Befolkningen på ögruppen Andamanerna beskrevs, enligt Girard (i ”Violence and the Sacred”) av antropologen Radcliff-Brown som ett folk med väldefinierade normer om rätt och fel, men som helt saknade någon form av rättsväsende som hanterar överträdelser. Någon bestraffning genom samhällets försorg hade, upp till tidpunkten (början av nittonhundratalet) för Radcliff-Browns undersökning inte existerat. Istället var det helt upp till den förorättade att utsöka sin hämnd. Liknande exempel har hittats hos andra primitiva folk, så det är inget specifikt, utan troligare vad vi alla kommer, men har utvecklats olika, ifrån.

Är det något som den oreglerade hämnden alltid innebär, så är det ett eskalerande våld. Anledningen är enkel. Att hämnas en oförrätt med en precis rättvisa är svårt. Särskilt när det kommer till bruk av våld. Att besvara våld med en exakt lika stor mängd av våld är, om jag själv får säga det, i princip aldrig möjligt. Det blir antingen i underkant, vilket gör att hämnden inte tillfredsställer hämnarens begär, eller, vilket är troligast eftersom man vill vara säker på att bli tillfredsställd, för mycket våld. I sin tur kommer ett våld i överkant nästan garanterat innebära en vedergällning åt andra hållet igen.

Vad är förresten poängen med vedergällning, om den inte ger en känsla av tillfredsställelse – och tillfredsställelsen kommer lättare då hämnden överträffar det brott man själv blivit utsatt för.

Att brottsoffer upplever en brist på rättvisa eller upprättelse, även om dom och straff utdelas, är därför att mänsklig rättvisa har alla möjligheter att misslyckas och oftast sker så. Men, vilket vi skall se, så är rättvisa och hämnd inte poängen med ett rättssystem.

Vi kan också konstatera att om en vedergällning inte får avsedd effekt för hämnaren, alltså att stilla hämndbegäret, måste ytterligare försök göras. Sammantaget kommer de garanterat att rubba jämvikten, och i sin tur ge upphov till en hämndaktion i retur. Och så är karusellen igång. Fejder och vendettor eskalerar och fortgår så länge att man till slut har glömt vad som utlöste det första våldet och varför man egentligen är ovänner. Samhället riskerar att hamna i en ändlös våldsspiral som inte slutar förrän den ena sidan, eller båda sidorna, är förintade. Girard konstaterar i ”Violence and the Sacred” att:

”Om vedergällningsaktioner kan komma att fortgå för all överskådlig framtid, är det inte en metod som lämpar sig för att undertrycka samhällets impulser till våld. Faktum är att det är hämnden som måste undertryckas.”

Det är alltså för att undvika vad som hotar att dra med sig hela samhället in i interna stridigheter, som de olika institutioner vi har för att hantera frågor om brott mot normer och regler, har kommit att utvecklas. Därmed inte sagt att straff saknar betydelse på andra sätt, som till exempel att skydda människor och samhälle mot notoriska brottslingar.

Girards poäng är dock att vi idag är så vana vid vårt eget moderna system, att vi förlorat siktet på vad som måste varit dess första upprinnelse. För att undvika våldsamma vedergällningar och vendettor var man tvungen att på något sätt flytta våldet från det okontrollerade ”alla mot alla”, till det extremt noga kontrollerade ”alla mot en”.

Vi har kommit en bra bit när vi försöker utröna sanningen och skipa rättvisa utifrån den i objektiva domstolar, men vi måste inse att de strukturellt också fungerar utifrån principen om en syndabock (en syndabock anses i allmänhet vara oskyldig, men behöver faktiskt inte vara det, men det är som sagt strukturen och inte frågan om skuld eller icke-skuld som intresserar oss här).

Alternativet till juridiska instanser och statliga våldsmonopol för att hålla vedergällningsvåld i schack i primitiva samhällen är religion, inom vars kontrollerade gränser våldet kan avvärjas, eller föras i en önskad riktning. Eftersom religion är universellt, är det religion som är den gemensamma grunden för samhällets kontrollerade bruk av våld.

Så, slutligen, med Girards ord (ibid)

”… if we compare societies that adhere to a judicial system with societies that practice sacrificial rites, the difference between the two are such that we can indeed consider the absence or presence of these institutions as a basis for distinguishing primitive societies from ‘civilized’ ones.”