Lena Andersson skriver på DN om problematiken kring heligheten; om att det tycks vara själva betraktandet av något som heligt, som gör att man tar till våld för att försvara detta heliga från vad man upplever som kränkningar.

Till stora delar är texten oproblematisk och inte svår att hålla med om, t ex:

”Dåligt och bra i konsterna är nu inte fullt så enkelt men det är också bara ett svepskäl för att undkomma de svårare diskussionsämnena: att föreställningar om helighet kraftigt hämmar människors tillgång till sitt intellekt. Att behovet av sekularisering och liberalisering av islamisk teologi är skriande, liksom att de muslimer som aktivt verkar för sekularisering och liberalisering är marginaliserade, ibland hotade till livet.”

Det heliga har i någon form alltid stått i centrum hos människan. Det kan vara i form av gudar, men också i partier, ideologier och i mänskliga institutioner som staten, nationen eller annat. Genom tiderna har det gudomliga placerats på och i så många felaktiga ställen att Gud Fader själv måste sucka djupt över vår dårskap.

Men Andersson är inte helt oproblematisk. Läsningen av henne kan också skilja sig åt märkte jag då jag diskuterat hennes text med en god vän. Det är kanske inte så konstigt då Andersson inte är helt tydlig. Man kan göra välvillig läsning, liksom en mer skeptisk.

En välvillig läsning är att Andersson menar att det är just våldsverkarnas ”uppfattningar” och metoder som är felaktiga när de griper till våld för att försvara det heliga. Därför är våldsverkarna ytterst ansvariga. En skeptisk läsning ser dock både rubriken, liksom stycket om att ”vad gäller våld som svar på fiktion är heligheten nog den springande punkten”, som problematiskt. Här avfärdar hon alla uppfattningar om helighet som nonsens och gör själva befintligheten av något heligt till våldets källa. Inget heligt, inget våld, tycks vara hennes recept.

Andersson tycks vilja gå runt problemet med det heliga genom att göra allting oheligt, allting blir relativt, och därmed är ingenting ytterst försvarbart. Absolut inte med våld, men frågan är om ens ord är önskvärda.

Man behöver dock inte ens läsa mellan raderna för att se hur Andersson framför en radikalsekulär agenda. Hon skriver nämligen i några rader på slutet om hur samtalet med muslimer (och med andra troende också, får man anta) kan bli ”intressant” först då vi slutar att diskutera utefter ”gudstro”, och istället utgår från endast sekulära vetenskaper ”som sociologi, historia och erfarenhet”. Alla de som resonerar efter helighet eller någon gudsuppfattning, avfärdas alltså som ointressanta tills dess de börjar prata med Andersson på hennes eget språk. Man kan säga mycket om detta märkliga uttalande (som att gudstro och erfarenhet inte skulle höra ihop?), men när hon utvisar gudstron, och därmed en stor mängd kunskap som vi med vetenskapens hjälp inte kan verifiera, som relevant för samtalet, då är hon ute på väldigt djupt och så kallat ”grumligt” vatten.

Som jag läser henne vill hon göra heligheten till ytterst ansvarig för våldet. Jag sätter våldsverkarna som ytterst och ensamt ansvariga.