Taggar

, , , , ,

”På flera håll i Kina finns en tro om att ju fler som kommer på en begravning, desto mer hedras den som ska begravas. Det har man på vissa håll i Kina, framför allt på landsbygden, samt i Taiwan löst genom att locka folk med striptease.” (SvD)

Det påminner mig om ett tidigare inlägg utifrån läsningen av Canetti (Den sörjande högen), om aboriginer från stammen Warramunga i centrala Australien:

”Runt den döende samlas gruppen av sörjande för att lida med denne. Man skadar sig själva för detta syfte, man gråter inte i stilla sorg som vi är vana vid att göra, utan beklagar sig högljutt så att ingen i den sörjande skaran kan undvika att höra, och därmed också påverkas.”

För aboriginerna gäller det omvända, de behöver inte lockas till begravningen. Tvärtom, att högljutt visa sitt sörjande är viktigt för att ingå i samhällsgemenskapen. Begravningen, och att delta i den själva slutstunden för den döende, är till för de levande att samlas kring.

Både den kinesiska striptease-begravningen och den sörjande uppvisningen, är framför allt sociala fenomen (eller spektakel), än seriösa avsked för någon som man haft en äkta relation med i detta livet.

Jag lånar lite mer text från det tidigare inlägget:

”I antikens Grekland, liksom i många Mellanösternländer, kunde man vid dödsfall och begravningar anlita särskilda ‘gråterskor’, vilket helt enkelt var kvinnor som kom och grät (eller snarare högljutt klagade) för att förstärka sorgen hos de närvarande. Ordet ‘placebo’ (latin) betyder ‘jag skall behaga’ (enl. Wikipedia) och refererade till sådan betald form av sorg innan det började handla om medicin (placeboeffekt).”