”Om jag den gången hade tyckt om den frukt jag stal, och velat njuta av den – om detta hade varit nog, då skulle jag ju kunnat begå denna synd även på egen hand, och därmed uppfyllt mina önskningar. Jag skulle inte ha behövt reta begärets klåda genom att skrubba mig mot medsammansvurna. Men eftersom jag inte fann någon njutning i frukten, fann jag den i själva brottet, och det var kamratskapet med mina medbrottslingar som gav mig den.”

Ur: Bekännelser, Andra boken, kapitel VIII. S:t Augustinus förstod mycket väl att det egna begären drivs på av att andra redan begär samma sak. Det var inte dock frukten som var det egentliga begäret, utan erkännandet av den egna personen genom gemenskap, även om den var omoralisk.