”Två tusen år senare: förlorarnas Gud är död och minnet av martyrerna tynar. Och vårt moraliska universum befolkas åter av ett pantheon löjliga minigudar: Spindelmannen, Stålmannen, Järnmannen…”

Adam Nelvin skriver i Svensk Tidskrift en bra reflexion över inflationen av superhjälte-filmer som sedan ett antal år tillbaka plågat oss. Nu när datoranimationer gjort det möjligt att i spelfilmer åstadkomma vad läsaren förut själv fick fantisera ihop mellan rutorna från Marvel och D.C. Comics.

Hjältar, tidigare dödliga, helgon, inte sällan dödade som martyrer, är idag ersatta med mer eller mindre odödliga semigudar med de mest fantasifulla attribut.

”Vi har ett behov av hjältar, som kapten Miller, eftersom vi har ett behov av förebilder. Men förebilder måste ha mänskliga proportioner. Och superhjältens proportioner är övermänskliga; de förkroppsligar ett överideal, som de retuscherade kvinnorna i reklamen. De inspirerar inte, de demoraliserar; passiviserar, snarare än manar till handling. Budskapet: det är inte upp till oss.”

Undantaget är nog dock Batman, som Nelvin använder i en visserligen snygg retorisk mening, en högst mänsklig superhjälten. Han har inga superkrafter, det vill säga har inte råkat ut för en olycka i något laboratorium och utsatts för gammastrålning, vilket verkar vara det vanligaste sätter att bli superhjälte på, utan är en föräldralös pojke som växer upp och lär sig bemästra och utnyttja sina inre demoner till att hjälpa sin hemstad i nöd (åtminstone är det så jag ser på de senaste tre Batman-filmerna). Förebilder är mimetiska, och superhjältar är helt enkelt modeller som är allt för ouppnåeliga att imitera. Batman väljer dock att inte vara ett ideal, utan en jagad skurk, för att uppnå ett högre syfte. Han är självuppoffrande.

Men vi kan som sagt inte imitera/följa superhjältar som lärjungar, utan bara beskåda dem, som Nelvin skriver, i passivitet. Superhjältens bedrifter och förmågor korrelerar inte till något vi erfar från verkligheten, och helt riktigt kommer en sådan modell att istället passivisera oss. Till skillnad från en förebild som önskar att vi imiterar honom eller henne och därför hjälper till, förklarar, tränar och sträcker ut en hand, så blir blir superhjälten rent utav ett hinder för vår egen utveckling. En av Girards tidiga samarbetspartners och som han skrev Things Hidden Since the Foundation of the World tillsammans med, Jean-Michael Oughourlian, beskriver samma sak i nyöversatta The Mimetic Brain (Michigan State University Press, 2016), som jag läser för tillfället. Han beskriver ett sådant förhållande där vår kognitiva och rationella hjärnar samverkar med vår emotionella hjärna, så här:

”Their first brain is filled with admiration but convinced of its incapacity to understand and to follow, and the second brain produces sad feelings of discouragement and abandonment.”

Förutom det passiva förhållandet, skulle jag vilja addera ett aktivt, nämligen det som underdånig slav, och om jag minns rätt i skrivande stund så är det i ett sådant mimetiskt förhållande som masochisten befinner sig till sin förebild. Vi får återkomma om det.