Taggar

, , , ,

Del 3 – Eskaleringen mot extremer

”I shall not begin by expounding a pedantic, literary definition of war, but go straight to the heart of the matter, to the duel. War is nothing but a duel on a larger scale.”

– Carl von Clausewitz*

Även om det första världskriget i allmänhet anses vara det första ”totala kriget”, finns det de som hävdar att utvecklingen började redan med Napoleon-krigen. Frankrike var det första land som införde en sorts fullständig mobilisering, det vill säga att man satte hela landet, varje medborgare, i tjänst för krigföringen (i olika grader naturligtvis). Detta var en naturlig utveckling ur revolutionen, vilken var ”folkets”, och därför också gjorde hela folket ansvarig för nationens krigföring. Tidigare hade armén och dess rörelser varit något för sig, som hölls tydligt isär från de civila. Krig var i första hand kungens och arméns sysselsättning och ansvar, folket hade inte valt sina makthavare och kunde inte på samma sätt som i dagens demokratiska länder hållas ansvariga. Den demokratiska staten är i denna aspekt således en fortsättning på den revolutionära.

Terroristen som mördar civila, åtminstone i våra västerländska demokratier kan med viss logik resonera att här inte finns några ”oskyldiga civila” som vi påstår, eftersom det är vi civila som framhärdar att vi har makten, och därmed ansvaret, för vilka makthavare som representerar och leder våra demokratiska stater. Vi är alla ansvariga och lika delaktiga i vad de gör, som om vi gjorde det själva.

Krig har, åtminstone bland annat genom demokratiprocessen, blivit något som angår oss alla. Det förs nu på alla nivåer. Från ekonomiska (sanktioner med mera), psykologiska (propaganda och medier), liksom på det rent fysiska (det faktiska utövade våldet). I Svenska Dagbladet hittar jag hur Daniel Braw skriver om historikern David A. Bells bok The First Total War: Napoleon’s ­Europe and the Birth of Modern Warfare, och nämner Erich ­Ludendorff som ”beskrev i sin bok ’Der totale Krieg’ (1935) hur den nya tidens krig ’inte bara är en angelägenhet för stridskrafterna, utan också omedelbart berör samtliga enskilda liv och själar i de krigförande folken’. Bell verkar, enligt Braw, också luta åt att början på det totala kriget kom med Napoleon och den föregående revolutionen i Frankrike:

”Bells argument är, emellertid, i stor utsträckning det samma som en gång framfördes av några av krigens mest betydande samtida – bland dem tidernas kanske mest berömde (om än inte nödvändigtvis mest läste) krigsteoretiker, Carl von Clausewitz. ’Dagens krig’, skrev han, ’är ett allas krig mot alla. Det är inte kungen som för krig mot en annan kung, inte en armé mot en annan armé, utan ett folk som för krig mot ett annat, och kungen och armén är inneslutna i folket.’”

Och

”Genom föreställningen att alla krig var folkets krig, och därmed utkämpades av och för folken, devalverades den enskilde soldatens värde: enligt den nya krigsideologin var rentav dödsoffer något positivt. Drömmen om den eviga freden ledde, på detta vis, till det obegränsade krigets verklighet.”

Carl von Clausewitz definierar alltså kriget så som en duell, i vars natur det ligger att eskalera mot det upplösande våldet. Krig börjar inte med våld, utan flera steg föregår den avgörande sammandrabbningen. Motståndarna rör sig likt duellanter, eller som två brottare, runt och mot varandra, för att utmanövrera och slutligen övermanna och bemästra motståndarens vilja, i syfte att underkasta denna andre sin egen vilja. Det finns, konstaterar Clausewitz, ingen logisk begränsning av det våld som man kan använda sig av för detta syfte, vilket innebär att en duell, i teorin, måste innebära en eskalering till extremer. Vad som är extremt i verkligheten är naturligtvis tidsbundet och relativt beroende på parternas förutsättningar (kunskap, teknik, ekonomi, och så vidare). På artonhundratalet saknade man ännu kunskapen om atomens klyvning, medan vi idag med denna kunskap tillgänglig via en sökning på Internet, har kapacitet att förinta hela vår värld.

napoleonSå långt teorin. Men händer detta i verkligheten, där så många faktorer och oberäkneliga händelser påverkar och spelar in på ett krig? Clausewitz själv främst besvarar med att göra krigets våld underställt politiska beslut, vilka görs av människor med tillgång till förnuftiga överväganden. Clausewitz skriver att:

“Hitherto it had been rather overshadowed by the law of extremes, the will to overcome the enemy and make him powerless. But as this law begins to lose its force and as this determination wanes, the political aim will reassert itself. If it is all a calculation of probabilities based on given individuals and conditions, the political object, which was the original motive, must become an essential factor in the calculation.” (Battling to the End, sid. 8)

Men verkligheten under de senaste två-tre hundra åren av ”upplysning” har visat oss, menar Girard och Chantre, att detta är en illusion. Vi inbillar oss att vi kan kontrollera våldet enbart med hjälp av förnuft (och religion är per denna definition oförnuftigt), medan vi i själva verket låter rationaliteten helt och hållet underkasta sig och tjäna våldet.

Politiken, som Clausewitz talar om, har visat sig enormt böjlig för folkviljan. Är denna likgiltiga för de militära målen, då kan vi möjligtvis behålla freden. Men med en politik som vår moderna, vilken främst är styrd och påverkad av folkopinionens stöd eller likgiltighet inför militära aktioner, finns ingen chans annat än att följa folkmassans viljerörelse. Politiken är således bara stark när den korrelerar med folkviljan. Återigen med Clausewitz ord:

”The same political object can elicit differing reactions from different peoples, and even from the same people at different times…. Between two peoples and two states there can be such tensions, such a mass of flammable material, that the slightest quarrel can produce a wholly disproportionate effect – a real explosion.” (BTE, sid 9)

En okontrollerbar folkmassa är lynnig som en rabiessmittad hund. Man vet aldrig vad som kan provocera den, eller vart den riktigt skall ta vägen. Den kan hitta på vad som helst – och som sagt, då kan det smälla. Våldet är alltid slutdestinationen.

Chamberlain and Hitler in Munich

Vägen dit må som sagt vara slingrig som för två brottare som försöker koppla grepp på varandra. En defensiv rörelse betyder att motståndaren kan antingen avancera, göra halt eller också backa. Vi vet hur den hur den defensiva linjen gick för Storbritanniens dåvarande premiärminister, Neville Chamberlain, gentemot Hitler. Ovilja till försvar öppnar upp fler möjligheter åt den offensive motståndaren. Man kan visserligen köpa sig tid och skjuta upp våldet genom vissa manövrar, men kriget kommer att komma förr eller senare. En offensiv, å sin sida, måste till slut leda till motsvarande svar, det vill säga en imitation i form av motattacken. Det passar helt och fullt ihop med Girards teori om mimetiskt begär; att vi är imiterande subjekt, vilka söker efterlikna våra förebilder och deras begär, till den grad att förebilden till slut riskerar att bli vår bittraste rival. För Carl von Clausewitz var det tydligt att Napoleon var både hans största förebild, liksom främsta rival. Napoleon utövar samtidigt både en dragningskraft och en frånstötande kraft på Clausewitz.

Varje manöver som den ena av två rivaliserande (duellerande) nationer gör (liksom mellan enskilda personer) förväntas få ett motsvarande drag, vilket kan vara av två olika karaktärer: eskalerande, eller suspenderande.

“It is therefore true that reciprocal action both provokes and suspends the trend to extremes. It provokes it when both adversaries behave in the same way, and respond immediately by each modelling his tactics, strategy and policy on those of the other.” (BTE, sid. 13)

Och:

“Reciprocal action can thus be a source of undifferentiation and of differences, a path to war and a road to peace.” (BTE, sid. 13)

Trenden mot extremer accelererar alltså när duellanterna direkt imiterar varandra, men kan också skjutas på framtiden, genom att risken tas att göra ett tillbakadragande. Detta är inget man gärna riskerar, eftersom ”tecken på svaghet” också inbjuder till attack (varför vänta till motståndaren vuxit sig starkare igen?).

Girards övertygelse är att idag är trenden övervägande av den första sorten, alltså imitation som leder till ”icke-differentiering” (vi blir mer och mer lik vår fiende) och därmed bidrar till en eskalering mot extremerna. Vi ser inte idag hela bilden därför att vi aldrig riktigt har brytt oss om att försöka göra det. Det vi idag kalla fred är temporära suspenderingar, tillfällen till uppladdning. I själva verket pågår ständigt en lågintensiv krigföring, en duell, så som Huntington uttrycker det i Civilisationernas Kamp, ”mellan väst och resten” på en makronivå, samt på den lokala mikronivån mellan islam och resten (CK sid. 335).

Se till exempel på de så kallade ”drönarattackerna” som utförs mot särskilda utvalda mål långt bort från det egna landet. På vilket sätt skiljer de sig, strukturellt betraktat (inte moraliskt), mot terrordåd? Terrorister som får möta sin Skapare i förtid, förtjänar sannolikt inte annat, men vi gör inget moraliskt ställningstagande här, utan gör endast en observation av verkligheten. Vad som egentligen sker är ett eskalerande till extremer. Det yttersta svaret från terroristerna måste väl vara en så kallad ”smutsig bomb”. Vad som följer på en sådan attack kan vi bara spekulera i. Skiljer sig den extrema övervakning av de egna medborgarna som åra statsmakter ägnar sig åt, mot det extrema kontrollbehov som de vi säger är så annorlunda oss, diktaturerna och fanatikerna, utövar på sitt eget folk?

För den mimetiskt besatte går det inte att observera sin egen likhet med motståndaren, därför att man är, så att säga, inuti systemet. Endast någon från utsidan, och som inte heller låter sig bli indragen i det svarta hål som mimetiska konflikter tenderar att bli, kan se vad som verkligen pågår.

***

* Alla citat av Carl von Clausewitz är, om inget annat anges, tagna från On War, så som de är återgivna i Battling to the End.

Gå vidare till del 4: Det mimetiska spelets möjliga utgångar”

Tidigare delar:
Del 1: Introduktion
Del 2: Civilisationernas duell