• Om Kultur & Religion
  • René Girard & Källor
  • Begrepp & termer

Kultur & Religion

~ Girardiska betraktelser i dåtid och samtid

Kultur & Religion

Etikettarkiv: våld

Fokus på konfliktens karraktär

07 torsdag Dec 2017

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Eli Göndör, Frantz Fanon, islam, Jean Paul Sartre, katharsis, kolonialism, våld

Eli Göndör redogör i Fokus för hur muslimsk och västerländsk våldsbejakande radikalism hänger ihop. Båda vill (det kristna) västerlandets undergång och de har sedan en tid tillbaka interagerat på sätt som gör det svårt att upprätta en dialog med de västvänliga, här boende, muslimerna. En fransk undersökning visar på hur statsmakten där (och att det är likartat i Sverige, är högst sannolikt) upprättar kontaktytor mot muslimska företrädare, vilka få muslimer egentligen känner sig representerade av, och att dessa företrädare är de som samtidigt bär på våldsbejakande idé- och tankegods.

Läs hela artikeln, den är mycket intressant. Mina kommentarer skall fokusera på ett par saker från artikeln: att våldsbejakande är religiöst betingat offertänkande och på postkolonialismens mimesis.

René Girard har aldrig påstått sig komma fram till några av sina tankar om mimesis eller syndabocken, helt på egen hand. Han har alltid sagt sig ha funnit, åtminstone frön till sina idéer i andras arbete. Ett  exempel är Friedrich Nietzsche, då denne på ett så explicit sätt kritiserade kristendomens kritik av syndabockar. Nietzsche såg och erkände att den judisk-kristna traditionen var något helt unikt i världen; en religion som gav hopp och tröst åt de som han såg på som ”underlägsna folk”, och som gav upphov till det han kallade för en ”slav-moral”. Därför ställde han upp en antikrist i form av den gamla grekiska guden Dionysos, den sentida romantiserade vinguden, tillika dramats beskyddare, men som också krävde sina blodiga offer i de extasfyllda riterna till hans ära. (Enligt myten skall Dionysos ha överlämnat den första vinstocken till en människa, Ikarios, som sedermera också blev offrad åt Dionysos av dem som druckit den nyligen gudagivna drycken. Vi kan bara spekulera i hur den myten uppkom, men med tanke på hur vi läser andra myter i Girards anda, så är det troligen en sådan verklig händelse bakom). Nietzsche insåg att Kristus var anti-offer och mot syndabockar, vilket ledde till samhällets förfall, För Nietzsche var offret, av en för de mångas skull, något nödvändigt för kulturens förnyelse och fortsatta liv. Offret, genom sin katharsis-effekt, renar samhället från synd och skuld, förnyar och vitaliserar dess livsvilja. Enligt Nietzsche var kristendomen därmed anti-kultur (eller anti-liv), och han valde istället att ställa sig på Dionysos sida.

Göndör tar upp två tänkare i Nietzsches fotspår; Jean-Paul Sartre (1905 – 1980) och Frantz Fanon (1925 – 1961), som båda, i sin postkoloniala kritik, just lyfter fram våldet som en nödvändighet för samhällets, och individens, ”rening” – det vi också benämner ”katharsis”.

”Sartre ser våldet som en förlösande kraft för de koloniserade. För Sartre tillfrisknar den koloniserade människan från sin koloniala neuros genom att jaga bort kolonialisten med vapenmakt. Förmänskligandet av krigaren är hans vapen, enligt Sartre. Urskillningslöst dödande en nödvändighet. Dödandet blir en form av förbrödrande erfarenhet bland de överlevande. Våldet blir en form av rening i vilken människan återfinner sig själv, sin värdighet och sitt ursprung.”

Och Göndör om Frantz Fanon:

”Fanon uppmanar också till våld, inte bara som ett verktyg för att bekämpa kolonialmakterna utan också som en rening med vars hjälp självkänsla och värdighet kan återerövras. De som inte tar till våld eller opponerar sig mot kolonialmakterna kallar Fanon för »emanciperade slavar«. Fanons dom är att Europa är ett monster och att det behöver skapas en ny värld som inte inspireras av Europas institutioner, byggd på ödmjukhet och strävan efter att skapa en ny människa.”

Dessa två tänkare har haft enormt inflytande över de, främst på vänsterkanten, som anser att folk och kulturer har ”drabbats” (snarare än helt enkelt mötts) av västvärlden, genom kolonisationen. De fokuserar på de övertramp och excesser som kom i kolonialismens fotspår, liksom kristendomens samtida spridning.

Men, de missar helt att se det fantastiska med den europeiska kolonisationen, vilket är helt unikt för all världens tidigare kolonisationer och imperier. Nämligen att den samtidigt burit med sig en stor dos av självkritik. Saker som den transatlantiska slavhandeln, eller hur man behandlade infödingar i övrigt, har aldrig varit utan intern, och till stora delar berättigad, kritik. Denna kritik har accelererat ända fram till idag, där vi nu fått en bisarr from av skuldbeläggning av ”vita européer”. Det mesta som är fel i världen beror på vita, heterosexuella, män, enligt den postkoloniala teorin. Som om våld, slavhandel, krig, sjukdomar och allt möjligt elände inte fanns innan några européer satte sin fot utanför sin egen dörr.

Vi i väst har tagit till oss kristendomens självkritik, anti-offer och ställningstagande för den svage, en mimetisk identifikation med de lidande, genom vår Gud som står främst på de lidandes, och inte på de segrandes, sida. Hos vissa av oss (främst vänsterradikala akademiker med följe) finns en mimetisk dragningskraft till  ”de koloniserade” (även om kolonialismen sedan länge är borta), liksom med invandrare (som vägrar integrera sig och i själva verket är en slags kolonialister här), med de så kallade ”rasifierade” och de ”icke-vita”) som är så stark och ligger på ett så metafysiskt plan att de själva vill att västvärlden som kultur ska ta över dessa ”förtrycktas” plats, eller ”varande” i filosofiska termer. Det är dags att vi i väst blir till offer nu. Det är en sorts kulturmasochism, men där de akademiska elementen som driver på saken, nog snarare ser sig själva kunna ställa sig vid sidan om, som lite finare och upphöjda vita européer, ett slags kosmopolitiskt prästerskap som kan driva andra, offerlammen, in i fållan till slakt och därmed själva undkomma den död det innebär för den övriga västerländska judiskt-kristna kulturen.

Vissa vill bara se på när världen brinner.

 

Mot både Alfa och Omega

09 måndag Dec 2013

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

apokalyps, First Things, våld

Här är en artikel i First Things, där Girard själv får lov att tala om den pågående apokalypsen. En liten aptitretare:

”Christianity is the only religion that has foreseen its own failure. This prescience is known as the apocalypse. Indeed, it is in the apocalyptic texts that the word of God is most forceful, repudiating mistakes that are entirely the fault of humans, who are less and less inclined to acknowledge the mechanisms of their violence. The longer we persist in our error, the stronger God’s voice will emerge from the devastation. This is why no one wants to read the apocalyptic texts that abound in the synoptic gospels and Pauline epistles. This is also why no one wants to recognize that these texts rise up before us because we have disregarded the Book of Revelation. Once in our history the truth about the identity of all humans was spoken, and no one wanted to hear it; instead we hang ever more frantically onto our false differences.

Two world wars, the invention of the atomic bomb, and all the rest of the modern horrors have not sufficed to convince humanity, and Christians above all, that the apocalyptic texts might concern the disaster that is underway. Violence has been unleashed across the whole world, and our paradox is this: By getting closer to Alpha, we are going toward Omega; by better understanding the origin, we can see every day a little better that the origin is coming closer. Our fetters were put in place by the founding murder and unshackled by the Passion—with the result of liberating planet-wide violence.”

Religion och våld

05 söndag Maj 2013

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Barron, religion, våld

Några kommentarer från fader Barron om hur vi måste läsa hela Biblen, med korsfästelsen och återuppståndelsen ständigt i sikte, så att säga. Biblen är historien om frälsningen, från början till slut. Vi kan inte plocka ut enskilda händelser och säga att ”se vad mycket våld som är sanktionerat av religionen”, och glömma bort ”det sista kapitlet”, vilket avslöjar sanningen för oss. Nämligen att våldet är enbart vårt eget, att våldet är människornas och inte Guds vägar.

En ”priviligierad” röst tystnar

19 måndag Nov 2012

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ 1 kommentar

Etiketter

debatt, feminism, hömnd, offer, Per Ström, politik, våld

Per Ström, en av de flitigaste debattörerna kring feminism och jämlikhetsfrågor, väljer att avsluta sin medverkan i debatten eftersom han upplever att det personliga priset blev för högt på grund av de enorma mängder av hot, hat och kränkningar som han drabbats av. På SVT Debatt skriver Ström om de mest bisarra saker som han drabbats av. Inte från någon anonym näthatspöbel, en sådan kan man ju till stor del ignorera, utan från folk på uppburna positioner till vilka vi kan räkna kulturpersonligheter, samhällsdebattörer och journalister.

”Mycket av hatmobbens framfart sker i sociala medier. Men även Sveriges Radios journalister och stora papperstidningar har sällat sig till mobben. Observera återigen att jag inte syftar på saklig kritik – sådan välkomnar jag – utan på lynchmentalitet och härskarteknik. Det rör sig om uttalanden som att min mentala hälsa kan ifrågasättas och att jag borde skaffa suspensoar. Vad mina underklädesvanor har med samhällsdebatten att göra framgick inte. En tidning skrev något om att ifall jag blir nedslagen med ett järnrör när jag går ut så skulle det inte vara så förvånande.

Ibland har till och med ledarsidor hoppat på håntåget.”

Feministerna själva har inget medlidande. Istället anser man att Per Ström är privilegierad och undanflykter om hur kvinnor minsann haft det svårt också tas till intäkt för att nu har rättvisa skipats. Oklart är hur det rättfärdigar vad som drabbat Per Ström. Men det ligger i vår tid att anse att hämnd är den enda vägen till rättvisa. Typiskt nog uppmanade president Obama sina anhängare inför valet att rösta på honom för att ”hämnas”, dock något oklart på vad och varför. På den ”vite mannen” kanske?

Det större problemet, vilket också Erik Helmerson på DN också poängterar, är att ingen av sidorna, varken feminsiterna eller de med andra uppfattningar, vinner på att en röst i debatten skräms till tystnad. De enda som, i likhet med hur de militanta djurrättsaktivisterna genom hot och våld fick pälshandlare att stänga sina butiker, kan fira någon sorts seger nu är våldets apologeter.

Allt detta är en del av vår relativiserande kultur, där man å ena stunden kan se sig själv som ett utsatt offer, för att i nästa stund, utan ett uns av självreflektion, agera överslätande för andra offer. På så sätt lever vi idag ”under korset”. Vi ser offer hela tiden, men bara dem som passar in i vår egen förutbestämda mall över hur ett offer ser ut. Och det kan inte se ut som en vit medelålders man. Vi ser alltså bara de offer vi vill se…

Är heligheten problemet?

23 söndag Sep 2012

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ 2 kommentarer

Etiketter

gudstro, helig, Lena Andersson, våld

Lena Andersson skriver på DN om problematiken kring heligheten; om att det tycks vara själva betraktandet av något som heligt, som gör att man tar till våld för att försvara detta heliga från vad man upplever som kränkningar.

Till stora delar är texten oproblematisk och inte svår att hålla med om, t ex:

”Dåligt och bra i konsterna är nu inte fullt så enkelt men det är också bara ett svepskäl för att undkomma de svårare diskussionsämnena: att föreställningar om helighet kraftigt hämmar människors tillgång till sitt intellekt. Att behovet av sekularisering och liberalisering av islamisk teologi är skriande, liksom att de muslimer som aktivt verkar för sekularisering och liberalisering är marginaliserade, ibland hotade till livet.”

Det heliga har i någon form alltid stått i centrum hos människan. Det kan vara i form av gudar, men också i partier, ideologier och i mänskliga institutioner som staten, nationen eller annat. Genom tiderna har det gudomliga placerats på och i så många felaktiga ställen att Gud Fader själv måste sucka djupt över vår dårskap.

Men Andersson är inte helt oproblematisk. Läsningen av henne kan också skilja sig åt märkte jag då jag diskuterat hennes text med en god vän. Det är kanske inte så konstigt då Andersson inte är helt tydlig. Man kan göra välvillig läsning, liksom en mer skeptisk.

En välvillig läsning är att Andersson menar att det är just våldsverkarnas ”uppfattningar” och metoder som är felaktiga när de griper till våld för att försvara det heliga. Därför är våldsverkarna ytterst ansvariga. En skeptisk läsning ser dock både rubriken, liksom stycket om att ”vad gäller våld som svar på fiktion är heligheten nog den springande punkten”, som problematiskt. Här avfärdar hon alla uppfattningar om helighet som nonsens och gör själva befintligheten av något heligt till våldets källa. Inget heligt, inget våld, tycks vara hennes recept.

Andersson tycks vilja gå runt problemet med det heliga genom att göra allting oheligt, allting blir relativt, och därmed är ingenting ytterst försvarbart. Absolut inte med våld, men frågan är om ens ord är önskvärda.

Man behöver dock inte ens läsa mellan raderna för att se hur Andersson framför en radikalsekulär agenda. Hon skriver nämligen i några rader på slutet om hur samtalet med muslimer (och med andra troende också, får man anta) kan bli ”intressant” först då vi slutar att diskutera utefter ”gudstro”, och istället utgår från endast sekulära vetenskaper ”som sociologi, historia och erfarenhet”. Alla de som resonerar efter helighet eller någon gudsuppfattning, avfärdas alltså som ointressanta tills dess de börjar prata med Andersson på hennes eget språk. Man kan säga mycket om detta märkliga uttalande (som att gudstro och erfarenhet inte skulle höra ihop?), men när hon utvisar gudstron, och därmed en stor mängd kunskap som vi med vetenskapens hjälp inte kan verifiera, som relevant för samtalet, då är hon ute på väldigt djupt och så kallat ”grumligt” vatten.

Som jag läser henne vill hon göra heligheten till ytterst ansvarig för våldet. Jag sätter våldsverkarna som ytterst och ensamt ansvariga.

Hämnden och vedergällningens logik

20 torsdag Sep 2012

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ 1 kommentar

Etiketter

antropologi, hämnd, rättssystem, rättvisa, René Girard, våld

Befolkningen på ögruppen Andamanerna beskrevs, enligt Girard (i ”Violence and the Sacred”) av antropologen Radcliff-Brown som ett folk med väldefinierade normer om rätt och fel, men som helt saknade någon form av rättsväsende som hanterar överträdelser. Någon bestraffning genom samhällets försorg hade, upp till tidpunkten (början av nittonhundratalet) för Radcliff-Browns undersökning inte existerat. Istället var det helt upp till den förorättade att utsöka sin hämnd. Liknande exempel har hittats hos andra primitiva folk, så det är inget specifikt, utan troligare vad vi alla kommer, men har utvecklats olika, ifrån.

Är det något som den oreglerade hämnden alltid innebär, så är det ett eskalerande våld. Anledningen är enkel. Att hämnas en oförrätt med en precis rättvisa är svårt. Särskilt när det kommer till bruk av våld. Att besvara våld med en exakt lika stor mängd av våld är, om jag själv får säga det, i princip aldrig möjligt. Det blir antingen i underkant, vilket gör att hämnden inte tillfredsställer hämnarens begär, eller, vilket är troligast eftersom man vill vara säker på att bli tillfredsställd, för mycket våld. I sin tur kommer ett våld i överkant nästan garanterat innebära en vedergällning åt andra hållet igen.

Vad är förresten poängen med vedergällning, om den inte ger en känsla av tillfredsställelse – och tillfredsställelsen kommer lättare då hämnden överträffar det brott man själv blivit utsatt för.

Att brottsoffer upplever en brist på rättvisa eller upprättelse, även om dom och straff utdelas, är därför att mänsklig rättvisa har alla möjligheter att misslyckas och oftast sker så. Men, vilket vi skall se, så är rättvisa och hämnd inte poängen med ett rättssystem.

Vi kan också konstatera att om en vedergällning inte får avsedd effekt för hämnaren, alltså att stilla hämndbegäret, måste ytterligare försök göras. Sammantaget kommer de garanterat att rubba jämvikten, och i sin tur ge upphov till en hämndaktion i retur. Och så är karusellen igång. Fejder och vendettor eskalerar och fortgår så länge att man till slut har glömt vad som utlöste det första våldet och varför man egentligen är ovänner. Samhället riskerar att hamna i en ändlös våldsspiral som inte slutar förrän den ena sidan, eller båda sidorna, är förintade. Girard konstaterar i ”Violence and the Sacred” att:

”Om vedergällningsaktioner kan komma att fortgå för all överskådlig framtid, är det inte en metod som lämpar sig för att undertrycka samhällets impulser till våld. Faktum är att det är hämnden som måste undertryckas.”

Det är alltså för att undvika vad som hotar att dra med sig hela samhället in i interna stridigheter, som de olika institutioner vi har för att hantera frågor om brott mot normer och regler, har kommit att utvecklas. Därmed inte sagt att straff saknar betydelse på andra sätt, som till exempel att skydda människor och samhälle mot notoriska brottslingar.

Girards poäng är dock att vi idag är så vana vid vårt eget moderna system, att vi förlorat siktet på vad som måste varit dess första upprinnelse. För att undvika våldsamma vedergällningar och vendettor var man tvungen att på något sätt flytta våldet från det okontrollerade ”alla mot alla”, till det extremt noga kontrollerade ”alla mot en”.

Vi har kommit en bra bit när vi försöker utröna sanningen och skipa rättvisa utifrån den i objektiva domstolar, men vi måste inse att de strukturellt också fungerar utifrån principen om en syndabock (en syndabock anses i allmänhet vara oskyldig, men behöver faktiskt inte vara det, men det är som sagt strukturen och inte frågan om skuld eller icke-skuld som intresserar oss här).

Alternativet till juridiska instanser och statliga våldsmonopol för att hålla vedergällningsvåld i schack i primitiva samhällen är religion, inom vars kontrollerade gränser våldet kan avvärjas, eller föras i en önskad riktning. Eftersom religion är universellt, är det religion som är den gemensamma grunden för samhällets kontrollerade bruk av våld.

Så, slutligen, med Girards ord (ibid)

”… if we compare societies that adhere to a judicial system with societies that practice sacrificial rites, the difference between the two are such that we can indeed consider the absence or presence of these institutions as a basis for distinguishing primitive societies from ‘civilized’ ones.”

Den förföljda massan och det självrättfärdiga våldet

20 fredag Jul 2012

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

destruktivitet, eld, elias canetti, förföljd, folkmassa, våld

Varför blir en folkmassa plötsligt våldsam? Elias Canetti menar att ingen riktigt tycks kunna komma åt kärnan i våldet som massfenomen, trots att det är både vanligt förekommande och ofta omdiskuterat.

Massan förfaller sig ha rätt att ta till våld därför en viktig aspekt hos den är upplevelsen av att vara förföljd och förtryckt. Allt som den nominerade fienden (staten, polisen, politikerna, kapitalisterna, etc.) gör, är ur massans synsätt, försök att förgöra den. Detta har med massans inneboende strävan mot tillväxt att göra. Allt som verkar förhindra tillväxten blir till fiender. Särskilt vanligt är det hos revolutionära grupper, som kan se hela samhällsklasser, vanligt folk helt enkelt, som fiender bara därför att de existerar och lever på ett sätt som förhindrar den revolutionära massans expansionsmål.

Attacker, särskilt fysiska, mot massan tenderar endast att stärka dess sammanhållning och vilja att återförenas. Eftergifter för dess krav, å andra sidan, kan bli början på dess sönderfall (genom avlösning), då själva poängen med massans bildande försvinner. Canetti jämför massan, folkhopen, med en belägrad stad som har fiender både utanför och innanför stadens murar. Farligast för massan är en attack inifrån; eller rättare sagt den form av ”moraliskt svek” av de som kan övertalas att ägna sig åt sina egna liv istället för att riskera det. Det finns alltid en lockelse i att få gå hem, rå om sin familj, älska, äta och sova, istället för att riskera allt på barrikaderna.

En massa som upplever sig som förföljd anser sig ha rätt till ”självförsvar”, det vill säga utövandet av våld. Eftersom ingen styr och ingen har ansvar i en massa som är en folkhop som samlas på gatan, blir våldet okontrollerat och upploppsliknande. ”Alla” ger sig på allt som tycks representera fienden.

Det som är lättast att ha sönder är det första som man ger sig på, lös egendom och fönsterrutor är populärt. Objekt som går sönder, skriver Canetti, ger ifrån sig ljud som påminner om en nyfödds första skrik – det är som ljudet av nytt liv. Ljuden från vad som blir sönderslaget sporrar till ytterligare destruktivitet.

“There seems to be a special need for this kind of noise at the beginning of events, when the crowd is still small and little or nothing has happened. The noise is a promise of the reinforcements the crowed hoped for, and a happy omen for deeds to come.”

Men inte bara det som är lätt förgängligt är måltavlor. Statyer av gedigen sten och brons, dessa representanter för tidigare hierarkier, har genom alla tider blivit offer för massans våld. Vi har som exempel bilderna från talibanernas sprängning av Buddhastatyerna i Afghanistan, eller hur Saddam monumentet dras omkull i Bagdad, Irak. När det sker ger det upphov till avlösning för massan. Gamla gudar, som genom sina monument och tempel verkade permanenta och eviga, faller, men nya tar snart dess plats.

Det brukar inte gå så långt som till samhällsomvälvning. Det landar oftast i simpla gatukravaller. Dörrar, fönster och annat som massan upplever som hot (bakom dem finns det privata, vilket massan avskyr därför att det begränsar massans tillväxt) angrips för att de som gömmer sig bakom dem skall införlivas i rörelsen. I massan upplever man som tidigare sagt en frihetskänsla, en solidaritet och ett överskridande av den egna personen, vilken man vill dela med fler människor – som de också förvänta uppleva – bara de förenas med massan. Allt som verkar kunna förhindra detta irriterar massan: det kan vara en dörr, ett fönster, eller en polisavspärrning, liksom det kan vara riter, traditioner och annat som ”håller människor i schack”.

Eld är den mäktigaste form av förstörelse. Den lämnar inget utan aska och ruiner kvar och inget är längre som det var efter en rejäl brand. Själva elden syns på långt håll och lockar till sig mer folk. ”Efter förstörelsen”, skriver Canetti, ”dör både elden och massan ut.”

Bild från Göteborgskravallerna, 2001:

Vad som döljs av religionsdebatten

24 söndag Jun 2012

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

religion, våld

Ur Violence and the Sacred (med min kursivering i slutet), av René Girard:

”A unique generative force exists that we can only qualify as religious in a sense deeper than the theological one. It remains concealed and draws its strength from this concealment, even as its self-created shelter begins to crumble. The acknowledgement of such a force allows us to assess our modern ignorance – ignorance in regard to violence as well as religion. If we fail to understand certain religious practices it is not because we are outside their sphere of influence but because we are still to a very real extent enclosed within them. The solemn debated on the death of God and of man are perhaps beside the point. They remain theological at bottom, and by extension sacrificial; that is, they draw a veil over the subject of vengeance, which threatens to become quite real once again, in the form not of a philosophical debate, but of unlimited violence, in a world with no absolute values.”

Författaren:

Kultur och Religion

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Arkiv

Senaste

  • Mimetisk julkalender
  • Rävar och igelkottar
  • Jordmån för sekterism
  • Sådan är människan
  • Intervju med kardinal Pell, ett offer för sin poliskår och media

Girard-relaterat

  • COV & R
  • Gil Bailie
  • Girard på Wikipedia (eng)
  • Girard på Wikipedia (sv)
  • Girardian Lectionary
  • Imaginary Visions of True Peace
  • Imitatio
  • The Cornerstone Forum

Girardian

  • A Neighbor's Choice

Katolskt

  • Catholic Gentleman
  • En rätt så katolsk blogg
  • First Thoughts
  • I Kyrkans fulla gemenskap
  • Katolsk Observatör
  • Katolsk Observatör – Blogg
  • Katolskt Fönster
  • Labarum
  • Signum
  • Word On Fire

Läsvärt

  • Amerikanska Nyhetsanalyser
  • Danny Kohn
  • Fred i Mellanöstern
  • Fytne
  • Gudmundson
  • Jihad Watch
  • Mats Tunehag
  • Merit Wager
  • One Cosmos

Samhälle & Kultur

  • Axess Magasin & TV
  • Dick Erixon
  • Frihetligt
  • Spengler
  • The Climate Scam

Blog Stats

  • 73 538 hits

Redaktören

  • Registrera
  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.com

Blogg på WordPress.com.

Avbryt
Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy