I Deceit, Desire & the Novel har Girard några reflexioner över ”Rött och Svart” (av Henri Stendahl, vars franska originaltitel från 1830 är ”Le Rouge Et Le Noir”) som kretsar kring de händelser och politiska vindar som blåste vid och efter den franska revolutionen.

När i stort sett all världens länder i varierande grad och form har gett sig ut (eller in) i det ”moderna” – den nya världsordningen där, som Girard skriver, ”all världens bastiljer [med hänvisning till den berömda stormningen i franska revolutionens inledning, min anm.] har fallit” och omvälvande samhällsförändringar sker över hela världen, befinner sig en författare som Stendahl mitt i ett ”laboratorium” för historiska och sociologiska undersökningar. Men få är dem som lyckas fånga essensen av händelserna – vilket naturligtvis är det mimetiska spelet kring makten.

Samtiden har i alla tider alltid varit kristider. Det tycks vara det naturliga tillståndet för mänskligheten och frekvensen tycks bara öka. Tillstånden av vad vi kanske kan kalla för ”mellankristider” tycks bli allt kortare och kortare. Under förra århundradet blommade de ut i två världsomfattande krig, vilka efterföljdes av ett kallt krig där domedagsvapen av aldrig tidigare skådat slag stod redo att mer eller mindre utplåna all civilisation och kanske även hela mänskligheten.

Varför detta i en tidsålder som var frukten av det vi idag fortfarande betraktar som  ”upplysningen” – en tid av stora vetenskapliga framsteg, demokratins framväxt med en aldrig tidigare skådad frihet för människor. Men också en tid då de förtryckande bojorna från en vidskeplig kristendom äntligen kunde kastas av, till förmån för en ny sorts rationalitet och förnuft, obunden av någon högre mening eller vilja. Omvälvningarna i och med (franska) revolutionen var tänkt att bibringa människans tidsålder, moderniteten, där hon äntligen skulle bli sin egen lyckas smed.

Men den högst berättigade frågan som fortfarande måste ställas är: Varför är människan inte lycklig i denna moderna värld? Varför tycks lyckan tycks alltid vänta på oss runt hörnet, efter nästa revolution. Idag har helt nya forskningsområden kring detta öppnats upp för mer eller mindre pretentiösa akademiker. Vad Girard, med hjälp av Stendahl, dock noterade är att det som tidigare var en lustig dans runt EN förebild/rival, nämligen kungen, nu efter revolutionen hade tagit ny karaktär:

“The revolution destroys only one thing – but that one thing is the most important of all though it seems trivial to barren minds – the divine right of kings.“

Vi skall nu påminna oss om att kungens makt genom Gud inte är något nytt påfund, utan en påföljande utveckling ända från att ha varit det första sakraliserade offret (syndabocken), som sedermera leder till instiftandet av präster, domare, och kungar.

De flesta skulle se detta som en sekulariseringsprocess, men det gudomliga är där hela tiden. Alla dessa måste stå i förbindelse med det gudomliga om dess uppdrag och särställning skall tas på det minsta allvar. Prästen har den mest självklara i sin roll som länk och förmedlare av kontakt mellan Gud och människa. Domarens makt att döma måste i sin tur utgå från att denne har kontakt med Sanningen – och därför kan urskilja rätt från fel, gott från ont (denna makt kan delegeras till en jury eller nämnd, etc). Och kungen utövar sin världsliga makt helt och hållet tack var sin gudagivna födslorätt.

Elie Marcuse målning (1848) av Israels första kung, Sauls, död.

(Demokratiskt valda ledare skiljer sig inte från detta, utan där har endast den enskilde väljaren utsett till allsmäktig domare, ty denne lever i tron att just den egna rösten kommer att fälla utslag i valet. Väljarens förmåga till urskiljning påstås dessutom komma helt och hållet från denne själv, oberoende av andra tas beslutet över sin röst. I själva verket är det i hög grad mimetisk påverkan även här – man stödjer/röstar på sin förebild, eller på samma som ens förebild röstar på. Och så är det i ännu högre grad i dag när de politiska idéerna inte skiljer sig nämnvärt mellan kandidaterna.)

Girard ser, genom Stendahls text och en kommentar från Balzac, att nu, efter att kungen är död, så har det mimetiska avgudandet och rivaliteten, flyttat fokus från att ha varit på ett och samma ställe, på kungen, nu smetats ut på var och en. Det som revolutionärerna trodde sig avskaffa, nämligen kotteriet och privilegierna hos ett fåtal, blir nu något för var och en att begära:

“The revolutionaries thought they would be destroying vanity when they destroyed the privileges of the noble. But vanity is like a virulent cancer that spreads in a more serious form throughout the body just when one thinks it has been removed. Who is there left to imitate after the ‘tyrant’? Henceforth men shall copy each other; idolatry of one person is replaced by hatred of a hundred thousand rivals. In Balzac’s opinion, too, there is no other god but envy for the modern crowd whose greed is no longer stemmed and held within acceptable limits by the monarch. Men will become gods for each other.”

Alltså, om det tidigare var en krets av adel och hovfolk som svansade efter kungen, så har vi idag en demokrati, där vem som helst kan bli kung för en dag (eller 15 minuter om vi får tro Andy Warhol). Allt detta implicerar naturligtvis inte något annat än att vi alla också kommer att vara undersåtar.

“Democracy is one vast middle-class court where the courtiers are everywhere and the king is nowhere.“

Den mimetiska krisen och beteendet har inte blivit mindre efter att kungen har halshuggits, den har tvärtom transformerat från extern till intern förmedling av begär, vilket endast förvärrar krisen.

***

Alla citat från Deceit, Desire and the Novel (se denna sidan för källor).