Etiketter

, , , , , ,

Eli Göndör redogör i Fokus för hur muslimsk och västerländsk våldsbejakande radikalism hänger ihop. Båda vill (det kristna) västerlandets undergång och de har sedan en tid tillbaka interagerat på sätt som gör det svårt att upprätta en dialog med de västvänliga, här boende, muslimerna. En fransk undersökning visar på hur statsmakten där (och att det är likartat i Sverige, är högst sannolikt) upprättar kontaktytor mot muslimska företrädare, vilka få muslimer egentligen känner sig representerade av, och att dessa företrädare är de som samtidigt bär på våldsbejakande idé- och tankegods.

Läs hela artikeln, den är mycket intressant. Mina kommentarer skall fokusera på ett par saker från artikeln: att våldsbejakande är religiöst betingat offertänkande och på postkolonialismens mimesis.

René Girard har aldrig påstått sig komma fram till några av sina tankar om mimesis eller syndabocken, helt på egen hand. Han har alltid sagt sig ha funnit, åtminstone frön till sina idéer i andras arbete. Ett  exempel är Friedrich Nietzsche, då denne på ett så explicit sätt kritiserade kristendomens kritik av syndabockar. Nietzsche såg och erkände att den judisk-kristna traditionen var något helt unikt i världen; en religion som gav hopp och tröst åt de som han såg på som ”underlägsna folk”, och som gav upphov till det han kallade för en ”slav-moral”. Därför ställde han upp en antikrist i form av den gamla grekiska guden Dionysos, den sentida romantiserade vinguden, tillika dramats beskyddare, men som också krävde sina blodiga offer i de extasfyllda riterna till hans ära. (Enligt myten skall Dionysos ha överlämnat den första vinstocken till en människa, Ikarios, som sedermera också blev offrad åt Dionysos av dem som druckit den nyligen gudagivna drycken. Vi kan bara spekulera i hur den myten uppkom, men med tanke på hur vi läser andra myter i Girards anda, så är det troligen en sådan verklig händelse bakom). Nietzsche insåg att Kristus var anti-offer och mot syndabockar, vilket ledde till samhällets förfall, För Nietzsche var offret, av en för de mångas skull, något nödvändigt för kulturens förnyelse och fortsatta liv. Offret, genom sin katharsis-effekt, renar samhället från synd och skuld, förnyar och vitaliserar dess livsvilja. Enligt Nietzsche var kristendomen därmed anti-kultur (eller anti-liv), och han valde istället att ställa sig på Dionysos sida.

Göndör tar upp två tänkare i Nietzsches fotspår; Jean-Paul Sartre (1905 – 1980) och Frantz Fanon (1925 – 1961), som båda, i sin postkoloniala kritik, just lyfter fram våldet som en nödvändighet för samhällets, och individens, ”rening” – det vi också benämner ”katharsis”.

”Sartre ser våldet som en förlösande kraft för de koloniserade. För Sartre tillfrisknar den koloniserade människan från sin koloniala neuros genom att jaga bort kolonialisten med vapenmakt. Förmänskligandet av krigaren är hans vapen, enligt Sartre. Urskillningslöst dödande en nödvändighet. Dödandet blir en form av förbrödrande erfarenhet bland de överlevande. Våldet blir en form av rening i vilken människan återfinner sig själv, sin värdighet och sitt ursprung.”

Och Göndör om Frantz Fanon:

”Fanon uppmanar också till våld, inte bara som ett verktyg för att bekämpa kolonialmakterna utan också som en rening med vars hjälp självkänsla och värdighet kan återerövras. De som inte tar till våld eller opponerar sig mot kolonialmakterna kallar Fanon för »emanciperade slavar«. Fanons dom är att Europa är ett monster och att det behöver skapas en ny värld som inte inspireras av Europas institutioner, byggd på ödmjukhet och strävan efter att skapa en ny människa.”

Dessa två tänkare har haft enormt inflytande över de, främst på vänsterkanten, som anser att folk och kulturer har ”drabbats” (snarare än helt enkelt mötts) av västvärlden, genom kolonisationen. De fokuserar på de övertramp och excesser som kom i kolonialismens fotspår, liksom kristendomens samtida spridning.

Men, de missar helt att se det fantastiska med den europeiska kolonisationen, vilket är helt unikt för all världens tidigare kolonisationer och imperier. Nämligen att den samtidigt burit med sig en stor dos av självkritik. Saker som den transatlantiska slavhandeln, eller hur man behandlade infödingar i övrigt, har aldrig varit utan intern, och till stora delar berättigad, kritik. Denna kritik har accelererat ända fram till idag, där vi nu fått en bisarr from av skuldbeläggning av ”vita européer”. Det mesta som är fel i världen beror på vita, heterosexuella, män, enligt den postkoloniala teorin. Som om våld, slavhandel, krig, sjukdomar och allt möjligt elände inte fanns innan några européer satte sin fot utanför sin egen dörr.

Vi i väst har tagit till oss kristendomens självkritik, anti-offer och ställningstagande för den svage, en mimetisk identifikation med de lidande, genom vår Gud som står främst på de lidandes, och inte på de segrandes, sida. Hos vissa av oss (främst vänsterradikala akademiker med följe) finns en mimetisk dragningskraft till  ”de koloniserade” (även om kolonialismen sedan länge är borta), liksom med invandrare (som vägrar integrera sig och i själva verket är en slags kolonialister här), med de så kallade ”rasifierade” och de ”icke-vita”) som är så stark och ligger på ett så metafysiskt plan att de själva vill att västvärlden som kultur ska ta över dessa ”förtrycktas” plats, eller ”varande” i filosofiska termer. Det är dags att vi i väst blir till offer nu. Det är en sorts kulturmasochism, men där de akademiska elementen som driver på saken, nog snarare ser sig själva kunna ställa sig vid sidan om, som lite finare och upphöjda vita européer, ett slags kosmopolitiskt prästerskap som kan driva andra, offerlammen, in i fållan till slakt och därmed själva undkomma den död det innebär för den övriga västerländska judiskt-kristna kulturen.

Vissa vill bara se på när världen brinner.

 

Annonser