmundson
  • Jihad Watch
  • Mats Tunehag
  • Merit Wager
  • One Cosmos

Samhälle & Kultur

  • Axess Magasin & TV
  • Dick Erixon
  • Frihetligt
  • Spengler
  • The Climate Scam

Blog Stats

  • 75 484 hits

Redaktören

  • Registrera
  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.com

Blogg på WordPress.com.

Avbryt

 
Laddar kommentarer...
Kommentar
    ×
    Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
    Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy