Efter att över några välsmakande öl, från micro(nano?)bryggeri i Hökarängen till den amerikanska östkusten, fått lov att bre ut ”evangeliet enligt Girard” för min cyniskt-skeptiske vän, var det dags att ta sig hem för att äta och få en hyggligt tidig sänggång. I kalendern fanns det noterat något om ett arla möte med en borrmaskin, förhoppningsvis i min tandläkares stadiga hand. Ett möte jag visserligen gärna hade missat, om detta inte hade inneburit än mer plågor för både plånbok och munhåla. Nåväl, hemma och med fru och barn kvar på landet, kunde jag till maten ägna mig åt en av filmatiseringarna av Agatha Christies ”Mordet på Orientexpressen”, med den världsberömda detektiven Hercule Poirot ombord på ett insnöat tåg – och så småningom också ett lik, såklart.

OBS! Varning för avslöjande av historiens slut, läs vidare på egen risk!

Men historien tar sin början på gatan i Istanbul, där vår detektiv blir vittne till ett kollektivt mord i form av en stening av en äktenskapsbryterska. Denna scen, som fungerar som en sort ”andra prolog” (en första prolog har viss, men inte lika stor betydelse), fungerar också som nyckel till upplösningen av mordhistorien. Vid bordning av tåget hamnar Poirot i en möte med en kvinna som bevittnat samma stening (dialogen här avskriven från textningen, med något tillägg som den ej tog med).

Kvinnan: Såg ni det där?
Poirot: Ni är väl inte alltför skakad?
K: Jo, givetvis! Jag kunde ju inget göra. Är inte ni det?
P: Jovisst, men… Rättvisan är ofta skakande att bevittna.
K: Rättvisa?
P: Som galgen i England. Man ska låta bli att lägga sig i andra kulturer.
K: Hon var bara en äktenskapsbryterska. Hon hade inte mördat någon.
P: Hon visste vad straffet för sitt brott var.

[Konversationen avbryts en kort stund och kvinnan försvinner iväg och vår mästerdetektiv får lov att kasta sin sista replik efter henne.]

P: Jag tyckte också att det var skakande. Det är inga trevligheter alls.

Tåget, under sin väg mot Callais, fastnar i alpernas snö ungefär samtidigt som man upptäcker att en av passagerarna är död, mördad genom ett flertal knivhugg i bröstet.

Efter sedvanlig utfrågning och utredning av de misstänkte kommer Poirot fram till den oundvikliga slutsatsen att ingen är skyldig – därför att alla är skyldiga! Mordet är kollektivt, med flera inblandade och där ingen egentligen kan sägas ha utdelat det dödande knivhugget. Mördarna erkänner sin skuld, men bedyrar rättvisan i sitt ”ingripande”. Mordoffret var i själva verket en ökänd gangster vid namn Cassetti, själv en mördare som den formella rättvisan inte lyckats komma åt och vars offer (ett litet barn) alla inblandade hade en relation till.

Att mord är ett brott som högst förmodligen skulle bestraffats med döden är inget som någon kunde vara omedveten om. Cassetti är således medveten om sitt brott och om vad straffet borde ha varit, om han inte hade lyckats undkomma det. Poirot, som för bara nån dag sedan, åtminstone indirekt hade försvarat steningen av äktenskapsbryterskan, på grundval av en sorts kulturrelativism, inser att han inte längre kan göra det samtidigt som han fördömer människorna som tagit ut sin hämnd på mördaren Cassetti. Vem kastade första stenen? Är stenkastarna ondsinta vargar, eller är de också förlorade lamm? Jag tror han inser sitt eget tidigare misstag angående äktenskapsbryterskan. En biblisk historia han, som god katolik, knappast är obekant med.

Man kan säga att Poirot här faller till föga för hämndens gud, då han låter hela den medverkande skaran komma undan genom att berätta en annan historia än den riktiga för polisen, när den slutligen når fram till det insnöade tåget. Samtidigt kan man se det som att han, på grund av sitt eget moraliska klavertramp, väljer att överlåta dem åt Gud. Genom att låta dem komma undan jordisk rättvisa, överlåts de åt att hantera sina samveten, den plats där Gud kanske tydligast kan göra sig hörd. Poirot själv vänder i slutscenen skaran ryggen och går sammanbiten därifrån, hårt hållandes sin rosenkrans i handen…