Taggar

, , , ,

Efter att en rullstolsburen kvinna på Gotland anmält till polisen att hon blivit våldtagen av flera män, greps fem asylsökande män, skäligen misstänkta, men släpptes alla efter förhör.

Allt det här med gruppvåldtäkter för ju för det första tankarna direkt till mimetiskt begär och hur det spelar in i en sådan här handling. Men vi skall inte tala om det här och nu, och inte heller om de upprörda gotlänningarna som gick ut i en spontan sympati-demonstration, eller den bisarra demonstration mot ”rasism” som feministerna gick ut med, istället för att klart och tydligt ställa sig på det kvinnliga offrets sida.

Nej, det mest anmärkningsvärda är hur reportern, Jenny Pettersson, på Sveriges Radion benämner de misstänkta. Här ett referat från inslaget i radio (lyssna på klippet här):

”Det är egentligen två grupper som man kan prata om. Det är gotlänningarna, som är upprörda över en sån här händelse, och att en kvinna ska ha utsatts för det här i en svag… i hennes ställning… då av fem män. Och då blir det naturliga då att hitta nån slags syndabockar i det här, och vilka blir syndabockarna? Jo, det blir de här fem männen och åklagaren, som då inte häktade de här personerna.”

Vad är det som får henne att bruka ordet ”syndabockar” om misstänkta våldtäktsmän? Syndabock, i ordets rätta bemärkelse, är den som blir till ett ställföreträdande offer. Den man tar istället för den skyldige. Att benämna de misstänkta för syndabockar är alltså att direkt frikänna dem. Troligen förstår inte reportern detta själv i stunden hon säger det, utan vad hon ser är bara den välkända strukturen av en lynchning, därför att hon önskar sig en lynchmobb på 1950-talet i södra USA att rapportera om. Kanske inspirerad av ”To kill a mockingbird”, vem vet?

Här har vi den helt uppochnedvända sekulariserade världens problem: den är full av kristna värderingar, men de har löpt amok på grund av tidsandans relativism och följdriktiga oförmåga att förhålla sig till sant och falsk.