Tänk en vacker och solig sommardag. En stor fågel syns kretsa runt och runt mot den klarblåa kuliss som himlen utgör denna dag. ”Helt klart en rovfågel”, tänker du, ”vilken fantastisk skapelse, en sådan fulländad jägare som behärskar sitt element i luften till fulländning.” Du ser att den nu plötsligt och hastigt dyker mot marken. Häpen över att få vara så nära vid ett sådant här tillfälle gapar du storögt när den stora fågeln slår ut med vingarna och det dammar till i gräset. Ögonblicket senare har fågeln lyft igen. Upplevelsen har verkligen fångat din beundran för detta vackra djur. Då, plötsligt hör du ett skarp och diskant ljud, det är ett dödsskri, det sista som kommer från den lilla musen som sitter spetsad i fågeln klor.

Detta kan få en att mumla något om att ”naturen är både vacker och grym”, eller att ”allt naturen har att erbjuda oss är att äta eller ätas”. Och så är det förvisso till stor del. Vi måste dock fundera över vilka implikationer på fler plan av verkligheten än det biologiska.

Att ”äta eller ätas” är det samma som att säga ”offra eller offras”. Religion, i sin primitivaste form, började alldeles säkert med ett människooffer. Någon fick ”ge” sitt liv, som sedermera blev till det vi kallar syndabock, så att de övriga temporärt kunde enas i fred och få liv. Mycket troligt är också att detta offer slutligen kom att konsumeras av sina banemän. Att den kristna eukaristin innehåller dessa element, att kött och blod, utgivet av Kristus, konsumeras för att vi skall ha evigt liv, kan inte bara vara en slump. Tidiga kristna blev också anklagade för kannibalism. Det är troligen en logisk följd av att vi fortfarande ”behöver” något som är ursprungligt, men nu transformerat till något helt nytt. Detta får vi dock be att få återkomma mer ingående om framöver.

Så, livet självt verkar alltid kräva någons död, någons offer. Musen som slogs av rovfågeln fick ”ge” sitt liv för att livet kan fortsätta vidare i rovfågeln. Samtidigt som vi låter oss fascineras av detta infinner sig för det mesta också en olustig känsla. Vi måste givetvis acceptera naturen för vad den är, men vi behöver också beakta vår egen speciella plats i denna natur.

För det första att vi har del i denna naturliga ordning. Vi måste äta för att leva och vi måste därför döda (offra) något som lever för att själva leva. Bordsbön är till exempel ett tecken på att vi är tacksamma för det som offrats för vår skull. För det andra att vi, trots vår naturlighet, inte kan låta oss reduceras till något i denna naturens ordning utan att förlora vår egen mänsklighet, med allt vad det betyder.

Gud har inordnat naturen att följa sina lagar, men människan skapar sina lagar utifrån sin natur, vilken innefattar naturen, men samtidigt överskrider den. Människan är därmed begåvad med en sådan extraordinär grad av frihet, att hon också kan definiera sin egen natur. Vi syftar här inte på den biologiska formen naturligtvis, utan i själslig och andlig form (eller psykologisk/antropologisk form för den mer sekulära läsaren). Till skillnad från djuren är människan den varelse som både kan bli till ett helgon, eller sjunka lägre än något djur.

Vår olustkänsla inför naturens nödvändiga grymhet kommer ur vad vi kan kalla för vår ”känsla för det sakramentala”. Här syftar vi inte i första hand på de sakrament som instiftats genom Kyrkan, utan på att i en bredare form erkänna världen som en helig plats (vilket naturligtvis är något nödvändigt för att i sin tur förstå och erkänna de ecklesiastiska sakramenten). En förmåga att se hur världen, skapat av Gud, är en helig plats, att den är god, ja till och med mycket god. I varje ögonblick kan vi reflektera över att vi befinner oss mitt i ett ofattbart mysterium, vilket skapelsen är. Vår uppfattning av att vara personer, subjekt som säger ”jag” om oss själva, vittnar ständigt om detta. I vår postmoderna tid av sekulär individualism tycks dock denna känsla för det sakramentala ha avtrubbats så mycket att vi i blivit blasé inför vår egen existens och därmed slutat att ställa de viktigaste frågorna på sin spets.

Avslutningsvis kan vi säga att det är först i och med kristendomens genombrott som vi kulturellt har transformerat religionens roll; vi är fortfarande centrerade runt offret, men från att ha varit mot offret, befinner vi oss nu (Kristus)centrerade, vilket är ur offrets perspektiv. Med kristendomens inflytande har identifikationen med offret blivit en instinktiv reaktion, att det nu i det vi kan kalla för ett post-kristet tidevarv, som återfinns, liksom inpräntad i våra ”kulturella gener”.

I en era av relativism och existentiell likgiltighet leder denna instinkt oss vilse, eftersom valet om vilka offer vi värnar, låter sig påverkas av vad som är politisk korrekt, ideologier och fördomar. Detta får oss inte sällan att glömma bort, blanda ihop och vända upp och ner på förhållande mellan offer och förövare.