• Om Kultur & Religion
  • René Girard & Källor
  • Begrepp & termer

Kultur & Religion

~ Girardiska betraktelser i dåtid och samtid

Kultur & Religion

Etikettarkiv: synd

De juridiska systemens grund i religion och våld

26 onsdag Sep 2012

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Abraham, Gamla Testamentet, james g williams, lag, mimetiska begär, offer, synd, Torah

Så, för att ta upp tråden från vår tidigare diskussion kring våld, hämnd och juridiska system, dess ursprung och mening, leder oss, helt naturligt, vidare till hur Bibelns författare betraktar Lag (Torah) och synd. Här har bland annat Gil Bailie mycket att säga i sina kommentarer till S:t Pauls första brev till romarna. Men vi måste först börja från början, vilket är i Gamla Testamentet, för att komma till det nya.

När vi klart ser vad som gjorde det judiska folket särskilt, eller ”utvalt”, från övriga folk, har vi lagt vår grund. Genom Abrahams avsteg från sina förfäders tidigare seder och bruk; att istället för sin förstfödde son, offra ett djur, kunde lagen för det judiska folket börja mejslas ut. För vad skulle Abraham säga till de sina när han kom ner från berget Moria tillsammans med Isak? Man kan säga att han faktiskt riskerade allt. För vad han gjorde var ett fullständigt brott mot hela sin egen samtida kultur och mot vad alla (”gud”, folket, kulturen) förväntade av honom. Om Abraham inte lyckats hävda att det var Gud (en ny gud till och med?) själv som hindrat honom från det människooffer som förväntades av honom, hade allt varit förlorat. För att få behålla sin son i livet var historien tvungen att dels vara trovärdig, men dels inte vara för radikal. Därav det ställföreträdande offret, ett djur.

Så här skriver James G. Williams, i ”The Bible, Violence, and the Sacred”:

”The Torah of the Sinai covenant was unique, an attempt to abrogate the mythology of god-victims who are placated and summoned in the sacrificial cult to restore the community. A system of law involves a qualitative leap from the primitive stage of the sacrificial cult, which maintains a certain control over individual violence by channelling the all-against-one of collective violence into a ritual that normally allows social relations to continue and cohere.”

Så, vi har alltså något nytt här. Från att plocka vilken stackare som helst som då och där råkar lämpar sig som offer (enkelt uttryckt, den som ingen bryr sig om att försvara) att för samhället skuld, eller (och oftare) i förebyggande syfte, offra till gudarna, börjar man istället fokusera på den som faktiskt är skyldig. Bruket att offra den helt oskyldiga övergår gradvis mot att den skyldige själv drabbas av ett vedergällande våld. Vi har alltså inte bara ett avsteg från bruket av mänskliga offer, normal praxis i de kringliggande kulturerna (t ex för att blidka Baal, gudomen som ansågs ansvara för alla möjliga former av olyckor, missväxt och sjukdomar), utan också en början av formaliserad och rationell lagstiftning.

Offer till Baal eller Molech

Det rituella offrandet, även om det nu handlar om djur, fortsätter dock. Till Moses ges budorden. Men, på sätt och vis, var dessa ”för enkla”, för radikala, att följa för vad människan som under lång tid varit beroende av ett system av rituella offer för att undvika mimetiska konflikter, vilka uppstår kring allt möjligt, inte minst kring makt och status, liksom fördelning av resurser och olika arbetsuppgifter. Detta behandlar budorden inte särskilt explicit. Väder, goda skördar, krigslycka, och så vidare, sådant som folk inte hade andra förklaringar för än som sprungna ur det övernaturliga, gudarnas påverkan, var fortfarande beroende av rituella offer. Hade man utfört rätt offer vid rätt tillfälle, så skulle man vinna kriget. Vann man bekräftades offrets verkan, förlorade man måste något rituellt fel ha begåtts vid offrandet. De religiösa ledarna hade mycket makt, men deras liv kunde också hänga på hur väl de lyckades utföra sina riter. Ett förlorat krig kunde mycket väl innebära ett förlorat huvud för medicinmannen.

Religionen har skyddat oss från våld, såväl som det har bevarat våldet själv. Genom att klassificera visst våld som illegitimt eller legitimt har den form av våld vi ansett vara legitimt och rättfärdigt bevarats, medan annat våld till och med har belagts med våldsamma bestraffningar. Det är med våld vi har drivit ut våld, vilket innebär att vi i princip inte har kommit någonstans.

Fysiska former av straff har varit legio länge, och är det fortfarande på många håll (se Mellanöstern, eller diktaturer som Kina, men även dödsstraffet i USA tål att kritiseras utifrån detta). Alla former av kroppsstraff innebär en uppenbar form av våld, och vi har endast gradvis gått ifrån dem. Men även vår tids fängelsestraff är en form av våld, om än mildare och mer indirekt än fysiska straff.

När ”hämnd” ses som rättmätigt att utkräva med våld och inte enligt rättsstatens principer, kallar vi det med rätta för pöbelvälde. Lynchningar, i stil med vad som skedde i Libyen, är resultatet. Pöbeln, eller de terrorister som skapade och utnyttjade situationen, ansåg sig ha rätt att utkräva ”hämnd” på en ensam oskyldig man: USA:s ambassadör, och anställda vid ambassaden.

Våldet mot syndabocken fallerade som metod att föra samman folket mot den utpekade fienden, just av den anledningen att våldet blev synligt för vad det var: orättfärdigt, brutalt och meningslöst. Oavsett vilka svepskäl som användes, så vet vi, lika väl som terroristerna, att de drabbade var helt oskyldiga. Den polletten tycks glädjande nog ha fallit ned även hos några i Libyen, vilka tröttnat på extremisterna.

De juridiska systemen, vilka stammar från och återfinns i sina mest sofistikerade former i västvärlden, är tänkta att, när de fungerar, skyddar oss mot att drabbas av den här typen av våldsamma vedergällningar. Systemet, vilket ligger händerna på staten, är dock inte främmande för våld. Att utöva våld är i själva verket statens privilegium. Vi har gett monopol på allt våld till staten, som utövar det efter noggranna regler och lagar, därför att vi har sett hur när det fritt utövas av vem som helst, även om grunderna kan tyckas legitima, kommer att spåra ut och orsaka kaos och död.

Vi har dock, som sagt, inte kommit ifrån problemet i princip. Vi har bytt våldets utförare, från religionens företrädare, till företrädare hos den sekulära staten. Vi har skiftat från ett slumpvis oskyldigt till den faktiskt skyldige. Men vi har också samlat och ackumulerat våldet på ett ställe där det kan leda till enorma katastrofer när det väl släpps löst. För även kollektiv i form av nationer och stater ingår i det mimetiska begärets, rivalitetens och hämndens logik och kommer att komma utöva våld mot varandra, alltså under formen av krig.

Kamratskap

14 fredag Sep 2012

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

augustinus, begär, kamratskap, mimesis, synd

”Om jag den gången hade tyckt om den frukt jag stal, och velat njuta av den – om detta hade varit nog, då skulle jag ju kunnat begå denna synd även på egen hand, och därmed uppfyllt mina önskningar. Jag skulle inte ha behövt reta begärets klåda genom att skrubba mig mot medsammansvurna. Men eftersom jag inte fann någon njutning i frukten, fann jag den i själva brottet, och det var kamratskapet med mina medbrottslingar som gav mig den.”

Ur: Bekännelser, Andra boken, kapitel VIII. S:t Augustinus förstod mycket väl att det egna begären drivs på av att andra redan begär samma sak. Det var inte dock frukten som var det egentliga begäret, utan erkännandet av den egna personen genom gemenskap, även om den var omoralisk.

Individen mot massan

23 måndag Jul 2012

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

dick erixon, dostojevskij, fri vilja, kriminologi, nihilism, relativism, synd

Vi håller på att diskutera hur en (folk)massa uppför sig och tycks få ett eget inre liv och egenskaper beroende på sin situation. Vi kan bara teoretiskt anmärka att massan får vissa egenskaper i en sådan panikartad situation som i biosalongen, eller på Utöya, där förvirringen är stor och alla försöker ta sig ”ut” samtidigt – men utgången är så smal och svår att finna. Vissa kommer uppvisa stort hjältemod, andra feghet, men vi kan inte döma någon som i en sådan situation försöker rädda sig själv.

Dick Erixon (som har läst artikeln ”När brottet blir en social konstruktion” av Lars F Eklund) skriver bra om hur vår samtids nihilism en del av förklaringen för massmördare som Breivik och nu nyligen ”Jokern” på batman-skjutningen. I dessa fall har en person vänt sig mot massan. Brotten är inte inriktade på utvalda individer, utan på en utvald grupp, som den enskilde av olika anledningar ser som skyldiga till någon form av kollektivt moraliskt brott.

Kriminologernas syn på brott – och därmed på moral – har länge dominerats av en nihilism. Brottslingar är i själva verket ”offer” för omständigheter, för brister och strukturer i samhället som de inte kan råda över. Därmed har det egna ansvaret nedgraderats till näst intill något obefintligt. Detta kommer sig ur en filosofi där individen/personen ”egentligen” saknar fri vilja. Det vi uppfattar som fri vilja är bara en chimär, därför att ”jag” är reducerbart till biologi/materia/kemi samt såklart alla dessa tvingande sociala strukturer (enligt Aftonbladet det ”borgerliga samhället”).

Det är uppenbart att alla dessa omständigheter påverkar oss. Att vi är mimetiska varelser som efterföljer dem vi uppfattar som våra modeller/idoler är precis vad jag anfäktar å det starkaste. Och eftersom detta är ett faktum så är vi i så starkt behov av goda förebilder.

Vi är dock alla människor med olika fel och brister, vilket i kristna termer uttrycks som att vi är alla syndare. Ett av de vanliga orden för synd på hebreiska är ”chattát”, vilket betyder ungefär ”trampa fel” eller ”missa målet”. Synd är i enkla ordalag att leva på ett sådant sätt att vi hamnar utanför det syfte vi skapats för. Ur detta följer således att om man gör en människa till sin högsta idol att efterfölja i allt, innebär detta att också efterfölja denne i synden. Den kristna trossatsen att endast en man, Jesus Kristus, har varit ”lik oss i allt utan synd” betyder att endast Kristus är ”riskfri” att följa (som lärjunge).

Om vi inte då samtidigt är självreflekterande varelser (i olika grader måste medges) så saknar vi förstås helt möjlighet att göra några val i sin äkta mening. Problemet för de filosofer (och kriminologer) som stödjer denna syn är uppenbart – om ingen har fri vilja och vissa därmed är determinerade till brott, då är även filosofen determinerad till sin uppfattning (ja, till alla sina uppfattningar). Det gör såklart filosofens filosofi fullständigt värdelös. Filosofen har ju inte själv kommit fram till sin uppfattning, utan har kommit fram till den därför att han måste. Ungefär som när Obama påstod att ingen har gjort något själv för att bli framgångsrik. Kristendomen har brottats med denna problematik länge i frågan om predestination; dvs. att Gud, som är evig, vet allt och råder över allt, redan måste ha förutbestämt vilka som skall bli räddade och vilka som inte blir det. För ur evighetens perspektiv måste de som är räddade redan vara det. Vi duckar den frågan nu, men min uppfattning äratt vi inte är predestinerade. Gud tar större risker än så.

Men en människa utan fri vilja och utan ansvar är ingen människa, hon är ett djur. Så att göra oss av med den fria viljan och ansvaret innebär också att vi dehumaniserar brottslingarna – och därmed kan vi tillåta oss att behandla även dem utan mänsklig värdighet. Erixon:

”I vårt samhälle har värdenihilismen blivit religion. Ingenting har konstant värde, utan allt är fråga om olika intressen och olika perspektiv. Då är det inte särskilt konstigt att vissa, på ett sätt begåvade individer, drar denna filosofiska teori till spets och kommer fram till att inte heller människoliv har något värde.”

Tankarna går också till Dostojevskijs romankaraktär Raskolnikov i Brott och Straff, som är ett uttryck för nihilismens förvirring. I romanen har den unge studenten, i en klar anda av Nietzsche, kommit fram till att människor kommer i två kategorier: de vanliga och de särskilda. Själv tillhör han de särskilda som för att kunna utveckla sin ”fulla potential” inte behöver leva efter samma moral som de vanliga. Så rättfärdigar han mord och stöld för sig själv. Hela romanen är en pamflett mot Nietzsche, men också ett förebådande om en tid som komma skall.

En relativism (vilket i själva verket alltid är nihilism) och en uppsjö av ”idoler” (fiktiva eller verkliga) i vår värld, som även om de är massmördare (Lenin, Stalin, Mao) kan hyllas av våra eliter på våra kultursidor, blir en livsfarlig cocktail av starka och skruvade idéer. Erixon:

”Samtidigt har mediesamhället inneburit att man är något först när man syns inför en stor publik. Att ha nära vänner betyder ingenting. Att synas inför miljontals, inför hela nationen, inför hela världen, blir det viktiga. Då blir man Någon. Det blir i nihilismens anda obetydligt om man blir känd för illdåd eller stordåd. Det gör detsamma i ett samhälle utan moral.”

Om det sista här skriver också Göran Rosenberg i SvD, men han tycks mer inriktad på hur vi kommunicerar, än på vad, alltså inte vilka normer och förebilder som kommuniceras, utan vilka medier vi använder. Men att ge sig på budbäraren lär inte lösa något i längden.

Fader Barron om superhjälten

18 onsdag Jul 2012

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

jesus, kristendom, spindelmannen, stålmannen, superhjältar, synd

Fader Robert Barron skriver om superhjältar och dess likhet med Jesus, om att frestas att missbruka sina krafter och om synd som våra försök att greppa efter kunskap vi inte är mogna att hantera.

”What is it about these stories – and the Spider-Man tale in particular – that fascinate us? May I suggest that it has something to do with Christianity; more precisely, with the strange hybrid figure around which all of the Christian religion revolves. St. Athanasius’s most significant contribution to the Christological debates of the early centuries of the Church’s life was a soteriological argument for the dual nature of Jesus. In the saint’s pithy formula: Only a human being could save us; and only God could save us. If Jesus were only divine – as the Monophysites argued – then his saving power wouldn’t be truly applied to us. If he were only human – as the Arians and Nestorians argued – then he could not really lift us out of the morass of sin and guilt in which we find ourselves mired. In a word, salvation was possible only through a God-man, someone in the world but not of it, someone like us in all things but sin, and at the same time utterly unlike us.”

Läs hela här.

Författaren:

Kultur och Religion

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Arkiv

Senaste

  • Förnedringsrånens mimetik
  • Mimetisk julkalender
  • Rävar och igelkottar
  • Jordmån för sekterism
  • Sådan är människan

Girard-relaterat

  • COV & R
  • Gil Bailie
  • Girard på Wikipedia (eng)
  • Girard på Wikipedia (sv)
  • Girardian Lectionary
  • Imaginary Visions of True Peace
  • Imitatio
  • The Cornerstone Forum

Girardian

  • A Neighbor's Choice

Katolskt

  • Catholic Gentleman
  • En rätt så katolsk blogg
  • First Thoughts
  • I Kyrkans fulla gemenskap
  • Katolsk Observatör
  • Katolsk Observatör – Blogg
  • Katolskt Fönster
  • Labarum
  • Signum
  • Word On Fire

Läsvärt

  • Amerikanska Nyhetsanalyser
  • Danny Kohn
  • Fred i Mellanöstern
  • Fytne
  • Gudmundson
  • Jihad Watch
  • Mats Tunehag
  • Merit Wager
  • One Cosmos

Samhälle & Kultur

  • Axess Magasin & TV
  • Dick Erixon
  • Frihetligt
  • Spengler
  • The Climate Scam

Blog Stats

  • 73 687 hits

Redaktören

  • Registrera
  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.com

Blogg på WordPress.com.

Avbryt
Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy