Taggar

, , ,

I Fokus skriver Staffan Werme om sin tid i Folkpartiet (nu Liberalerna) och om hur (svensk) politik ”eskalerar mot extremerna”, för att låna en formulering från René Girards bok ”Battling to the End” (org. titel: Achever Clausevitz). En tendens att i allt högre grad tolka allting i svart och vitt:

”Det finns sju partier som i dag härbärgerar ungefär samma syn på etiska, moraliska, dogmatiska, normativa frågor. För att förenkla: de normkritiska, ofta företrädda av HBTQ-rörelsen, har vunnit slaget om partierna. Det finns inget utrymme för ifrågasättande. Den politiker som är dum nog att ändå göra det har ingen framtid. Det finns bara två lägen, rätt eller fel.

Tror du på det traditionella äktenskapets fördelar, med en man och en kvinna, är du homofob.

Menar du att barnets rätt till en far och en mor väger över de vuxnas rätt till barn, är du homofob.

Anser du att könsidentitet handlar mer om pseudoreligion än om vetenskap, är du homofob.

Denna utveckling bland partierna har fortsatt. I allt snävare cirklar med en queer normkritik som grund hamnar partiernas fokus på frågor som identitetspolitik, kulturell appropriering, rasifiering, köns-identitet  …

Partierna blir alltmer lika de religiösa samfund de har tagit avstånd ifrån, med den skillnaden att den religion de nu tillhör saknar gud och politikerna är det statliga prästerskapet. Frälsningen uppnås när könen är subjektiva attribut, rasifieringen kopplat politik till hudfärg, identitetspolitiken kollektiviserat alla i subgrupper.”

Detta är inte bara en eskalering av intellektuell torftighet.

I frågor som tidigare varit klockrena skiljelinjer mellan borgerligt konservativa och ”progressivt” vänster/liberala, finns nu i hög grad konsensus. Varför det? Inte är det för att ideologierna har förändrats eller närmat sig varandra. Idéer är inte mjuka och anpassliga, utan tvärtom hårda och fasta, till skillnad från människor som är ombytliga och har väldigt lätt för att anpassa sig efter en rådande trend, opinion eller tidsanda. Det är lättare att anpassa sig själv, medan det är omöjligt att anpassa sin idé, till den sociala omgivningen.

Det är därför tydligt och uppenbart att de politiska partierna allt mer liknar varandra. Men de blir inte mindre rivaler om makten för detta, vilket vore det naturliga – om politikerna ändå tycker i stort sett likadant sakpolitiskt, varför ”käbbla”, för att tala med statsminister Löfven? Svaret är att idéerna har blivit mer och mer ”ointressanta” för politikerna, medan makten i sig blir det enda kvat att eftersträva. Kom ihåg hur Girar argumenterar för att i en mimetisk konflikt, så tenderar det begärda objektet (här idépolitiken och viljan att ändra på en politisk kurs) att allt mer försvinna ur sikte hos rivalerna. Till slut finns bara ”den andre” kvar, ett hinder som måste undanröjas till varje pris, kosta vad det kosta vill.

Istället för att se till landet och folkets bästa, så agerar oppositionen allt mer maktpolitiskt. Man agerar inte för att göra det man teor är till det bästa för allmänheten, utan istället för att stärka sin egen position och strävan mot makten, vilken i lika hög grad är ”social” som politisk. Alltså, man agerar för att vara comme il faut i kretsarna, för att inte bli utstött eller klandrad. Jämför med hur Petrus tre gånger försakade Jesus i syfte att själv undvika förföljelse och för att få en plats vid den värmande elden – symbolen för social gemenskap. Det är detta beteende som Bibeln både förutsäger att vi, likt Petrus, kommer att ha, liksom den vill varna för och manar oss att upphöra med.

denial-of-peter_carl-heinrich-bloch

Samtidigt som detta ger utrymme för ena sidan, den som råkar befinna sig på den rätta sidan av vad som anses vara anständighetens gräns, att ytterligare skjuta fram positionerna och genomdriva sina idéer (hur orealistiska och världsfrånvända de än är), skapas också ett annat politiskt vakuum. Ett vakuum som är möjligt att fylla för den som vågar se det. Det är detta som både sverigedemokrater och den amerikanska ”alt right” konservativa rörelsen gör. Det kan man tycka vad man vill om, men det är det ovan beskrivna som nu händer. Och vidare, efter många om och men, så uppstår till slut den krissituation (som flyktingkrisen 2015), samt opinionsförändringar, som gör det nödvändigt/möjligt att de gamla aktörerna inser sitt misstag, och sålunda börjar försöka fylla samma vakuum som de skapat. Nu, till exempel, börjar SDs politik anammas av de gamla partierna (främst socialdemokraterna och moderaterna).

Och så finns det de som påstår att mimetisk teori inte har något intressant att tillföra samhällsdebatten!