Att Jeremy Clarkson (Top Gear, BBC) inte var ”comme il faut” hos de snipigaste och mest småsinta typerna, var väl självklart. Han var ju öppet kritisk mot deras hjärtebarn. Och de älskar ju att hata de som är olika, som Clarkson.

Hakelius (som jag märker att jag återkommande citerar här!) kommenterar det:

”Hans skämt tog inte alltid hänsyn till den senaste kombinationen av queer-bokstäver. Han var grabbig. Han drev med klimathysterin.

Sådant ska helt enkelt inte få besudla offentligheten. Deras offentlighet. Det ska bort, bort, bort. En avvikande röst upprör dem, på samma sätt som en del folk, som anser sig äga ­luciatraditionen, kan uppröras av en mörkhyad ­Lucia.

Men nu är de belåtna, för nu har reningsbadet tvättat bort lorten.

‘Top gear’ hade börjat bli rätt tjatigt och det här var ett passande slut. Livet går ­vidare, repriserna finns kvar. Men de ideologiska puritanerna kommer snart att ­hitta en ny måltavla. För det enda som gör dem riktigt uppspelta är en utrensning.”

Det tål att upprepas: ”För det enda som gör dem riktigt uppspelta är en utrensning.” I god gemenskap försöker man uppnå en kollektiv katharsis på bekostnad av det ensamma offret, den klassiska syndabocksmekanismen.

Idag fungerar detta sämre och sämre, därför att vi som är utanför just denna lynchning, känner igen mönstret. Vi har sett mönstret, vilket är ”korsets mönster”, det som våra kyrkor under många hundra år har förevisat oss. Den viktiga frågan är om vi känner igen det den gången då vi själva tillhör ”de goda”, de innanför, de i mobben…