Det finns inget som karaktäriserar en mimetisk kris så väl som problem med att markera och upprätthålla gränser. Det kan vara mellan sociala skikt och klasser, mellan skyldig och oskyldig, mellan förföljare och offer, mellan de innanför och de utanför, och mellan nationer. Det gäller också för dagsaktuella frågor som migration.

”Utan kontrollerad och reglerad invandring kan man varken ge skydd åt flyktingar eller behålla ett offentligfinansierat välfärdssystem. Där det inte finns några gränser måste var och en klara sig själv. Kontrakt kommer att rivas, avtal brytas, kapital och maskiner flyttas, bostäder ockuperas, varor stjälas, tältläger resas, våld bryta ut. Jag tror inte att det kommer att bli något trevligt pow wow med trummor och körsång.”

Så skriver Lars Åberg, journalist och författare, i Göteborgs Posten.

Och han har naturligtvis rätt i det. När nationens gränser inte hålls kontrollerade, försvinner gemenskapen man en gång hade, bara genom att befinna sig inom det begränsade geografiska området som nationen utgör. ”Det finns inget svenskt”, eller ”det finns inga svenskar” har det länge hävdats av de som anser att gränser är något fult, begränsande av friheten, och därför oönskat. Det kan man tycka, i en idealiserad låtsasvärld. Men i den verkliga världen är gränser enormt viktigt, som skydd, särskilt för de som tvingas fly på riktigt, men rent generellt genom att det upprätthåller legitima skillnader. Som studenter av mimetisk teori, vet vi att det är när skillnaderna utraderas, ökar oordningen och kaoset, och slutligen våldet.

Gemenskap betyder tillit. Vi är vana vid att ha förtroende för varandra i affärer. En affärsrelation går kvickt och enkelt att upprätta här, men den går också att bryta lika lätt. I andra kulturer kan det ta mycket lång tid, oändliga förhandlingar, affärsmiddagar och relationsbyggande, innan det kan bli tal om affär, men sedan har du en förväntan om en livslång relation, vilken också kan innebära digra konsekvenser om den bryts.

Nationella gemenskaper som på ett eller annat sätt bryts ner blir till allt mindre beståndsdelar, det blir regionala och politiska splittringar, problem med kriminella klaner och familjefejder om makt och territorier. Och inom klanerna frodas naturligtvis samma avundsjuka och rivalitet. Mellan detta kläms alltid de som är oskyldiga, de som råkar hamna i korselden, som är på fel ställe vid fel plats. Och/eller, de som till slut utses som syndabockar för hela krisen och förföljs av alla för detta.

Det är paradoxalt att multikulturalismen, vars syfte sägs vara bevara olika kulturer sida vid sida, i själva verket minskar dessa möjligheter, därför att man avskyr det enda som gör detta möjligt – nämligen det som tidigare växt fram genom det judiskt-kristna kulturarvet i form av mänskliga rättigheter och skyldigheter, meritokrati framför nepotism. Vi behöver både nationella gränser, liksom inom-nationella gränser (som våra olika landskap och dialekter) och sociala hierarkier för att kunna bevara våra olikheter. Identitetspolitik syftar till motsatsen. Istället för duglighet så skall hudfärg kontrolleras, könstillhörighet räknas och så vidare. Multikulturalismens problem, vilket de själva vägrar att se, är att de tror att olikheter leder till konflikter och att vi därför måste tolerera alla olikheter genom att bara se på dem som just bara olikheter, utan någon alls åtskillnad i vad som är gott och ont, rätt och fel, sant och falskt, bättre eller sämre, och så vidare.

Utan några generella regler eller metod för att utvärdera varandras ”värde” (allas lika värde är en bluff, och egentligen en svensk felöversättning av ”allas lika värdighet” – från engelskans ”dignity”) så kommer vi upprätta dylika på ”lägre” nivåer. Det vill säga, om det inte sker enligt förutbestämda regler och med ett förutsägbart resultat, så blir det upp till den rådande politiska korrektheten, klanen, eller vad som för tillfället har tillräckligt med makt och våldskapital att tvinga på alla andra sin agenda. Det är då vi måste vara beredda på att ”vad som helst kan hända.”