Vi går vidare att tala om den tredje formen av ”laguppställning”, enligt Elias Canetti, nämligen de sörjande. Den grupp av närmast sörjande människor som redan samlas runt en sjuk man så fort man inser att denne är bortom räddning och döende. Här beskriver Canetti ett fenomen hos primitiva grupper som ännu existerar, om än i mer nyanserade former.

Canetti beskriver hur en sörjande grupp typiska aboriginer från stammen Warramunga i centrala Australien, beter sig vid en dödsbädd:

”När det blev känt att slutet närmade sig, sprang alla infödda män i full fart till platsen. Några av kvinnorna, vilka kommit dit från alla möjliga håll, låg redan utsträckta på den döende mannens kropp, medan andra stod eller knäböjde runt omkring, karvades med grävpinnarnas (”yam-sticks”) vassa ändar i sina egna huvuden, från vilket blodet strömmade ner över deras ansikten, medan ett kontinuerligt och högljutt klagande hölls igång.”

Runt den döende samlas gruppen av sörjande för att lida med denne. Man skadar sig själva för detta syfte, man gråter inte i stilla sorg som vi är vana vid att göra, utan beklagar sig högljutt så att ingen i den sörjande skaran kan undvika att höra, och därmed också påverkas. Canetti fortsätter beskrivningen av situationen där kvinnorna nu lämnar plats för männen som ”kastar sig huller om buller på den döende” så att det till slut ”inte liknar någonting annat än en kämpande massa av blandade kroppar.” Slutligen löses denna hög av kroppar gradvis upp och den sjuke blir åter synlig, nu betydligt sjukare, om inte redan död, på grund av ”behandlingen” från sina närmaste. När döden slutligen kommer ökar intensiteten i både klagandet och ens självskadande. Man skär sig i sina egna ben och slår varandra med klubbor så att blodet flyter. Efter att döden inträffar drar man sig också bort från den döde, ingen vill längre vara nära, av risken att möta den dödes ande.

För Warramungastammen, liksom för alla sådana här typer av ritualer kring döende och döda, handlar det om att utnyttja döden för det egna fortsatta livet. Den ovan beskrivna ”dödshögen” av kroppar söker bokstavligen att fysiskt absorbera den döende människan i sig själv. Detta är ett extremt fall, men i hela den ritualiserade dödsprocessen där de sörjande i det närmaste bidrar till döden, finns inte en tanke på att låta den sjuke få dö i lugn och ro. Tillfället utnyttjas istället för att hetsa upp varandra för att förstärka den egna kulten och den sociala sammanhållningen.

Har den döde inte dött av ”naturliga orsaker” utan exempelvis dödats av någon från en annan stam, kommer det att ske en transformering av ”sorgelaget” till ett lag av krigare, som sätter ut för att hämna den döde.

I antikens Grekland, liksom i många Mellanösternländer, kunde man vid dödsfall och begravningar anlita särskilda ”gråterskor”, vilket helt enkelt var kvinnor som kom och grät (eller snarare högljutt klagade) för att förstärka sorgen hos de närvarande. Ordet ”placebo” (latin) betyder ”jag skal behaga” (wiki) och refererade till sådan betald form av sorg innan det började handla om medicin (placeboeffekt).

Har man sett en palestinsk ”begravningsceremoni” av någon som dött som ”martyr” (t ex under en självmordsattack mot judar) på TV, så kan det hela mer likna ett upplopp än en värdig ceremoni. Den dödes kista bärs genom ett folkhav på gatorna, folk tjuter och skriker, skanderar hat och hetsar upp varandra för att få till stånd en blodig hämnd. Kaos utbröt till exempel när PLO-ledaren Yasser Arafat begravdes, vilket beskrivs så här av CNN:

Arafat’s burial — much like his life — was marked by the unexpected, as tens of thousands of wailing and cheering Palestinians entered the compound walls and swarmed a helicopter bearing his casket.

Weapons were fired into the air and Palestinian chief negotiator, Saeb Erakat, standing at the door of the helicopter, implored the crowds to move back.

”I was under shock,” Erakat later told CNN, adding that he had only opened the door slightly. ”You have to think, ‘take it down, then they’ll storm the plane, somebody may shoot.’ ”

Erakat said he begged the mourners to give Arafat ”the honor he deserves.”

”It was a chaotic situation,” he said, but ”at the same time it reflected the attachment of his people towards him.”

Folkmassan ville komma så nära den döde som möjligt och man piskade upp en stämning som närapå urartade i våld. Canetti poängterar att i sådana här former av sorg så är mycket ilska inblandad, riktad mot döden själv som verkar så obeveklig och omöjlig att undvika.