Taggar

, , , , ,

Varför blir en folkmassa plötsligt våldsam? Elias Canetti menar att ingen riktigt tycks kunna komma åt kärnan i våldet som massfenomen, trots att det är både vanligt förekommande och ofta omdiskuterat.

Massan förfaller sig ha rätt att ta till våld därför en viktig aspekt hos den är upplevelsen av att vara förföljd och förtryckt. Allt som den nominerade fienden (staten, polisen, politikerna, kapitalisterna, etc.) gör, är ur massans synsätt, försök att förgöra den. Detta har med massans inneboende strävan mot tillväxt att göra. Allt som verkar förhindra tillväxten blir till fiender. Särskilt vanligt är det hos revolutionära grupper, som kan se hela samhällsklasser, vanligt folk helt enkelt, som fiender bara därför att de existerar och lever på ett sätt som förhindrar den revolutionära massans expansionsmål.

Attacker, särskilt fysiska, mot massan tenderar endast att stärka dess sammanhållning och vilja att återförenas. Eftergifter för dess krav, å andra sidan, kan bli början på dess sönderfall (genom avlösning), då själva poängen med massans bildande försvinner. Canetti jämför massan, folkhopen, med en belägrad stad som har fiender både utanför och innanför stadens murar. Farligast för massan är en attack inifrån; eller rättare sagt den form av ”moraliskt svek” av de som kan övertalas att ägna sig åt sina egna liv istället för att riskera det. Det finns alltid en lockelse i att få gå hem, rå om sin familj, älska, äta och sova, istället för att riskera allt på barrikaderna.

En massa som upplever sig som förföljd anser sig ha rätt till ”självförsvar”, det vill säga utövandet av våld. Eftersom ingen styr och ingen har ansvar i en massa som är en folkhop som samlas på gatan, blir våldet okontrollerat och upploppsliknande. ”Alla” ger sig på allt som tycks representera fienden.

Det som är lättast att ha sönder är det första som man ger sig på, lös egendom och fönsterrutor är populärt. Objekt som går sönder, skriver Canetti, ger ifrån sig ljud som påminner om en nyfödds första skrik – det är som ljudet av nytt liv. Ljuden från vad som blir sönderslaget sporrar till ytterligare destruktivitet.

“There seems to be a special need for this kind of noise at the beginning of events, when the crowd is still small and little or nothing has happened. The noise is a promise of the reinforcements the crowed hoped for, and a happy omen for deeds to come.”

Men inte bara det som är lätt förgängligt är måltavlor. Statyer av gedigen sten och brons, dessa representanter för tidigare hierarkier, har genom alla tider blivit offer för massans våld. Vi har som exempel bilderna från talibanernas sprängning av Buddhastatyerna i Afghanistan, eller hur Saddam monumentet dras omkull i Bagdad, Irak. När det sker ger det upphov till avlösning för massan. Gamla gudar, som genom sina monument och tempel verkade permanenta och eviga, faller, men nya tar snart dess plats.

Det brukar inte gå så långt som till samhällsomvälvning. Det landar oftast i simpla gatukravaller. Dörrar, fönster och annat som massan upplever som hot (bakom dem finns det privata, vilket massan avskyr därför att det begränsar massans tillväxt) angrips för att de som gömmer sig bakom dem skall införlivas i rörelsen. I massan upplever man som tidigare sagt en frihetskänsla, en solidaritet och ett överskridande av den egna personen, vilken man vill dela med fler människor – som de också förvänta uppleva – bara de förenas med massan. Allt som verkar kunna förhindra detta irriterar massan: det kan vara en dörr, ett fönster, eller en polisavspärrning, liksom det kan vara riter, traditioner och annat som ”håller människor i schack”.

Eld är den mäktigaste form av förstörelse. Den lämnar inget utan aska och ruiner kvar och inget är längre som det var efter en rejäl brand. Själva elden syns på långt håll och lockar till sig mer folk. ”Efter förstörelsen”, skriver Canetti, ”dör både elden och massan ut.”

Bild från Göteborgskravallerna, 2001: