Även om filmen ovan visar på det motsatta så är rivaliserande djurs maktkamper sällan dödlig. Aporna är ju dock de djur som är mest lika oss människor. Djur har för det första inte några andra vapen än vad biologin försett dem med och för det andra tycks de också ”veta” när striden är förlorad och det är bättre att fly än illa fäkta. Vidare saknar djuren begreppet ”hämnd”, för deras minnesförmåga är begränsad och de minns helt enkelt inte. De är inte långsinta, så att säga. Med människan är det annorlunda och hos en flock hominider, vilka befinner sig i gränslandet mellan djur och människa, är det mycket troligare att sådana konflikter ofta måste sluta med dödlig utgång, då även enklare skador måste varit ödesdigra även för den som gick segrande ur striden.

Girards lösning är som sagt briljant i sin enkelhet (även om den förvisso innehåller sina komplexa bitar). Endast om man istället för mot varandra lyckas ena sig mot en ny, gemensam, fiende, kan riktningen på våldet ändras. Vad som krävs är att någon börjar med att peka på ett lämpligt offer – ”han där, han som inte riktigt är som oss, han har gjort så att vi vänt oss mot varandra, det här är hans fel.” För att göra det ännu lättare att vända gruppen mot ett offer måste det också förringas i värde, avhumaniseras, till och med demoniseras.