• Om Kultur & Religion
  • René Girard & Källor
  • Begrepp & termer

Kultur & Religion

~ Girardiska betraktelser i dåtid och samtid

Kultur & Religion

Etikettarkiv: hämnd

Skämt eller förolämpning?

31 måndag Jul 2017

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

hämnd, uppenbarelse, vända andra kinden, vendetta, Zulmay Aafzali

”Väl hemma tänkte jag igenom vad som nyss hänt. Det slog mig att om den här incidenten hade inträffat i mitt hemland Afghanistan, så hade det hela lätt kunnat urarta och sluta i en katastrof.

Hade någon närstående sagt åt en man att hans svans låg på marken, hade det kunnat passera. Men offentligt, så som skedde här, hade tagits som en grov förolämpning. Den som blev tillsagd på det viset hade upplevt att han jämfördes med en åsna. I Afghanistan hade detta med stor sannolikhet lett till att den tilltalade hade känt sig förödmjukad och handgripligen sökt hämnd. Det hade kunnat leda till allvarliga skador, kanske till och med till att en av de två inblandade hade dött och den andra hamnat i fängelse. De som sett och hört vad som skedde hade lagt sig i, tagit reda på vilka släkter de två inblandade kom ifrån, meddelat dessa vad som hade hänt och medlemmar av släkterna hade startat krig mot varandra som kunnat bli flera mansåldrar långt.”

Så skriver Zulmay Aafzali, i en tänkvärd text på SvD ”Sverige är inte Afghanistan” om integration och kulturskillnader. För det handlar inte om att ”alla egentligen är snälla men det finns några få som är dumma”, vilket kulturrelativisterna vill tro på. Det handlar om kultur, det allmänmänskliga fenomen av mimetiskt konflikter, som vi i väst varit bäst på att lämna bakom oss, och har extremt svårt att förstå oss på numera. En anledning till att vi inte gör det är att vi på grund av vår kulturella särart, den judiskt-kristna närmare bestämt, inte ser våld som en lösning, utan vi har genom hundratals år fått inpräntat i oss att ”vända andra kinden till”.

Vad skulle ske om någon idag blev utmanad på duell? Skulle vi skratta, eller bara gå därifrån och skaka på huvudet? Väldigt få skulle välja vapen och meddela att vi ses i gryningen.

Det finns dock ingen given logik i att vända andra kinden till, det är så att säga en kontra-intuitiv handling, eller kontra-mimetisk, för att tala i girardiska termer. Logiken säger oss snarare att ge igen, så att någon form av kosmisk balans (”karma”) återställs. Det som givits oss är en ren uppenbarelse, det vill säga ord från Gud, genom Jesus, för att föra oss ut ur våldets logik. Om passionerade rivaler med jämna mellanrum haft uppblossande strider, så har vi ändå som åskådare kunnat stanna kvar vid vår plats och skakat på huvudet åt de som givit sig i dylika spektakel. Om efterlevnaden haltat efter på grund av vår fallna natur, så har vi som kultur ändå valt att ta till oss budskapet. Ibland till och med till närmat suicidala överdrifter.

Vi svenskar sägs ofta, och det stämmer bra enligt min uppfattning och erfarenhet, hålla inne med ilska, vi ”knyter näven i fickan”, biter ihop och går vidare. Det gäller både för privata oförätter och för stat och myndigheters övergrepp. Detta är en typisk effekt av mentaliteten ”andra kinden”, vilken tagits till en extrem i vårt land, präglat av luthersk (Gud och statsmakt i samma väsen) respekt för auktoriteter. Det kan vara värt att nämna att den påstått auktoritets- och normkritiska (vänster)rörelsen naturligtvis inte är något annat än en mimetisk spegelbild av detta, med den enda skillnaden att deras auktoriteter är växlande över tid, från Lenin, till Stalin, till Mao, till Castro, till Pol Pot,  till Robert Mugabe, till Chavez och nu Maduro i det nu kolappsande Venezuela. Man tenderar att byta efterhand som massmorden blir för uppenbara att förneka och för svåra att bortförklara.

Vi har valt att överlämna makt och våldsbruk till just myndigheter, vars uppgift blivit att utröna rättvisa, snarare än hämnd. Detta har visat sig gott. Därför är det värt att påminna oss själva, liksom nyanlända, om varifrån detta kulturella arv kommer, nämligen från de bibliska texterna.

Hämnden och ressentimenten

15 torsdag Jan 2015

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

hämnd, islam, Lars Åberg, ressentiment

Lars Åberg, journalist och författare, kommenterar på SvD om ”öga för öga” och muslimsk terrorism som hämnd:

”Naturligtvis är detta en syn på muslimer, och då i synnerhet på dem som tycker illa om västerländska värderingar, som bär starkt koloniala drag. De är inte tänkande och handlande subjekt utan endast en hord av oreflekterande varelser utan egen vilja. Offerperspektivet frånkänner dem varje form av personligt ansvar. Deras tankar och beteenden är enbart reaktioner på någon annans.

Om de hatar förtryck borde de väl i första hand vända sig mot sina lokala och regionala förtryckare? Ingenstans behandlas muslimer sämre än i islamska stater och regioner.

Vad den här förklaringen banar väg för är just hämnden, och den framställs som i högsta grad begriplig. Den må vara vidskeplig och oresonlig, men blir en rimlig reaktion på andras beteende.”

Muslimer antas inte vara tänkande subjekt, utan en förtryckt massa som reagerar instinktivt mot ”västerländsk imperialism”. Ja, så tycks det vara enligt de ideologiproducerande stjärnorna på vänsterkanten. Det är kanske som man säger att ”som man känner sig själv, så känner man andra”?

Men det ligger också någonting i det, därför att det handlar i mycket om den kulturella kontexten. Vi i väst är så genomsyrade av det kristna tänkandet att hämnd inte är en framkomlig väg (dvs. att vi därför bör vända andra kinden till), att vi inte reflekterar över dess grund längre. Det har till och med dragits så långt att vi inte längre klarar av att kritisera någon annan än oss själva längre. Eller att vi som den s.k. ”kulturvänstern” bara vågar provocera dem som de vet inte hämnas. Motreaktionen mot detta blir i sin tur vad Nietzsches anda en reaktion mot kristendomen, vilken han kallade för en ”slavmoral”, därför att man just precis proklamerade självkritik istället för att utse syndabockar (både mänskliga och gudomliga).

Så varför blir muslimer så kränkta att man väljer att storma in på en tidningsredaktion och skjuta vilt omkring sig? Eller att man måste piska en bloggare som kritiserat islam? Eller att helt enkelt utrota hela byar och döda tusentals som inte böjer sig under deras uppfattning om Gud?

De saknar den syndabock som kristna har haft i snart tvåtusen år. Det är ett kulturellt problem, som alltid bottnar i religionen.

För problemet, som jag uppfattar det, för muslimen är att han/hon har ingen att kasta sin sorg/ilska, eller kränkthet, på. Kristna har alltid Jesus, offerlammet, som frivilligt lät ta på sig våra synder. Jesus är vår ständige syndabock – han dog som en sådan, men återuppstod också. För oss gäller det att kontinuerligt bevista den heliga mässan, att delta i mässoffret, gå till bikten, be om förlåtelse, ge förlåtelse, ”vända andra kinden till”, älska vår nästa, vår fiende, och framförallt Gud.

Vem bär på samma sätt muslimens synd och skuld? Är det inte är han eller hon själv? Muslimen kan inte avlasta sig på Allah (rätta mig jag har fel!)? Vi behöver syndabockar, för ingen mäktar med att i förlängningen leva med all sin synd själv, med all det ressentiment för oförrätter och orättvisor som hopar sig på en. Så vad göra? Det gäller alltså att hitta andra lämpliga syndabockar; judar, kristna, trosbröder från en annan inriktning, eller vilka som för tillfället förefaller lämpliga som ställföreträdande offer (någon annan riktig anledning att ge sig på oskyldiga finns inte, annat än att de tjänar som just detta).

Betänk hur förvirrad den polyteistiska världen (som vår egen gamla nordiska, liksom både romerska och grekiska gudavärldar) var är med sina mängder av gudar/gudinnor som den troende skall se till att hålla sig god med i diverse situationer. Vi kan naturligtvis dra liknande paralleller till den sekulära/ateistiska världen, hos de som ”glömt bort sin sanne gud”, och som på grund av mimesis kan ta sig vilka avgudar som helst som råkar komma i ens väg. Idoler av alla de slag; politiska, idrottsmän, artister, kollegor, ja vem som helst. Gudar som kan vara både förebilder och rivaler.

Så detta är naturligtvis lika mycket ett problem för den post-kristna sekulära världen i väst där människors ressentimentet växer för varje dag. Man lever fortfarande ” på ångorna” från den kristna kultur man gör sitt bästa för att utrota, men hur länge håller det innan ett nytt större utbrott i form av våld sker, därför att man saknar den ”ventil” (det är så jag tolkar det hela) som det katolskt-kristna mässoffret innebär?

Kollektiva mord på räls

09 tisdag Jul 2013

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Agatha Christie, hämnd, Hercule Poiriot, kollektivt mord, Mordet på orientexpressen, rättvisa

Efter att över några välsmakande öl, från micro(nano?)bryggeri i Hökarängen till den amerikanska östkusten, fått lov att bre ut ”evangeliet enligt Girard” för min cyniskt-skeptiske vän, var det dags att ta sig hem för att äta och få en hyggligt tidig sänggång. I kalendern fanns det noterat något om ett arla möte med en borrmaskin, förhoppningsvis i min tandläkares stadiga hand. Ett möte jag visserligen gärna hade missat, om detta inte hade inneburit än mer plågor för både plånbok och munhåla. Nåväl, hemma och med fru och barn kvar på landet, kunde jag till maten ägna mig åt en av filmatiseringarna av Agatha Christies ”Mordet på Orientexpressen”, med den världsberömda detektiven Hercule Poirot ombord på ett insnöat tåg – och så småningom också ett lik, såklart.

OBS! Varning för avslöjande av historiens slut, läs vidare på egen risk!

Men historien tar sin början på gatan i Istanbul, där vår detektiv blir vittne till ett kollektivt mord i form av en stening av en äktenskapsbryterska. Denna scen, som fungerar som en sort ”andra prolog” (en första prolog har viss, men inte lika stor betydelse), fungerar också som nyckel till upplösningen av mordhistorien. Vid bordning av tåget hamnar Poirot i en möte med en kvinna som bevittnat samma stening (dialogen här avskriven från textningen, med något tillägg som den ej tog med).

Kvinnan: Såg ni det där?
Poirot: Ni är väl inte alltför skakad?
K: Jo, givetvis! Jag kunde ju inget göra. Är inte ni det?
P: Jovisst, men… Rättvisan är ofta skakande att bevittna.
K: Rättvisa?
P: Som galgen i England. Man ska låta bli att lägga sig i andra kulturer.
K: Hon var bara en äktenskapsbryterska. Hon hade inte mördat någon.
P: Hon visste vad straffet för sitt brott var.

[Konversationen avbryts en kort stund och kvinnan försvinner iväg och vår mästerdetektiv får lov att kasta sin sista replik efter henne.]

P: Jag tyckte också att det var skakande. Det är inga trevligheter alls.

Tåget, under sin väg mot Callais, fastnar i alpernas snö ungefär samtidigt som man upptäcker att en av passagerarna är död, mördad genom ett flertal knivhugg i bröstet.

Efter sedvanlig utfrågning och utredning av de misstänkte kommer Poirot fram till den oundvikliga slutsatsen att ingen är skyldig – därför att alla är skyldiga! Mordet är kollektivt, med flera inblandade och där ingen egentligen kan sägas ha utdelat det dödande knivhugget. Mördarna erkänner sin skuld, men bedyrar rättvisan i sitt ”ingripande”. Mordoffret var i själva verket en ökänd gangster vid namn Cassetti, själv en mördare som den formella rättvisan inte lyckats komma åt och vars offer (ett litet barn) alla inblandade hade en relation till.

Att mord är ett brott som högst förmodligen skulle bestraffats med döden är inget som någon kunde vara omedveten om. Cassetti är således medveten om sitt brott och om vad straffet borde ha varit, om han inte hade lyckats undkomma det. Poirot, som för bara nån dag sedan, åtminstone indirekt hade försvarat steningen av äktenskapsbryterskan, på grundval av en sorts kulturrelativism, inser att han inte längre kan göra det samtidigt som han fördömer människorna som tagit ut sin hämnd på mördaren Cassetti. Vem kastade första stenen? Är stenkastarna ondsinta vargar, eller är de också förlorade lamm? Jag tror han inser sitt eget tidigare misstag angående äktenskapsbryterskan. En biblisk historia han, som god katolik, knappast är obekant med.

Man kan säga att Poirot här faller till föga för hämndens gud, då han låter hela den medverkande skaran komma undan genom att berätta en annan historia än den riktiga för polisen, när den slutligen når fram till det insnöade tåget. Samtidigt kan man se det som att han, på grund av sitt eget moraliska klavertramp, väljer att överlåta dem åt Gud. Genom att låta dem komma undan jordisk rättvisa, överlåts de åt att hantera sina samveten, den plats där Gud kanske tydligast kan göra sig hörd. Poirot själv vänder i slutscenen skaran ryggen och går sammanbiten därifrån, hårt hållandes sin rosenkrans i handen…

Agatha Christie - Poirot - Murder On the Orient Express

Hämnden och vedergällningens logik

20 torsdag Sep 2012

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ 1 kommentar

Etiketter

antropologi, hämnd, rättssystem, rättvisa, René Girard, våld

Befolkningen på ögruppen Andamanerna beskrevs, enligt Girard (i ”Violence and the Sacred”) av antropologen Radcliff-Brown som ett folk med väldefinierade normer om rätt och fel, men som helt saknade någon form av rättsväsende som hanterar överträdelser. Någon bestraffning genom samhällets försorg hade, upp till tidpunkten (början av nittonhundratalet) för Radcliff-Browns undersökning inte existerat. Istället var det helt upp till den förorättade att utsöka sin hämnd. Liknande exempel har hittats hos andra primitiva folk, så det är inget specifikt, utan troligare vad vi alla kommer, men har utvecklats olika, ifrån.

Är det något som den oreglerade hämnden alltid innebär, så är det ett eskalerande våld. Anledningen är enkel. Att hämnas en oförrätt med en precis rättvisa är svårt. Särskilt när det kommer till bruk av våld. Att besvara våld med en exakt lika stor mängd av våld är, om jag själv får säga det, i princip aldrig möjligt. Det blir antingen i underkant, vilket gör att hämnden inte tillfredsställer hämnarens begär, eller, vilket är troligast eftersom man vill vara säker på att bli tillfredsställd, för mycket våld. I sin tur kommer ett våld i överkant nästan garanterat innebära en vedergällning åt andra hållet igen.

Vad är förresten poängen med vedergällning, om den inte ger en känsla av tillfredsställelse – och tillfredsställelsen kommer lättare då hämnden överträffar det brott man själv blivit utsatt för.

Att brottsoffer upplever en brist på rättvisa eller upprättelse, även om dom och straff utdelas, är därför att mänsklig rättvisa har alla möjligheter att misslyckas och oftast sker så. Men, vilket vi skall se, så är rättvisa och hämnd inte poängen med ett rättssystem.

Vi kan också konstatera att om en vedergällning inte får avsedd effekt för hämnaren, alltså att stilla hämndbegäret, måste ytterligare försök göras. Sammantaget kommer de garanterat att rubba jämvikten, och i sin tur ge upphov till en hämndaktion i retur. Och så är karusellen igång. Fejder och vendettor eskalerar och fortgår så länge att man till slut har glömt vad som utlöste det första våldet och varför man egentligen är ovänner. Samhället riskerar att hamna i en ändlös våldsspiral som inte slutar förrän den ena sidan, eller båda sidorna, är förintade. Girard konstaterar i ”Violence and the Sacred” att:

”Om vedergällningsaktioner kan komma att fortgå för all överskådlig framtid, är det inte en metod som lämpar sig för att undertrycka samhällets impulser till våld. Faktum är att det är hämnden som måste undertryckas.”

Det är alltså för att undvika vad som hotar att dra med sig hela samhället in i interna stridigheter, som de olika institutioner vi har för att hantera frågor om brott mot normer och regler, har kommit att utvecklas. Därmed inte sagt att straff saknar betydelse på andra sätt, som till exempel att skydda människor och samhälle mot notoriska brottslingar.

Girards poäng är dock att vi idag är så vana vid vårt eget moderna system, att vi förlorat siktet på vad som måste varit dess första upprinnelse. För att undvika våldsamma vedergällningar och vendettor var man tvungen att på något sätt flytta våldet från det okontrollerade ”alla mot alla”, till det extremt noga kontrollerade ”alla mot en”.

Vi har kommit en bra bit när vi försöker utröna sanningen och skipa rättvisa utifrån den i objektiva domstolar, men vi måste inse att de strukturellt också fungerar utifrån principen om en syndabock (en syndabock anses i allmänhet vara oskyldig, men behöver faktiskt inte vara det, men det är som sagt strukturen och inte frågan om skuld eller icke-skuld som intresserar oss här).

Alternativet till juridiska instanser och statliga våldsmonopol för att hålla vedergällningsvåld i schack i primitiva samhällen är religion, inom vars kontrollerade gränser våldet kan avvärjas, eller föras i en önskad riktning. Eftersom religion är universellt, är det religion som är den gemensamma grunden för samhällets kontrollerade bruk av våld.

Så, slutligen, med Girards ord (ibid)

”… if we compare societies that adhere to a judicial system with societies that practice sacrificial rites, the difference between the two are such that we can indeed consider the absence or presence of these institutions as a basis for distinguishing primitive societies from ‘civilized’ ones.”

Författaren:

Kultur och Religion

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Arkiv

Senaste

  • Modellen/rivalen i homosexuella relationer, exemplet Lars Norén och Jonas Gardell
  • Förnedringsrånens mimetik
  • Mimetisk julkalender
  • Rävar och igelkottar
  • Jordmån för sekterism

Girard-relaterat

  • COV & R
  • Gil Bailie
  • Girard på Wikipedia (eng)
  • Girard på Wikipedia (sv)
  • Girardian Lectionary
  • Imaginary Visions of True Peace
  • Imitatio
  • The Cornerstone Forum

Girardian

  • A Neighbor's Choice

Katolskt

  • Catholic Gentleman
  • En rätt så katolsk blogg
  • First Thoughts
  • I Kyrkans fulla gemenskap
  • Katolsk Observatör
  • Katolsk Observatör – Blogg
  • Katolskt Fönster
  • Labarum
  • Signum
  • Word On Fire

Läsvärt

  • Amerikanska Nyhetsanalyser
  • Danny Kohn
  • Fred i Mellanöstern
  • Fytne
  • Gudmundson
  • Jihad Watch
  • Mats Tunehag
  • Merit Wager
  • One Cosmos

Samhälle & Kultur

  • Axess Magasin & TV
  • Dick Erixon
  • Frihetligt
  • Spengler
  • The Climate Scam

Blog Stats

  • 75 402 hits

Redaktören

  • Registrera
  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.com

Blogg på WordPress.com.

Avbryt

 
Laddar kommentarer...
Kommentar
    ×
    Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
    Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy