Taggar

, , ,

När den tidigare gemensamma (kristna) kulturen allt mer upphör att föras vidare, blir vi allt mer splittrade. En del kallar det för ”individualism” och ser det som något gott, något som ökar friheten för den enskilde, som får fler och fler valmöjligheter och kan forma sitt eget liv. Men så är inte riktigt fallet (från läsvärd artikel om traditionens betydelse i Crisis Magazine):

”People do not in fact invent their own ways of life. They’re too social, and the world is too complicated. So the disintegration of inherited culture, with its acceptance of natural human goods, in an industrialized, commercialized, networked, and bureaucratized society means people live by careerism, consumerism, pop culture, and propaganda, supplemented by the advice of therapeutic professionals.”

Istället för ”too social” skulle vi kunna säga att vi är ”too mimetic”, och eftersom världen är komplex, så letar vi efter förebilder som kan göra den lättare för oss. Kastar vi ut en tradition kommer vi söka med ljus och lykta efter en ny, men också finna att de är legio.

Vi kan tänka på det politiskt.

En stark, karismatisk ledare kan både ena oss (kring personkulten, nationen och den rätta läran/ideologin), det vill säga, om vi tar denna ledare som modell för våra egna begär, så behöver vi inte skaffa några egna. Vi håller med Ledaren,inte för att han säger något nytt, utan för att han säger vad vi ”alltid har tyckt eller känt innerst inne”. Psykologisk tid är som bekant inte samma som fysisk, vi tror därför att vi själva var först att begära vad Ledaren också begär. Men äntligen kommer det någon som vill samma sak som jag! Vill ledaren bygga en stark nation, eller uppmana till klasskamp mot de besuttna? Han tänker som jag! Är vi osäkra på vem som är en vän eller fiende, vem som är vår rival, som vi måste övervinna? Den store Ledaren visar vägen. Är det ”judarna” nu igen, eller ”de rika”, de som har mer än mig och vilka jag har en given rätt att avundas? Ja, men det har jag ju alltid tyckt, men först nu kommer någon som gör något åt saken!

I boken The Mimetic Brain citerar Jean-Michel Oughourlian författaren Stefan Zweig som menade att:

”Out of lassitude when faced with the frightening number of problems, the complexity, and the difficutly of life, the vast majority of human beings aspire to a mechanization of the world, a definite order… that would enable them to avoid the hard work of thinking. It is this messianic aspiration… that constitutes the veritable unrest preparing the way for all social and religious prophets.”

Men medan ”profeterna” som det syftas på ovan blir till ”gurus”, sektledare, eller politiker, i värsta fall envåldshärskare i form av en Lenin, Stalin, Pol Pot, Hitler, Mao, och så vidare, så har de profeter som presenteras i bibelns texter, varit de som blivit förföljda och dödade. Den helige Stefanos konstaterar i (Apostlagärningarna 7:52) när han själv anklagas och sedermera också stenas till döds:

Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt”

Något som kan hjälpa oss från att följa efter vilken dåre som helst som lovar att stilla våra begär, vilka ju är desamma som Ledarens, är (sund) tradition. För att återkoppla till artikeln på Crisis Magazine:

”A tradition is not all we need, of course. Traditions all differ, none of them are perfect, and they all need correction by other realities. But life is complicated, and experience is the only way to accumulate some kinds of knowledge, so they’re indispensable.”

Traditioner är naturligtvis olika. På ena sidan axeln finns det mytologiserande och självrättfärdigande traditioner, som går ut på att bekräfta sin egen förträfflighet på bekostnad av andra som man anser vara orsak till allt som går åt skogen. Medan man på den andra sidan är så självkritiska att det närmaste liknar självutplånande. Längst ut på den första axeln finner vi allt från islams radikaler, till ateistiska socialister. I andra änden på axeln finner vi den inverterade kopian i form av dagens ”allt är vår anfäders fel”, arvtagarna som inte vill veta av sitt arv i form av den kristna kulturen och dess traditioner. Dessa är mest bara intressanta ur ett kommersiellt perspektiv – för att kränga souvenirer.

Vi har ärvt en tradition av självkritik. Sedan dess grundande har kristendomen oupphörligen talat om inget annat än att undvika syndabockar, att inte kasta första stenen, att inte döma (i meningen fördöma, inte bedöma), att vända andra kinden till för att undvika mimetiska konflikter (men som konstaterat ovan så är kristna också människor, vilka begår misstag, eller inte agerat i enlighet med den tradition/övertygelse de bekänner sig till, dvs man är syndiga).

Kollektiv skuld känner vi oerhört mycket; våra stackars anfäder kan vi beskylla och frysa ut ur den nutida ”moderna” gemenskapen, de kan ju inte heller säga emot oss och är helt ofarliga måltavlor. Men med detta har vi i det så upplysta väst samtidigt slutat att bekänna egna synder, slutat att rikta upplysningens ljus på den personliga skulden här och nu. Alla fel och misstag går att skylla på omständigheter, på system och på strukturer, eller på andra mer oprecisa kollektiv, enkla syndabockar.

Balansen på traditionens axel fortsätter. Kommer vi klara av att undvika nya fall för (falska) profeter och sociala-politiska ideologier, som genom historien skördat otaliga miljoner människors liv på grund av sina utopiska målsättningar? Kommer vi kunna tackla utmaningarna från extremt dåliga traditioner, just nu främst islam, som för med sig både hederskultur, kvinnoförtryck och klan-mentaliteter in i vårt samhälles kärna? Vad är vår motvikt, om vi inte längre kan erkänna våra egna traditioner som vida överlägsna, eller ens känner till dess ursprung?