Taggar

, , , , , , ,

Del 5 – Apokalyps nu

“The apocalypse is a real threat today on a planetary level because the principle of reciprocity has been unmasked and the abstraction has become concrete.” (René Girard, Battling To the End, sid. 19)

Vad gäller kriget som “konstart” har vi gått en lång väg. Från vad som en gång i historiens begynnelse måste varit blodiga närkamper med de primitivaste formerna av vapen, via det visserligen lika brutala och blodiga men samtidigt romantiska ärofyllda slagen med fanor, pukor och trumpeter, fram till den mekaniserade slakten och olika former av massförstörelsevapen vi har idag. Inte sällan ser vi idag den högteknologiska sidan, med laserstyrda robotar och ”drönare”, ställas mot den mycket lågteknologiska, uniformslösa, krigaren med Kalasjnikovs, eller mot terroristen med sin enkla, hemmagjorda bomb. Victor David Hanson konstaterar i sin bok The Father of us All (en referens till kriget/våldet) att vi i framtiden (ja, redan nu) kan komma i en situation där den lågteknologiska krigaren backas upp av stater (läs: Iran) med massförstörelsevapen till hands:

”Soon war almost anywhere will involve the specter of an aroused new nuclear power – one that claims it is more unpredictable, has less to lose, or harbors more grudges than a nuclear and democratic America, Britain, France or Israel. The result is not just that Western war will therefore be limited, but rather it will more likely be fought in unconventional ways more favorable to non-Western societies.”

Att detta kommer leda oss till nya former av extremer än de vi sett under nittonhundratalets två världskrig lär vi bli varse, om inte annat.

Om historien har en början så har den, likt allt annat med en början, också ett slut. Frågan är hur det kommer att se ut och vad det kommer att föra med sig. Kosmologiskt går hela universum, enligt termodynamikens andra lag, mot en ljummen och oändligt tråkig död. Människans värld, den kultiverade delen av kosmos, har en historia som troligtvis tar samma väg. När Girard talar om ”icke diversifiering” (eng: undifferentiation), alltså att vi på grund av den mimetiska drivkraften i världen blir allt mer lika varandra, kan man inte undgå att se parallellerna. När en blir våldsam följer de andra efter i samma anda, men vi fortsätter att intala oss att detta inte innebär att vi efterliknar varandra, så att vi till slut blir lika våldsamma. Samtidigt finns det en tendens att vi identifierar oss med den andre, vilket är något fundamentalt annorlunda mot att mimetiskt efterlikna den andre.

”Up to a certain point, we might be in a state of positive undifferentiation, in other words, identified with others. This is Christian love, and it exists in our world. It is even very active. […] Without this love, the world would have exploded long ago.”

“Our world is both the worst it has ever been, and the best. It is said that more victims are killed, but we also have to admit that more are saved than ever before. Everything is increasing. Revelation has freed possibilities, some of which are marvellous and others dreadful. The Scriptures thus announce a historical necessity and this is very important.” (BTE, sid. 131)

Det finns alltså något nödvändigt i det som sker. När alla tidigare värderingar krackelerar och faller beror det på den enorma frihet som ”tvingas” leva med. Ingenting har satt individen i centrum och gjort henne så fri som kristendomen. Alla idéer om hennes okränkbara rättigheter härstammar ur den vördnad som evangelierna för med sig, först för Jesus och sedan på alla kyrkans martyrer. ”Individens frihet” används idag som argument av alla, från vänster till höger i den politiska världen, för att få igenom just sina hjärtefrågor. Vi står här nu, visserligen fria, men än mer förvirrade över vårt eget tillstånd, vilka vi är, och vart vi är på väg.

Det skall uppenbaras för er
Apokalypsen har allt för ofta ansetts vara den slutgiltiga hämnden på människorna. Tidpunkten då gudarna, naturen, eller någon självutnämnd företrädare för dessa, får nog av mänsklighetens dekadens och bestämmer sig för att med ett brak göra slut på eländet.

Men ordet apokalyps betyder inte (bara) undergång, utan avslöjande (från wikipedia: uppenbarelse, från grekiskans αποκάλυψη (apokalypsis) vars grundbetydelse är ”avtäckelse” eller ”avslöjande” av apo ‘bort’ och kalyptein). Även om det kan vara så att det som måste uppenbaras kan innebära en samtidig undergång av denna värld, så är den viktigaste frågan naturligtvis denna: Vad det är för någonting som skall avslöjas och uppenbaras – eller rättare sagt, vad har redan uppenbarats men måste manifesteras för oss?

Svaret är syndabocken. Människans arvsynd består av ständigt återkommande mord av en syndabock, både demon och gud samtidigt, i syfte att vinna freden och vitalisera den kultur som fallit. Jorden vi ärvde ropar bokstavligen av miljoner oskyldiga människors blod, så som Abels blod en gång ropade till Gud.

Så vi befinner oss i apokalyptiska tider. Tider då syndabocken och religiöst motiverat, heligt våld, i alla former (även det som på ytan ter sig vara högst sekulärt är det inte i grund och botten eftersom det alltid följer samma struktur) avslöjas för vad det är. Samtidigt pågår den här trenden mot extremerna, så det troliga är dock att det slutgiltiga avslöjandet måste bli extremt våldsamt – och att det nya vi har att hantera nu idag är den fullständiga oberäkneligheten i var våldet kan att blossa upp. En terroristattack kan ske i stort sett var som helst, när som helst. Hur sådant bemöts kommer att vara avgörande.

Vi kan, och kommer sannolikt, att under ett bra tag framöver fortsätta att försöka återskapa freden och den (falska) mänskliga gemenskapen genom att utse en syndabock (skyldig eller inte spelar ingen roll) för vedergällningen.

Apokalypsen innebär att vi nu vänder upp och ner på allt som tidigare grundlagt all kultur och all religion, och inte minst fred. Eftersom vi trots allt ännu inte tagit till oss sanningen om våldet som en impotent kulturskapare, måste det visa sig allt tydligare för oss. Därför blir det också extremare och det kryper allt närmare vanligt folk. Terrorismen är ett symptom. Ett annat är sociala oroligheter, som till exempel upploppen i Rosengård och Husby. Detta är ingenting annat än försök att gå tillbaka till ett slags primitivt heligt och våldet är otvetydigt religiösa handlingar. För tusen år sedan skulle man ha dansat runt elden i vilken man samtidigt brände upp bevisen av det mördade offret (jmf engelskans ”bonfire” kommer från ”bone fire”, en eld het nog att förtära ben), under upploppen ”dansade” man runt utbrända bilar, vilket fick symbolisera det ”samhälle” man gjort till syndabock.

Politikens och lagens möjligheter?
Slutligen då, kan lagen och politiken inte skydda oss, som den gjort tidigare? Är majoriteten i slutändan ändå inte förnuftiga och inser att våld inte leder någon vart? Den möjligheten finns naturligtvis, men hur trolig är det när både lagen och den lagstiftande politiken också håller på att falla ihop, överallt. Allt fler gråzoner mellan lagligt och olagligt uppdagas, förhållanden mellan brott och straff är en ständig debatt, vi får bara allt fler lagar varje år (lägg därtill all överstatlig juridik) och när nu så kallade ”papperslösa flyktingar” har rätt till en del av de svenska offentliga välfärdstjänsterna, håller till och med förhållandet mellan medborgare och icke-medborgare i nationalstaterna på att förändras. Anledningen? Det finns ingen lag som i sig inte är sprungen ur hanteringen av det första, ”primitiva” och falska heliga, alltså från offret av syndabocken.

Jesus är fullt medveten om att han rycker undan det enda skydd mot våldet som människan åtnjutit under så lång tid. Han kan därför, paradoxalt nog, med rätta säga att: ”I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.” (Matt 10:34), men också att ”alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd” (Matt 26:52). Vad Jesus gör är inget annat än att uttalar sig profetiskt om vad som kommer att hända nu, efter att hans eget folk förkastat läran och sanningarna han kom med. Istället måste han lida på korset för att visa oss sanningen – och alla som följer honom härifrån, måste axla sitt kors. Paulus skriver i Första Tessalonikerbrevet:

Ty I veten själva nogsamt att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten.

Bäst de säga: »Allt står väl till, och ingen fara är på färde», då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan.

Men I, käre bröder, I leven icke mörker, så att den dagen kan komma över eder såsom en tjuv; I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke natten eller mörkret till; låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra.

Ragnarök

Tidigare delar:
Del 1: Introduktion
Del 2: Civilisationernas duell
Del 3: Eskaleringen mot extremer
Del 4: Det mimetiska spelets möjliga utgångar