Etiketter

, , , ,

”Väl hemma tänkte jag igenom vad som nyss hänt. Det slog mig att om den här incidenten hade inträffat i mitt hemland Afghanistan, så hade det hela lätt kunnat urarta och sluta i en katastrof.

Hade någon närstående sagt åt en man att hans svans låg på marken, hade det kunnat passera. Men offentligt, så som skedde här, hade tagits som en grov förolämpning. Den som blev tillsagd på det viset hade upplevt att han jämfördes med en åsna. I Afghanistan hade detta med stor sannolikhet lett till att den tilltalade hade känt sig förödmjukad och handgripligen sökt hämnd. Det hade kunnat leda till allvarliga skador, kanske till och med till att en av de två inblandade hade dött och den andra hamnat i fängelse. De som sett och hört vad som skedde hade lagt sig i, tagit reda på vilka släkter de två inblandade kom ifrån, meddelat dessa vad som hade hänt och medlemmar av släkterna hade startat krig mot varandra som kunnat bli flera mansåldrar långt.”

Så skriver Zulmay Aafzali, i en tänkvärd text på SvD ”Sverige är inte Afghanistan” om integration och kulturskillnader. För det handlar inte om att ”alla egentligen är snälla men det finns några få som är dumma”, vilket kulturrelativisterna vill tro på. Det handlar om kultur, det allmänmänskliga fenomen av mimetiskt konflikter, som vi i väst varit bäst på att lämna bakom oss, och har extremt svårt att förstå oss på numera. En anledning till att vi inte gör det är att vi på grund av vår kulturella särart, den judiskt-kristna närmare bestämt, inte ser våld som en lösning, utan vi har genom hundratals år fått inpräntat i oss att ”vända andra kinden till”.

Vad skulle ske om någon idag blev utmanad på duell? Skulle vi skratta, eller bara gå därifrån och skaka på huvudet? Väldigt få skulle välja vapen och meddela att vi ses i gryningen.

Det finns dock ingen given logik i att vända andra kinden till, det är så att säga en kontra-intuitiv handling, eller kontra-mimetisk, för att tala i girardiska termer. Logiken säger oss snarare att ge igen, så att någon form av kosmisk balans (”karma”) återställs. Det som givits oss är en ren uppenbarelse, det vill säga ord från Gud, genom Jesus, för att föra oss ut ur våldets logik. Om passionerade rivaler med jämna mellanrum haft uppblossande strider, så har vi ändå som åskådare kunnat stanna kvar vid vår plats och skakat på huvudet åt de som givit sig i dylika spektakel. Om efterlevnaden haltat efter på grund av vår fallna natur, så har vi som kultur ändå valt att ta till oss budskapet. Ibland till och med till närmat suicidala överdrifter.

Vi svenskar sägs ofta, och det stämmer bra enligt min uppfattning och erfarenhet, hålla inne med ilska, vi ”knyter näven i fickan”, biter ihop och går vidare. Det gäller både för privata oförätter och för stat och myndigheters övergrepp. Detta är en typisk effekt av mentaliteten ”andra kinden”, vilken tagits till en extrem i vårt land, präglat av luthersk (Gud och statsmakt i samma väsen) respekt för auktoriteter. Det kan vara värt att nämna att den påstått auktoritets- och normkritiska (vänster)rörelsen naturligtvis inte är något annat än en mimetisk spegelbild av detta, med den enda skillnaden att deras auktoriteter är växlande över tid, från Lenin, till Stalin, till Mao, till Castro, till Pol Pot,  till Robert Mugabe, till Chavez och nu Maduro i det nu kolappsande Venezuela. Man tenderar att byta efterhand som massmorden blir för uppenbara att förneka och för svåra att bortförklara.

Vi har valt att överlämna makt och våldsbruk till just myndigheter, vars uppgift blivit att utröna rättvisa, snarare än hämnd. Detta har visat sig gott. Därför är det värt att påminna oss själva, liksom nyanlända, om varifrån detta kulturella arv kommer, nämligen från de bibliska texterna.

Annonser