Taggar

, , , , , ,

Vi håller på att diskutera hur en (folk)massa uppför sig och tycks få ett eget inre liv och egenskaper beroende på sin situation. Vi kan bara teoretiskt anmärka att massan får vissa egenskaper i en sådan panikartad situation som i biosalongen, eller på Utöya, där förvirringen är stor och alla försöker ta sig ”ut” samtidigt – men utgången är så smal och svår att finna. Vissa kommer uppvisa stort hjältemod, andra feghet, men vi kan inte döma någon som i en sådan situation försöker rädda sig själv.

Dick Erixon (som har läst artikeln ”När brottet blir en social konstruktion” av Lars F Eklund) skriver bra om hur vår samtids nihilism en del av förklaringen för massmördare som Breivik och nu nyligen ”Jokern” på batman-skjutningen. I dessa fall har en person vänt sig mot massan. Brotten är inte inriktade på utvalda individer, utan på en utvald grupp, som den enskilde av olika anledningar ser som skyldiga till någon form av kollektivt moraliskt brott.

Kriminologernas syn på brott – och därmed på moral – har länge dominerats av en nihilism. Brottslingar är i själva verket ”offer” för omständigheter, för brister och strukturer i samhället som de inte kan råda över. Därmed har det egna ansvaret nedgraderats till näst intill något obefintligt. Detta kommer sig ur en filosofi där individen/personen ”egentligen” saknar fri vilja. Det vi uppfattar som fri vilja är bara en chimär, därför att ”jag” är reducerbart till biologi/materia/kemi samt såklart alla dessa tvingande sociala strukturer (enligt Aftonbladet det ”borgerliga samhället”).

Det är uppenbart att alla dessa omständigheter påverkar oss. Att vi är mimetiska varelser som efterföljer dem vi uppfattar som våra modeller/idoler är precis vad jag anfäktar å det starkaste. Och eftersom detta är ett faktum så är vi i så starkt behov av goda förebilder.

Vi är dock alla människor med olika fel och brister, vilket i kristna termer uttrycks som att vi är alla syndare. Ett av de vanliga orden för synd på hebreiska är ”chattát”, vilket betyder ungefär ”trampa fel” eller ”missa målet”. Synd är i enkla ordalag att leva på ett sådant sätt att vi hamnar utanför det syfte vi skapats för. Ur detta följer således att om man gör en människa till sin högsta idol att efterfölja i allt, innebär detta att också efterfölja denne i synden. Den kristna trossatsen att endast en man, Jesus Kristus, har varit ”lik oss i allt utan synd” betyder att endast Kristus är ”riskfri” att följa (som lärjunge).

Om vi inte då samtidigt är självreflekterande varelser (i olika grader måste medges) så saknar vi förstås helt möjlighet att göra några val i sin äkta mening. Problemet för de filosofer (och kriminologer) som stödjer denna syn är uppenbart – om ingen har fri vilja och vissa därmed är determinerade till brott, då är även filosofen determinerad till sin uppfattning (ja, till alla sina uppfattningar). Det gör såklart filosofens filosofi fullständigt värdelös. Filosofen har ju inte själv kommit fram till sin uppfattning, utan har kommit fram till den därför att han måste. Ungefär som när Obama påstod att ingen har gjort något själv för att bli framgångsrik. Kristendomen har brottats med denna problematik länge i frågan om predestination; dvs. att Gud, som är evig, vet allt och råder över allt, redan måste ha förutbestämt vilka som skall bli räddade och vilka som inte blir det. För ur evighetens perspektiv måste de som är räddade redan vara det. Vi duckar den frågan nu, men min uppfattning äratt vi inte är predestinerade. Gud tar större risker än så.

Men en människa utan fri vilja och utan ansvar är ingen människa, hon är ett djur. Så att göra oss av med den fria viljan och ansvaret innebär också att vi dehumaniserar brottslingarna – och därmed kan vi tillåta oss att behandla även dem utan mänsklig värdighet. Erixon:

”I vårt samhälle har värdenihilismen blivit religion. Ingenting har konstant värde, utan allt är fråga om olika intressen och olika perspektiv. Då är det inte särskilt konstigt att vissa, på ett sätt begåvade individer, drar denna filosofiska teori till spets och kommer fram till att inte heller människoliv har något värde.”

Tankarna går också till Dostojevskijs romankaraktär Raskolnikov i Brott och Straff, som är ett uttryck för nihilismens förvirring. I romanen har den unge studenten, i en klar anda av Nietzsche, kommit fram till att människor kommer i två kategorier: de vanliga och de särskilda. Själv tillhör han de särskilda som för att kunna utveckla sin ”fulla potential” inte behöver leva efter samma moral som de vanliga. Så rättfärdigar han mord och stöld för sig själv. Hela romanen är en pamflett mot Nietzsche, men också ett förebådande om en tid som komma skall.

En relativism (vilket i själva verket alltid är nihilism) och en uppsjö av ”idoler” (fiktiva eller verkliga) i vår värld, som även om de är massmördare (Lenin, Stalin, Mao) kan hyllas av våra eliter på våra kultursidor, blir en livsfarlig cocktail av starka och skruvade idéer. Erixon:

”Samtidigt har mediesamhället inneburit att man är något först när man syns inför en stor publik. Att ha nära vänner betyder ingenting. Att synas inför miljontals, inför hela nationen, inför hela världen, blir det viktiga. Då blir man Någon. Det blir i nihilismens anda obetydligt om man blir känd för illdåd eller stordåd. Det gör detsamma i ett samhälle utan moral.”

Om det sista här skriver också Göran Rosenberg i SvD, men han tycks mer inriktad på hur vi kommunicerar, än på vad, alltså inte vilka normer och förebilder som kommuniceras, utan vilka medier vi använder. Men att ge sig på budbäraren lär inte lösa något i längden.