• Om Kultur & Religion
  • René Girard & Källor
  • Begrepp & termer

Kultur & Religion

~ Girardiska betraktelser i dåtid och samtid

Kultur & Religion

Etikettarkiv: Lars Åberg

”Var beredd att vad som helst kan hända”

21 måndag Maj 2018

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

gränser, Lars Åberg, multikulturalism, nationen, välfärd

Det finns inget som karaktäriserar en mimetisk kris så väl som problem med att markera och upprätthålla gränser. Det kan vara mellan sociala skikt och klasser, mellan skyldig och oskyldig, mellan förföljare och offer, mellan de innanför och de utanför, och mellan nationer. Det gäller också för dagsaktuella frågor som migration.

”Utan kontrollerad och reglerad invandring kan man varken ge skydd åt flyktingar eller behålla ett offentligfinansierat välfärdssystem. Där det inte finns några gränser måste var och en klara sig själv. Kontrakt kommer att rivas, avtal brytas, kapital och maskiner flyttas, bostäder ockuperas, varor stjälas, tältläger resas, våld bryta ut. Jag tror inte att det kommer att bli något trevligt pow wow med trummor och körsång.”

Så skriver Lars Åberg, journalist och författare, i Göteborgs Posten.

Och han har naturligtvis rätt i det. När nationens gränser inte hålls kontrollerade, försvinner gemenskapen man en gång hade, bara genom att befinna sig inom det begränsade geografiska området som nationen utgör. ”Det finns inget svenskt”, eller ”det finns inga svenskar” har det länge hävdats av de som anser att gränser är något fult, begränsande av friheten, och därför oönskat. Det kan man tycka, i en idealiserad låtsasvärld. Men i den verkliga världen är gränser enormt viktigt, som skydd, särskilt för de som tvingas fly på riktigt, men rent generellt genom att det upprätthåller legitima skillnader. Som studenter av mimetisk teori, vet vi att det är när skillnaderna utraderas, ökar oordningen och kaoset, och slutligen våldet.

Gemenskap betyder tillit. Vi är vana vid att ha förtroende för varandra i affärer. En affärsrelation går kvickt och enkelt att upprätta här, men den går också att bryta lika lätt. I andra kulturer kan det ta mycket lång tid, oändliga förhandlingar, affärsmiddagar och relationsbyggande, innan det kan bli tal om affär, men sedan har du en förväntan om en livslång relation, vilken också kan innebära digra konsekvenser om den bryts.

Nationella gemenskaper som på ett eller annat sätt bryts ner blir till allt mindre beståndsdelar, det blir regionala och politiska splittringar, problem med kriminella klaner och familjefejder om makt och territorier. Och inom klanerna frodas naturligtvis samma avundsjuka och rivalitet. Mellan detta kläms alltid de som är oskyldiga, de som råkar hamna i korselden, som är på fel ställe vid fel plats. Och/eller, de som till slut utses som syndabockar för hela krisen och förföljs av alla för detta.

Det är paradoxalt att multikulturalismen, vars syfte sägs vara bevara olika kulturer sida vid sida, i själva verket minskar dessa möjligheter, därför att man avskyr det enda som gör detta möjligt – nämligen det som tidigare växt fram genom det judiskt-kristna kulturarvet i form av mänskliga rättigheter och skyldigheter, meritokrati framför nepotism. Vi behöver både nationella gränser, liksom inom-nationella gränser (som våra olika landskap och dialekter) och sociala hierarkier för att kunna bevara våra olikheter. Identitetspolitik syftar till motsatsen. Istället för duglighet så skall hudfärg kontrolleras, könstillhörighet räknas och så vidare. Multikulturalismens problem, vilket de själva vägrar att se, är att de tror att olikheter leder till konflikter och att vi därför måste tolerera alla olikheter genom att bara se på dem som just bara olikheter, utan någon alls åtskillnad i vad som är gott och ont, rätt och fel, sant och falskt, bättre eller sämre, och så vidare.

Utan några generella regler eller metod för att utvärdera varandras ”värde” (allas lika värde är en bluff, och egentligen en svensk felöversättning av ”allas lika värdighet” – från engelskans ”dignity”) så kommer vi upprätta dylika på ”lägre” nivåer. Det vill säga, om det inte sker enligt förutbestämda regler och med ett förutsägbart resultat, så blir det upp till den rådande politiska korrektheten, klanen, eller vad som för tillfället har tillräckligt med makt och våldskapital att tvinga på alla andra sin agenda. Det är då vi måste vara beredda på att ”vad som helst kan hända.”

 

 

Hämnden och ressentimenten

15 torsdag Jan 2015

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

hämnd, islam, Lars Åberg, ressentiment

Lars Åberg, journalist och författare, kommenterar på SvD om ”öga för öga” och muslimsk terrorism som hämnd:

”Naturligtvis är detta en syn på muslimer, och då i synnerhet på dem som tycker illa om västerländska värderingar, som bär starkt koloniala drag. De är inte tänkande och handlande subjekt utan endast en hord av oreflekterande varelser utan egen vilja. Offerperspektivet frånkänner dem varje form av personligt ansvar. Deras tankar och beteenden är enbart reaktioner på någon annans.

Om de hatar förtryck borde de väl i första hand vända sig mot sina lokala och regionala förtryckare? Ingenstans behandlas muslimer sämre än i islamska stater och regioner.

Vad den här förklaringen banar väg för är just hämnden, och den framställs som i högsta grad begriplig. Den må vara vidskeplig och oresonlig, men blir en rimlig reaktion på andras beteende.”

Muslimer antas inte vara tänkande subjekt, utan en förtryckt massa som reagerar instinktivt mot ”västerländsk imperialism”. Ja, så tycks det vara enligt de ideologiproducerande stjärnorna på vänsterkanten. Det är kanske som man säger att ”som man känner sig själv, så känner man andra”?

Men det ligger också någonting i det, därför att det handlar i mycket om den kulturella kontexten. Vi i väst är så genomsyrade av det kristna tänkandet att hämnd inte är en framkomlig väg (dvs. att vi därför bör vända andra kinden till), att vi inte reflekterar över dess grund längre. Det har till och med dragits så långt att vi inte längre klarar av att kritisera någon annan än oss själva längre. Eller att vi som den s.k. ”kulturvänstern” bara vågar provocera dem som de vet inte hämnas. Motreaktionen mot detta blir i sin tur vad Nietzsches anda en reaktion mot kristendomen, vilken han kallade för en ”slavmoral”, därför att man just precis proklamerade självkritik istället för att utse syndabockar (både mänskliga och gudomliga).

Så varför blir muslimer så kränkta att man väljer att storma in på en tidningsredaktion och skjuta vilt omkring sig? Eller att man måste piska en bloggare som kritiserat islam? Eller att helt enkelt utrota hela byar och döda tusentals som inte böjer sig under deras uppfattning om Gud?

De saknar den syndabock som kristna har haft i snart tvåtusen år. Det är ett kulturellt problem, som alltid bottnar i religionen.

För problemet, som jag uppfattar det, för muslimen är att han/hon har ingen att kasta sin sorg/ilska, eller kränkthet, på. Kristna har alltid Jesus, offerlammet, som frivilligt lät ta på sig våra synder. Jesus är vår ständige syndabock – han dog som en sådan, men återuppstod också. För oss gäller det att kontinuerligt bevista den heliga mässan, att delta i mässoffret, gå till bikten, be om förlåtelse, ge förlåtelse, ”vända andra kinden till”, älska vår nästa, vår fiende, och framförallt Gud.

Vem bär på samma sätt muslimens synd och skuld? Är det inte är han eller hon själv? Muslimen kan inte avlasta sig på Allah (rätta mig jag har fel!)? Vi behöver syndabockar, för ingen mäktar med att i förlängningen leva med all sin synd själv, med all det ressentiment för oförrätter och orättvisor som hopar sig på en. Så vad göra? Det gäller alltså att hitta andra lämpliga syndabockar; judar, kristna, trosbröder från en annan inriktning, eller vilka som för tillfället förefaller lämpliga som ställföreträdande offer (någon annan riktig anledning att ge sig på oskyldiga finns inte, annat än att de tjänar som just detta).

Betänk hur förvirrad den polyteistiska världen (som vår egen gamla nordiska, liksom både romerska och grekiska gudavärldar) var är med sina mängder av gudar/gudinnor som den troende skall se till att hålla sig god med i diverse situationer. Vi kan naturligtvis dra liknande paralleller till den sekulära/ateistiska världen, hos de som ”glömt bort sin sanne gud”, och som på grund av mimesis kan ta sig vilka avgudar som helst som råkar komma i ens väg. Idoler av alla de slag; politiska, idrottsmän, artister, kollegor, ja vem som helst. Gudar som kan vara både förebilder och rivaler.

Så detta är naturligtvis lika mycket ett problem för den post-kristna sekulära världen i väst där människors ressentimentet växer för varje dag. Man lever fortfarande ” på ångorna” från den kristna kultur man gör sitt bästa för att utrota, men hur länge håller det innan ett nytt större utbrott i form av våld sker, därför att man saknar den ”ventil” (det är så jag tolkar det hela) som det katolskt-kristna mässoffret innebär?

Författaren:

Kultur och Religion

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Arkiv

Senaste

  • Modellen/rivalen i homosexuella relationer, exemplet Lars Norén och Jonas Gardell
  • Förnedringsrånens mimetik
  • Mimetisk julkalender
  • Rävar och igelkottar
  • Jordmån för sekterism

Girard-relaterat

  • COV & R
  • Gil Bailie
  • Girard på Wikipedia (eng)
  • Girard på Wikipedia (sv)
  • Girardian Lectionary
  • Imaginary Visions of True Peace
  • Imitatio
  • The Cornerstone Forum

Girardian

  • A Neighbor's Choice

Katolskt

  • Catholic Gentleman
  • En rätt så katolsk blogg
  • First Thoughts
  • I Kyrkans fulla gemenskap
  • Katolsk Observatör
  • Katolsk Observatör – Blogg
  • Katolskt Fönster
  • Labarum
  • Signum
  • Word On Fire

Läsvärt

  • Amerikanska Nyhetsanalyser
  • Danny Kohn
  • Fred i Mellanöstern
  • Fytne
  • Gudmundson
  • Jihad Watch
  • Mats Tunehag
  • Merit Wager
  • One Cosmos

Samhälle & Kultur

  • Axess Magasin & TV
  • Dick Erixon
  • Frihetligt
  • Spengler
  • The Climate Scam

Blog Stats

  • 74 413 hits

Redaktören

  • Registrera
  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.com

Blogg på WordPress.com.

Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy