I religiösa riter är det inte ovanligt att man i liturgin omgärdar, omringar eller cirkulerar kring det heliga vilket står i centrum för dyrkan och tillbedjan. Många ritualer går ut på att dansa runt, eller gå i olika former av processioner, runt det heliga i centrum. Det heliga, vilket man höll i skräckblandad beundran och respekt, på grund av dess förmåga att både bringa våld och fred.

Inom islam är det en religiös plikt att vallfärda som pilgrim till Mekka. Väl där skall man gå sju moturs varv runt Kaba, en särskilt helig byggnad där. För varje varv skall man helst också stanna och röra vid den ”svarta stenen”, vilken är infattad i denna byggnads ena hörn. Kan man inte nå fram hela vägen är det tillbörligt att stanna upp och peka mot stenen. Byggnaden är dock långt mycket äldre än från Muhammeds tid och har varit en helig plats för hedniska arabfolk, särskilt folken just kring Mekka där ständiga strider fördes om herraväldet över platsen. Att flera gånger har omslutits av både försvarare och anfallare är troligt. Muhammed upptog alltså denna hedniska stendyrkan i islam och ålade alltså sina efterföljare att som en religlös plikt vallfärda till platsen.

Att cirkulera är också att omringa. Särskilt då tillbedjarna är flera till antalet blir ringen ett sätt att markera den inbördes jämställdheten inför det heliga. Att omringa kan ha två syften: att skydda det omgärdade mot någon form av yttre hot, eller att fånga, skada eller döda den omringade.

Genom att formera ett försvar runt något eller någon kan man effektivt hindra attacker från alla håll. Städer hade inte sällan en ringmur för att skydda sig. Denna mur gjorde också en tydlig avgränsning mellan landdsort och stad, mellan borgare och bönder, och markerade därför tillhörighet och gemenskap. Från motsatt håll söker man, till exempel i krig, att omringa sin fiende. Att omringa är ett effektivt sätt för jägare att fånga eller döda sitt byte. En belägring måste också helt omsluta staden, dels för att skära av dess möjligheter till flykt, dels införsel av förnödenheter och försvarare.

På samma sätt kan vi agera socialt. Att socialt söka att omringa den/det man önskar försvara, och därmed stöta ut det fientliga och störande av den sociala ordningen, är en försvarsmekanism på gott och ont. Det kan skydda gruppen, men kan givetvis också få negativa konsekvenser.

När den ett oroligt element dyker upp som hotar gruppen, kan man söka att ”omringa” detta element och attackera samtidigt från alla håll. Fler kommer med genom den mimetiska lockelse som det innebär att få sälla sig till den omringande flocken och slippa hamna utanför.

Detta kan vara en process som är helt och hållet utan fysiskt våld. Oavsett blir den omringade, den som alla är överens om att var mot, både bildligt och bokstavligt, ett lättare byte och ett offer på den sociala tillhörighetens altare. Den så omtalade svenska ”åsiktskorridoren” är ett utmärkt exempel på hur det kan fungera under en tid, att den sedermera börjat ifrågasättas allt mer och att parallella och korsande korridorer börjar accepteras. Men sådant skriver så många andra bättre om än undertecknad.

För att återknyta till den religiösa ritualen att cirkulera kring det heliga, så har det en potentiell, för att inte säga trolig, grund i att man en gång i tiden omringade, bokstavligt talat, den som alla mimetiskt var överens om var skyldig till samhällets kris, och således behövde offras för dess förlösning.