Så, för att ta upp tråden från vår tidigare diskussion kring våld, hämnd och juridiska system, dess ursprung och mening, leder oss, helt naturligt, vidare till hur Bibelns författare betraktar Lag (Torah) och synd. Här har bland annat Gil Bailie mycket att säga i sina kommentarer till S:t Pauls första brev till romarna. Men vi måste först börja från början, vilket är i Gamla Testamentet, för att komma till det nya.

När vi klart ser vad som gjorde det judiska folket särskilt, eller ”utvalt”, från övriga folk, har vi lagt vår grund. Genom Abrahams avsteg från sina förfäders tidigare seder och bruk; att istället för sin förstfödde son, offra ett djur, kunde lagen för det judiska folket börja mejslas ut. För vad skulle Abraham säga till de sina när han kom ner från berget Moria tillsammans med Isak? Man kan säga att han faktiskt riskerade allt. För vad han gjorde var ett fullständigt brott mot hela sin egen samtida kultur och mot vad alla (”gud”, folket, kulturen) förväntade av honom. Om Abraham inte lyckats hävda att det var Gud (en ny gud till och med?) själv som hindrat honom från det människooffer som förväntades av honom, hade allt varit förlorat. För att få behålla sin son i livet var historien tvungen att dels vara trovärdig, men dels inte vara för radikal. Därav det ställföreträdande offret, ett djur.

Så här skriver James G. Williams, i ”The Bible, Violence, and the Sacred”:

”The Torah of the Sinai covenant was unique, an attempt to abrogate the mythology of god-victims who are placated and summoned in the sacrificial cult to restore the community. A system of law involves a qualitative leap from the primitive stage of the sacrificial cult, which maintains a certain control over individual violence by channelling the all-against-one of collective violence into a ritual that normally allows social relations to continue and cohere.”

Så, vi har alltså något nytt här. Från att plocka vilken stackare som helst som då och där råkar lämpar sig som offer (enkelt uttryckt, den som ingen bryr sig om att försvara) att för samhället skuld, eller (och oftare) i förebyggande syfte, offra till gudarna, börjar man istället fokusera på den som faktiskt är skyldig. Bruket att offra den helt oskyldiga övergår gradvis mot att den skyldige själv drabbas av ett vedergällande våld. Vi har alltså inte bara ett avsteg från bruket av mänskliga offer, normal praxis i de kringliggande kulturerna (t ex för att blidka Baal, gudomen som ansågs ansvara för alla möjliga former av olyckor, missväxt och sjukdomar), utan också en början av formaliserad och rationell lagstiftning.

Det rituella offrandet, även om det nu handlar om djur, fortsätter dock. Till Moses ges budorden. Men, på sätt och vis, var dessa ”för enkla”, för radikala, att följa för vad människan som under lång tid varit beroende av ett system av rituella offer för att undvika mimetiska konflikter, vilka uppstår kring allt möjligt, inte minst kring makt och status, liksom fördelning av resurser och olika arbetsuppgifter. Detta behandlar budorden inte särskilt explicit. Väder, goda skördar, krigslycka, och så vidare, sådant som folk inte hade andra förklaringar för än som sprungna ur det övernaturliga, gudarnas påverkan, var fortfarande beroende av rituella offer. Hade man utfört rätt offer vid rätt tillfälle, så skulle man vinna kriget. Vann man bekräftades offrets verkan, förlorade man måste något rituellt fel ha begåtts vid offrandet. De religiösa ledarna hade mycket makt, men deras liv kunde också hänga på hur väl de lyckades utföra sina riter. Ett förlorat krig kunde mycket väl innebära ett förlorat huvud för medicinmannen.

Religionen har skyddat oss från våld, såväl som det har bevarat våldet själv. Genom att klassificera visst våld som illegitimt eller legitimt har den form av våld vi ansett vara legitimt och rättfärdigt bevarats, medan annat våld till och med har belagts med våldsamma bestraffningar. Det är med våld vi har drivit ut våld, vilket innebär att vi i princip inte har kommit någonstans.

Fysiska former av straff har varit legio länge, och är det fortfarande på många håll (se Mellanöstern, eller diktaturer som Kina, men även dödsstraffet i USA tål att kritiseras utifrån detta). Alla former av kroppsstraff innebär en uppenbar form av våld, och vi har endast gradvis gått ifrån dem. Men även vår tids fängelsestraff är en form av våld, om än mildare och mer indirekt än fysiska straff.

När ”hämnd” ses som rättmätigt att utkräva med våld och inte enligt rättsstatens principer, kallar vi det med rätta för pöbelvälde. Lynchningar, i stil med vad som skedde i Libyen, är resultatet. Pöbeln, eller de terrorister som skapade och utnyttjade situationen, ansåg sig ha rätt att utkräva ”hämnd” på en ensam oskyldig man: USA:s ambassadör, och anställda vid ambassaden.

Våldet mot syndabocken fallerade som metod att föra samman folket mot den utpekade fienden, just av den anledningen att våldet blev synligt för vad det var: orättfärdigt, brutalt och meningslöst. Oavsett vilka svepskäl som användes, så vet vi, lika väl som terroristerna, att de drabbade var helt oskyldiga. Den polletten tycks glädjande nog ha fallit ned även hos några i Libyen, vilka tröttnat på extremisterna.

De juridiska systemen, vilka stammar från och återfinns i sina mest sofistikerade former i västvärlden, är tänkta att, när de fungerar, skyddar oss mot att drabbas av den här typen av våldsamma vedergällningar. Systemet, vilket ligger händerna på staten, är dock inte främmande för våld. Att utöva våld är i själva verket statens privilegium. Vi har gett monopol på allt våld till staten, som utövar det efter noggranna regler och lagar, därför att vi har sett hur när det fritt utövas av vem som helst, även om grunderna kan tyckas legitima, kommer att spåra ut och orsaka kaos och död.

Vi har dock, som sagt, inte kommit ifrån problemet i princip. Vi har bytt våldets utförare, från religionens företrädare, till företrädare hos den sekulära staten. Vi har skiftat från ett slumpvis oskyldigt till den faktiskt skyldige. Men vi har också samlat och ackumulerat våldet på ett ställe där det kan leda till enorma katastrofer när det väl släpps löst. För även kollektiv i form av nationer och stater ingår i det mimetiska begärets, rivalitetens och hämndens logik och kommer att komma utöva våld mot varandra, alltså under formen av krig.