René Girard skriver:

”The real power of death is sacrifice. Mourning itself is derived from sacrifice. Like everything cultural, it is the child of sacrifice.”

Historien om hur Jesus återuppväcker Lasarus från de döda (Johannes 11) är en sorts förhandsvisning om vad som komma skall, om återuppståndelsen. Jesus verkar vilja visa vad som skall ske med honom, så att de som är där kommer känna igen det hela.

Jesus möter ett liknande sorgesällskap, som tidigare beskrivits med hjälp av Elias Canetti, i Betania, vilket följande citerade verser kommer att avslöja för oss:

”Nu låg Betania nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån, och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras broder.” (18-19)

Vilka alla dessa är som kommit för att trösta är oklart, att de just är ”många” och obestämda verkar dock tyda på att det är fler än de närmaste släktingarna och vännerna. Vi hoppar en bit fram och får flera ledtrådar:

”Då nu de judar, som voro inne i huset hos Maria för att trösta henne, sågo att hon så hastigt stod upp och gick ut, följde de henne, i tanke att hon gick till graven för att gråta där.” (31)

De samlade folket agerar liksom på kommando efter vad Maria (alltså inte hans mor, utan den Maria som senare kommer att smörja Jesus fötter) gör. När hon reser sig, tar de för givet att hon skall bege sig till graven för att gråta (alltså  högljutt klaga om vår tolkning är riktig).

När Jesus ser detta ske ”och såg jämväl att de judar, som hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev upprörd.” (vers 33)

Nu är jag varken exeget eller har de minsta kunskaper i grekiska, utan får lov att ta denna sajt på orden.  ”Gräto” i texten är på grekiska ”klaiousan” (ursprungligen ”klaio”), vilket innebär just precis ett sådant högljutt beklagande (som alltså var mycket vanligt vid denna tid). Jesus reaktion är dock inte den vi lätt kan fås att tro genom vår översättning, nämligen att Jesus i sitt medlidande blev rörd till tårar och föll in i klagokören. Orden ”upptändes i sin ande”, kommer ur grekiskans verb ”enebrimesato” och upprörd från ”etaraxen”, vilka båda snarare antyder en upprördhet som i arg, eller förargad.

Först i vers 34 kan vi läsa hur Jesus trots allt också rörs till tårar. Vi måste dock vara uppmärksamma nu, för då ordet för ”gräto” i vers 33 på grekiska är ”klaiousan”, så är Jesus gråt i vers 34 ”dakuro”, en stillsam form av gråt.

Är dessa ord och översättningar korrekta, vilket jag tror att de är, måste vår förståelse av denna historia förändras. Nu har jag naturligtvis inte kommit på allt det här själv, utan är djupt tacksam till Gil Bailies kommentarer till Johannesevangeliet (finns att köpa på CD här, rekommenderas varmt!) i vilka han poängterar att Jesus enligt Johannes säger:

“Now, we will go to that tomb, and we will meet death there, and I will show you how to meet it. So, when you have to meet it, at the cross, at my death, you will know how to meet it, in the light of the resurrection, which you haven’t even experienced yet. So that when you have to meet my death you can meet it in light of the resurrection.”

Historien är som sagt en slags förhistoria till Passionen, en generalrepetition om man så vill, och Jesus måste här göra det klart för dem som kommer vara honom nära vid sin död, att de inte skall sörja honom på detta sätt. Jesus vänder sig alltså mot denna form av ”ritualiserad sorg”, där Lasarus naturliga död används för att förstärka den kulturella och religiösa sammanhållningen – strukturellt på samma sätt som den onaturliga döden för syndabocken. Men Jesus säger till Marta, Lasarus syster, att han är Livet och Återuppståndelsen – och han står mitt ibland dem. Hans kommande död skall inte ske för att hålla liv i den konventionella kulturen och religionen, utan för att välta den över ända.

Återuppståndelsen var heller inte något nytt påfund för judarna, tvärtom visste alla att på den yttersta dagen skulle återuppståndelsen ske, så som Gud lovat. Detta tror också Marta på vers 24, ”Jag vet att han skall stå upp, vid uppståndelsen på den yttersta dagen.” ). Vad Jesus gör, enligt Gil Bailie, är att ge henne (som också noterar att det är kvinnor som först möter Jesus i denna historia, vilka också är de som först upptäcker den tomma graven, en grotta, precis som där Lasarus ligger) ett val: ni kan antingen gå till Lasarus grav här och fortsätta i samma gamla hjulspår, eller ni kan gå till Jesus som finns här hos er. Marta svarar ” Ja, Herre, jag tror …” Hon lever (vilket är att leva i tron) redan nu i ljuset av återuppståndelsen.

Vi kommer fortsätta att dö, Jesus säger inget om detta, och vi kommer fortsätta att sörja de bortgångna, men deras död är inte vad som i fortsättningen kommer ge liv åt vår kultur. Det är den återuppståndne Kristus som i fortsättningen kommer att stå i centrum.