• Om Kultur & Religion
  • René Girard & Källor
  • Begrepp & termer

Kultur & Religion

~ Girardiska betraktelser i dåtid och samtid

Kultur & Religion

Etikettarkiv: jesus

Judas och tidsandan

08 onsdag Jun 2016

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Benedikt XVI, jesus, tidsandan

“Judas is neither a master of evil nor the figure of a demoniacal power of darkness but rather a sycophant who bows before the anonymous power of changing moods and current fashions. But it is precisely this anonymous power that crucified Jesus, for it was anonymous voices that cried ‘away with him! Crucify him!’”

– Påve (emeritus) Benedikt XVI

Vad viljen I?

15 måndag Jun 2015

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

jesus, lärjungar, mimesis

Två av Johannes döparens lärjungar såg Jesus komma gående, honom som Johannes kallade ”Guds Lamm” (och man kan se framför sig hur de två samlar mod och sinsemellan dividerar om vem det är som skall tilltala Jesus först – och om vad de skall fråga), men då händer detta:

”Då vände sig Jesus om, och när han såg att de följde honom, frågade han dem: »Vad viljen I?» De svarade honom: »Rabbi» (det betyder mästare) »var bor du?»” (Johannes 1:38)

”Vad viljen I” eller på modernare svenska: ”Vad vill ni?”, frågar Jesus. De två lärjungarna blir naturligtvis tagna helt på sängen här, för det var troligtvis inte  om var Jesus bor som de tänkte fråga, utan troligare tänkte ställa denna rabbi en lite knivigare fråga om profeterna, teologi och skrifterna.

Om vi nu bortser från den eventuella djupare och teologiska innebörden av ”att bo”, i form av att ha ”sitt varande”, och istället börjar med Jesus första fråga, så är den minst lika intressant, även om den först ter sig lika alldaglig som lärjungarnas. Här har vi alltså för Jesus två okända män som följer efter honom (lite så där avvaktande, inte hotfullt, utan på respektfullt avstånd, som sig bör med en rabbi), och han frågar dem inte ”vilka/vem är ni?”, utan ”vad vill ni”.

I den enkla frågan kan vi faktiskt läsa in flera djup, som: ”Vad önskar ni?”, ”Vad längtar ni efter?”, eller helt enkelt ”Vad begär ni?”. Detta kanske ter sig som hårklyverier för en del, för nog kan man väl fråga någon vad de vill, innan man frågar vem de är? Men om vi tar frågan om ”vem någon är” på fullt allvar, så är den ur ett mimetiskt perspektiv, en och samma fråga som ”vad viljen I”. För vem vet, egentligen, vem han/hon är? Många skulle svara att jag är det och det namnet, med det och det yrket, och så vidare, men kommer vi någonsin till ett fullödigt svar på frågan? För människor, vilka i grunden saknar insikten om ”vem de är”, har bara ”vad de begär” som rättesnöre för sin existens. Det vill säga, de är för sin existens beroende av ”sina” begär, vilka de i brist på insikt om vad man skall begära, måste låna från sina modeller, och utifrån detta stipulera sig själva. Vi är inte själva grunden för vår existens (endast Gud kan säga ”Jag är den jag är”, 2 Mosebok 3:14), utan när vi säger ”Jag är …”, betyder det i själva verket: ”jag är vad jag begär, men jag kan inte själva veta vad jag skall ha begär efter (är det makt, status, rikedomar, eller vad?), så dina begär får bli mina begär, och därför är du både min idol och min rival”.

Jesus frågar, ”vad viljen I?” Och svaret i form av en motfråga som den ena lärjungen ställer är, om vi breder ut texten lite, – ”Vi vill veta hur man lever utan att okontrollerat låna våra begär från andra, får vi följa efter dig, för att se hur du lever.” Då vi är mimetiska varelser så är Jesus fråga alltså i allra högsta grad berättigad och betydligt mer insiktsfull än frågan ”Vem är ni?”.

De mest värnlösa, de mest bortglömda

29 måndag Dec 2014

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ 3 kommentarer

Etiketter

abort, barnamord, jesus, menlösa barn, moses, oidipus, värnlösa barn

Bengt af Klintberg, professor och författare, skriver i en s.k. ”understreckare” på Svenska Dagbladet om hur ”menlösa barns dag” sedan 2001 blivit till ”värnlösa barns dag”, på grund av förändringar i betydelsen av ordet ”menlös”. Det ligger något i förändringen av själva ordet ”menlös” som stör – det är en känsla av ett, gud ske lov misslyckat, försök att tränga ut ett helt begrepp ur vår värld – men där helt enkelt bara ett annat ord har fått ta dess plats.

För många är det liktydigt med ”enfaldig”, ”naiv”, ”initiativlös”. Därför ansåg arbetsutskottet (där jag ingick som representant för folkminnesforskningen) att ”värnlös” var ett bättre ord i sammanhanget.

Värnlösa barns dag var naturligtvis en ur kristen kultur sprungen helgdag, nämligen:

”… barnamorden i Betlehem, som man kan läsa om i Matteusevangeliets andra kapitel. Där berättas om de vise männen från Österlandet som kommer till Jerusalem och frågar var de kan finna den nyfödde judakonungen, vars stjärna de har sett på himlen. När Herodes får veta att den nyfödde enligt profetian ska finnas i Betlehem blir han förskräckt; Betlehem är Davids stad och Herodes fruktar att en ättling till David (vilket Jesus är) kan bli en rival om makten. Han sänder sina soldater till Betlehem med order att döda alla gossebarn som är två år och därunder. Men en ängel har varnat Josef; när barnamorden äger rum befinner sig han, Maria och barnet på flykt till Egypten.”

Barnen, vilka var judiska, blev de första martyrerna, som dog istället för Kristus.

”I vår tid ställer sig de flesta forskare tvivlande till att berättelsen i Matteusevangeliet skulle ha någon historisk grund. Man har påpekat att den judisk-romerske historikern Flavius Josephus (född i Jerusalem år 37 e Kr) lämnar en ingående redogörelse för Herodes förbrytelser utan att med ett ord nämna något barnamord i Betlehem. Dessutom är motivet vanligt förekommande i myterna om andliga och världsliga ledares liv. En som har påpekat det är den framstående engelske folkloristen FitzRoy Richard Somerset, fjärde baronen Raglan, mest känd som Lord Raglan. I en klassisk studie, ”The hero: A study in tradition, myth and drama” (1936) analyserar han handlingsmönstret i ett tjugotal mytiska hjältegestalters liv. Återkommande drag är att hjälten är son till en gud, att hans moder är jungfru och att försök att döda honom i barndomen misslyckas.

Lord Raglan hade ursprungligen tänkt inkludera Jesus i sin studie men avstod efter påtryckningar från bokens utgivare. Bland de mytiska hjältegestalter som ingår i studien finns Moses, Oidipus och tvillingbröderna Romulus och Remus. Om alla berättas det att de i barndomen överlever ett attentat. När Moses föds befinner sig israeliterna i egyptisk fångenskap, och Farao har befallt att alla nyfödda israeliska gossebarn ska kastas i Nilen, detta för att de inte senare ska kunna revoltera och förena sig med egyptiernas fiender. Men Moses överlever; hans mor sätter ut honom i en liten vassfarkost i Nilen, där Faraos dotter hittar honom och tar hand om honom.

I Oidipussagan är det Oidipus egen far som vill göra sig kvitt sonen, sedan ett orakel har förutsagt att denne ska döda sin far och äkta sin mor. Därför sätter han ut barnet i vildmarken, men Oidipus räddas och spådomen går i sinom tid i uppfyllelse. I sagan om Romulus och Remus, staden Roms grundare, finns likaså motivet att deras far försöker döda dem, men att de räddas.

Det förefaller alltså som om berättelsen om Herodes barnamord skulle vara en välkänd legend som hade hunnit knytas till Jesus när Matteus författade sitt evangelium. Enligt Matteus förflyter en avsevärd tid mellan Jesusbarnets födelse och barnamorden. Först har de vise männen besökt Herodes i Jerusalem och frågat honom om han vet var den nyfödde judakonungen befinner sig. Herodes har i sin tur församlat överstepräster och skriftlärde för att fråga dem till råds, varefter han har uppmanat de vise männen att bege sig till Betlehem och sedan återvända till honom med sina upplysningar. Men de vise männen återvänder inte, och Herodes förstår till sist att han har blivit gäckad. Det är först då som han ger befallning om barnamorden.”

Som läsare av Girard så finner man det naturligtvis inte motsägelsefull, falsk, eller mytiskt, i att Betlehemsbarnen mördas, så som skedde. Tvärtom är historien i sig högst trovärdig just därför att den är så lik tidigare myter, vilka i sin tur också bygger på verkliga händelser omstöpta i mytologisk skrud. Jämförelsen Oidipus och Moses/Jesus har sin tydliga skillnad att Oidipus anses ha begått hemska brott, så att mordförsöket på honom ges en viss rättfärdighet. Varken Moses eller Jesus framställs på ett sådant sätt, utan som kommande profeter, frälsare och kungar, sända av Gud (kristna ger naturligtvis Jesus en särställning).

Och så är det genomgående. Där skeptikerna ser likheterna med arkaiska myter  som ”bevis” på att Jesus är ännu en mytologisk figur, ser vi genom Girards insiktsfulla läsning istället likheterna som ”bevis” på det rakt motsatta. Medan myter bygger på sanningar man försöker dölja, så är Gamla och framför allt Nya Testamentet nyckeln till att låsa upp och avslöja myterna för vad de i grund och botten är. Det gäller moderna och dagsfärska myter lika mycket som arkaiska.

Vanvettets källa?

02 söndag Nov 2014

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ 5 kommentarer

Etiketter

Bibleln, islam, jesus, koranen, kristendom, Martin Lembke, Muhammed

Martin Lembke, fil dr i religionsfilosofi Lunds universitet, skriver på Svenska Dagbladet om huruvida vi bör friställa heliga skrifter från vad som görs i dess namn. Det blir ett märkligt resonemang, åtminstone utifrån de exempel han anger. Dock kan jag, kanske märkligt nog, sympatisera med hans slutsats, mer om det efter viss kritik.

Dr Lembke vill gärna jämföra och likställa Koranen med Bibelns texter om våld. Det känns som ett krystat försök att rättfärdiga Koranen på bekostnad av Bibeln. Det märkliga är nämligen att det endast skall göras mellan de ”mörkaste passagerna”, och läsaren hänvisas då till texter ur Gamla Testamentet:

”Man bör alltså inte skylla IS-krigarnas vanvett på Koranen. De flesta koranläsarna lyckas trots allt behålla vettet lika väl som de flesta andra människor, och de flesta bibelläsarna lyckas med samma sak, trots att deras heliga skrifter bitvis är mörkare än Koranens mörkaste passager.”

Men GT är ju endast en del av Bibelns helhet. Nya Testamentet verkar bortglömt.

Den gode doktorn verkar här också sakna insikter i skillnaderna mellan skrifterna. Koranen är nämligen, enligt de troende, Guds eviga ord, befallningar och sanningar. De är inte historiska. Varje ord påstås vara direkt dikterat från Gud till Muhammed, förmedlat via en ängel. De går inte att ändra, tolka, eller se i sin kontext, eftersom Gud är evig. Koranen rör sig inte genom historien.

Kristendom är en historisk religion. Den har berättelser, vittnesmål och martyrer ur verkligheten. I en del fall berättat rakt och rättframt, ibland poetiskt, ibland filosofiskt, ibland teologiskt, ibland mytologiskt. Bibeln har därför alltid varit ett historiskt dokument. Gudomligt inspirerat, ja, men inte dikterat. Det är människor som har skrivit, under inflytande av Gud, men också under inflytande av tidsandan och den tidens gudsbild. Bibeln är skriven av och om personer som ”brottas med Gud”, som försöker förstå hans vägar; som motsätter sig Gud, som avfaller och som omvänder sig. Bibeln kulminerar i avslöjandet av Gud som en älskande gud, en som låter sig själv korsfästas, dö och återuppstå för vår skull.

Kort och gott: Bibeln är inte ”Guds ord” på det sätt som artikelförfattaren låter påskina. Dessutom, det går inte att hitta ett enda ord om att döda, mörda, våldta, eller på annat sätt plåga sina fiender i Nya Testamentet, vittnesmålet som kristendomen bygger på. Kristna läser naturligtvis Gamla Testamentet också, men då i ljuset av vad som står i det nya. GT kan därför aldrig bli föremål för bokstavstroende tolkningar (utan att vara i strid med traditionen).

Så att ”skylla IS-krigarnas vanvett på Koranen” är faktiskt precis vad man kan och måste göra. Texten måste få kritiseras antropologiskt, historiskt, moraliskt, teologiskt och filosofiskt.. Lika mycket som läsaren själv måste kritiseras utifrån sina handlingar, kan en text kritiseras för vad den innehåller och syftar till. Det är på det sättet som vi i väst studerat och behandlat Bibeln i alla tider.

Om vi skall läsa Bibel och Koran sida vid sida så måste de givetvis först och främst läsas i sin helhet. Vi måste dessutom anlägga samma tolkningsnyckel för att låsa upp texterna. Personligen är jag mycket för vad René Girard har bidragit med i form av syndabocksmekanismen. Offret av en oskyldig, för att dra kraft och energi ur en pågående mimetisk kris som hotar förstöra hela samhället. Det är som Kaifas påpekar, ”det vore bäst om en man finge dö för folket.” (Johannes 18:14)

Lembke relativiserar därför grovt när han skriver att:

”Det är ju ändå bortom rimligt tvivel att vissa koranverser, i kraft av att bokstavligen anses återge Guds oföränderliga ord, åtminstone delvis har bidragit till IS-milisens hänryckta brutalitet. Den blygsamma slutsatsen blir att Koranen, liksom Bibeln i än högre grad, innehåller vissa moraliskt förkastliga och potentiellt förödande passager.”

Återigen, några sådana passager inte finns i det kristna Nya Testamentet. Varför inte nämna detta faktum? Det mest moraliskt förkastliga som skildras i NT är ju korsfästelsen – och den skildras tydligt som just precis för vad den är – ett blodigt offer av en oskyldig man, en syndabock, Guds son. Koranen är troligen sprungen ur en slagfältets självrättfärdigande segerherre, medan Bibeln är skriven av ”förlorarna”.

Vi måste kunna se på texter och bedöma dem efter dess frukter. Gamla och Nya Testamentet har gett oss västvärlden civilisation, inklusive sekulariseringen (vilket jag dock inte ämnar argumentera för här och nu, men det är inte ett orimligt påstående). Vad har Muhammeds och Koranens islam gett oss?

Skillnaderna i de förebilder som Muhammed, respektive Jesus, utgör för sina läsare borde beaktas. Vad gjorde Jesus, respektive Muhammed, och vad ansåg de att vi skulle göra i deras efterföljd? Jesus återuppväckte döda, helade sjuka, predikade om fred och rättvisa, mättade de hungriga, kritiserade de självrättfärdiga (främst fariséerna), förlät äktenskapsbryterskor och andra syndare, och samlade så sitt folk runt sig i en anda av lärjungaskap. Jesus uppmanade oss att vända andra kinden till, att älska inte bara vår nästa, utan även vår fiende – och att ”[i]ngen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina vänner.” (Johannes 15:13) Till slut förrådes han av alla, gav frivilligt upp sitt eget liv för allas vår skull.

Muhammed då, vad gjorde han under sitt liv efter att ha mottagit Koranen av sin gud? Islam har i stort sett spridits enbart genom svärdets makt, så Muhammed startade erövringskrig, underkuvade, förslavade och förföljde sina motståndare tills de gav upp, han gifte sig med en minderårig (nioåriga Aisha), liksom både dömde och stenade personligen äktenskapsbryterskor. Han såg även till att ta andras fruar ifrån deras män om han så begärde. Muhammed har själv, i enligt med en så kallad Hadith, nedtecknade stycken om ”Muhammeds sätt att leva som förebild samt hans handlingar och ord i olika situationer”), sagt sig vara ”profeten som skrattar när jag dödar mina fiender.” En ganska anmärkningsvärd kommentar från grundaren av ”fredens religion”. Koranens uppmaningar om våld mot ”otrogna” är inte historiska händelser och forntida tolkningar av Guds vilja, utan gäller här och nu.

Slutligen landar doktor Lembke i att en: ”mer radikal möjlighet är att se de mörka passagerna som Guds sätt att främja kritiskt tänkande. Guds ord skulle då inte i första hand vara en bok för inlärning utan en bok för utvärdering, där läsarens uppgift är att själv nå fram till en värdig gudsbild. En fördel med ett sådant synsätt vore att det kan förenas även med rigorösa föreställningar om Skriftens ofelbarhet, om man nämligen med ’ofelbar’ inte menar ’fri från falska påståenden’ utan snarare ’formulerad exakt som Gud vill’.”

Detta är en fullt rimlig hållning så länge vi talar om Biblen, därför att den kulminerar i den enkla slutsatsen, men samtidigt verkligt svåra, att läsaren uppmanas att som lärjunge följa Jesus, som endast gör sin Faders vilja. Han är det levande exemplet för oss hur vi skall leva utan att gå under i mimetiska konflikter. Om vi lyckas är upp till oss. Det är så vi kallas till bot och bättring, eller med andra ord, till ”(själv)kritiskt tänkande”. Att något liknande är en möjlig frukt utifrån koranläsning ställer jag mig dock högst tveksam till. Något sådant som självkritik tycks vara fullständigt främmande i den muslimska världen, där allting alltid är andras fel: judarna, kristna, otrogna, USA, västvärlden, och så vidare.

Allt vanvett har sin källa.

”Av deras frukt skolen I känna dem.” (Matteus 7:16)

isis-execution

Vem bör följa vem?

12 tisdag Mar 2013

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Guds avbild, Il Foglio, imitatörer, jesus, Katolsk Observatör, kyrkan

Även om vi som personer är medvetna om mimesis, så bör vi inte försöka undkomma det helt och hållet (helt enkelt därför att det inte går och varje försök kommer att få förödande konsekvenser), utan vi måste istället hitta rätt förebilder att efterlikna.

Katolsk Observatör har fått lov att översätta och publicera en ledare från Il Foglio, från den 3 mars 2013, i vilken vi finner några kloka ord om vem som egentligen måste följa vem, i dessa tider:

”De som har den allmänna opinionen i sin hand, även de katolska företrädarna för denna mening, kräver en ny tillvändning till den värld vi lever i, de förespråkar att den ska mötas halvvägs, kräver att kyrkan ska anta de uppfattningar vi finner bland folk och kulturer, bli skickliga imitatörer, skapa nya regler för livet inom kyrkan vilka efterbildar de kriteria som moderniteten myntade uppfattningen av världen, från 1500-talet och framöver.”

Men detta är sannerligen ingen väg för Kyrkan att anamma den moderna världens vägar. Världen är ingen förebild för Kyrkan. Det är tvärtom så att världen bör omvända sig till Kyrkan. Det är Kyrkans alla tjänare, alla helgon och martyrer, och alla medlemmar som bör vara förebilder, både för oss inom, men också för dem utanför. Det är vi innanför som har har frälsaren själv till vår främsta förebild och förmedlare av Guds Sanning. Endast genom Kristus-förebilden kan vi förverkliga vår potential att bli till i Guds avbilder – därför att Han är den ende som fullt ut har förverkligat denna potential, genom att göra Guds vilja.

– Men, protesterar vän av ordning, Kyrkan är ju full av syndare!

Javisst är den det. Skillnaden mot Världen är att vi är medvetna om det och påminns om det hela tiden, i varje firande av den heliga mässan. Så, för att ovanstående skall bli möjligt måste vi alla inom Kyrkan omvända oss, om och om igen, till dess allt är fullbordat och Paulus ord slår in: ”att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen, och deras som äro på jorden, och deras som äro under jorden, och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre.” (Filipperbrevet 2:9-11)

Tre gånger förnekad

07 fredag Sep 2012

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Demokraternas konvent, Gud, jesus, Petrus, Roland Poirer Martinsson

Tre gånger förnekades Jesus av Petrus, innan tuppen gol.

Tre gånger förnekade Demokraternas konvent Gud (även om rösträknarna förnekade utfallet!), sedan talade Bill Clinton.

Originalet uppsnappat hos ”The Anchoress”.

Detta påminner mig också om när Newmaninstitutet lät Roland Poirer Martinsson och John Langan, professor vid School of Foreign Service vid Georgetown University, diskutera ”Religionens roll i amerikansk politik i dag” och det uppkommande valet i USA. Där fick jag förmånen att ställa frågan om i fall det fanns en ”risk” i att Demokraterna höll på att bli ett anti-religöst (eller åtminstone anti-kristet) parti. Ingen av debattörerna ville tro på något sådant, men erkände att det fanns en högljud ateistisk minoritet i partiet. Man kan undra om de har börjat tänka i andra banor nu?

Först tro, sedan kan vi börja förstå

29 onsdag Aug 2012

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Benedict XVI, jesus, Sankt Augustinus, tro

Påve Benedict XVI, ur söndagens (26:e augusti) Angelus (mina fetningar), lånat från ”What Does The Prayer Really Say?”:

”Seeing that many of His disciples were leaving, Jesus addressed the Apostles, saying: ‘Will you also go away?’ (Jn 6:67). As in other cases, it is Peter who replied on behalf of the Twelve: ‘Lord, to whom shall we go? – and we too can reflect: to whom shall we go? – You have the words of eternal life and we have believed and know that You are the Holy One of God’ (Jn 6:68-69). On this passage we have a beautiful commentary of St. Augustine, who says in one of his homilies on John 6: ‘Do you see how Peter, by the grace of God, by the inspiration of the Holy Spirit, has understood? Why did he understand? Because he believed. You have the words of eternal life. You give us eternal life by offering your risen body and your blood, your very self. And we have believed and understood. He does not say we have understood and then we believed, but we believed and then we understood. We have believed in order to be able to understand; if, in fact, we wanted to understand before believing, we would not be able either to understand or to believe. What have we believed and what have we understood? That You are the Christ, the Son of God, that is, that You are that very eternal life, and that You give in Your flesh and blood only that which You are’ (Commentary on the Gospel of John, 27, 9). So Saint Augustine said in a homily to his faithful people.”

Vad vi än vill förstå, så måste vi först tro på det. Är jorden rund? Jag måste tro på det, att det över huvud taget är möjligt, för att jag skall kunna börja förstå hur det är möjligt. Har jag förstått hur Jesus kan vara världens frälsare, så måste jag redan ha börjat tro på Honom (även i betydelse att ha förtroende för Honom).

Se Guds Lamm

17 fredag Aug 2012

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Guds Lamm, jesus, Kristus, offer, René Girard

Så här framlägger René Girard sanningen i att Jesus Kristus är Guds son (ur: Things Hidden Since the Foundation of the World) med mina fetningar i citaten.

”The authentic knowledge about violence and all its works to be found in the Gospels cannot be the result of human action alone. Our own inability to grasp knowledge that has been waiting there for two millennia confirms theological intuitions that are no less certain for being incapable of setting out explicitly their foundations in reason. These rational foundations can only become intelligible if we proceed beyond the sacrificial version of Christianity, and are guided by the non-sacrificial reading which can emerge when the other one has fallen away.

Med en ”sacrificial version” och en ”non-sacrificial reading” menar Girard att det finns en skillnad i hur vi bör läsa evangelierna. I ”offer versionen”  (alltså ”sacrificial version”) är det Gud från sin himmelska tron som begär ett offer av oss, bara ett sista offer för alla våra synders skull, sedan är vi friköpta för alltid. Endast ett offer är gott nog för detta ändamål, nämligen Sonen som antog kött därför är ”Guds Lamm”. Liksom människan föreställt sig genom årtusenden så kräver gudarna/religionen/kulturen verkligen offer av oss.

Men i den icke-offrande läsningen, som Girard vill att vi gör, är Sonen, Guds Lamm, offret som Gud ger till människan. För det är människan som kräver offer. Det är folket som begär Jesus utlämnad åt korset av Pontius Pilatus. Vi och ingen annan är slaktaren vid altaret. Vi kan inte påstå att Gud kräver detta offer av oss. Jesus är därför Guds Lamm, som ges av Gud till den offerkrävande mänskligheten, men är samtidigt det grus, eller rättare sagt den sten i offermaskineriet (Jesus är både hörnsten och stötesten) som får systemet att bryta samman. Detta är vad passionshistorien avslöjar för oss. Vi kan inte längre beskylla Gud för att begära några offer av oss. Endast kärlekens självuppoffring, för vilken Jesus är det fulländande exemplet, är möjligt.

Det är så Lammet tar bort världens synd. Detta måste ske i tiden, genom historien som vi lever i, och därför har vi skyldighet att forma och kultivera (därav kultur och religion). Alternativet är att vi orsakar vår egen undergång.

Girard fortsätter (mina fetningar):

”To recognize Christ as God is to recognize him as the only being capable of rising above the violence that had, up to that point, absolutely transcended mankind. Violence is the controlling agent in every form of mythic or cultural structure, and Christ is the only agent who is capable of escaping from these structures and freeing us from their dominance. This is the only hypothesis that enables us to account for the revelation in the Gospel of what violence does to us and the accompanying power of that revelation to deconstruct the whole range of cultural texts, without exception. We do not have to adopt the hypothesis of Christ’s divinity because it has always been accepted by orthodox Christians. Instead, this hypothesis is orthodox because in the first years of Christianity there existed a rigorous (though not yet explicit) intuition of the logic determining the gospel text.

”A non-violent deity can only signal his existence to mankind by having himself driven out by violence — by demonstrating that he is not able to establish himself in the Kingdom of Violence.

”But this very demonstration is bound to remain ambiguous for a long time, and it is not capable of achieving a decisive result, since it looks like total impotence to those who live under the regime of violence. That is why at first it can only have some effect under a guise, deceptive through the admixture of some sacrificial elements, through the surreptitious reinsertion of some violence into the conception of the divine.

Gråterskorna vid Lasarus grav, en liten exegetisk studie

14 tisdag Aug 2012

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

elias canetti, exegetik, Gil Bailie, jesus, johannesevangeliet, lasarus

René Girard skriver:

”The real power of death is sacrifice. Mourning itself is derived from sacrifice. Like everything cultural, it is the child of sacrifice.”

Historien om hur Jesus återuppväcker Lasarus från de döda (Johannes 11) är en sorts förhandsvisning om vad som komma skall, om återuppståndelsen. Jesus verkar vilja visa vad som skall ske med honom, så att de som är där kommer känna igen det hela.

Jesus möter ett liknande sorgesällskap, som tidigare beskrivits med hjälp av Elias Canetti, i Betania, vilket följande citerade verser kommer att avslöja för oss:

”Nu låg Betania nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån, och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras broder.” (18-19)

Vilka alla dessa är som kommit för att trösta är oklart, att de just är ”många” och obestämda verkar dock tyda på att det är fler än de närmaste släktingarna och vännerna. Vi hoppar en bit fram och får flera ledtrådar:

”Då nu de judar, som voro inne i huset hos Maria för att trösta henne, sågo att hon så hastigt stod upp och gick ut, följde de henne, i tanke att hon gick till graven för att gråta där.” (31)

De samlade folket agerar liksom på kommando efter vad Maria (alltså inte hans mor, utan den Maria som senare kommer att smörja Jesus fötter) gör. När hon reser sig, tar de för givet att hon skall bege sig till graven för att gråta (alltså  högljutt klaga om vår tolkning är riktig).

När Jesus ser detta ske ”och såg jämväl att de judar, som hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev upprörd.” (vers 33)

Nu är jag varken exeget eller har de minsta kunskaper i grekiska, utan får lov att ta denna sajt på orden.  ”Gräto” i texten är på grekiska ”klaiousan” (ursprungligen ”klaio”), vilket innebär just precis ett sådant högljutt beklagande (som alltså var mycket vanligt vid denna tid). Jesus reaktion är dock inte den vi lätt kan fås att tro genom vår översättning, nämligen att Jesus i sitt medlidande blev rörd till tårar och föll in i klagokören. Orden ”upptändes i sin ande”, kommer ur grekiskans verb ”enebrimesato” och upprörd från ”etaraxen”, vilka båda snarare antyder en upprördhet som i arg, eller förargad.

Först i vers 34 kan vi läsa hur Jesus trots allt också rörs till tårar. Vi måste dock vara uppmärksamma nu, för då ordet för ”gräto” i vers 33 på grekiska är ”klaiousan”, så är Jesus gråt i vers 34 ”dakuro”, en stillsam form av gråt.

Är dessa ord och översättningar korrekta, vilket jag tror att de är, måste vår förståelse av denna historia förändras. Nu har jag naturligtvis inte kommit på allt det här själv, utan är djupt tacksam till Gil Bailies kommentarer till Johannesevangeliet (finns att köpa på CD här, rekommenderas varmt!) i vilka han poängterar att Jesus enligt Johannes säger:

“Now, we will go to that tomb, and we will meet death there, and I will show you how to meet it. So, when you have to meet it, at the cross, at my death, you will know how to meet it, in the light of the resurrection, which you haven’t even experienced yet. So that when you have to meet my death you can meet it in light of the resurrection.”

Historien är som sagt en slags förhistoria till Passionen, en generalrepetition om man så vill, och Jesus måste här göra det klart för dem som kommer vara honom nära vid sin död, att de inte skall sörja honom på detta sätt. Jesus vänder sig alltså mot denna form av ”ritualiserad sorg”, där Lasarus naturliga död används för att förstärka den kulturella och religiösa sammanhållningen – strukturellt på samma sätt som den onaturliga döden för syndabocken. Men Jesus säger till Marta, Lasarus syster, att han är Livet och Återuppståndelsen – och han står mitt ibland dem. Hans kommande död skall inte ske för att hålla liv i den konventionella kulturen och religionen, utan för att välta den över ända.

Återuppståndelsen var heller inte något nytt påfund för judarna, tvärtom visste alla att på den yttersta dagen skulle återuppståndelsen ske, så som Gud lovat. Detta tror också Marta på vers 24, ”Jag vet att han skall stå upp, vid uppståndelsen på den yttersta dagen.” ). Vad Jesus gör, enligt Gil Bailie, är att ge henne (som också noterar att det är kvinnor som först möter Jesus i denna historia, vilka också är de som först upptäcker den tomma graven, en grotta, precis som där Lasarus ligger) ett val: ni kan antingen gå till Lasarus grav här och fortsätta i samma gamla hjulspår, eller ni kan gå till Jesus som finns här hos er. Marta svarar ” Ja, Herre, jag tror …” Hon lever (vilket är att leva i tron) redan nu i ljuset av återuppståndelsen.

Vi kommer fortsätta att dö, Jesus säger inget om detta, och vi kommer fortsätta att sörja de bortgångna, men deras död är inte vad som i fortsättningen kommer ge liv åt vår kultur. Det är den återuppståndne Kristus som i fortsättningen kommer att stå i centrum.

Fader Barron om superhjälten

18 onsdag Jul 2012

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

jesus, kristendom, spindelmannen, stålmannen, superhjältar, synd

Fader Robert Barron skriver om superhjältar och dess likhet med Jesus, om att frestas att missbruka sina krafter och om synd som våra försök att greppa efter kunskap vi inte är mogna att hantera.

”What is it about these stories – and the Spider-Man tale in particular – that fascinate us? May I suggest that it has something to do with Christianity; more precisely, with the strange hybrid figure around which all of the Christian religion revolves. St. Athanasius’s most significant contribution to the Christological debates of the early centuries of the Church’s life was a soteriological argument for the dual nature of Jesus. In the saint’s pithy formula: Only a human being could save us; and only God could save us. If Jesus were only divine – as the Monophysites argued – then his saving power wouldn’t be truly applied to us. If he were only human – as the Arians and Nestorians argued – then he could not really lift us out of the morass of sin and guilt in which we find ourselves mired. In a word, salvation was possible only through a God-man, someone in the world but not of it, someone like us in all things but sin, and at the same time utterly unlike us.”

Läs hela här.

Författaren:

Kultur och Religion

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Arkiv

Senaste

  • Mimetisk julkalender
  • Rävar och igelkottar
  • Jordmån för sekterism
  • Sådan är människan
  • Intervju med kardinal Pell, ett offer för sin poliskår och media

Girard-relaterat

  • COV & R
  • Gil Bailie
  • Girard på Wikipedia (eng)
  • Girard på Wikipedia (sv)
  • Girardian Lectionary
  • Imaginary Visions of True Peace
  • Imitatio
  • The Cornerstone Forum

Girardian

  • A Neighbor's Choice

Katolskt

  • Catholic Gentleman
  • En rätt så katolsk blogg
  • First Thoughts
  • I Kyrkans fulla gemenskap
  • Katolsk Observatör
  • Katolsk Observatör – Blogg
  • Katolskt Fönster
  • Labarum
  • Signum
  • Word On Fire

Läsvärt

  • Amerikanska Nyhetsanalyser
  • Danny Kohn
  • Fred i Mellanöstern
  • Fytne
  • Gudmundson
  • Jihad Watch
  • Mats Tunehag
  • Merit Wager
  • One Cosmos

Samhälle & Kultur

  • Axess Magasin & TV
  • Dick Erixon
  • Frihetligt
  • Spengler
  • The Climate Scam

Blog Stats

  • 73 449 hits

Redaktören

  • Registrera
  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.com

Blogg på WordPress.com.

Avbryt
Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy