Per Ström, en av de flitigaste debattörerna kring feminism och jämlikhetsfrågor, väljer att avsluta sin medverkan i debatten eftersom han upplever att det personliga priset blev för högt på grund av de enorma mängder av hot, hat och kränkningar som han drabbats av. På SVT Debatt skriver Ström om de mest bisarra saker som han drabbats av. Inte från någon anonym näthatspöbel, en sådan kan man ju till stor del ignorera, utan från folk på uppburna positioner till vilka vi kan räkna kulturpersonligheter, samhällsdebattörer och journalister.

”Mycket av hatmobbens framfart sker i sociala medier. Men även Sveriges Radios journalister och stora papperstidningar har sällat sig till mobben. Observera återigen att jag inte syftar på saklig kritik – sådan välkomnar jag – utan på lynchmentalitet och härskarteknik. Det rör sig om uttalanden som att min mentala hälsa kan ifrågasättas och att jag borde skaffa suspensoar. Vad mina underklädesvanor har med samhällsdebatten att göra framgick inte. En tidning skrev något om att ifall jag blir nedslagen med ett järnrör när jag går ut så skulle det inte vara så förvånande.

Ibland har till och med ledarsidor hoppat på håntåget.”

Feministerna själva har inget medlidande. Istället anser man att Per Ström är privilegierad och undanflykter om hur kvinnor minsann haft det svårt också tas till intäkt för att nu har rättvisa skipats. Oklart är hur det rättfärdigar vad som drabbat Per Ström. Men det ligger i vår tid att anse att hämnd är den enda vägen till rättvisa. Typiskt nog uppmanade president Obama sina anhängare inför valet att rösta på honom för att ”hämnas”, dock något oklart på vad och varför. På den ”vite mannen” kanske?

Det större problemet, vilket också Erik Helmerson på DN också poängterar, är att ingen av sidorna, varken feminsiterna eller de med andra uppfattningar, vinner på att en röst i debatten skräms till tystnad. De enda som, i likhet med hur de militanta djurrättsaktivisterna genom hot och våld fick pälshandlare att stänga sina butiker, kan fira någon sorts seger nu är våldets apologeter.

Allt detta är en del av vår relativiserande kultur, där man å ena stunden kan se sig själv som ett utsatt offer, för att i nästa stund, utan ett uns av självreflektion, agera överslätande för andra offer. På så sätt lever vi idag ”under korset”. Vi ser offer hela tiden, men bara dem som passar in i vår egen förutbestämda mall över hur ett offer ser ut. Och det kan inte se ut som en vit medelålders man. Vi ser alltså bara de offer vi vill se…