Etiketter

, , , ,

Vi skall diskutera Jean-Michael Oughourlians bok, The Mimetic Brain, lite till i denna uppföljande post, men missa inte denna otroliga historia om en pojke som föddes (mot alla läkares inrådan, vilka istället ansåg att han borde aborterats) i stort sett utan hjärna, ungefär två procent fanns, men som efter födseln kunnat utveckla en hjärna på ett enastående sätt:

”…the entire family surrounded him constantly with love, affection, and 24-7 care. Noah’s brain began to grow. And grow. And grow some more.When he was 3, a brain scan showed that his brain “had expanded to 80% of a normal brain.”

Så, vår hjärna, och vår kapacitet att läka den, både fysiskt och psykiskt är enastående, och inget läge är hopplöst, vilket också är en poäng som jag tycker att Oughourlian vill få fram, men att psykologin måste arbeta vidare på det mimetiska spåret som han företräder. Han är inte särskilt intresserad i en psykologi som frågar sig ”varför”, då det enbart kommer att leda till oändliga ställningskrig om natur versus kultur, liksom det så lätt får oss att leta syndabockar att skylla på. Vad han föreslår i boken är att ta fram metoder för ”hur” vi blir effektivare i behandlingar, och undviker slentrianmässiga utskrivningar av läkemedel (utan att på något sätt vara radikalt motståndare till läkemedel, de har sin plats och nytta också), som möjligtvis lindrar vissa symptom, men inte botar sjukdomen.

När någon imiterar mimetiskt, beror det på att denne först möts av ett ”förslag” från någon modell. Den tredje hjärnan, som vi beskrev grunden för i förra postningen, är enligt Oughourlian ”en plattform för mimetiskt utbyte, pådriven av spegelsystem [spegelneuronerna, min anm], och utgörs av tusentals imitationer och förslag som ändlöst cirkulerar” mellan personer, vilka alltså absolut inte behöver stå i fysisk kontakt medvarandra, utan kan verka som minnen i hjärnan, vilka i sin tur står i relationer till flera andra personer, och så vidare i ett komplext nätverk, vilket gör var och en av oss till ”lapptäcken” av alla möjliga influenser; kulturella och personliga, som vi möter genom livet.

Precis som en kultur eller en nation inte är unik på något eget sätt, annat än genom att vara just en unik samling av värderingar, uttryck, språk, och så vidare, så är vi det också som individer. Den (i västvärlden) moderna människans stora problem är att hon drivit sin individualism så långt som till en absurd tro på komplett autonomi, en självförvållad vägran att se både till sin historiska kontinuitet och till förebildens makt över henne. Hon är sjuk av längtan efter tillhörighet, inte för att förebilder saknas, tvärtom. De flimrar förbi i rasande tempo, men deras existens kan omöjligt imiteras, bara avundas, vilket ger upphov till ressentiment.

Nu låt oss ta ett exempel på hur vi kan ingå i mimetiska relationer med varandra. Vi säger att vi befinner oss vid Genesarets sjö runt år 32 och får höra talas om en kringvandrande man som har stora skaror av folk som följer honom och som vi dessutom hört kan utföra mirakel. En dag får vi möjligheten att själva se och höra honom. Beroende på alla våra tidigare erfarenheter som format oss, våra fördomar och inställningar, kommer vi att ingå ett förhållande till denne man när han undervisar.

Vissa kommer se en visheten i budskapet, höra en som säger både sanningen och som handlar rättfärdigt, och alltså lever som han lär. De kommer att vilja följa honom, lyssna mer och ta till sig budskapet och (om)vända sig till honom. Den första hjärnan greppar och förstår vad han säger, den andra hjärnan färgar upplevelsen med känslor av tillgivenhet och glädje över att ha funnit denna vise läromästare. Den tredje hjärnan låser således in sig på ”modell-läge”.

”Lämna allt och följ mig”, betyder rakt ut släpp alla tidigare mimetiska relationer, det vill säga begär formade efter vad andra också begär, och gör mig till förebild istället.

En annan grupp kommer att uppfatta honom annorlunda, de förstår inte poängen med budskapet, de tycker de har det bra som det är och allt funkar fint. Hans budskap är dåraktigt, omstörtande, bedrägligt, och de kommer således att ha en tredje hjärna som låser sig på ”rival-läge”, efter att den första hjärnan tackat nej till framlagda fakta och den andra hjärnan adderat en upplevelse av irritation, leda och aversion. ”Vem är han att komma hit och tala på detta sättet till oss?

Den sista gruppen kommer att inta en tredje position, efter att ha blivit fullständigt överväldigade av denna visa mans budskap, vilket de inte förstår, och än mindre kan  förmå sig att då imitera. Det är helt enkelt ”för mycket” och de kommer hamna i ett läge av uppgivenhet och lätt depression kommer göra det omöjligt för dem att fortsätta lyssna på mannen från Galileen. Även om den första hjärnan kan vara fyllt av beundran, har den gett upp alla försök att sortera in budskapet i ett sammanhang den kan greppa, och den andra hjärnan producerar då känslor av uppgivenhet och sorg. Den tredje hjärnan låser härmed sin relation på positionen ”stötesten”, ett oöverkomligt hinder, mot vilket man alltid kommer att snubbla och falla.

Notera alltså att uppkomsten av rivalitet och stötestenar inte behöver vara en fråga om att någon aktivt försöker behålla något för sig själv. Här, om vi låter exemplet vara just den Jesus Kristus vi , är det tvärtom frågan om att fritt bjuda in alla till frälsning, till kunskap om Guds rike, och att ge bort det viktigaste han har, sig själv, så som inkarnationen och personifiering av sanningen, vägen och livet.

Det är dock fruktlöst att ge sig in i frågan om varför den ena eller andre personen landar i just den specifika mimetiska relationen. Det intressanta är huruvida den enskilde personen har en potentiell dragning åt rivalitet i sina relationer och vad man kan göra åt detta. Vi vill ha sunda relationer, eller åtminstone kunna bryta sig loss helt från en rivalitets-relation och ”låta gå”. Vidare vill vi kunna urskilja vilka som är dåliga och bra förebilder. Det kan vi bara genom att först och främst ödmjukt erkänna vårt beroende av dem, abdikera från vår autonoma tron, och medge att vi inte kan urskilja vad vi skall begära, utan att vi lånar och kopierar begär, vilket riskerar att leda till konflikt. Den sanningen är vägen till frihet.

Gud skapade ursprungligen människan till sin avbild, men människan valde att istället skapa sig själv i varandras avbild. Det är vad den bibliska berättelsen om paradiset i Eden, ormen och den förbjudna frukten handlar om. Detta är syndafallet och vad arvssynd handlar om. Mimesis, viljan att bli jämlik Gud, blev starkare än önskan att leva i ljuset av Gud och enligt Hans vilja. Det är enbart genom att tämja våra egna begär, att ”odla sin egen trädgård” (som Voltaire skriver i Candide och som Oughourlian menar redan har sagt allt han själv skriver i sin bok, fast med mer humor) och inte bry sig så mycket om hur grannens ser ut. Av de tio budorden har vi särskilt det första, samt de fyra sista som explicit handlar om att undvika mimetiska konflikter. Hela Gamla Testamentet är en inspirerad samling av texter som genomgående behandlar ämnet. Kulmen nås i Nya Testamentet, där det beskrivs hur Gud själv nedstiger genom Sonen, Jesus, för att omvända människorna från sin inbördes mimesis, och mot Honom, genom att avslöja och desarmera den mekanism för att lösa upp mimetiska konflikter som människan brukat sedan tidens början, syndabockmekanismen, och dess katharsiska effekt. Älska Gud före allt annat, lämna allt, ta ditt kors – och följ mig, Kasta inte första stenen om du inte är utan synd (vilket ingen är). Ingenstans säger Jesus att livet kommer att sluta gå väl för den som följer honom, tvärtom förutsäger han både förföljelser och död och en annalkande katastrof (Matteus 24).

 

Annonser