”Palestina eller Israel. Där gick vattendelaren mellan vi och dem, mellan rätt och fel, mellan gott och ont. I valet mellan Israel och Palestina skapades hela personligheter.

Det är så jag förstår Jan Guillou, när han i den här tidningen viftar bort morden på judar och rycker på axlarna inför antisemitismen. Han kan inte göra annat. Det här är för honom inte en fråga om vad som faktiskt sker. Det är en fråga om hans identitet. Att skriva ­något annat än det han gör skulle kräva en inre brottning som, oavsett hur det gick, skulle sluta med förlust.”

– Johan Hakelius, i Aftonbladet (den enda läsvärda skribenten i den tidningen), prickar rätt igen.

För vi skulle också kunna konstatera att Guillou anser att sin egen identitet som ”rebell” så oantastlig och viktig att den, med girardiska termer, kräver sina offer av syndabockar. För Guillou och andra antisemiter, handlar det om judarna.

Den ”inre brottningen” är det samma som med kristna termer kallas ”omvändelse” och självkritik (mea culpa). Något som Guillou är allt för stolt och uppblåst för att ägna ens en tanke åt. Men det är just precis i ”nederlaget” som Hakelius skriver, att ha ”brottats med Gud och insett att man har förlorat”, som man kan vända förlusten till vinst.