”Eyes will not see when the heart wishes them to be blind; desire conceals truth as darkness does the earth.”
– Seneca (4 BC – 65 AD) Romersk filosof och statsman
28 torsdag Maj 2015
Posted Kultur & Religion
in31 fredag Jan 2014
Posted Kultur & Religion
inEtiketter
Ett nästan övertydligt litterärt exempel på mimesis:
”Jag har en olyckligsalig förmåga att överföra min smak på andra. Ofta när jag har pratat om mina älskarinnor med mina vänner, har jag gjort dem förälskade, eller vad ännu värre är, jag har gjort min älskarinna förälskad i vännen som jag verkligen höll av. Det var vad som hände mig med Mme Azur och Mêrimée. Jag var förtvivlad i fyra dagar. När min förtvivlan började avta gick jag till Mêrimée och bad honom skona mig i femton dagar. – Femton månader, svarade han, jag har inte minsta tycke för henne. Jag har sett hennes strumpor vecka sig på benet (en garaude, uttryck från Greneoble).”
– Henri Beyle (under pseudonymen Stendhal), ur den självbiografiska lilla boken ”En egocentrikers minnen”.
18 torsdag Jul 2013
Posted Kultur & Religion
inI Deceit, Desire & the Novel har Girard några reflexioner över ”Rött och Svart” (av Henri Stendahl, vars franska originaltitel från 1830 är ”Le Rouge Et Le Noir”) som kretsar kring de händelser och politiska vindar som blåste vid och efter den franska revolutionen.
När i stort sett all världens länder i varierande grad och form har gett sig ut (eller in) i det ”moderna” – den nya världsordningen där, som Girard skriver, ”all världens bastiljer [med hänvisning till den berömda stormningen i franska revolutionens inledning, min anm.] har fallit” och omvälvande samhällsförändringar sker över hela världen, befinner sig en författare som Stendahl mitt i ett ”laboratorium” för historiska och sociologiska undersökningar. Men få är dem som lyckas fånga essensen av händelserna – vilket naturligtvis är det mimetiska spelet kring makten.
Samtiden har i alla tider alltid varit kristider. Det tycks vara det naturliga tillståndet för mänskligheten och frekvensen tycks bara öka. Tillstånden av vad vi kanske kan kalla för ”mellankristider” tycks bli allt kortare och kortare. Under förra århundradet blommade de ut i två världsomfattande krig, vilka efterföljdes av ett kallt krig där domedagsvapen av aldrig tidigare skådat slag stod redo att mer eller mindre utplåna all civilisation och kanske även hela mänskligheten.
Varför detta i en tidsålder som var frukten av det vi idag fortfarande betraktar som ”upplysningen” – en tid av stora vetenskapliga framsteg, demokratins framväxt med en aldrig tidigare skådad frihet för människor. Men också en tid då de förtryckande bojorna från en vidskeplig kristendom äntligen kunde kastas av, till förmån för en ny sorts rationalitet och förnuft, obunden av någon högre mening eller vilja. Omvälvningarna i och med (franska) revolutionen var tänkt att bibringa människans tidsålder, moderniteten, där hon äntligen skulle bli sin egen lyckas smed.
Men den högst berättigade frågan som fortfarande måste ställas är: Varför är människan inte lycklig i denna moderna värld? Varför tycks lyckan tycks alltid vänta på oss runt hörnet, efter nästa revolution. Idag har helt nya forskningsområden kring detta öppnats upp för mer eller mindre pretentiösa akademiker. Vad Girard, med hjälp av Stendahl, dock noterade är att det som tidigare var en lustig dans runt EN förebild/rival, nämligen kungen, nu efter revolutionen hade tagit ny karaktär:
“The revolution destroys only one thing – but that one thing is the most important of all though it seems trivial to barren minds – the divine right of kings.“
Vi skall nu påminna oss om att kungens makt genom Gud inte är något nytt påfund, utan en påföljande utveckling ända från att ha varit det första sakraliserade offret (syndabocken), som sedermera leder till instiftandet av präster, domare, och kungar.
De flesta skulle se detta som en sekulariseringsprocess, men det gudomliga är där hela tiden. Alla dessa måste stå i förbindelse med det gudomliga om dess uppdrag och särställning skall tas på det minsta allvar. Prästen har den mest självklara i sin roll som länk och förmedlare av kontakt mellan Gud och människa. Domarens makt att döma måste i sin tur utgå från att denne har kontakt med Sanningen – och därför kan urskilja rätt från fel, gott från ont (denna makt kan delegeras till en jury eller nämnd, etc). Och kungen utövar sin världsliga makt helt och hållet tack var sin gudagivna födslorätt.
(Demokratiskt valda ledare skiljer sig inte från detta, utan där har endast den enskilde väljaren utsett till allsmäktig domare, ty denne lever i tron att just den egna rösten kommer att fäll utslag i valet. Väljarens förmåga till urskiljning påstås dessutom komma helt och hållet från dem själva, oberoende av andra tas beslutet över sin röst, men i själva verket är det i hög grad mimetisk påverkan även här – man stödjer/röstar på sin förebild, eller på samma som ens förebild röstar på. Och så i ännu högre grad i dag när de politiska idéerna inte skiljer sig nämnvärt mellan kandidaterna.)
Girard ser, genom Stendahls text och en kommentar från Balzac, att nu, efter att kungen är död, så har det mimetiska avgudandet och rivaliteten, flyttat fokus från att ha varit på ett och samma ställe, på kungen, nu smetats ut på var och en. Det som revolutionärerna trodde sig avskaffa, nämligen kotteriet och privilegierna hos ett fåtal, blir nu något för var och en att begära:
“The revolutionaries thought they would be destroying vanity when they destroyed the privileges of the noble. But vanity is like a virulent cancer that spreads in a more serious form throughout the body just when one thinks it has been removed. Who is there left to imitate after the ‘tyrant’? Henceforth men shall copy each other; idolatry of one person is replaced by hatred of a hundred thousand rivals. In Balzac’s opinion, too, there is no other god but envy for the modern crowd whose greed is no longer stemmed and held within acceptable limits by the monarch. Men will become gods for each other.”
Alltså, om det tidigare var en krets av adel och hovfolk som svansade efter kungen, så har vi idag en demokrati, där vem som helst kan bli kung för en dag (eller 15 minuter om vi får tro Andy Warhol). Allt detta implicerar naturligtvis inte något annat än att vi alla också kommer att vara undersåtar.
“Democracy is one vast middle-class court where the courtiers are everywhere and the king is nowhere.“
Den mimetiska krisen och beteendet har inte blivit mindre efter att kungen har halshuggits, den har tvärtom transformerat från extern till intern förmedling av begär, vilket endast förvärrar krisen.
***
Alla citat från Deceit, Desire and the Novel (se denna sidan för källor).
30 söndag Dec 2012
Posted Kultur & Religion
inEtiketter
Har ägnat julhelgen åt först och främst familj och julfirande, men naturligtvis också åt att läsa en del. Eftersom jag, som i så många andra fall, börjat ”bakifrån” med att läsa uttolkare och andras kommentarer av skrifter och olika tänkare; så har jag nu till slut ägnat tid åt Girards första bok – Deceit, Desire & the Novel (Self and Other in Literary Structure), vilken utkom på franska redan 1961 och i engelsk översättning 1965.
Vi har redan gjort ett litet nedslag om skillnaden mellan intern och erxtern förmedling, och vi kommer nu fortsätta med några fler sådana små kommentarer kring olika citat,
Girards grundläggande teori är som sagt, vilket borde vara bekant för återkommande bloggbesökare, att begär (vilka rör sig på en högre nivå än de vi har efter föda och skydd för vår överlevnad) aldrig är en rak linje mellan subjekt och objekt. Istället är det en ”triangel” där ett annat subjekt agerar förmedlare, genom mimesis, av begäret. Vi har dock alltid tagit det för givet, därför att vi överskattar vår egen förmåga till spontanitet och kreativitet, att objekt vi stöter på är fullt beskrivna och konstituerade i våra egna subjekt och våra begär måste därför helt och hållet vara våra egna och aldrig förmedlade via någon annan.
I själva verket är det alltså tvärtom. Mimetiskt (alltså triangulärt) begär är dessutom ytterst ”smittsamt” när det handlar intern förmedling och det leder därför också till rivalitet:
”In the world of internal mediation, the contagion is so widespread that everyone can become his neighbor’s mediator without ever understanding the role he is playing. This person who is a mediator without realizing it may himself be incapable of spontaneous desire. Thus he will be tempted to copy the copy of his own desire. What was for him in the beginning only a whim is now transformed into a violent passion. We all know that every desire redoubles when it is seen to be shared. Two identical but opposite triangles are thus superimposed on each other. Desire circulates between the two rivals more and more quickly, and with every cycle it increases in intensity.”
Två subjekt som båda lätt dras in i mimetiskt begär kan alltså lätt kroka i varandras triangulära begär och det handlar då, med Girards vokabulär, om ”dubbel förmedling”.
Mimetiskt begär är dock, i grunden, inte begär efter objekt (världsliga ting) som förebilden redan har eller också begär (och därför förmedlar till subjektet). I grunden finns alltid ett mycket vanskligare begär, vilket Girard kallar för metafysiskt begär – nämligen att eftertrakta det som man föreställer sig att den andre är. Den andre har ett annat, ”högre vara”, vilket är vad subjektet verkligen eftertraktar, även om detta tar sig uttryck i begär efter olika objekt.
”In the world of internal mediation every desire can produce other rival desires. If the desiring subject yields to the impulse which draws him toward the object, if he reveals the desire to others, then he creates new obstacles at every step of the way and strengthens already existing ones. The secret of success, in business as well as in love, is dissimulation. One must hide a desire one feels, and pretend a desire that one does not feel. One must lie.”
Om kunden visar att den är verkligt intresserad att köpa något du säljer kan du trissa upp priset, varje säljare vet detta. Varje rutinerad inköpare vet också att om denne kan vissa ett upp ett ointresse för säljarens varor, kommer denne att göra allt, inklusive generösa rabatter, för att locka till köp. Det är en del av ”spelet” i affärer, vilket inte på något sätt skiljer sig från spelet i kärlek.
Sexuellt begär, skriver Girard, består också det av en triangel vilken bildas av subjektet som begär, den man hyser begär till och dennes kropp. Här i vår tids översexualiserade värld, med en mänsklighet driven av mimetiskt begär, tror jag att kärlek måste börja med begär. Men den kan, om man är öppen för nådens inverkan i livet, transformeras till sann kärlek. Det är vad den Helige Ande gör med oss när vi tar emot den; Anden söker efter att omstöpa våra världsliga triangeldrama av flyktiga begär till treenighetens kärleksdrama i Gud.
14 fredag Sep 2012
Posted Kultur & Religion
inEtiketter
”Om jag den gången hade tyckt om den frukt jag stal, och velat njuta av den – om detta hade varit nog, då skulle jag ju kunnat begå denna synd även på egen hand, och därmed uppfyllt mina önskningar. Jag skulle inte ha behövt reta begärets klåda genom att skrubba mig mot medsammansvurna. Men eftersom jag inte fann någon njutning i frukten, fann jag den i själva brottet, och det var kamratskapet med mina medbrottslingar som gav mig den.”
Ur: Bekännelser, Andra boken, kapitel VIII. S:t Augustinus förstod mycket väl att det egna begären drivs på av att andra redan begär samma sak. Det var inte dock frukten som var det egentliga begäret, utan erkännandet av den egna personen genom gemenskap, även om den var omoralisk.