Taggar

, , ,

Lars Åberg, journalist och författare, kommenterar på SvD om ”öga för öga” och muslimsk terrorism som hämnd:

”Naturligtvis är detta en syn på muslimer, och då i synnerhet på dem som tycker illa om västerländska värderingar, som bär starkt koloniala drag. De är inte tänkande och handlande subjekt utan endast en hord av oreflekterande varelser utan egen vilja. Offerperspektivet frånkänner dem varje form av personligt ansvar. Deras tankar och beteenden är enbart reaktioner på någon annans.

Om de hatar förtryck borde de väl i första hand vända sig mot sina lokala och regionala förtryckare? Ingenstans behandlas muslimer sämre än i islamska stater och regioner.

Vad den här förklaringen banar väg för är just hämnden, och den framställs som i högsta grad begriplig. Den må vara vidskeplig och oresonlig, men blir en rimlig reaktion på andras beteende.”

Muslimer antas inte vara tänkande subjekt, utan en förtryckt massa som reagerar instinktivt mot ”västerländsk imperialism”. Ja, så tycks det vara enligt de ideologiproducerande stjärnorna på vänsterkanten. Det är kanske som man säger att ”som man känner sig själv, så känner man andra”?

Men det ligger också någonting i det, därför att det handlar i mycket om den kulturella kontexten. Vi i väst är så genomsyrade av det kristna tänkandet att hämnd inte är en framkomlig väg (dvs. att vi därför bör vända andra kinden till), att vi inte reflekterar över dess grund längre. Det har till och med dragits så långt att vi inte längre klarar av att kritisera någon annan än oss själva längre. Eller att vi som den s.k. ”kulturvänstern” bara vågar provocera dem som de vet inte hämnas. Motreaktionen mot detta blir i sin tur vad Nietzsches anda en reaktion mot kristendomen, vilken han kallade för en ”slavmoral”, därför att man just precis proklamerade självkritik istället för att utse syndabockar (både mänskliga och gudomliga).

Så varför blir muslimer så kränkta att man väljer att storma in på en tidningsredaktion och skjuta vilt omkring sig? Eller att man måste piska en bloggare som kritiserat islam? Eller att helt enkelt utrota hela byar och döda tusentals som inte böjer sig under deras uppfattning om Gud?

De saknar den syndabock som kristna har haft i snart tvåtusen år. Det är ett kulturellt problem, som alltid bottnar i religionen.

För problemet, som jag uppfattar det, för muslimen är att han/hon har ingen att kasta sin sorg/ilska, eller kränkthet, på. Kristna har alltid Jesus, offerlammet, som frivilligt lät ta på sig våra synder. Jesus är vår ständige syndabock – han dog som en sådan, men återuppstod också. För oss gäller det att kontinuerligt bevista den heliga mässan, att delta i mässoffret, gå till bikten, be om förlåtelse, ge förlåtelse, ”vända andra kinden till”, älska vår nästa, vår fiende, och framförallt Gud.

Vem bär på samma sätt muslimens synd och skuld? Är det inte är han eller hon själv? Muslimen kan inte avlasta sig på Allah (rätta mig jag har fel!)? Vi behöver syndabockar, för ingen mäktar med att i förlängningen leva med all sin synd själv, med all det ressentiment för oförrätter och orättvisor som hopar sig på en. Så vad göra? Det gäller alltså att hitta andra lämpliga syndabockar; judar, kristna, trosbröder från en annan inriktning, eller vilka som för tillfället förefaller lämpliga som ställföreträdande offer (någon annan riktig anledning att ge sig på oskyldiga finns inte, annat än att de tjänar som just detta).

Betänk hur förvirrad den polyteistiska världen (som vår egen gamla nordiska, liksom både romerska och grekiska gudavärldar) var är med sina mängder av gudar/gudinnor som den troende skall se till att hålla sig god med i diverse situationer. Vi kan naturligtvis dra liknande paralleller till den sekulära/ateistiska världen, hos de som ”glömt bort sin sanne gud”, och som på grund av mimesis kan ta sig vilka avgudar som helst som råkar komma i ens väg. Idoler av alla de slag; politiska, idrottsmän, artister, kollegor, ja vem som helst. Gudar som kan vara både förebilder och rivaler.

Så detta är naturligtvis lika mycket ett problem för den post-kristna sekulära världen i väst där människors ressentimentet växer för varje dag. Man lever fortfarande ” på ångorna” från den kristna kultur man gör sitt bästa för att utrota, men hur länge håller det innan ett nytt större utbrott i form av våld sker, därför att man saknar den ”ventil” (det är så jag tolkar det hela) som det katolskt-kristna mässoffret innebär?