• Om Kultur & Religion
  • René Girard & Källor
  • Begrepp & termer

Kultur & Religion

~ Girardiska betraktelser i dåtid och samtid

Kultur & Religion

Etikettarkiv: politik

Etablissemangets haveri – Fokus

13 tisdag Nov 2018

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Fokus, Herodes, Johan Hakelius, Pilatus, politik, sverigedemokraterna

”Sakpolitiken har, förstås, inte varit ett samtalsämne på länge. Är det någon som hört Annie Lööf svara på frågan vilken sakpolitik det är som alliansen och Miljöpartiet skulle göra till sin? Men nu har till och med de aningen bredare perspektiven på regeringsbildningen fallit bort.”

https://www.fokus.se/2018/11/etablissemangets-haveri/

Har länge tyckt att Johan Hakelius är en vår samtids skarpaste obeservatörer, och dessutom en god stilist. Han sätter ofta fingret på vår samtids mimetiska spel.

Ett av de absolut säkraste tecknen på att en mimetisk kris pågår, är att fokus på vad konflikten faktiskt handlar om flyttas från vad, i detta fall sakpolitiken, till att handla om vem. Det vill säga, fokus är inte att driva sin egen politik, utan att sänka sin rival. När senast hörde vi någon tala om sakfrågorna? När var svensk politik en kamp mellan ”höger” och ”vänster” senast? 2006 kanske? Alla de ”gamla” riksdagspartierna har istället unisont vänt sig mot den nya gemensamma fienden, sverigedemokraterna, som klampat in och stört den tidigare rådande ordningen. Gamla svurna fiender är nu alla rörande överens om att det övergripande målet inte är att föra sin egen politik, utan att hålla katten bland hermelinerna utanför buren.

”Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra; Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap.” (Luk 23:12)

Det är att naturligtvis som Hakelius också skriver, att detta spär på både politiker- och demokratiförakt och som polariserar samhället och både sliter isär och skapar nya sammanhållningar. Lika eller ännu bräckligare än de tidigare.

De orena

04 torsdag Okt 2018

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Jimmie Åkesson, politik, SD

”eller om någon, utan att märka det, kommer vid något orent — vare sig den döda kroppen av ett orent vilddjur, eller den döda kroppen av ett orent boskapsdjur, eller den döda kroppen av något slags orent smådjur — och han så bliver oren och ådrager sig skuld; eller om han, utan att märka det, kommer vid en människas orenhet, det må nu vara vad som helst varigenom hon kan vara oren, och han sedan får veta det och han så ådrager sig skuld;” (3 Mos 5:2-3)

Att förstå den bokstavliga beröringsskräcken som riksdagens övriga partier hyser mot SD, så måste man tolka det genom religiösa glasögon, närmre bestämt arkaiska eller gammaltestamentliga, som citerat från tredje moseboken ovan. Vi pratar inte om faktiska åsikter eller politik, vi talar om ”rötter” och dess grad av orenhet.

En som tycks ha förstått detta är Håkan Boström, som nyligen noterade följande på GP:s ledarsida:

”Enligt Douglas [Mary Douglas, författare till boken ”Renhet och fara” (1966)] fyller renhetsregler funktionen att upprätta en social ordning. Det är därför renhetsregler, om mat och ritualer står sida vid sida med moraliska påbud i många traditionella religiösa texter. Reglerna behövs för att göra världen enkel och begriplig. Egentligen för att vi ska slippa tänka och besparas moraliska överväganden. Det sistnämnda är nämligen svårt och jobbigt.”

”Att förhandla med SD om skattesatser, strandskydd eller trafikpolitik anses förkastligt. Det kan bara förstås som ett renhetskrav. Den som talar med SD blir besmittad av det orena. Hos makteliten blandas detta inte sällan också med en stor dos folkförakt. SD symboliserar allt de inte vill vara.”

Denna beröringsskräck påminner dessutom väldigt mycket om synen på kvinnan inom islam. Det är alltid hon som är den ”orena”, den som skall skyla sig och sina kroppsformer, dölja hår och ibland även ansiktet, i syfte att inte väcka begär hos män när hon vistas ute (något som för övrigt helst bara ska ske under sällskaplig kontroll av manlig släkting). Blir en kvinna våldtagen så är det hennes eget fel, som genom sin ”magi” gör det omöjligt för män att kontrollera sig. Därför är det också kvinnan som bestraffas för att ha blivit våldtagen. Hon, som förhäxat mannen, är den skyldige enligt denna syndabockslogik, en oren som måste straffas. Logiken är glasklar, om du tror på den, men diabolisk för dess offer.

Samma logik gäller alltså numera tydligt och klart i svensk politik. Man är rädd att magikern Åkesson kommer att göra alla som sitter i samma rum och pratar med honom till någon form av nazistormtrupper. Politikers begär att upprätta dödsläger och marschera i takt kommer att väckas till liv och deras fria vilja kommer helt att underkastas SD… Så länge alla tror (eller medvetet utnyttjar andras tro) och anser sig tjäna på att syndabocken, i detta fall SD, är skyldiga till anklagelserna, så fortsätter detta tragikomiska spel. De politiker som deltar i farsen tror på den, men vi utanför ser den för vad den är.

Politisk eskalering mot extremerna

28 måndag Nov 2016

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Fokus, mimetisk rivalitet, politik, Staffan Werme

I Fokus skriver Staffan Werme om sin tid i Folkpartiet (nu Liberalerna) och om hur (svensk) politik ”eskalerar mot extremerna”, för att låna en formulering från René Girards bok ”Battling to the End” (org. titel: Achever Clausevitz). En tendens att i allt högre grad tolka allting i svart och vitt:

”Det finns sju partier som i dag härbärgerar ungefär samma syn på etiska, moraliska, dogmatiska, normativa frågor. För att förenkla: de normkritiska, ofta företrädda av HBTQ-rörelsen, har vunnit slaget om partierna. Det finns inget utrymme för ifrågasättande. Den politiker som är dum nog att ändå göra det har ingen framtid. Det finns bara två lägen, rätt eller fel.

Tror du på det traditionella äktenskapets fördelar, med en man och en kvinna, är du homofob.

Menar du att barnets rätt till en far och en mor väger över de vuxnas rätt till barn, är du homofob.

Anser du att könsidentitet handlar mer om pseudoreligion än om vetenskap, är du homofob.

Denna utveckling bland partierna har fortsatt. I allt snävare cirklar med en queer normkritik som grund hamnar partiernas fokus på frågor som identitetspolitik, kulturell appropriering, rasifiering, köns-identitet  …

Partierna blir alltmer lika de religiösa samfund de har tagit avstånd ifrån, med den skillnaden att den religion de nu tillhör saknar gud och politikerna är det statliga prästerskapet. Frälsningen uppnås när könen är subjektiva attribut, rasifieringen kopplat politik till hudfärg, identitetspolitiken kollektiviserat alla i subgrupper.”

Detta är inte bara en eskalering av intellektuell torftighet.

I frågor som tidigare varit klockrena skiljelinjer mellan borgerligt konservativa och ”progressivt” vänster/liberala, finns nu i hög grad konsensus. Varför det? Inte är det för att ideologierna har förändrats eller närmat sig varandra. Idéer är inte mjuka och anpassliga, utan tvärtom hårda och fasta, till skillnad från människor som är ombytliga och har väldigt lätt för att anpassa sig efter en rådande trend, opinion eller tidsanda. Det är lättare att anpassa sig själv, medan det är omöjligt att anpassa sin idé, till den sociala omgivningen.

Det är därför tydligt och uppenbart att de politiska partierna allt mer liknar varandra. Men de blir inte mindre rivaler om makten för detta, vilket vore det naturliga – om politikerna ändå tycker i stort sett likadant sakpolitiskt, varför ”käbbla”, för att tala med statsminister Löfven? Svaret är att idéerna har blivit mer och mer ”ointressanta” för politikerna, medan makten i sig blir det enda kvat att eftersträva. Kom ihåg hur Girar argumenterar för att i en mimetisk konflikt, så tenderar det begärda objektet (här idépolitiken och viljan att ändra på en politisk kurs) att allt mer försvinna ur sikte hos rivalerna. Till slut finns bara ”den andre” kvar, ett hinder som måste undanröjas till varje pris, kosta vad det kosta vill.

Istället för att se till landet och folkets bästa, så agerar oppositionen allt mer maktpolitiskt. Man agerar inte för att göra det man teor är till det bästa för allmänheten, utan istället för att stärka sin egen position och strävan mot makten, vilken i lika hög grad är ”social” som politisk. Alltså, man agerar för att vara comme il faut i kretsarna, för att inte bli utstött eller klandrad. Jämför med hur Petrus tre gånger försakade Jesus i syfte att själv undvika förföljelse och för att få en plats vid den värmande elden – symbolen för social gemenskap. Det är detta beteende som Bibeln både förutsäger att vi, likt Petrus, kommer att ha, liksom den vill varna för och manar oss att upphöra med.

denial-of-peter_carl-heinrich-bloch

Samtidigt som detta ger utrymme för ena sidan, den som råkar befinna sig på den rätta sidan av vad som anses vara anständighetens gräns, att ytterligare skjuta fram positionerna och genomdriva sina idéer (hur orealistiska och världsfrånvända de än är), skapas också ett annat politiskt vakuum. Ett vakuum som är möjligt att fylla för den som vågar se det. Det är detta som både sverigedemokrater och den amerikanska ”alt right” konservativa rörelsen gör. Det kan man tycka vad man vill om, men det är det ovan beskrivna som nu händer. Och vidare, efter många om och men, så uppstår till slut den krissituation (som flyktingkrisen 2015), samt opinionsförändringar, som gör det nödvändigt/möjligt att de gamla aktörerna inser sitt misstag, och sålunda börjar försöka fylla samma vakuum som de skapat. Nu, till exempel, börjar SDs politik anammas av de gamla partierna (främst socialdemokraterna och moderaterna).

Och så finns det de som påstår att mimetisk teori inte har något intressant att tillföra samhällsdebatten!

När kulturen upphör att föras vidare

07 lördag Maj 2016

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

crisis magazine, politik, The Mimetic Brain, tradition

När den tidigare gemensamma (kristna) kulturen allt mer upphör att föras vidare, blir vi allt mer splittrade. En del kallar det för ”individualism” och ser det som något gott, något som ökar friheten för den enskilde, som får fler och fler valmöjligheter och kan forma sitt eget liv. Men så är inte riktigt fallet (från läsvärd artikel om traditionens betydelse i Crisis Magazine):

”People do not in fact invent their own ways of life. They’re too social, and the world is too complicated. So the disintegration of inherited culture, with its acceptance of natural human goods, in an industrialized, commercialized, networked, and bureaucratized society means people live by careerism, consumerism, pop culture, and propaganda, supplemented by the advice of therapeutic professionals.”

Istället för ”too social” skulle vi kunna säga att vi är ”too mimetic”, och eftersom världen är komplex, så letar vi efter förebilder som kan göra den lättare för oss. Kastar vi ut en tradition kommer vi söka med ljus och lykta efter en ny, men också finna att de är legio.

Vi kan tänka på det politiskt.

En stark, karismatisk ledare kan både ena oss (kring personkulten, nationen och den rätta läran/ideologin), det vill säga, om vi tar denna ledare som modell för våra egna begär, så behöver vi inte skaffa några egna. Vi håller med Ledaren,inte för att han säger något nytt, utan för att han säger vad vi ”alltid har tyckt eller känt innerst inne”. Psykologisk tid är som bekant inte samma som fysisk, vi tror därför att vi själva var först att begära vad Ledaren också begär. Men äntligen kommer det någon som vill samma sak som jag! Vill ledaren bygga en stark nation, eller uppmana till klasskamp mot de besuttna? Han tänker som jag! Är vi osäkra på vem som är en vän eller fiende, vem som är vår rival, som vi måste övervinna? Den store Ledaren visar vägen. Är det ”judarna” nu igen, eller ”de rika”, de som har mer än mig och vilka jag har en given rätt att avundas? Ja, men det har jag ju alltid tyckt, men först nu kommer någon som gör något åt saken!

I boken The Mimetic Brain citerar Jean-Michel Oughourlian författaren Stefan Zweig som menade att:

”Out of lassitude when faced with the frightening number of problems, the complexity, and the difficutly of life, the vast majority of human beings aspire to a mechanization of the world, a definite order… that would enable them to avoid the hard work of thinking. It is this messianic aspiration… that constitutes the veritable unrest preparing the way for all social and religious prophets.”

Men medan ”profeterna” som det syftas på ovan blir till ”gurus”, sektledare, eller politiker, i värsta fall envåldshärskare i form av en Lenin, Stalin, Pol Pot, Hitler, Mao, och så vidare, så har de profeter som presenteras i bibelns texter, varit de som blivit förföljda och dödade. Den helige Stefanos konstaterar i (Apostlagärningarna 7:52) när han själv anklagas och sedermera också stenas till döds:

”Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt”

Något som kan hjälpa oss från att följa efter vilken dåre som helst som lovar att stilla våra begär, vilka ju är desamma som Ledarens, är (sund) tradition. För att återkoppla till artikeln på Crisis Magazine:

”A tradition is not all we need, of course. Traditions all differ, none of them are perfect, and they all need correction by other realities. But life is complicated, and experience is the only way to accumulate some kinds of knowledge, so they’re indispensable.”

Traditioner är naturligtvis olika. På ena sidan axeln finns det mytologiserande och självrättfärdigande traditioner, som går ut på att bekräfta sin egen förträfflighet på bekostnad av andra som man anser vara orsak till allt som går åt skogen. Medan man på den andra sidan är så självkritiska att det närmaste liknar självutplånande. Längst ut på den första axeln finner vi allt från islams radikaler, till ateistiska socialister. I andra änden på axeln finner vi den inverterade kopian i form av dagens ”allt är vår anfäders fel”, arvtagarna som inte vill veta av sitt arv i form av den kristna kulturen och dess traditioner. Dessa är mest bara intressanta ur ett kommersiellt perspektiv – för att kränga souvenirer.

Vi har ärvt en tradition av självkritik. Sedan dess grundande har kristendomen oupphörligen talat om inget annat än att undvika syndabockar, att inte kasta första stenen, att inte döma (i meningen fördöma, inte bedöma), att vända andra kinden till för att undvika mimetiska konflikter (men som konstaterat ovan så är kristna också människor, vilka begår misstag, eller inte agerat i enlighet med den tradition/övertygelse de bekänner sig till, dvs man är syndiga).

Kollektiv skuld känner vi oerhört mycket; våra stackars anfäder kan vi beskylla och frysa ut ur den nutida ”moderna” gemenskapen, de kan ju inte heller säga emot oss och är helt ofarliga måltavlor. Men med detta har vi i det så upplysta väst samtidigt slutat att bekänna egna synder, slutat att rikta upplysningens ljus på den personliga skulden här och nu. Alla fel och misstag går att skylla på omständigheter, på system och på strukturer, eller på andra mer oprecisa kollektiv, enkla syndabockar.

Balansen på traditionens axel fortsätter. Kommer vi klara av att undvika nya fall för (falska) profeter och sociala-politiska ideologier, som genom historien skördat otaliga miljoner människors liv på grund av sina utopiska målsättningar? Kommer vi kunna tackla utmaningarna från extremt dåliga traditioner, just nu främst islam, som för med sig både hederskultur, kvinnoförtryck och klan-mentaliteter in i vårt samhälles kärna? Vad är vår motvikt, om vi inte längre kan erkänna våra egna traditioner som vida överlägsna, eller ens känner till dess ursprung?

Al-memesis-i-dalen

16 tisdag Jul 2013

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

alliansen, almedalen, blockpolitik, mimesis, politik, sverigedemokraterna

Tanken på politiska revolutioner i vårt land ter sig idag långt borta. Alla rör sig mot mitten och det finns inga större skillnader längre mellan riksdagspartierna, hävdas det. Ideologierna är döda, leve pragmatiken! Konsensus tycks dessutom råda i alla de större frågorna. Vad beror detta på? Tanken att det kan ha något att göra med mimesis att göra, vår betingning att efterlikna varandra, ligger såklart nära till hands.

Om Girard har rätt i att våra begär i huvudsak måste betraktas som produkten av förmedling från de vi betraktar som förebilder, har det naturligtvis implikationer för oss, inte minst i den politiska sfären. I själva verket har den mimetiska brännpunkten flyttat blott ett stenkast från sitt tidigare centrum i det kungliga slottet. Och i dagarna finner vi allt detta ännu tydligare fokuserat under det politiska kotteriet kallat för Almedalsveckan, i vackra Visby, Gotland.

Roland Poirier Martinsson beskrev det hela nyligen och väldigt träffande i Svenska Dagbladet (med min fetning i texten):

”Det slösas skattemiljoner på gourmetmat och vin i Almedalen, men det som stör mig mest är den fullständiga sammanblandningen och upplösningen av yrkesroller, där det är omöjligt att veta vem som gör vad, i vilket syfte, i vilket sällskap och med vilket resultat. Jag vandrar runt bland försäljningsbås och bardiskar och förundras över att ingen protesterar mot denna tivolivariant av demokratiskt samtal, ända tills jag märker att jag har väldigt roligt.” … ”Det kan möjligen färga omdömet en smula. Visby är fint på sommaren.”

Martinsson sätter med sin finurliga ironi fingret precis på problematiken med mimesis – driften mot upplösningen skillnader. Jag vet inte om han är medveten om mimesis, men hans intuition och erfarenhet talar till honom här, därför att han vet vad det politiska resultatet blir av en sådan soppa.

almedalsvimmelMed intern förmedling menas ett metafysiskt begär, ett begär inte efter fysiska objekt, utan efter sådant som socialt status, makt och inflytande. Detta begär uppstår genom förmedlingen från en förebild, vars påverkan vi samtidigt förnekar. Det är inte därför att statsministerposten i sig är en åtråvärd position som oppositionsledaren vill bli statsminister, utan därför att det redan finns någon som är statsminister. Den starkaste formen av sådant begär är att själv vilja äga förebildens existens. Det handlar då om ontologi, vårt själva varande, vilket ju alltid står i relation till andra. Vi anser oss inte vara någon, om vi inte är vad vår förebild/rival är. Att vara vad någon är i denna bemärkelse, är att överta dennes ontologi.

Politiker och de sammanhang de rör sig i: regering, riksdag och olika lokala maktcentra, liksom i partier, folkrörelser, intresseorganisationer och lobbygrupper, agerar på en arena där avståenden mellan förebild och rival har krympts ihop till minsta möjliga avstånd. Hela politikens existensberättigande har legat i åtskillnad mellan parterna – och nu när de skiljer sig allt mindre åt är det också allt fler som ifrågasätter dess existensberättigande.

Om ideologierna har dött så beror helt enkelt på att vi själva långsamt har strypt dem, för att istället söka gemenskap i anammande av varandras politik. Detta är den moderna politikens dilemma, alla imiterar varandra, men ingen vill erkänna det, och vi lider allt mer av att snurra runt i denna mimetiska karusell som vi inte kan hoppa av.

Det vi kallar för ”brus” (mediebrus, nyhetsbrus, reklambrus, åsiktsbrus, osv) är mycket talade begrepp, för det är just ett brus, där det ena inte går att urskilja från det andra.

Samtidigt göds gärna ett hat mot allt som kan liknas vid en rättmätig hierarki – i den heliga icke-diskrimineringens namn. Det som en gång var vägledande för utnämningar till olika statusjobb och positioner i samhället, nämligen det bortglömda begreppet ”meriter”, kastas ut till förmån för rätt identitet eller kontakter. En borgerlig finansminister som anser att könskvotering till bolagsstyrelser är en god idé i tiden, är bara ett i raden av exempel. Därmed inte sagt att vi tidigare var lyckligt befriade från vänskaps-, eller annan korruption, troligen tvärtom, men våra försök att bekämpa detta idag är endast genom att kasta ytterligare bensin på lågorna.

Som vi har påpekat så är upplösningen av skillnader en tydlig yttring på ett mimetiskt krisande samhälle. Det politiska begreppet ”triangulering” är den imiterande partens omskrivning för att närma sig sin förebild/rivals ståndpunkt (metafysiska varande-status) på ett sådant sätt att det inte skall vara för uppenbart och avslöjande som ren efterapning. Ingen gillar en härmapa, därför att ingen vill genomskådas att vara mindre originell än vad man egentligen är, men de som mest och ljudligast uttrycker sitt ogillande är alltid de främsta bland apor.

Det senaste större fenomenet är nog att moderaterna började kalla sig för det nya ”arbetarpartiet”. I verkligheten gjorde de dock inte mycket annat än att börja efterlikna det gamla. Det var först då, när väljarna började få svårt att skilja dem åt, som man kom att börja rösta mer jämlikt på båda arbetarpartierna.

Om Girard har rätt, vilket vi i den här bloggen finner fler och fler avgörande bevis för, så är det alltså inte en ökande åtskillnad som är ett tecken på en växande rivalitet, utan tvärtom – ju mer lika varandra partierna blir desto mer rivalitet mellan dem. Ju tätare de står desto mer kommer de trampa varandra på tårna. Det enda som kan sammanföra dem är en ny rivalitet, en med någonting som definieras som främmande och utanför dem själva – det andra politiska blocket. Därför har vi den borgerliga alliansen och den rödgröna röran.

I två val i rad har nu de borgerliga partierna bättre än vänsterröran lyckats ena sig och därmed vinna dessa val. Det finns nyanser mellan blocken som väljarna trots allt kunnat urskilja – och därmed lagt en röst på det ena eller andra.

Vad båda blocken dock har lyckats ena sig mot är en gemensam fiende, Riksdagens paria, i form av Sverigedemokraterna. Man behöver inte vara någon vän av SD för att se detta, och att SD ofta utpekas som en fullt legitim syndabock (statsministerns samtidiga fördömande och ursäktande av politisk våld mot just sverigedemokrater är mycket talande) vilken man har rätt att stänga ute och fördriva från den politiska arenan så gott det går. Inget annat parti hade fått samma behandling om inte alla andra hade haft en sådan problematisk relation till SD:s åsikter i den för dem så bärande invandringsfrågan. Sanningen är ju att SD:s åsikter återfinns hos ett brett spektra av väljarna i båda blocken.

Detta är naturligtvis bara en relativt ytlig betraktelse som inte har tid eller utrymme nog att ta upp alla de politiska och samhälleliga förändringar som skett, men i det stora måste nog konstatera att innan vi fick dagens så kallade ”blockpolitik”, så skiljde sig faktiskt alla partierna åt i högre grad. Både inom alliansen och inom röran. Man visste att vänstern var vänster, och högern var höger. Nu är detta betydligt svårare.

Detta får skrivas med förhoppning om att kunna dyka ner ytterligare i några av våra samtida politiska och kulturella frågeställningar senare…

En ”priviligierad” röst tystnar

19 måndag Nov 2012

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ 1 kommentar

Etiketter

debatt, feminism, hömnd, offer, Per Ström, politik, våld

Per Ström, en av de flitigaste debattörerna kring feminism och jämlikhetsfrågor, väljer att avsluta sin medverkan i debatten eftersom han upplever att det personliga priset blev för högt på grund av de enorma mängder av hot, hat och kränkningar som han drabbats av. På SVT Debatt skriver Ström om de mest bisarra saker som han drabbats av. Inte från någon anonym näthatspöbel, en sådan kan man ju till stor del ignorera, utan från folk på uppburna positioner till vilka vi kan räkna kulturpersonligheter, samhällsdebattörer och journalister.

”Mycket av hatmobbens framfart sker i sociala medier. Men även Sveriges Radios journalister och stora papperstidningar har sällat sig till mobben. Observera återigen att jag inte syftar på saklig kritik – sådan välkomnar jag – utan på lynchmentalitet och härskarteknik. Det rör sig om uttalanden som att min mentala hälsa kan ifrågasättas och att jag borde skaffa suspensoar. Vad mina underklädesvanor har med samhällsdebatten att göra framgick inte. En tidning skrev något om att ifall jag blir nedslagen med ett järnrör när jag går ut så skulle det inte vara så förvånande.

Ibland har till och med ledarsidor hoppat på håntåget.”

Feministerna själva har inget medlidande. Istället anser man att Per Ström är privilegierad och undanflykter om hur kvinnor minsann haft det svårt också tas till intäkt för att nu har rättvisa skipats. Oklart är hur det rättfärdigar vad som drabbat Per Ström. Men det ligger i vår tid att anse att hämnd är den enda vägen till rättvisa. Typiskt nog uppmanade president Obama sina anhängare inför valet att rösta på honom för att ”hämnas”, dock något oklart på vad och varför. På den ”vite mannen” kanske?

Det större problemet, vilket också Erik Helmerson på DN också poängterar, är att ingen av sidorna, varken feminsiterna eller de med andra uppfattningar, vinner på att en röst i debatten skräms till tystnad. De enda som, i likhet med hur de militanta djurrättsaktivisterna genom hot och våld fick pälshandlare att stänga sina butiker, kan fira någon sorts seger nu är våldets apologeter.

Allt detta är en del av vår relativiserande kultur, där man å ena stunden kan se sig själv som ett utsatt offer, för att i nästa stund, utan ett uns av självreflektion, agera överslätande för andra offer. På så sätt lever vi idag ”under korset”. Vi ser offer hela tiden, men bara dem som passar in i vår egen förutbestämda mall över hur ett offer ser ut. Och det kan inte se ut som en vit medelålders man. Vi ser alltså bara de offer vi vill se…

Författaren:

Kultur och Religion

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Arkiv

Senaste

  • Modellen/rivalen i homosexuella relationer, exemplet Lars Norén och Jonas Gardell
  • Förnedringsrånens mimetik
  • Mimetisk julkalender
  • Rävar och igelkottar
  • Jordmån för sekterism

Girard-relaterat

  • COV & R
  • Gil Bailie
  • Girard på Wikipedia (eng)
  • Girard på Wikipedia (sv)
  • Girardian Lectionary
  • Imaginary Visions of True Peace
  • Imitatio
  • The Cornerstone Forum

Girardian

  • A Neighbor's Choice

Katolskt

  • Catholic Gentleman
  • En rätt så katolsk blogg
  • First Thoughts
  • I Kyrkans fulla gemenskap
  • Katolsk Observatör
  • Katolsk Observatör – Blogg
  • Katolskt Fönster
  • Labarum
  • Signum
  • Word On Fire

Läsvärt

  • Amerikanska Nyhetsanalyser
  • Danny Kohn
  • Fred i Mellanöstern
  • Fytne
  • Gudmundson
  • Jihad Watch
  • Mats Tunehag
  • Merit Wager
  • One Cosmos

Samhälle & Kultur

  • Axess Magasin & TV
  • Dick Erixon
  • Frihetligt
  • Spengler
  • The Climate Scam

Blog Stats

  • 74 413 hits

Redaktören

  • Registrera
  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.com

Blogg på WordPress.com.

Avbryt

 
Laddar kommentarer...
Kommentar
    ×
    Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
    Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy