Taggar

, , , , ,

För den som tvekar något inför realiteten i vad vi med hjälp av Elias Canetti hittills har observerat om massrörelser och folkhopar, kan med fördel läsa denna ögonvittnesskildring av vänsterkvinnan Kajsa Ekis Ekman, som redogör för sina egna upplevelser av flera av de fenomen vi tagit upp. Några utvalda stycken ur den får exemplifiera vad vi hittills sagt.

1) I massan raderas skillnader och hierarkier ut, ger upphov till en känsla av jämlikhet, vilken bara är en temporär illusion:

”Vi är som en familj nu. Vi håller koll på varandra om det händer något. Men om vi skulle förvirra oss ut, om vi skulle bli hungriga och gå på en vanlig restaurang, då skulle allt detta som gäller här plötsligt upphöra och det skulle bli pinsamt, vi skulle upptäcka att vi inte gillar varandra egentligen, amerikanen förvandlas till en libertarian som röstat på Bob Barr, nyzeeländaren blir en vanlig vagabond som dessutom tror att han är maori och vi undrar varför vi pratar med varandra. Men nu i massan finns inte det­ta.”

2) Massans avlösning (absolution) ger upphov till en personlig ansvarslöshet där man bara följer med strömmen utan att tänka:

”Efter­ åt har jag förstått att det fanns en logik i det hela, att någon räknade ner och att vi vällde fram mot stängslet samtidigt, men att vi inte var tillräckligt många för att ta oss in. Sånt märker man aldrig när man är mitt i hopen. Då rör man sig bara med.”

”Mina kompisar börjar hänga på: Keep the space! Varför? frågar jag men de bara rycker på axlarna. Det här är den negativa sidan av att ha lösa nätverksformer. Ingen begriper något och ingen vet vad som händer.”

3) Folkmassan upplöses därför att den ”inre fienden” börjar ta ut sin rätt. Människor vill till slut rå om sig själva:

”Vi avvaktar i några timmar och sedan inser jag: that’s it, ya estuvo, det blir inget mer. Vi kom inte närmare än så. Tröttheten, hungern och spänningen börjar ta ut sin rätt och folk vill gå hem.”

Nu kan läsaren gärna också gå och läsa denna vettiga redogörelse om Ekis Ekman och hennes kravallpolares världsbild och syn på våld. Ovan citerade text beskrivs som en text ”… vars idémässiga kärna ligger i bilden av hur våldet renar, hur våldet medvetandegör individer, hur våldet bryter det falska medvetandet, hur våldet befriar oss från känslor av alienation och tomhet.” Allt detta är sant, då kollektivt våld ger upphov till katharsis (just precis rening) och är i Girards begreppsvärld centralt för att förstå förekomsten av blodsoffer i religion. Ett rituellt våld som vävs in i självrättfärdigande myter om monstruösa fiender som besegrats och hur samhället räddats från katastrof.