Etikettarkiv: The Mimetic Brain

Den tredje hjärnan, del 2

17 måndag Jul 2017

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Vi skall diskutera Jean-Michael Oughourlians bok, The Mimetic Brain, lite till i denna uppföljande post, men missa inte denna otroliga historia om en pojke som föddes (mot alla läkares inrådan, vilka istället ansåg att han borde aborterats) i stort sett utan hjärna, ungefär två procent fanns, men som efter födseln kunnat utveckla en hjärna på ett enastående sätt:

”…the entire family surrounded him constantly with love, affection, and 24-7 care. Noah’s brain began to grow. And grow. And grow some more.When he was 3, a brain scan showed that his brain “had expanded to 80% of a normal brain.”

Så, vår hjärna, och vår kapacitet att läka den, både fysiskt och psykiskt är enastående, och inget läge är hopplöst, vilket också är en poäng som jag tycker att Oughourlian vill få fram, men att psykologin måste arbeta vidare på det mimetiska spåret som han företräder. Han är inte särskilt intresserad i en psykologi som frågar sig ”varför”, då det enbart kommer att leda till oändliga ställningskrig om natur versus kultur, liksom det så lätt får oss att leta syndabockar att skylla på. Vad han föreslår i boken är att ta fram metoder för ”hur” vi blir effektivare i behandlingar, och undviker slentrianmässiga utskrivningar av läkemedel (utan att på något sätt vara radikalt motståndare till läkemedel, de har sin plats och nytta också), som möjligtvis lindrar vissa symptom, men inte botar sjukdomen.

När någon imiterar mimetiskt, beror det på att denne först möts av ett ”förslag” från någon modell. Den tredje hjärnan, som vi beskrev grunden för i förra postningen, är enligt Oughourlian ”en plattform för mimetiskt utbyte, pådriven av spegelsystem [spegelneuronerna, min anm], och utgörs av tusentals imitationer och förslag som ändlöst cirkulerar” mellan personer, vilka alltså absolut inte behöver stå i fysisk kontakt medvarandra, utan kan verka som minnen i hjärnan, vilka i sin tur står i relationer till flera andra personer, och så vidare i ett komplext nätverk, vilket gör var och en av oss till ”lapptäcken” av alla möjliga influenser; kulturella och personliga, som vi möter genom livet.

Precis som en kultur eller en nation inte är unik på något eget sätt, annat än genom att vara just en unik samling av värderingar, uttryck, språk, och så vidare, så är vi det också som individer. Den (i västvärlden) moderna människans stora problem är att hon drivit sin individualism så långt som till en absurd tro på komplett autonomi, en självförvållad vägran att se både till sin historiska kontinuitet och till förebildens makt över henne. Hon är sjuk av längtan efter tillhörighet, inte för att förebilder saknas, tvärtom. De flimrar förbi i rasande tempo, men deras existens kan omöjligt imiteras, bara avundas, vilket ger upphov till ressentiment.

Nu låt oss ta ett exempel på hur vi kan ingå i mimetiska relationer med varandra. Vi säger att vi befinner oss vid Genesarets sjö runt år 32 och får höra talas om en kringvandrande man som har stora skaror av folk som följer honom och som vi dessutom hört kan utföra mirakel. En dag får vi möjligheten att själva se och höra honom. Beroende på alla våra tidigare erfarenheter som format oss, våra fördomar och inställningar, kommer vi att ingå ett förhållande till denne man när han undervisar.

Vissa kommer se en visheten i budskapet, höra en som säger både sanningen och som handlar rättfärdigt, och alltså lever som han lär. De kommer att vilja följa honom, lyssna mer och ta till sig budskapet och (om)vända sig till honom. Den första hjärnan greppar och förstår vad han säger, den andra hjärnan färgar upplevelsen med känslor av tillgivenhet och glädje över att ha funnit denna vise läromästare. Den tredje hjärnan låser således in sig på ”modell-läge”.

”Lämna allt och följ mig”, betyder rakt ut släpp alla tidigare mimetiska relationer, det vill säga begär formade efter vad andra också begär, och gör mig till förebild istället.

En annan grupp kommer att uppfatta honom annorlunda, de förstår inte poängen med budskapet, de tycker de har det bra som det är och allt funkar fint. Hans budskap är dåraktigt, omstörtande, bedrägligt, och de kommer således att ha en tredje hjärna som låser sig på ”rival-läge”, efter att den första hjärnan tackat nej till framlagda fakta och den andra hjärnan adderat en upplevelse av irritation, leda och aversion. ”Vem är han att komma hit och tala på detta sättet till oss?”

Den sista gruppen kommer att inta en tredje position, efter att ha blivit fullständigt överväldigade av denna visa mans budskap, vilket de inte förstår, och än mindre kan  förmå sig att då imitera. Det är helt enkelt ”för mycket” och de kommer hamna i ett läge av uppgivenhet och lätt depression kommer göra det omöjligt för dem att fortsätta lyssna på mannen från Galileen. Även om den första hjärnan kan vara fyllt av beundran, har den gett upp alla försök att sortera in budskapet i ett sammanhang den kan greppa, och den andra hjärnan producerar då känslor av uppgivenhet och sorg. Den tredje hjärnan låser härmed sin relation på positionen ”stötesten”, ett oöverkomligt hinder, mot vilket man alltid kommer att snubbla och falla.

Notera alltså att uppkomsten av rivalitet och stötestenar inte behöver vara en fråga om att någon aktivt försöker behålla något för sig själv. Här, om vi låter exemplet vara just den Jesus Kristus vi , är det tvärtom frågan om att fritt bjuda in alla till frälsning, till kunskap om Guds rike, och att ge bort det viktigaste han har, sig själv, så som inkarnationen och personifiering av sanningen, vägen och livet.

Det är dock fruktlöst att ge sig in i frågan om varför den ena eller andre personen landar i just den specifika mimetiska relationen. Det intressanta är huruvida den enskilde personen har en potentiell dragning åt rivalitet i sina relationer och vad man kan göra åt detta. Vi vill ha sunda relationer, eller åtminstone kunna bryta sig loss helt från en rivalitets-relation och ”låta gå”. Vidare vill vi kunna urskilja vilka som är dåliga och bra förebilder. Det kan vi bara genom att först och främst ödmjukt erkänna vårt beroende av dem, abdikera från vår autonoma tron, och medge att vi inte kan urskilja vad vi skall begära, utan att vi lånar och kopierar begär, vilket riskerar att leda till konflikt. Den sanningen är vägen till frihet.

Gud skapade ursprungligen människan till sin avbild, men människan valde att istället skapa sig själv i varandras avbild. Det är vad den bibliska berättelsen om paradiset i Eden, ormen och den förbjudna frukten handlar om. Detta är syndafallet och vad arvssynd handlar om. Mimesis, viljan att bli jämlik Gud, blev starkare än önskan att leva i ljuset av Gud och enligt Hans vilja. Det är enbart genom att tämja våra egna begär, att ”odla sin egen trädgård” (som Voltaire skriver i Candide och som Oughourlian menar redan har sagt allt han själv skriver i sin bok, fast med mer humor) och inte bry sig så mycket om hur grannens ser ut. Av de tio budorden har vi särskilt det första, samt de fyra sista som explicit handlar om att undvika mimetiska konflikter. Hela Gamla Testamentet är en inspirerad samling av texter som genomgående behandlar ämnet. Kulmen nås i Nya Testamentet, där det beskrivs hur Gud själv nedstiger genom Sonen, Jesus, för att omvända människorna från sin inbördes mimesis, och mot Honom, genom att avslöja och desarmera den mekanism för att lösa upp mimetiska konflikter som människan brukat sedan tidens början, syndabockmekanismen, och dess katharsiska effekt. Älska Gud före allt annat, lämna allt, ta ditt kors – och följ mig, Kasta inte första stenen om du inte är utan synd (vilket ingen är). Ingenstans säger Jesus att livet kommer att sluta gå väl för den som följer honom, tvärtom förutsäger han både förföljelser och död och en annalkande katastrof (Matteus 24).

 

När kulturen upphör att föras vidare

07 lördag Maj 2016

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

När den tidigare gemensamma (kristna) kulturen allt mer upphör att föras vidare, blir vi allt mer splittrade. En del kallar det för ”individualism” och ser det som något gott, något som ökar friheten för den enskilde, som får fler och fler valmöjligheter och kan forma sitt eget liv. Men så är inte riktigt fallet (från läsvärd artikel om traditionens betydelse i Crisis Magazine):

”People do not in fact invent their own ways of life. They’re too social, and the world is too complicated. So the disintegration of inherited culture, with its acceptance of natural human goods, in an industrialized, commercialized, networked, and bureaucratized society means people live by careerism, consumerism, pop culture, and propaganda, supplemented by the advice of therapeutic professionals.”

Istället för ”too social” skulle vi kunna säga att vi är ”too mimetic”, och eftersom världen är komplex, så letar vi efter förebilder som kan göra den lättare för oss. Kastar vi ut en tradition kommer vi söka med ljus och lykta efter en ny, men också finna att de är legio.

Vi kan tänka på det politiskt.

En stark, karismatisk ledare kan både ena oss (kring personkulten, nationen och den rätta läran/ideologin), det vill säga, om vi tar denna ledare som modell för våra egna begär, så behöver vi inte skaffa några egna. Vi håller med Ledaren,inte för att han säger något nytt, utan för att han säger vad vi ”alltid har tyckt eller känt innerst inne”. Psykologisk tid är som bekant inte samma som fysisk, vi tror därför att vi själva var först att begära vad Ledaren också begär. Men äntligen kommer det någon som vill samma sak som jag! Vill ledaren bygga en stark nation, eller uppmana till klasskamp mot de besuttna? Han tänker som jag! Är vi osäkra på vem som är en vän eller fiende, vem som är vår rival, som vi måste övervinna? Den store Ledaren visar vägen. Är det ”judarna” nu igen, eller ”de rika”, de som har mer än mig och vilka jag har en given rätt att avundas? Ja, men det har jag ju alltid tyckt, men först nu kommer någon som gör något åt saken!

I boken The Mimetic Brain citerar Jean-Michel Oughourlian författaren Stefan Zweig som menade att:

”Out of lassitude when faced with the frightening number of problems, the complexity, and the difficutly of life, the vast majority of human beings aspire to a mechanization of the world, a definite order… that would enable them to avoid the hard work of thinking. It is this messianic aspiration… that constitutes the veritable unrest preparing the way for all social and religious prophets.”

Men medan ”profeterna” som det syftas på ovan blir till ”gurus”, sektledare, eller politiker, i värsta fall envåldshärskare i form av en Lenin, Stalin, Pol Pot, Hitler, Mao, och så vidare, så har de profeter som presenteras i bibelns texter, varit de som blivit förföljda och dödade. Den helige Stefanos konstaterar i (Apostlagärningarna 7:52) när han själv anklagas och sedermera också stenas till döds:

”Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt”

Något som kan hjälpa oss från att följa efter vilken dåre som helst som lovar att stilla våra begär, vilka ju är desamma som Ledarens, är (sund) tradition. För att återkoppla till artikeln på Crisis Magazine:

”A tradition is not all we need, of course. Traditions all differ, none of them are perfect, and they all need correction by other realities. But life is complicated, and experience is the only way to accumulate some kinds of knowledge, so they’re indispensable.”

Traditioner är naturligtvis olika. På ena sidan axeln finns det mytologiserande och självrättfärdigande traditioner, som går ut på att bekräfta sin egen förträfflighet på bekostnad av andra som man anser vara orsak till allt som går åt skogen. Medan man på den andra sidan är så självkritiska att det närmaste liknar självutplånande. Längst ut på den första axeln finner vi allt från islams radikaler, till ateistiska socialister. I andra änden på axeln finner vi den inverterade kopian i form av dagens ”allt är vår anfäders fel”, arvtagarna som inte vill veta av sitt arv i form av den kristna kulturen och dess traditioner. Dessa är mest bara intressanta ur ett kommersiellt perspektiv – för att kränga souvenirer.

Vi har ärvt en tradition av självkritik. Sedan dess grundande har kristendomen oupphörligen talat om inget annat än att undvika syndabockar, att inte kasta första stenen, att inte döma (i meningen fördöma, inte bedöma), att vända andra kinden till för att undvika mimetiska konflikter (men som konstaterat ovan så är kristna också människor, vilka begår misstag, eller inte agerat i enlighet med den tradition/övertygelse de bekänner sig till, dvs man är syndiga).

Kollektiv skuld känner vi oerhört mycket; våra stackars anfäder kan vi beskylla och frysa ut ur den nutida ”moderna” gemenskapen, de kan ju inte heller säga emot oss och är helt ofarliga måltavlor. Men med detta har vi i det så upplysta väst samtidigt slutat att bekänna egna synder, slutat att rikta upplysningens ljus på den personliga skulden här och nu. Alla fel och misstag går att skylla på omständigheter, på system och på strukturer, eller på andra mer oprecisa kollektiv, enkla syndabockar.

Balansen på traditionens axel fortsätter. Kommer vi klara av att undvika nya fall för (falska) profeter och sociala-politiska ideologier, som genom historien skördat otaliga miljoner människors liv på grund av sina utopiska målsättningar? Kommer vi kunna tackla utmaningarna från extremt dåliga traditioner, just nu främst islam, som för med sig både hederskultur, kvinnoförtryck och klan-mentaliteter in i vårt samhälles kärna? Vad är vår motvikt, om vi inte längre kan erkänna våra egna traditioner som vida överlägsna, eller ens känner till dess ursprung?

Inte så super

04 fredag Mar 2016

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

”Två tusen år senare: förlorarnas Gud är död och minnet av martyrerna tynar. Och vårt moraliska universum befolkas åter av ett pantheon löjliga minigudar: Spindelmannen, Stålmannen, Järnmannen…”

Adam Nelvin skriver i Svensk Tidskrift en bra reflexion över inflationen av superhjälte-filmer som sedan ett antal år tillbaka plågat oss. Nu när datoranimationer gjort det möjligt att i spelfilmer åstadkomma vad läsaren förut själv fick fantisera ihop mellan rutorna från Marvel och D.C. Comics.

Hjältar, tidigare dödliga, helgon, inte sällan dödade som martyrer, är idag ersatta med mer eller mindre odödliga semigudar med de mest fantasifulla attribut.

”Vi har ett behov av hjältar, som kapten Miller, eftersom vi har ett behov av förebilder. Men förebilder måste ha mänskliga proportioner. Och superhjältens proportioner är övermänskliga; de förkroppsligar ett överideal, som de retuscherade kvinnorna i reklamen. De inspirerar inte, de demoraliserar; passiviserar, snarare än manar till handling. Budskapet: det är inte upp till oss.”

Undantaget är nog dock Batman, som Nelvin använder i en visserligen snygg retorisk mening, en högst mänsklig superhjälten. Han har inga superkrafter, det vill säga har inte råkat ut för en olycka i något laboratorium och utsatts för gammastrålning, vilket verkar vara det vanligaste sätter att bli superhjälte på, utan är en föräldralös pojke som växer upp och lär sig bemästra och utnyttja sina inre demoner till att hjälpa sin hemstad i nöd (åtminstone är det så jag ser på de senaste tre Batman-filmerna). Förebilder är mimetiska, och superhjältar är helt enkelt modeller som är allt för ouppnåeliga att imitera. Batman väljer dock att inte vara ett ideal, utan en jagad skurk, för att uppnå ett högre syfte. Han är självuppoffrande.

Men vi kan som sagt inte imitera/följa superhjältar som lärjungar, utan bara beskåda dem, som Nelvin skriver, i passivitet. Superhjältens bedrifter och förmågor korrelerar inte till något vi erfar från verkligheten, och helt riktigt kommer en sådan modell att istället passivisera oss. Till skillnad från en förebild som önskar att vi imiterar honom eller henne och därför hjälper till, förklarar, tränar och sträcker ut en hand, så blir blir superhjälten rent utav ett hinder för vår egen utveckling. En av Girards tidiga samarbetspartners och som han skrev Things Hidden Since the Foundation of the World tillsammans med, Jean-Michael Oughourlian, beskriver samma sak i nyöversatta The Mimetic Brain (Michigan State University Press, 2016), som jag läser för tillfället. Han beskriver ett sådant förhållande där vår kognitiva och rationella hjärnar samverkar med vår emotionella hjärna, så här:

”Their first brain is filled with admiration but convinced of its incapacity to understand and to follow, and the second brain produces sad feelings of discouragement and abandonment.”

Förutom det passiva förhållandet, skulle jag vilja addera ett aktivt, nämligen det som underdånig slav, och om jag minns rätt i skrivande stund så är det i ett sådant mimetiskt förhållande som masochisten befinner sig till sin förebild. Vi får återkomma om det.